Smaken är som baken

Jag säger då det. Leonore och Estelle, sessornas smak för blommiga namn delar jag inte.

Skönt att vara republikan så jag slipper bry mig om eländet.

En svunnen tid (har den ens funnits annat än i böcker?)

Jag har handlat på Bokbörsen, de gamla utgåvorna av Lilla huset-böckerna, de med Garth Williams illustrationer och ännu vackrare omslag än min barndoms amerikanska paperbacks. Vi läser just nu Farmarpojken, och Q är mycket fascinerad. Det är en bok med sträng moral, men barn är ju moraliska varelser.

Det var inte om detta jag skulle tala, utan om en annan bok som halkade med av bara farten, jag blev förtjust i omslaget, men också för att jag aldrig läst något av författaren.

Citatquiz alltså! Reglerna kan ni va? Vet man svaret ombeds man att inte trumpeta ut det utan istället lämna en listig ledtråd som övertygar mig och sätter myror i huvudet på övriga. Det blir roligare så.

Jag väcktes den morgonen av att en påse med gula ärtor gick sönder ute i köket. I själva verket var det en hagelblandad störtskur som trummat upp köksfönstret på vid gavel, slagit omkull några glas på diskbänken och fyllt halva hon med benvita korn.

Plastmattan klafsade under fötterna, det blev kallt och blött inne i tofflorna och plötsligt upptäckte jag att köksgolvet blivit en swimmingpool.

Klockan var halv nio, det var måndag och städhjälpen skulle inte komma förrän på eftermiddagen.

Det var inte lustigt.

Vad gör en karl i en sådan belägenhet så dags en måndagsmorgon? Hämtar han fiskestövlarna på vinden, river han ut trasor och hushållsrullar och packar av gamla tidningar och länsar swimmingpoolen med tålmodig flit? Varskor han grannen under?

Nej, han gör ingenting av detta. Han sparkar sig ur sina kippande tofflor, kryper i sina kläder, beställer en taxi och far till....

Som bonus får ni även detta underbart talande citat:

Sherrykaraffen på spiselfrisen flirtade med alla sina fasetter men ikväll var jag en hårding.

Några ledtrådar kan man få, om man ber snällt.

Det blev bättre

Nu när vi var och hälsade på våra goda vänner i Dalarna, som vi alltid brukar göra ungefär så här års, mindes jag varför vi ställde in förra årets resa. Sömnkaoset var då värre än någonsin efter en sjukvinter som kulminerat med influensa, varpå båda pojkarnas nattskräck intensifierades.

Herregud, är det bara ett år sedan. Visst händer det fortfarande att de vaknar skrikande och okontaktbara, varpå jag får hjärtklappning. Men inte alls lika ofta. Och visst sover vi fortfarande lite halvdåligt. Under dalaresan sov jag och barnen i en dubbelsäng och O på annat håll. När det var läggdags för mig konstaterade jag att bäst plats skulle jag få om jag la mig tvärs över sängen nere vid fotänden. Där sov jag den natten, ganska bra dessutom. (Ett annat beprövat trick är att ligga skavfötters med ungarna, man störs inte alls lika mycket av sparkarna då.)

Lergiganet som den förstående barnläkaren skrev ut, har sin egen historia. Det hjälpte högst måttligt mot nattskräcken, däremot hände det en handfull gånger att Y själv bad om "sovmisin" och somnade prompt.

I somras råkade jag svepa flaskan i golvet när jag rotade i kylskåpet, den ska förvaras kallt. Botten sprack men jag räddade större delen av medicinen genom att hälla över den i en gammal flaska citronsaft, på vilken jag textade LERGIGAN Y:S SOVMEDICIN, i den oskuldsfulla tron att inga missförstånd kunde föreligga.

För ett par månader sedan hade Q besök av två kompisar, jag jobbade sent och O ställde sig att grädda våfflor åt hela rövarbandet. Q:s älskade morbror har lärt honom ta citronsaft med socker på pannkakor, så givetvis tänkte han att det vore gott på våfflor också. Företagsam och hjälpsam som han är, assisterade han förstås sin far att duka fram saft och sylt från kylskåpet. Inte var det någon som läste på flaskan, förrän Q tyckte att våfflan smakade lite mystiskt. Resten av kvällen var han pigg och glad och uppvisade inga men.

Så kan det gå.

På jorden är det lördagkväll

Jag är just hemkommen efter en långpromenad med osedvanligt trevligt sällskap, en lånad hund i koppel och Per Naroskin i lurarna. Inte ens den makalöst överskattade intervjuaren lyckades förstöra klokskaperna.

Bland annat pratade han om vidskepligheten. Får man ha det så här bra? Vad väntar runt hörnet?

Ungefär så känner jag nu. Efter duschen jag strax ska ta väntar en god middag, tillagad av min man och hans bäste vän. Samme vän har åkt pulka med våra söner hela eftermiddagen. Y leker med hunden, Q spelar dataspel med vännernas 20-årige son. Det är häftigt när ens vänners barn blir vuxna och man får nya vänner.

Och så vill jag alltid minnas utsikten över Siljan. Mörkt vatten och blankvåt smältande is som speglade kvällshimlen.

Lösmynt lillebror och kissekretess

Igår blev jag arg på Y, helt orättvist och med en häftighet som förvånade mig själv.

Det är nämligen så att Q, fast han snart är åtta år, fortfarande kissar om nätterna. Så till den grad att vi aldrig ens övervägt att sluta med nattblöja.

Det är inget större problem. Någon gång läcker den sabla blöjan och det blir blött i sängen vilket är irriterande men inte mer. När Q var sex och ett halvt gick vi till vårdcentralen och blev remitterade till specialklinik. Där träffade vi en mycket klok sköterska som talade direkt till Q och försäkrade honom att detta är mycket vanligare än man tror, men ingen pratar om det, och att det med 100% säkerhet kommer att gå över utan att vi behöver göra någonting. Fast ingen vet när.

Vi gick igenom de alternativ som fanns, larm och medicin. Inget verkade tilltalande just nu. Larm används på större barn, som måste vara mycket motiverade. Resultatet är ofta att hela huset, för att inte säga hela grannskapet, väcks, dock inte det barn som larmet avser att väcka. På den här tiden sov Y fortfande mycket dåligt, varför jag var bestämd: larm provar vi inte just nu.

Så vi fortsätter med nattblöja, och sköterskan blev glad när hon hörde detta. Å om alla föräldrar resonerade så lugnt, menade hon. Sedan fick Q lämna urinprov vilket han gick med på efter lite övertalning. Jag vill minnas att jag fick lova att bära honom på axlarna till det närbelägna konditoriet, ett löfte jag faktiskt kunde infria.

Ibland har Q uttryckt en oro över att han alltid ska kissa i sängen, och då har jag försäkrat att han inte kommer att göra det, minns vad de sa hos doktorn. Ibland är han orolig att kompisarna ska få reda på det, eller ledsen över att han är sist med att fortfarande behöva nattblöja. Då påminner jag om att det är vanligt, det finns säkert fler i klassen som kissar i sängen, men vi vet inte vilka. Och alla är ju olika, utvecklas olika snabbt. Din bästis K behöver inte längre blöja, men vem av er har kommit längst med läsningen?

Så långt allt väl. Visserligen har jag funderat på om vi skulle kontakta kliniken igen och kanske be att få prova medicin. Men det har inte blivit av.

Nu över till lösmynte lillebror Y, och ännu en aktör i dramat, den lille pojken P som bor granne med oss och som går hos samma dagmamma som Y, och som är sex år, mitt emellan Q och Y i ålder, och som beundrar Q något alldeles ofantligt.

För ett tag sedan låg Y och jag och småpratade vid nattningen, och Y sa då med förundran i rösten att P tror inte på att Q har nattblöja, men det har han ju!

Fan också. Jag blev villrådig. För Y är nattblöjan inte märkvärdig eller dramatisk, eller belagd med yppandeförbud, vilket blir tydligt genom hans oskyldiga babblande om den. Men det är ju ganska onödigt att den är föremål för diskussion bland barnen. Hur förmedlar man det?

Jag gjorde ett försök, i det att jag förklarade för Y att det inte är konstigt att Q fortfarande behöver blöja, många stora barn gör det, alla är olika, allt det där, men att det är bättre att du inte pratar så mycket om det. Q tycker inte att det är så kul om alla får veta det. Mm, jo, det verkade accepteras.

Men igår blev det uppenbart att ämnet fortfarande avhandlas bland ungarna. P tror inte det är sant, joho säger Y, det är visst sant, nehej säger P, du ljuger.

Och jag blir arg. Dumma småungar, låt Q vara ifred! Dessutom lite orolig, P börjar skolan till hösten, samma skola som Q förstås. Att nattblöjans existens blir känd i skolan känns onödigt, minst sagt. Jag snuddar vid tanken vad klassens bråkstakar med klara mobbartendenser skulle kunna göra med informationen, och blir rasande vid blotta tanken.

Allt detta for genom mitt huvud på en halv minut, medan jag hjälpte Y av med ytterkläderna och halvhjärtat försökte distrahera honom från Samtalsämnet. Mer än så sa jag inte, utan pussade honom hejdå och for till jobbet, fortfarande upprörd.

På hemvägen pratade jag så med honom ännu en gång om att inte prata om Q:s nattblöja. Y var trumpen och avvisande, och avslutade samtalet med ett majestätiskt: Du är dum.

Ja, det kan man faktiskt hålla med om. Men frågan är inte så alldeles lätt att hantera. Hur förmedlar man att något är helt naturligt och inget att skämmas för, samtidigt som det är hemligt och inte ska pratas om? Budskapet blir dubbelt, minst sagt.

Återigen, hemskolning. Då sluppe jag denna oro. För att inte tala om försvunna vantar, handstilshets, hårlöss, springmask och föräldramöten.

Inte förebild men partner

Varför nämner du inte mig som feministisk förebild, frågar O med spelad förnärmelse när han läst på min blogg.

Nja, förebild var väl att ta i. Men nog delar vi synsätt, vilket blir tydligt när jag öppnar mejlboxen på morgonen. O är redan på jobbet och tycker att jag ska läsa den här artikeln, och kommenterar den sålunda: Självklarheter som tydligen måste upprepas.

Det är kul med skärpta män! (Citat från den feministiska antologin Fnitter som fanns i mitt barndomshem. Den glömde jag att ta upp som boktips, den har nog präglat mig en hel del.)

Herr Snäll övertygade

Nu är det klart att jag ska sluta som konsult och börja jobba för herr Snäll. Först hände inget och sedan hände inget, sedan blev allt klart på mindre än en vecka.

De aber jag listade ser nu ut som följer:

Lönen. Till min förvåning behövde jag inte gå ner i lön alls. Herr Snäll frågade helt enkelt vad jag tjänar idag, och sade sedan: detta ska jag fixa. Och det gjorde han. Jag tackade ja på stående fot.

Bilkörningen. Efter nya trafikomläggningar kan jag nu räkna med att det tar under en halvtimme enkel väg, det kan man inte klaga på i en storstad. Dessutom tillhör jag från och med idag denna illustra skara!

Jane blev enligt uppgift sur, men eftersom hon inte är min chef längre behöver jag inte bry mig, och gör det inte heller.

Kvävningskänslorna har minskat eftersom jag har satt ord på en massa irritationsmoment på jobbet och föresatt mig att a) bli arg på dem b) försöka ändra på dem. Men de kommer säkert att återkomma med jämna mellanrum. En fråga jag fick från cheferna som intervjuade mig var om de kommer att märka någon skillnad om de anställer mig, om jag inte är konsult längre. Jag svarade ett bestämt ja, givetvis kommer jag att uttrycka starkare åsikter nu. Så nu har jag ett löfte att leva upp till.

Kören är fortsatt meckig att ta sig till. Men det får jag leva med.

Sakna mina gamla kollegor kommer jag att göra. Men några av dem finns inte längre bort än ett mejl, ett mess, en lunchbokning.

Företaget är lite småsnålt. Men det är lättare att uthärda om man har gjort ett medvetet val, med öppna ögon.

Eventuellt finns det också en framtidsplan. Mot slutet av herr Snälls intervju spände han ögonen i mig och frågade om jag kan tänka mig att efterträda honom när han går i pension om fyra år. Jag tittade tillbaka och svarade ett fast ja.

Fast det får vi förstås se hur det blir.

Enkät om feminism

Jag har lite idétorka just nu. Eller egentligen inte. Idéer har jag massor, de trängs i huvudet när jag är ute och går, kör bil eller städar köket. Men när jag sitter framför datorn kommer de inte.

Så varför inte en enkät om ett intressant ämne, tack Amanda:

Det här är feminism för mig…
Att en individ i första hand ska definieras av sina personliga egenskaper och inte av könet. Att de traditionella könsrollerna är begränsande och tvingande både för män och kvinnor.

Det här är feminism inte för mig…
Manshat. Eller åsikten att kvinnor generellt är bättre eller ädlare varelsen än män. Eller att feminism betyder att kvinnor bör härska över männen, eller gynnas framför män. Förvånansvärt många verkar tro detta.

Jag började kalla mig feminist när jag var…
I tjugoårsåldern, vilket var i skiftet mellan åttio-och nittiotal. Under mitt collegeår läste en av mina kompisar en kurs i Women's Studies och jag norpade hennes kurslitteratur. En bok hette Our Bodies, Ourselves. Redan i gymnasiet läste jag Erica Jong och var mycket fascinerad, inte bara av de frispråkiga sexskildringarna. Sedan kom Nina Björks och Susan Faludis böcker, som jag slukade. Exakt när jag började använda ordet feminist om mig själv vet jag inte, men jag gjorde det åtminstone 1993 då jag pluggade i Spanien, för jag minns flera animerade diskussioner.

Det här tänkte jag om feminismen innan jag själv började inse att jag nog var en del av den…
 Inget alls. Så snart jag blev medveten om feminismen som åsikt och ideologi insåg jag att jag delade den.

De vanligaste motargumenten jag stöter på som feminist är…
Jag har minsann en son och en dotter och jag har uppfostrat dem EXAKT likadant och ändå har grabben från späd ålder lekt med bilar och flickan med dockor. Det måste vara generna. (Varpå jag, om jag orkar, brukar svara att det var ju en intressant nytillkommen mutation eftersom mänskligheten haft tillgång till bilar i ungefär hundra år.) Eller så är pojken busig och rörlig och flickan stillasittande och lugn. Gener, vilket skulle bevisas.
Skillnader mellan könen är naturliga, varför det är fel och farligt att försöka radera dem.
Vad löjligt att bråka om ord som hen, ska ni avskaffa förnamn också.
Jamen kvinnor är ju inte lika intresserade av karriär som män.
Jamen kvinnor är ju av naturen mer lämpade att ta hand om barnen. De är ju mjukare och gosigare och så.

Det svåraste med att vara feminist tycker jag är…
Den frustration man känner över att höra ovanstående idiotier ur mun på människor som innan verkat både normalbegåvade och empatiska.

Här är en lista på fem av mina främsta feministiska förebilder
Pappa. För att han självklart kallar sig feminist. Och är det också.
Mamma. För att hon också gör det och är det, och för att hon valde pappa och min styvfar.
Nina Björk, för att hon med sina formuleringar skyndade på mitt feministiska uppvaknande
Hillary Clinton, för att hon finns och syns. Jag hoppas hon blir president.

Den viktigaste feministiska frågan för mig
Svårt att välja. I den svenska vardagen tycker jag att mycket vore vunnet om fler män vore hemma med sina barn. Alltså är jag för kvoterad föräldraförsäkring. Likaså är jag för kvotering av kvinnor till styrelser. Jag skulle också vilja öka medvetenheten om genus i förskolor och skolor.

Så syns feminismen i min vardag 
Det vete fan. Förhoppningsvis är jag själv en representant för den eftersom jag har en arbetsledande roll (projektledare) i en synnerligen mansdominerad bransch.

Jag försöker så gott jag kan att skydda mina söner från debila föreställningar om vad pojkar får göra eller hur de ska vara. Eller, skydda går ju inte, för vi lever ju i ett öppet samhälle. Snarare försöker jag ifrågasätta de rådande idealen och tillhandahålla alternativ.

Här är tre skitbra boktips som på ett eller annat sätt handlar om feminism.
The Women's Room av Marilyn French, jag läste den äntligen häromåret och blev helt golvad.
Under det rosa täcket av Nina Björk, har visserligen inte läst den på många år men minns den som fantastisk.
Maken av Gun-Britt Sundström. För att det är den bästa relationsskildring jag läst, och att jämställdheten är så självklart beskriven.

Personbästa?

Bara för att jag skrev som jag gjorde i fredags, jolmigt men sant om vad som är viktigt i livet, bara för det så blev helgen förstås tjorvig. På lördagen stuvade vi in barnen i en lånad bil och åkte för att titta på den enda begagnade bil i stockholmsområdet som uppfyllde våra högt ställda krav. Det slutade med affär, så nu är den saken avklarad.

Under tiden lekte pojkarna tämligen snällt i lekhörnan, och på vägen hem handlade vi fikabröd, vi hade lovat fika eller kafébesök efteråt. Sedan vet jag fan inte vad som hände, men under den kvartslånga resan hem lyckades vi bli så osams allihop att O och jag plötsligt hade hotat oss in i ett hörn: slutar ni inte ögonblickligen blir det ingen fika!

Tror någon att dylika hotelser hjälper i längden? Tror någon att ungar verkligen blir snällare och gladare av dem? Nej, just det. Men det är sånt man inser först i efterhand. Att man aldrig lär sig.

Kort sagt, i helgen var jag vid några tillfällen inte alls den person jag vill vara, inte alls den jag innerst inne är. Fast den där arga obalanserade, hon finns ju uppenbarligen i mitt inre. Och det är endast de två små människor som jag älskar mest som har förmågan att locka fram henne.

För någon vecka sedan bläddrade jag förstrött i en Damernas Värld, och hittade där en artikel av Annina Rabe, jag tror att det var ett utdrag ur boken Ingens mamma. Jag blev alldeles tagen, jag ska återkomma till texten för jag har mer funderingar om den. Hon skrev ärligt och uppriktigt och möjligen kontroversiellt att en anledning till att hon inte vill ha barn är att rädslan för att bli uppslukad, att förändras, att inte längre vara sig själv.

För mig var det alldeles tvärtom. Det tog några år av intensivt sorg- och tankearbete, innan jag kunde sätta ord på det: jag blir inte den jag vill vara, den jag alltid trott mig vara, den jag alltid har velat bli, om jag inte blir mamma till någon.

Så blev det också, när jag äntligen blev mamma blev jag hel och jag. Ändå, hur efterlängtat det än är, hur mycket jag än älskar dem, hur väl jag än inser att den arga Helga också är en del av mig, så känner jag ibland att det finns delar av mig som undertrycks just nu.

På söndagens eftermiddag hade jag blixtrande huvudvärk och gick och la mig på soffan. Jag lyssnade på Mozart i lurarna och betraktade mina tavlor som jag fick av pappa i 30-årspresent, tavlor som jag ser varje dag men sällan tittar ordentligt på. Mozarts 20:e pianokonsert som jag upptäckte när jag gick på Chalmers, den påminner mig om studentrummet jag bodde i. Tredje satsen innehåller en ljuvlig passage där pianot är som älvafötter, eller kanske kattassar. Så återkommer samma tema, men denna gång i orkestern, och man blir besviken på ett sätt som är både smärtsamt och ljuvligt.

Sedan jag senast lyssnade ordentligt på den har jag lärt mig mer om musik, harmonier och tonarter, mitt gehör har utvecklats tack vare kören. När tårarna slutat rinna tittar jag efter vilken tonart det är, jaså d-moll, jaså är det så d-moll låter. Det finns folk som verkligen hör skillnaden, det finns de som upplever olika tonarter i olika färg, det gör inte jag, ännu är jag okunnig, men jag lär mig gärna, funderar gärna.

Att lyssna på musik så intensivt att själen darrar, hur kunde jag glömma det. Att lyssna, fundera och analysera. Det är också jag, men mer sällan nuförtiden.

När jag läste hos annannan var det en formulering som fastnade hos mig: Min bästa yrkesperson är min bästa person. Analogt, för mig är min sämsta person den arga, som lockas fram av mina barn.

Men den bästa? Är det hon som ligger på soffan och lyssnar på Mozart? Jag tror inte det. Och det är nog heller inte hon som jag numera nästan alltid är på jobbet, hon som lindat herr Snäll runt lillfingret.

Jag tror att min personbästa är hon jag är när jag läser böcker för mina barn, eller diskuterar med min man, eller skrattar med min syster.

Bra Peter, bu Jens!

Först läser jag om mossiga Jens Spendrup och blir beklämd. Ska man skratta eller gråta? Min förtjusning över att han så flagrant gör bort sig blandas med irritation över hans aningslöshet, han lever uppenbarligen inte alls i samma värld som jag.

Så läser jag om Peter Norman, som visar samma rättframhet när han uttrycker motsatt uppfattning. Som råkar stämma med min. Det går för långsamt, det gör det faktiskt. Så enkelt är det.

Vantdrama i X akter

Alltså, det här med persedlar till sjuåringar.

För några veckor sedan köpte jag ett par extravantar till Q. Ännu en frihetsgrad i tillvaron. Har jag glömt tömma väskor och fickor på blöta hoprullade vantar så att de ännu är blöta på morgonen? Inga problem, ity det finns ett par extra, varma, torra.

I torsdags kom han så hem med bara den ena . Någon tog den andra i matsalen. Va?!? Vem då? Nej, jag såg det inte, men någon måste ju ha tagit den eftersom jag inte kunde hitta den. Enkel logik.

Sålunda gick jag vägen förbi matsalen efter att ha lämnat Q i fredags. Jag gjorde en djupdykning i den sopsäck med kvarglömda grejer som stod där, och hittade inte mindre än sex svarta skidvantar, men ingen märkt med Q:s namn. Letandet ackompanjerades av missnöjda klagomål från Y som hade tråkigt och var för varm.

På eftermiddagen hämtade jag Q på vanliga fritids, och slagen av en snilleblixt letade jag igenom torkskåpen där. Kanske mindes han fel att vanten försvunnit i matsalen. Vilken triumf när jag hittade den, jajamen, svart vante märkt med Q:s namn, min egen handstil. Haha, ingen vante överlistar eller undkommer mig.

Vädret i fredags var miserabelt, alla täckbyxor, overaller, vantar och jackor var genomblöta, så jag körde en tvättmaskin direkt efter hemkomst. Dagen därpå var allt torrt, och jag började hänga upp grejerna i hallen. Och. Hittar. Bara. En. Svart. Vante.

Men det var då själva fan. Den befintliga vanten är den jag hemförde i triumf från skolan. Var ända in i alla glödheta smådjävlars helvete är den andra? Den som legat på byrån i hallen i ensamt majestät? Jodå, både O och jag hade en bestämd minnesbild av att ha sett den där.

Jag resignerar. När vi ändå är på Åhléns för att köpa galonbyxor åt Y (jo, för de var ju också borta) tittar jag på hyllan med vantar, och ser man på, det finns ett par i rätt storlek, på extrapris dessutom. Q provar den ena och godkänner. Gosiga, är hans omdöme.

Vi kommer hem, jag klipper av den lilla plasttråden de sitter ihop med, jag namnar dem ordentligt (förnamn räcker, Q är ensam om sitt i skolan). Frid och fröjd råder återigen.

Tills imorse, då Q vill ha sina nya vantar. Som visar sig vara högervantar. Båda två.

Nu är det paus före sista (?) akten, i vilken farmor, som besöker oss denna vecka, ska gå till Åhléns med kvitto och högervantar.

Själv använder jag min arbetstid till att grubbla över tänkbara diagnoser. Vantinducerad stressreaktion? Oförmåga att förlägga känslomässiga reaktioner på en adekvat nivå? Gravt nedsatt immunitet mot tillvarons förtretligheter?

Älskade vanliga problem

Jag kommer upp till ytan och hämtar luft efter en ovanligt intensiv vecka. För en gångs skull ställde jobbet krav på mig, krav som var fullt rimliga och ganska trevliga att utsättas för.

Utöver detta rasade bilen ihop i måndags, vilket resulterade i en mer komplicerad vardag. Åka kollektivt till jobbet, vilket inklusive barnlämning tar drygt nittio minuter? Eller synka schema med min hjälpsamme kollega som bor i närheten? Svar: båda. Men nästa vecka blir det hyrbil.

Verkstadens dom kom idag, bilen kommer att kosta avsevärda pengar att reparera. Så avsevärda att vi inser att ett rimligt alternativ är att lägga samma summa pengar i kontantinsats på en nyare bil, som förhoppningsvis går utan problem i några år till. Eller inte. Jag gör mitt bästa att försöka ignorera mina gördetsjälviga kollegors hurtiga tillrop om att bromsskivor bara tar någon timme att byta, och att turboaggregatet sitter fast med bara sex bultar. Kanhända. O:s och min gemensamma repertoar är tämligen diger, men några entusiastiska bilmekare är vi inte.

Irriterande och tröttsamt, men inte värre. Ungefär i paritet med att Y:s galonbyxor plötsligt inte står att finna, att Q slarvat bort ännu en vante, att mina ögon värker dagligen vilket troligen betyder att det är dags att byta glasögon.

Det är bara pengar, inte värre.

Och nog är jag fortsatt smått bekymrad över Q och skolan, i förra veckan hade han gråtit i klassrummet över att bokstäverna blev fula när han skrev.

Och nog är jag trött, liksom O. Vi går i skytteltrafik mellan diskbänk, sovrum och gästrum. Var sover du inatt? Ingen av oss minns när vi senast hade sex. Men häromdagen kröp han ner hos mig en stund innan jag gått upp, medan barnen åt frukost. Och nu är det ju snart helg, om vi är utvilade så kanske.

B hälsade på häromdagen, B som miste sin hustru för 18 månader sedan, som sörjer henne intensivt. Då och då skriver han på Facebook precis hur det känns. Precis så som ingen annan skriver på Facebook. Precis så ärligt som hans hustru hade skrivit om det hade varit hon. Hon var den mest oförställda och ärligaste jag har känt. Det har inte blivit nämnvärt lättare, det är fortfarande tungt, svart, arbetsamt. För oss finns inte mycket annat att göra än att lyssna och inte skygga. Jag tänker att de plattityder jag hört om att måtte han träffa någon ny, är just plattityder, nära nog grymheter. När han går kramar han oss hårt och säger, tack för att ni alltid finns här när jag kommer. På Facebook skrev han också att han har färre vänner än han trodde, jag vågade inte ställa frågan, men i den kramen tror jag mig få ett svar.

Under de följande dagarna har jag kontakt med andra vänner via bloggar, sms, samtal. Alla har de sitt. Krisande äktenskap, sjuka barn, utmattningsdepressioner.

Men vi har varann och framför allt har vi mot alla odds två finast tänkbara ungar, vi som inte kunde göra dem själva. Då spelar det föga roll att vi just nu inte har någon bil.