Personbästa?

Bara för att jag skrev som jag gjorde i fredags, jolmigt men sant om vad som är viktigt i livet, bara för det så blev helgen förstås tjorvig. På lördagen stuvade vi in barnen i en lånad bil och åkte för att titta på den enda begagnade bil i stockholmsområdet som uppfyllde våra högt ställda krav. Det slutade med affär, så nu är den saken avklarad.

Under tiden lekte pojkarna tämligen snällt i lekhörnan, och på vägen hem handlade vi fikabröd, vi hade lovat fika eller kafébesök efteråt. Sedan vet jag fan inte vad som hände, men under den kvartslånga resan hem lyckades vi bli så osams allihop att O och jag plötsligt hade hotat oss in i ett hörn: slutar ni inte ögonblickligen blir det ingen fika!

Tror någon att dylika hotelser hjälper i längden? Tror någon att ungar verkligen blir snällare och gladare av dem? Nej, just det. Men det är sånt man inser först i efterhand. Att man aldrig lär sig.

Kort sagt, i helgen var jag vid några tillfällen inte alls den person jag vill vara, inte alls den jag innerst inne är. Fast den där arga obalanserade, hon finns ju uppenbarligen i mitt inre. Och det är endast de två små människor som jag älskar mest som har förmågan att locka fram henne.

För någon vecka sedan bläddrade jag förstrött i en Damernas Värld, och hittade där en artikel av Annina Rabe, jag tror att det var ett utdrag ur boken Ingens mamma. Jag blev alldeles tagen, jag ska återkomma till texten för jag har mer funderingar om den. Hon skrev ärligt och uppriktigt och möjligen kontroversiellt att en anledning till att hon inte vill ha barn är att rädslan för att bli uppslukad, att förändras, att inte längre vara sig själv.

För mig var det alldeles tvärtom. Det tog några år av intensivt sorg- och tankearbete, innan jag kunde sätta ord på det: jag blir inte den jag vill vara, den jag alltid trott mig vara, den jag alltid har velat bli, om jag inte blir mamma till någon.

Så blev det också, när jag äntligen blev mamma blev jag hel och jag. Ändå, hur efterlängtat det än är, hur mycket jag än älskar dem, hur väl jag än inser att den arga Helga också är en del av mig, så känner jag ibland att det finns delar av mig som undertrycks just nu.

På söndagens eftermiddag hade jag blixtrande huvudvärk och gick och la mig på soffan. Jag lyssnade på Mozart i lurarna och betraktade mina tavlor som jag fick av pappa i 30-årspresent, tavlor som jag ser varje dag men sällan tittar ordentligt på. Mozarts 20:e pianokonsert som jag upptäckte när jag gick på Chalmers, den påminner mig om studentrummet jag bodde i. Tredje satsen innehåller en ljuvlig passage där pianot är som älvafötter, eller kanske kattassar. Så återkommer samma tema, men denna gång i orkestern, och man blir besviken på ett sätt som är både smärtsamt och ljuvligt.

Sedan jag senast lyssnade ordentligt på den har jag lärt mig mer om musik, harmonier och tonarter, mitt gehör har utvecklats tack vare kören. När tårarna slutat rinna tittar jag efter vilken tonart det är, jaså d-moll, jaså är det så d-moll låter. Det finns folk som verkligen hör skillnaden, det finns de som upplever olika tonarter i olika färg, det gör inte jag, ännu är jag okunnig, men jag lär mig gärna, funderar gärna.

Att lyssna på musik så intensivt att själen darrar, hur kunde jag glömma det. Att lyssna, fundera och analysera. Det är också jag, men mer sällan nuförtiden.

När jag läste hos annannan var det en formulering som fastnade hos mig: Min bästa yrkesperson är min bästa person. Analogt, för mig är min sämsta person den arga, som lockas fram av mina barn.

Men den bästa? Är det hon som ligger på soffan och lyssnar på Mozart? Jag tror inte det. Och det är nog heller inte hon som jag numera nästan alltid är på jobbet, hon som lindat herr Snäll runt lillfingret.

Jag tror att min personbästa är hon jag är när jag läser böcker för mina barn, eller diskuterar med min man, eller skrattar med min syster.