Igår blev jag arg på Y, helt orättvist och med en häftighet som förvånade mig själv.
Det är nämligen så att Q, fast han snart är åtta år, fortfarande kissar om nätterna. Så till den grad att vi aldrig ens övervägt att sluta med nattblöja.
Det är inget större problem. Någon gång läcker den sabla blöjan och det blir blött i sängen vilket är irriterande men inte mer. När Q var sex och ett halvt gick vi till vårdcentralen och blev remitterade till specialklinik. Där träffade vi en mycket klok sköterska som talade direkt till Q och försäkrade honom att detta är mycket vanligare än man tror, men ingen pratar om det, och att det med 100% säkerhet kommer att gå över utan att vi behöver göra någonting. Fast ingen vet när.
Vi gick igenom de alternativ som fanns, larm och medicin. Inget verkade tilltalande just nu. Larm används på större barn, som måste vara mycket motiverade. Resultatet är ofta att hela huset, för att inte säga hela grannskapet, väcks, dock inte det barn som larmet avser att väcka. På den här tiden sov Y fortfande mycket dåligt, varför jag var bestämd: larm provar vi inte just nu.
Så vi fortsätter med nattblöja, och sköterskan blev glad när hon hörde detta. Å om alla föräldrar resonerade så lugnt, menade hon. Sedan fick Q lämna urinprov vilket han gick med på efter lite övertalning. Jag vill minnas att jag fick lova att bära honom på axlarna till det närbelägna konditoriet, ett löfte jag faktiskt kunde infria.
Ibland har Q uttryckt en oro över att han alltid ska kissa i sängen, och då har jag försäkrat att han inte kommer att göra det, minns vad de sa hos doktorn. Ibland är han orolig att kompisarna ska få reda på det, eller ledsen över att han är sist med att fortfarande behöva nattblöja. Då påminner jag om att det är vanligt, det finns säkert fler i klassen som kissar i sängen, men vi vet inte vilka. Och alla är ju olika, utvecklas olika snabbt. Din bästis K behöver inte längre blöja, men vem av er har kommit längst med läsningen?
Så långt allt väl. Visserligen har jag funderat på om vi skulle kontakta kliniken igen och kanske be att få prova medicin. Men det har inte blivit av.
Nu över till lösmynte lillebror Y, och ännu en aktör i dramat, den lille pojken P som bor granne med oss och som går hos samma dagmamma som Y, och som är sex år, mitt emellan Q och Y i ålder, och som beundrar Q något alldeles ofantligt.
För ett tag sedan låg Y och jag och småpratade vid nattningen, och Y sa då med förundran i rösten att P tror inte på att Q har nattblöja, men det har han ju!
Fan också. Jag blev villrådig. För Y är nattblöjan inte märkvärdig eller dramatisk, eller belagd med yppandeförbud, vilket blir tydligt genom hans oskyldiga babblande om den. Men det är ju ganska onödigt att den är föremål för diskussion bland barnen. Hur förmedlar man det?
Jag gjorde ett försök, i det att jag förklarade för Y att det inte är konstigt att Q fortfarande behöver blöja, många stora barn gör det, alla är olika, allt det där, men att det är bättre att du inte pratar så mycket om det. Q tycker inte att det är så kul om alla får veta det. Mm, jo, det verkade accepteras.
Men igår blev det uppenbart att ämnet fortfarande avhandlas bland ungarna. P tror inte det är sant, joho säger Y, det är visst sant, nehej säger P, du ljuger.
Och jag blir arg. Dumma småungar, låt Q vara ifred! Dessutom lite orolig, P börjar skolan till hösten, samma skola som Q förstås. Att nattblöjans existens blir känd i skolan känns onödigt, minst sagt. Jag snuddar vid tanken vad klassens bråkstakar med klara mobbartendenser skulle kunna göra med informationen, och blir rasande vid blotta tanken.
Allt detta for genom mitt huvud på en halv minut, medan jag hjälpte Y av med ytterkläderna och halvhjärtat försökte distrahera honom från Samtalsämnet. Mer än så sa jag inte, utan pussade honom hejdå och for till jobbet, fortfarande upprörd.
På hemvägen pratade jag så med honom ännu en gång om att inte prata om Q:s nattblöja. Y var trumpen och avvisande, och avslutade samtalet med ett majestätiskt: Du är dum.
Ja, det kan man faktiskt hålla med om. Men frågan är inte så alldeles lätt att hantera. Hur förmedlar man att något är helt naturligt och inget att skämmas för, samtidigt som det är hemligt och inte ska pratas om? Budskapet blir dubbelt, minst sagt.
Återigen, hemskolning. Då sluppe jag denna oro. För att inte tala om försvunna vantar, handstilshets, hårlöss, springmask och föräldramöten.
Hej!
SvaraRaderaJag tror att man ska förmedla till Y (och P), att även om det inte är något fel på P, att det är ganska vanligt och inget konstigt, EGENTLIGEN, finns det många dumma människa, säkert många en del dumma barn, som inte förstår att det inte är konstigt, och därför kommer att använda informationen till något dumt, och med att vara dumma mot P.
Detta förskjuter det dumma till de som inte förstår.
Det är inte konstigare än att det är dumt att kliva ut framför en bil, även om man är på ett övergångsställe, och har rätt.
P ska inte behöva skämmas, det vet ni, men en del i klassen kanske inte begriper det. Därför ska man vara försiktig. Annars kommer han ju att behöva skämmas, fast han inte borde.
Sant, bra synpunkt att förskjuta det dumma. Jag trasslade in mig när jag försökte förklara för Y, och han blev rättmätigt arg på mig för det.
SvaraRaderaJag har faktiskt funderat på att prata direkt med pojken P, han är vår granne och är ganska ofta hemma hos oss och leker. Utan att dramatisera.
Förr eller senare kommer det här upp, att vi människor oftast har ett behov av att hålla vissa saker (ofta sådant som handlar om kroppen, men inte alltid!)för oss själva. Jag tror att det är bra att lära barn detta. Det är mycket som är "alldeles naturligt" men som vi vuxna självklart förbehåller oss rätten att själva få bestämma när och om vi ska delge omvärlden. Det kan ju vara svårt för en 5-åring att förstå, och svårt för en vuxen att förklara, eftersom det inte handlar om rationella ställningstaganden, utan rätt irrationella känslor. Jag skulle nog satsa på att få Y att acceptera denna sociala kod snarare än att flytta fokus till att andra är dumma."Privat" kanske är ett hjälpsamt ord i sammanhanget. Även om alla andra är snälla och aldrig skulle drömma om att retas, kan Q ha rätt att hävda att detta är något privat som HAN bestämmer om huruvida det ska spridas utanför familjen.En annan gång är det Y som vill att storebror är lojal och inte röjer saker som hör till Y:s privatliv. Därmed inte sagt att du inte skulle kunna prata med P på samma sätt! Intressant inlägg tycker jag, du tar ofta upp sådana här viktiga vardagsfrågor och det är ju jag tacksam för! Men du, inte hemskolning väl.... Trots allt är det ju denna påtvingade samvaro med andra, i skolan och på arbetsplatsen, som gör att vi utvecklas. Lär oss att hantera springmask, borttappade vantar, mobbning och sekretessfrågor.
SvaraRaderaJa, vilken bra synpunkt! Det är privat, helt enkelt. Nog så viktigt att lära sig. Integritet och privatliv.
SvaraRaderaDet om hemskolning var drypande ironi. Varken jag eller barnen skulle må bra av det!
Jäklar vad intressanta frågor och bra svar i den här tråden!!
SvaraRadera(Om jag inte hade vetat redan innan att det där med hemskolning var ironi hade jag sagt något om att det är receptet för att verkligen skapa människor med anpassningsproblem. Fast det är kanske bara jag som är intolerant. Jag har fö ingen erfarenhet av sådana, däremot var det en klar överrepresentation av Sigtunaskolan och Lundsberg bland de märkligare personerna i min studentomgivning.
Jag har en tioåring som fortfarande kissar på nätterna, men oftast vaknar han och går upp på toaletten med helt blöta kalsonger men torr säng. Ibland blir även sängen blöt. Jag ville att vi skulle ha nattblöja men min exman var helt emot. Så då frågade vi sonen hur vi skulle göra och han var helt emot blöja.
SvaraRaderaHan har varit mycket motsträvig att sova borta, men vi har löst det så att han fått två sovsäckar med på scoututfärder och liknande. Och då har han lyckats hålla sig torr.
Men det var retandet jag skulle komma till. Han kissade även på sig väldigt ofta (varje dag i princip) på dagis och även i förskoleklass och åk 1. Han och personalen hade överenskommelse att han skulle komma och dra i personalens fingrar när han behövde hjälp med att byta byxor så det fungerade bra och diskret. Men. I klassen gick även hans kusin, som hört oss prata hemma om att vi var bekymrade över kissandet. Så kusinen började retas. Tyvärr gick det flera månader innan vi fick reda på det så det hann spridas i klassen. Men storebror har aldrig någonsin sagt något om kissandet. Inte ens när lillebror varit tvungen att låna hans extrabyxor för att hans tagit slut. Men vi pratade med storebror och sa att lillebror kunde inte rå för att han kissade på sig men att andra barn kanske skulle reta lillebror.
Vi har avdramatiserat det hela och det går bättre och bättre.
Min, numera tioåring, kissade i sängen på nätterna betydligt längre än de flesta. En stor hemlighet, och svårt vid översovningar och läger. I tvåan fick vi komma på "kiss-skola" och döm om sonens förvåning när den tuffa, kaxiga klasskompisen satt i väntrummet och skulle på samma skola, med samma (men större) besvär.
SvaraRaderaFör honom fungerade det fint, själv förstår jag inte hur det kunde funka med grubblar inte på varför utan är bara nöjd att så är fallet.
Men kanske kan det vara läge för er också att ta en ny kontakt med kliniken?
Både Romeo och Puck sover med blöja. De kissar på sig på dagarna också och Romeo medicinerar just nu vilket verkar fungera ganska bra.
SvaraRaderaVarken Romeo eller Puck tycker att det är något konstigt med nattblöjorna och pratar gärna om det med kompisar. Förut försökte jag hålla det hemligt, för med mina vuxna värderingar tyckte jag att det var något man inte pratade om. Men nu när barnen visat att det inte är något konstigt och att kompisarna inte heller reagerar, Någon tål inte fisk, någon annan kan inte simma och en tredje har nattblöja, tar jag det ganska coolt.
I ert fall verkar det dock som att Q själv tycker att det är jobbigt, och då är det naturligtvis ett annat läge.