Inatt konstaterade vi att Q fått ett återfall av sin nattskräck. Han skrek, sparkades och slogs lika tappert som när han var fyra, med samma frenesi som lillebror, i halvannan timme. Under vilken han givetvis lyckades väcka lillebror.
Totalt kaos alltså. Det blev inte många timmars sömn inatt.
Detta hade varit jobbigt även om jag varit den milda och goda moder jag drömmer om att vara. Men nu är jag inte det, så det blev än värre.
Det finns knappt något som ger mig sådan ångest som när mina barn skriker på natten och inte låter mig trösta dem. Fast jag vet vad det beror på, fast jag vet att det är ofarligt och går över om en stund (men oftast kommer tillbaka flera gånger under samma natt, åtminstone för Y) så klarar jag inte att tänka rationellt. Jag får hjärtklappning och panikkänslor. Det är som att bli nerputtad i ett sörjigt, tröstlöst, alltför välbekant träsk.
När skriken äntligen har tystnat och ungen sover kan jag omöjligt somna. Jag ligger vaken i mörkret i timmar och lyssnar på andetagen och väntar på nästa attack.
Nu är det dagsljus och jag kan tänka någorlunda igen. Jag tänker att det måste bero på influensan, det är den enda större händelse jag kan komma på. Den stökade till sömnvanorna rejält för hela familjen.
O är inne på att införa tillfälligt förbud för dataspel, han tror att det snurrar för mycket intryck i pojkarnas huvuden just nu. Jag är inte lika säker men inte emot. En paus från dataspelen gör knappast någon skada.
Framför allt tror jag att det är viktigt att återgå till rutiner så snabbt som möjligt. I övermorgon hade vi tänkt att O och pojkarna skulle bila till våra vänner i Dalarna, jag skulle komma efter dagen därpå och så skulle vi åka skidor en långhelg. Det här arrangemanget vill jag nu ställa in. Bara tanken på att sova i andra sängar med vrålande barn, att inte vara hemma, gör mig skräckslagen.
Tanken på att vara hemma och vara ledig några dagar fyller mig med helt andra känslor.
Ååh, vad tröttsamt för er! Jag hör också till dem som blir väldigt eländig av för lite sömn. Magkänslan att stå över Dalarna - gå på den! Det finns fler vintrar...
SvaraRaderaHoppas ni får sova gott i natt!
Maria
Å fy! Låter som rena tortyren. Nora hade skov av nattångest med några månaders mellanrum och aldrig fler än ett per natt så jag har inget att klaga över men vi hittade en lösning som låter brutal men funkade. Det gäller ju att få dem att sluta skrika för de är ju inte emottagliga för någonting så länge de skriker, man måste spräcka skrikbubblan på något sätt. Vi lyfte henne ur sängen och där fick hon stå tills hon vaknat. Hon kom till sans snabbare när hon stod upprätt och småfrös. Sedan gick hon att lugna, trösta och lägga, men ett villkor för att hon skulle få komma tillbaka i sängen var att hon vaknade upp så pass att hon gick att lugna. Och då gick det snabbt att få henne trygg igen. Hoppas det är till någon hjälp eller att ni hittar er egen lösning för det där låter illa nog att få vem som helst att förlora förståndet! Vår brutala lösning hjälpte Nora till tryggare sömn efter ångesten, hoppas stackars Y hittar sin sömn! Kram från mig, ork och krafter!
SvaraRaderaHur är det när barnen sover med nån annan - eller de är inte så vana vid det, har jag för mig? Kan det annars vara ett alternativ att din syster kommer och bor en natt eller två hos er, och du och O lånar hennes bostad?
SvaraRaderaDet är antagligen helt stört ur adoptionssynvinkel, men mina barn har sovit över hos sina mor- och farföräldrar regelbundet sen de var dryga året, och de sover faktiskt nästan bättre där än hemma. Åtminstone sover H längre på morgnarna, vilket ju är grymt orättvist (men gör det lättare att låna ut dem).
Jag förstår ABSOLUT din tanke bakom att inte åka bort - men kan det kanske ändå vara så att de (Y) sover bättre efter en hel dags lek och aktivitet och frisk luft, än efter en dag hemma?
Äsch, svamliga tankar bara. Men å, vad jag lider med dig. Jag blir ett sånt jävla monster när jag inte får sova själv.
Vi ska aktivera dem rejält om dagarna tänkte vi. Ikea, museum och utflykter.
SvaraRaderaY och Q har sovit borta från oss båda en (1) natt i sina liv. Det var i somras, och de sov hos mormor. (Vi begravde en av våra bästa vänner, 46 år. Ingen erotikweekend direkt.) Q grät och fick ringa mig vid niotiden men somnade sedan. Y sov som en stock hela natten, en av de 3-4 nätter han faktiskt har sovit. Så du kanske är något på spåren, Anka. Men de är inte vana vid det, kan man ju inte påstå.
Vi planerar för övrigt en långhelg tillsammans utan barn för att fira vår femtonåriga bröllopsdag i september. Känns som läge för det.