Älskade vanliga problem

Jag kommer upp till ytan och hämtar luft efter en ovanligt intensiv vecka. För en gångs skull ställde jobbet krav på mig, krav som var fullt rimliga och ganska trevliga att utsättas för.

Utöver detta rasade bilen ihop i måndags, vilket resulterade i en mer komplicerad vardag. Åka kollektivt till jobbet, vilket inklusive barnlämning tar drygt nittio minuter? Eller synka schema med min hjälpsamme kollega som bor i närheten? Svar: båda. Men nästa vecka blir det hyrbil.

Verkstadens dom kom idag, bilen kommer att kosta avsevärda pengar att reparera. Så avsevärda att vi inser att ett rimligt alternativ är att lägga samma summa pengar i kontantinsats på en nyare bil, som förhoppningsvis går utan problem i några år till. Eller inte. Jag gör mitt bästa att försöka ignorera mina gördetsjälviga kollegors hurtiga tillrop om att bromsskivor bara tar någon timme att byta, och att turboaggregatet sitter fast med bara sex bultar. Kanhända. O:s och min gemensamma repertoar är tämligen diger, men några entusiastiska bilmekare är vi inte.

Irriterande och tröttsamt, men inte värre. Ungefär i paritet med att Y:s galonbyxor plötsligt inte står att finna, att Q slarvat bort ännu en vante, att mina ögon värker dagligen vilket troligen betyder att det är dags att byta glasögon.

Det är bara pengar, inte värre.

Och nog är jag fortsatt smått bekymrad över Q och skolan, i förra veckan hade han gråtit i klassrummet över att bokstäverna blev fula när han skrev.

Och nog är jag trött, liksom O. Vi går i skytteltrafik mellan diskbänk, sovrum och gästrum. Var sover du inatt? Ingen av oss minns när vi senast hade sex. Men häromdagen kröp han ner hos mig en stund innan jag gått upp, medan barnen åt frukost. Och nu är det ju snart helg, om vi är utvilade så kanske.

B hälsade på häromdagen, B som miste sin hustru för 18 månader sedan, som sörjer henne intensivt. Då och då skriver han på Facebook precis hur det känns. Precis så som ingen annan skriver på Facebook. Precis så ärligt som hans hustru hade skrivit om det hade varit hon. Hon var den mest oförställda och ärligaste jag har känt. Det har inte blivit nämnvärt lättare, det är fortfarande tungt, svart, arbetsamt. För oss finns inte mycket annat att göra än att lyssna och inte skygga. Jag tänker att de plattityder jag hört om att måtte han träffa någon ny, är just plattityder, nära nog grymheter. När han går kramar han oss hårt och säger, tack för att ni alltid finns här när jag kommer. På Facebook skrev han också att han har färre vänner än han trodde, jag vågade inte ställa frågan, men i den kramen tror jag mig få ett svar.

Under de följande dagarna har jag kontakt med andra vänner via bloggar, sms, samtal. Alla har de sitt. Krisande äktenskap, sjuka barn, utmattningsdepressioner.

Men vi har varann och framför allt har vi mot alla odds två finast tänkbara ungar, vi som inte kunde göra dem själva. Då spelar det föga roll att vi just nu inte har någon bil.