Det jobbar en kille i mitt projekt, jag kallar honom i mitt stilla sinne för Lilleman. Han är förvisso trettio år fyllda, med både högskoleexamen och några års arbetserfarenhet i bagaget, men på många sätt så omogen.
Häromdagen fick jag en intensiv flashback cirka femton år tillbaka i tiden, när jag läste det här inlägget hos Maja. I slutet av nittiotalet hade jag ett jobb som jag älskade, och som krävde mycket av mig. Jag jobbade över nästan varje dag, jag reste över halva världen ungefär var sjätte vecka. Samtidigt längtade jag allt mer efter barn. Jag visste ju att jag ville ha barn, det har jag alltid vetat, ända sedan jag var liten, med en lika stark som oförklarlig självklarhet. Men jag insåg att just detta jobb inte skulle gå att kombinera med barn. Ingen annan hade gjort det i alla fall. Mina få kvinnliga kollegor var barnlösa, eller så bytte de jobb när de fick barn. Männen hade förstås barn, som den dryge och lönnfete kollega som förhörde mig i frågan. Vill du inte ha barn? Det går nog inte att kombinera med det här jobbet, vet du. Det är ju annorlunda för er kvinnor. Han avslutade med att i mästrande ton råda mig att inte avstå från barn. Det är så fantastiskt, förstår du. (Need I mention att jag inte delgav honom min längtan och mina förhoppningar?)
Detta fick mig att tänka vidare på den upptäckt jag gjorde för något år sedan, plattformen under mina fötter. Säkerheten som plötsligt bara finns där, men som jag förgäves famlade efter när jag var i trettioårsåldern, då både jag och andra tyckte att jag borde ha haft den. Annannan skriver träffsäkert i en kommentar att skillnaden på då och nu är att man sprang mycket mer i cirklar då.
Precis som min unge kollega. Han gör det så svårt för sig. Trasslar till, tänker onödigt många led i förväg istället för att krasst avgränsa och beta av en sak i taget. Alla led och kansken gör honom orolig och stressad. Samtidigt är han också kaxig och självrådig och efter ett par diskussioner måste jag säga till honom på skarpen att inte sticka i förväg. Vissa beslut har han helt enkelt inte mandat att fatta.
Ibland bär han sig oväntat klantigt åt. Som när han med kort framförhållning annonserar en veckas skidsemester, mitt i en (för honom) intensiv arbetsperiod. När han ser mitt ansiktsuttryck säger han osäkert att han väl nämnt detta tidigare? Nej det har han ju inte.
Jag funderar som bäst på om jag ska släppa ämnet, det finns flera goda skäl till det. Dels ska Lilleman snart sluta, dels kommer han (tack vare min planering) att hinna med sina åtaganden. Men då kommer herr Snäll och är minst lika irriterad som jag. Han har heller inte hört något om semester, och han är den som formellt ska godkänna alla ledigheter.
Det hela slutar med att herr Snäll håller en predikan i faderlig ton, en predikan som tar rejäl skruv. Lilleman har sedan ett par dagar börjat nogsamt informera mig om sina förehavanden, och det är ju bra.
Nyheterna igår innehöll ett inslag om att pensionsåldern måste höjas, fler måste arbeta längre upp i åren. Men jag studsar när det sägs något i stil med att arbetslivet måste anpassas till de som är äldre än 55. Hurså? Då är man väl på toppen av sin förmåga, knappast med ena foten i graven? O invänder att jag brukar ju själv gnälla på åldersdiskriminering och att arbetsgivare tvekar att anställa kandidater över femtio år. Aha, är det vad som avses. Ja, en sådan anpassning välkomnar jag definitivt. Jag föredrar absolut en rutinerad och trygg 55-årig medarbetare i mitt projekt framför en osäker men samtidigt kaxig Lilleman.
Bättre balans är vad som behövs. Om fler arbetsgivare visste att utnyttja de inte längre purungas kompetens, kanske kraven och förväntningarna på de som är unga skulle minska. För en del av Lillemans stress känner jag alltför väl igen själv. De där åren då man trodde att man var tvungen att kunna allt. Något är fel när det tar nästan tio år att etablera sig i arbetslivet.
Hej, jag håller med, utnyttja de äldres kunskaper och erfarenheter. Friska människor som är 50-60 år måste ju vara ett kap, med sin erfarenheter och vuxna barn. Mina föräldrar är runt 60 och har precis satsat hårt på flytt och nya jobb. Ibland tvekar de och tycker att det är försent. Det tycker inte jag, rent statistisk har de en fjärdedel av livet kvar, de är fullt friska och mycket erfarna och kompetenta och uppskattade inom sina arbetsområden, så jag säger åt dem att kör hårt och jobba så länge ni orkar och tycker det är kul. När pensionsåldern 65 är infördes var ju det dessutom en mycket hög ålder som inte många överlevde. Jag kan ibland tycka det är lite knepigt med alla friska människor som slutar jobba helt bara för att de fyller 65, det borde kunna vara flexibelt med deltid och andra lösningar efter allas specifika situation.
SvaraRaderaHälsningar Johanna
För att kombinera ålders- och skolfunderingar kan jag nämna att vår skolas rektor är sjukskriven, gissningsvis utbränd liksom rektorn före honom. In har en mycket duglig och erfaren nybliven pensionär kommit. Hon är som en fé med magiskt trollspö. Har respekt hos (och med) både vuxna (lärare som föräldrar) och barn och är inte rädd att styra, visa riktning och hugga i. Och hon har heller ingen framtida karriär att vara rädd om - inga broar att bränna - vilket nog är en fördel i det här fallet. Toppen på alla sätt - och vilket resursslöseri det hade varit att inte utnyttja en resurs som hon pga hennes ålder.
SvaraRaderaSkulle de här erfarna (medfarna höll jag på att skriva, Freudian slip?) människorna kunna hjälpa de yngre osäkrare att inte göra så mycket dumheter, menar du?
SvaraRadera(Grunnar på att skriva något om åldrandet, efter att ha hört Bodil Jönssons vinterprogram och tänkt på de två äldre personer jag har i min familjära närhet: Men det är ett annat inlägg och en annan fråga).
Vad du har rätt!
SvaraRaderaSjälv är jag i trettioårsåldern och längtar efter den där plattformen, och känner igen mig i beskrivningen i att jag springer i cirklar... Samtidigt har jag två små barn att prioritera hemma och har svårt att förstå hur jag ska få ihop att kunna "göra allt" under samma tid i livet.
Ibland pratar jag med några vänner om att vi borde ha mentorer som kan guida oss rätt i arbetslivet, och då tänker jag att jag skulle vilja ha någon som du. Jag har lärt mig så himla mycket bara av att läsa här!
Tack för era kommentarer!
SvaraRaderaAnnannan, förvisso kan de äldre hjälpa de yngre att inte göra misstag, men det jag snarare tänkte på är att om äldres kunskap och kapacitet utnyttjades på ett bättre sätt skulle man slippa föreställningen 33=passé och hälsa hem vid 35. Då skulle också pressen på de unga minska. I realiteten tar det ungefär ett decennium att etablera sig på arbetsmarknaden, att hitta sin roll och den trygghet och säkerhet man behöver. Men ingen verkar inse det. Följden blir att en massa yngre människor antingen är superstressade eller känner sig som fullkomliga bluffar.
Ja, mentorer borde man ha! Jag har önskat mig en mentor länge. Mitt tips är att utse en egen informell mentor. De finns ofta närmare än man anar. En äldre kollega som man äter lunch med ibland och pratar jobb med. Viktigt dock att relationen är förtroendefull, att man vet att det man säger stannar hos mentorn.
Det där är väldigt intressant.
SvaraRaderaÄr det faktiskt så att den stöddige skrävlande killen och den tysta duktiga flickan bakom fasaderna är precis lika osäkra under det där första årtiondet på jobbet?
(Jag minns faktiskt inte mina allra första år som särskilt osäkra. Tvärtom har jag nog aldrig känt mig så trygg på jobbet som då. Men det är kanske ett undantag, det var en osedvanligt god arbetsmiljö på den enhet på Statliga Myndigheten där jag jobbade och jag kom snabbt in i flera väldigt positiva arbetsgrupper. Och det som behövde presteras där låg definitivt inom ramen för vad jag kunde göra utan att överanstränga mig. Från det att jag blev doktorand 1996 och fram till för kanske 4-5 år sedan har jag å andra sidan varit prestationsstressad så det förslår).