Alltså, det här med persedlar till sjuåringar.
För några veckor sedan köpte jag ett par extravantar till Q. Ännu en frihetsgrad i tillvaron. Har jag glömt tömma väskor och fickor på blöta hoprullade vantar så att de ännu är blöta på morgonen? Inga problem, ity det finns ett par extra, varma, torra.
I torsdags kom han så hem med bara den ena . Någon tog den andra i matsalen. Va?!? Vem då? Nej, jag såg det inte, men någon måste ju ha tagit den eftersom jag inte kunde hitta den. Enkel logik.
Sålunda gick jag vägen förbi matsalen efter att ha lämnat Q i fredags. Jag gjorde en djupdykning i den sopsäck med kvarglömda grejer som stod där, och hittade inte mindre än sex svarta skidvantar, men ingen märkt med Q:s namn. Letandet ackompanjerades av missnöjda klagomål från Y som hade tråkigt och var för varm.
På eftermiddagen hämtade jag Q på vanliga fritids, och slagen av en snilleblixt letade jag igenom torkskåpen där. Kanske mindes han fel att vanten försvunnit i matsalen. Vilken triumf när jag hittade den, jajamen, svart vante märkt med Q:s namn, min egen handstil. Haha, ingen vante överlistar eller undkommer mig.
Vädret i fredags var miserabelt, alla täckbyxor, overaller, vantar och jackor var genomblöta, så jag körde en tvättmaskin direkt efter hemkomst. Dagen därpå var allt torrt, och jag började hänga upp grejerna i hallen. Och. Hittar. Bara. En. Svart. Vante.
Men det var då själva fan. Den befintliga vanten är den jag hemförde i triumf från skolan. Var ända in i alla glödheta smådjävlars helvete är den andra? Den som legat på byrån i hallen i ensamt majestät? Jodå, både O och jag hade en bestämd minnesbild av att ha sett den där.
Jag resignerar. När vi ändå är på Åhléns för att köpa galonbyxor åt Y (jo, för de var ju också borta) tittar jag på hyllan med vantar, och ser man på, det finns ett par i rätt storlek, på extrapris dessutom. Q provar den ena och godkänner. Gosiga, är hans omdöme.
Vi kommer hem, jag klipper av den lilla plasttråden de sitter ihop med, jag namnar dem ordentligt (förnamn räcker, Q är ensam om sitt i skolan). Frid och fröjd råder återigen.
Tills imorse, då Q vill ha sina nya vantar. Som visar sig vara högervantar. Båda två.
Nu är det paus före sista (?) akten, i vilken farmor, som besöker oss denna vecka, ska gå till Åhléns med kvitto och högervantar.
Själv använder jag min arbetstid till att grubbla över tänkbara diagnoser. Vantinducerad stressreaktion? Oförmåga att förlägga känslomässiga reaktioner på en adekvat nivå? Gravt nedsatt immunitet mot tillvarons förtretligheter?
För några veckor sedan köpte jag ett par extravantar till Q. Ännu en frihetsgrad i tillvaron. Har jag glömt tömma väskor och fickor på blöta hoprullade vantar så att de ännu är blöta på morgonen? Inga problem, ity det finns ett par extra, varma, torra.
I torsdags kom han så hem med bara den ena . Någon tog den andra i matsalen. Va?!? Vem då? Nej, jag såg det inte, men någon måste ju ha tagit den eftersom jag inte kunde hitta den. Enkel logik.
Sålunda gick jag vägen förbi matsalen efter att ha lämnat Q i fredags. Jag gjorde en djupdykning i den sopsäck med kvarglömda grejer som stod där, och hittade inte mindre än sex svarta skidvantar, men ingen märkt med Q:s namn. Letandet ackompanjerades av missnöjda klagomål från Y som hade tråkigt och var för varm.
På eftermiddagen hämtade jag Q på vanliga fritids, och slagen av en snilleblixt letade jag igenom torkskåpen där. Kanske mindes han fel att vanten försvunnit i matsalen. Vilken triumf när jag hittade den, jajamen, svart vante märkt med Q:s namn, min egen handstil. Haha, ingen vante överlistar eller undkommer mig.
Vädret i fredags var miserabelt, alla täckbyxor, overaller, vantar och jackor var genomblöta, så jag körde en tvättmaskin direkt efter hemkomst. Dagen därpå var allt torrt, och jag började hänga upp grejerna i hallen. Och. Hittar. Bara. En. Svart. Vante.
Men det var då själva fan. Den befintliga vanten är den jag hemförde i triumf från skolan. Var ända in i alla glödheta smådjävlars helvete är den andra? Den som legat på byrån i hallen i ensamt majestät? Jodå, både O och jag hade en bestämd minnesbild av att ha sett den där.
Jag resignerar. När vi ändå är på Åhléns för att köpa galonbyxor åt Y (jo, för de var ju också borta) tittar jag på hyllan med vantar, och ser man på, det finns ett par i rätt storlek, på extrapris dessutom. Q provar den ena och godkänner. Gosiga, är hans omdöme.
Vi kommer hem, jag klipper av den lilla plasttråden de sitter ihop med, jag namnar dem ordentligt (förnamn räcker, Q är ensam om sitt i skolan). Frid och fröjd råder återigen.
Tills imorse, då Q vill ha sina nya vantar. Som visar sig vara högervantar. Båda två.
Nu är det paus före sista (?) akten, i vilken farmor, som besöker oss denna vecka, ska gå till Åhléns med kvitto och högervantar.
Själv använder jag min arbetstid till att grubbla över tänkbara diagnoser. Vantinducerad stressreaktion? Oförmåga att förlägga känslomässiga reaktioner på en adekvat nivå? Gravt nedsatt immunitet mot tillvarons förtretligheter?
En av dessa situationer i livet som är rätt komiska om man slipper hantera dem själv. Festligt skrivet men du har mina sympatier (jag felskrev spympatier, det var säkert freudianskt). Jag skulle bli alldeles orimligt, irrationellt arg om det var hos oss. Din reaktion är alldeles normal.
SvaraRaderaÅh vad jag känner igen det där. Jag blir så vansinnigt irriterad och låter det förstöra hela dagar ibland. Måste skärpa mig där.
SvaraRaderaNu har min 10-åring bara tappat bort ett par (skitdyra) hanskar, ett par skalbyxor och en mössa den senaste veckan. Och ett PS-spel, men där bryr jag mig inte så fasligt.
Häromveckan var det värre. Då var det en väska fylld med bandyskydd och skridskor, en bandyklubba, ett par termobyxor, två par handskar och en mössa.
Ibland är det lätt att hålla sig för skratt.
Detsamma här. Förskolan säger "se till att barnen har bra kläder här" och så försvinner en vante, en raggsocka... Jag är nitisk med att namna saker och har ibland hittat vante/raggsocka/fleecejacka i andra barns lådor... Tråkigt att så mycket tid ska gå åt att leta efter försvunna saker. Samtidigt kan det inte vara lätt när barngrupperna är stora (sonens grupp innefattar 29 barn=58 st vantar förutom extravantarna)... Vill ju köpa bra och varma vantar men kan ju inte ha hur stort lager som helst...
SvaraRaderaMinna
Förra vintern när du och jag sågs över en middag, Helga, då hade jag ju precis köpt tre identiska vantpar åt mig själv. Jag njöt länge av hur smart jag kände mig. Och jag behöll dem hela förra vintern, rekord! Alla sex vantarna.
SvaraRaderaMen nu är fyra av dem borta och det sista paret luktar blöt häst. Det verkar inte gå bort i tvätten heller.
Och jag skulle så gärna köpa fina, vattentäta vantar åt barnen men det BÄR MIG EMOT att betala 300 spänn för nåt som försvinner bums. Tur att det är vår snart, jag såg snödroppeknoppar i förmiddags!
Åh, jeg kan se meg selv om noen år... Sønnen min går i barnehagen foreløpig og der er det ganske oversiktlig, for det er en liten avdeling, men likevel havner særlig små votter på feil sted rett som det er.
SvaraRaderaSelv har vi fått med oss feil votter og feil støvler hjem et par ganger, skjønt det er når morfar henter, for han har et nokså avslappet forhold til slikt. For eksempel har jeg vært i barnehagen når de åpner kl. 7 om morgenen på torsdager når poden er hjemme med sin far for å hente utedress og vinterstøvler som morfar galant har etterlatt i barnehagen dagen før...
Jeg tror nok skolen blir mye verre. De er jo så mye mer mobile selv også da. For noen år siden jobbet jeg som lærer i barneskolen og jeg glemmer ikke de lass med gjenglemt tøy som ingen hentet. Det gleder meg at det finnes noen som bruker tid på å finne en vante som har gått seg bort. Og reaksjonen virker for meg helt normal, Helga!