Herr Snäll övertygade

Nu är det klart att jag ska sluta som konsult och börja jobba för herr Snäll. Först hände inget och sedan hände inget, sedan blev allt klart på mindre än en vecka.

De aber jag listade ser nu ut som följer:

Lönen. Till min förvåning behövde jag inte gå ner i lön alls. Herr Snäll frågade helt enkelt vad jag tjänar idag, och sade sedan: detta ska jag fixa. Och det gjorde han. Jag tackade ja på stående fot.

Bilkörningen. Efter nya trafikomläggningar kan jag nu räkna med att det tar under en halvtimme enkel väg, det kan man inte klaga på i en storstad. Dessutom tillhör jag från och med idag denna illustra skara!

Jane blev enligt uppgift sur, men eftersom hon inte är min chef längre behöver jag inte bry mig, och gör det inte heller.

Kvävningskänslorna har minskat eftersom jag har satt ord på en massa irritationsmoment på jobbet och föresatt mig att a) bli arg på dem b) försöka ändra på dem. Men de kommer säkert att återkomma med jämna mellanrum. En fråga jag fick från cheferna som intervjuade mig var om de kommer att märka någon skillnad om de anställer mig, om jag inte är konsult längre. Jag svarade ett bestämt ja, givetvis kommer jag att uttrycka starkare åsikter nu. Så nu har jag ett löfte att leva upp till.

Kören är fortsatt meckig att ta sig till. Men det får jag leva med.

Sakna mina gamla kollegor kommer jag att göra. Men några av dem finns inte längre bort än ett mejl, ett mess, en lunchbokning.

Företaget är lite småsnålt. Men det är lättare att uthärda om man har gjort ett medvetet val, med öppna ögon.

Eventuellt finns det också en framtidsplan. Mot slutet av herr Snälls intervju spände han ögonen i mig och frågade om jag kan tänka mig att efterträda honom när han går i pension om fyra år. Jag tittade tillbaka och svarade ett fast ja.

Fast det får vi förstås se hur det blir.