(Först - inom parentes - några ord om här och nu, om inte annat för att komma ihåg vid sämre tider. Lördag förmiddag klockan elva, har ätit en god frukost efter att ha sovit som en stock i drygt nio timmar. Vinkade nyss av make, svärmor och pojkar, somliga av dem ska träna, andra ska gå till biblioteket eller fika. Sedan ska de äta lunch på restaurang. Själv ska jag ta tunnelbanan in till stan, som färdkost ska jag köpa en kopp kaffe och en lussekatt tror jag, destinationen är min trevlige frisör. Om jag hinner ska jag på hemvägen titta in på Indiska och prova en klänning jag spanat in. Pappa kommer på middag ikväll, O har planerat en lukullisk meny för att fira svärmor som fyller år om några dagar. Kroppen stramar lite skönt efter två tuffa träningspass den här veckan, så skönt att vara igång efter alla förkylningar (tack snälla kropp för att du svarar och överraskar mig, imorgon är det dags igen, är du med?). Pratade med mamma igår, ännu ett bra samtal. Allt är med, allt finns där, alla finns här. Min lilla flock mår bra, jag mår bra.)
Nu till mina riktiga tankar. Svallvågorna efter det som hände i Q:s skola (en storm i en toalett?) har fortfarande inte lagt sig riktigt. Det verkar som att tonläget är ganska högt hos vissa föräldrar och att det ropas på hårdare tag, men detta vet jag inte säkert eftersom diskussionen inte är transparent. Läraren verkar trängd och håller fast vid sitt beslut att alla pojkar och deras föräldrar ska vara med på ett möte, vare sig pojken ifråga deltog i dumheterna eller inte.
Våra invändningar verkar hon inte begripa överhuvudtaget. För mig är det så självklart att man inte delar upp barn efter kön, att man inte förutsätter att ett barn tar efter ett annat barns beteende bara för att de råkar ha samma kön, att pojkar inte ska stämplas som bråkstakar, och så vidare, och så vidare. Det är så självklart att jag har svårt att förklara och hitta argumenten. Istället blir jag arg, extra arg också för att det är professionella utbildade pedagoger som (fan) borde veta bättre som reagerar så här.
Men det är inte konstruktivt att bli arg, inte konstruktivt att fortsätta pressa en ung och relativt oerfaren lärare som både O och jag skulle kunna brotta ner med våra verbala lillfingrar. Vi är vana att argumentera och debattera, gör det ideligen, särskilt hemma. Alla är inte det.
På vår direkta fråga har hon förklarat att Q inte deltog i incidenten. Han lekte som vanligt med sina vanliga kompisar, de är en tajt liten grupp på cirka fem pojkar som håller sig för sig själva och förlorar sig i fantasilekar som i hög grad kretsar kring legokonstruktioner och gosedjur. Men hon är orolig för att han ska bli imponerad av den lilla klick av barn (som råkar vara pojkar) som satt i system att trotsa henne och göra tvärtemot. Q gör det han ska på lektionerna fast han sitter och drömmer ibland.
(Drömmer? Tänker jag genast. Tror fan att han drömmer, han har väl tråkigt förstås. Vem hade inte det.)
Istället pratar jag med Q. Läraren säger att några gör tvärtemot. Ja, en pojke brukar bli så arg att han sparkar på dörren. Men jag gör aldrig sånt! Det tror jag inte heller, men det är kanske viktigt att du visar läraren att hon kan lita på dig, att du inte kommer att haka på de som gör sånt. Hon säger att du drömmer på lektionerna. Ja, men jag gör det jag ska! Är det inte okej att drömma lite?
Jo, det är okej att drömma lite.
Älskade, älskade barn, pojken min. Vad jag önskar att du ska få fortsätta vara och utvecklas som precis den du är utan att bli inputtad i ett fack och tillskriven egenskaper du inte har. Fortsätta att gråta när du blir ledsen, fortsätta söka tröst hos mig och pappa, fortsätta att berätta hur du mår och vad du tänker, fortsätta krama dina kompisar. Allt det där gör du idag, men kanske inte så många år till, för pojkar gör inte sånt. Män gör inte sånt. Tyvärr.
2013-11-30
2013-11-28
Tröttorsdagskväll
Kommer hem med barnen i släptåg och känner mig som en urvriden disktrasa. Har haft alldeles för lite att göra på jobbet, så det är inte orsaken. Eller är det just det? För lite att göra blir man också trött av. Annars har jag kopplat ett bättre grepp om ett av mina projekt de senaste dagarna. Om herr Snäll anställer mig ska jag lära honom och alla andra hur man avslutar projekt i tid, hur man avgränsar orimliga kvalitetskrav, hur man prioriterar och väljer att styra på tid istället för kvalitet. För det kan de sannerligen inte nu. Men jag kan.
Ungarna stimmar och tjoar, jag lyckas få i dem varsin frukt för att rädda blodsockret. Sedan ber jag dem vackert: låt mig vara ifred en litenliten stund, jag är så trött. Q bråkar lite först, allt är tråkigt, vad ska vi göra, tills han får en idé, mamma vi leker med beyblades i vårt rum med stängd dörr, det går bra va?
Älskade barn, det går bra. Tack. Jag hinner både läsa kulturdelen av DN och dagens privata mejl, förvånansvärt få. Q:s lärare har mejlat, det blir möte med alla föräldrar, men efter en halvtimme ska tjejföräldrarna få gå. Vafan? Och så lite om att vi måste ha grupparbeten om värderingar, bla bla, dynamiken i klassen har ända från början inte varit helt bra. Det är då sannerligen en nyhet för mig, var kommer det här ifrån? Blir arg igen, vill mejla igen men styrslar mig.
Barnen kommer ut från sitt rum och stimmar runt mig. Mamma, hjälp mig kopiera (han menar skriva ut) fler Angry Birds-bilder från nätet! Mamma, när kommer farmor?
Det bultar på dörren och där står farmor, med stora resväskor och nyopererat knä. Glad och solig som alltid, och så välkommen. Fast jag skäms lite över vårt grisiga hem och ursäktar mig. Tror du jag tittar på det, säger hon med spelad indignation, och jag vet ju det. Det gör hon inte.
Sedan leker farmor med pojkarna i lekrummet tills jag ropar att middagen är klar. Vi har just hunnit äta upp och jag har börjat röja av bordet då O kommer hem från jobbaktivitet.
Medan farmor leker ännu lite till med barnen pratar O och jag om skolan. Vi ska inte tjata mer på läraren, säger O. Hon gör nog så gott hon kan, det är den där hopplösa kärringen och kanske några fler som bråkar utan anledning. Han uttrycker sig inte så vackert, han menar olyckskorpsmamman, men vi har ungefär samma åsikt.
Med förenade krafter från oss alla tre förs barnen i säng, läses för och nattas. De somnar snabbt, Q i egen säng, Y i min. Y sover allt bättre men på sistone har han lanserat en massiv tjatkampanj om att få somna i vår säng. Vi höll ut ett tag på ren princip, men har nu lagt ner striden.
När de sover börjar O rumstera i förrådet. Svärmor har förberett adventskalendrar åt barnen, ett litet paket åt dem var varje dag under hela december. Paketen ska fästas vid de fina kalendrarna som hon sytt i korsstygn. Fyrtioåtta paket ska knytas fast, hon vill börja imorgon. Var ligger de, i vilken låda? Han är vresig och irriterad, men vill eller törs inte vara det mot sin snälla mamma, istället får jag ta emot. Jag är vresig tillbaka, men vi lugnar oss när kalendrarna återfinns i låda nummer två.
Klockan är strax efter halv tio när jag sjunker ner i soffan och stickar några centimeter på halsvärmaren som jag håller på med nu. Dagens bästa stund, i konkurrens med lunchpromenaden och - ikväll i alla fall - nattningen. Svärmor håller mig sällskap och vi pratar istället för att lyssna på störiga Debatt som handlar om amning och göteborgsmutor, är måttligt intresserad.
Nu ska jag strax lyfta över Y till hans säng och krypa ner i min, uppvärmda. Lilla myran, han är lätt att bära än så länge, till skillnad från långskånken Q.
Ungarna stimmar och tjoar, jag lyckas få i dem varsin frukt för att rädda blodsockret. Sedan ber jag dem vackert: låt mig vara ifred en litenliten stund, jag är så trött. Q bråkar lite först, allt är tråkigt, vad ska vi göra, tills han får en idé, mamma vi leker med beyblades i vårt rum med stängd dörr, det går bra va?
Älskade barn, det går bra. Tack. Jag hinner både läsa kulturdelen av DN och dagens privata mejl, förvånansvärt få. Q:s lärare har mejlat, det blir möte med alla föräldrar, men efter en halvtimme ska tjejföräldrarna få gå. Vafan? Och så lite om att vi måste ha grupparbeten om värderingar, bla bla, dynamiken i klassen har ända från början inte varit helt bra. Det är då sannerligen en nyhet för mig, var kommer det här ifrån? Blir arg igen, vill mejla igen men styrslar mig.
Barnen kommer ut från sitt rum och stimmar runt mig. Mamma, hjälp mig kopiera (han menar skriva ut) fler Angry Birds-bilder från nätet! Mamma, när kommer farmor?
Det bultar på dörren och där står farmor, med stora resväskor och nyopererat knä. Glad och solig som alltid, och så välkommen. Fast jag skäms lite över vårt grisiga hem och ursäktar mig. Tror du jag tittar på det, säger hon med spelad indignation, och jag vet ju det. Det gör hon inte.
Sedan leker farmor med pojkarna i lekrummet tills jag ropar att middagen är klar. Vi har just hunnit äta upp och jag har börjat röja av bordet då O kommer hem från jobbaktivitet.
Medan farmor leker ännu lite till med barnen pratar O och jag om skolan. Vi ska inte tjata mer på läraren, säger O. Hon gör nog så gott hon kan, det är den där hopplösa kärringen och kanske några fler som bråkar utan anledning. Han uttrycker sig inte så vackert, han menar olyckskorpsmamman, men vi har ungefär samma åsikt.
Med förenade krafter från oss alla tre förs barnen i säng, läses för och nattas. De somnar snabbt, Q i egen säng, Y i min. Y sover allt bättre men på sistone har han lanserat en massiv tjatkampanj om att få somna i vår säng. Vi höll ut ett tag på ren princip, men har nu lagt ner striden.
När de sover börjar O rumstera i förrådet. Svärmor har förberett adventskalendrar åt barnen, ett litet paket åt dem var varje dag under hela december. Paketen ska fästas vid de fina kalendrarna som hon sytt i korsstygn. Fyrtioåtta paket ska knytas fast, hon vill börja imorgon. Var ligger de, i vilken låda? Han är vresig och irriterad, men vill eller törs inte vara det mot sin snälla mamma, istället får jag ta emot. Jag är vresig tillbaka, men vi lugnar oss när kalendrarna återfinns i låda nummer två.
Klockan är strax efter halv tio när jag sjunker ner i soffan och stickar några centimeter på halsvärmaren som jag håller på med nu. Dagens bästa stund, i konkurrens med lunchpromenaden och - ikväll i alla fall - nattningen. Svärmor håller mig sällskap och vi pratar istället för att lyssna på störiga Debatt som handlar om amning och göteborgsmutor, är måttligt intresserad.
Nu ska jag strax lyfta över Y till hans säng och krypa ner i min, uppvärmda. Lilla myran, han är lätt att bära än så länge, till skillnad från långskånken Q.
2013-11-27
Skitirriterad, rent ut sagt
Det har varit en incident i Q:s klass, några killar har varit dumma mot en av tjejerna, tagit hennes saker och tryckt ner i toaletten. Helt och absolut oacceptabelt, och det är bra att läraren tar tag i det omgående.
Men sättet det görs på stör mig något alldeles otroligt. Alla pojkar i klassen är kallade tillsammans med sina föräldrar till ett obligatoriskt samtal om grupptryck och mobbning. Inte flickorna eller deras föräldrar.
Det får mig att se rött. På mina frågor har Q svarat att han inte var inblandad, han hörde inte ens talas om händelsen förrän läraren berättade om den. Jag tror honom. Däremot tror jag inte att han är mer änglalik än andra barn, men jag tror på hans ord.
(Hade lite svårt att hålla masken till följande: Jag skulle aldrig göra nåt så förskräckligt. Förresten kan det ju bli stopp i toaletten!)
Ännu argare blir jag av att ett par skitnödiga (flick-)föräldrar redan hunnit skicka mejl där det står guvahemskt, att vissa killar inte vet vilka gränser som gäller, att detta är olycksbådande, en negativ spiral, och så vidare och så vidare.
(En av dessa skitnödiga känner jag lite närmare. Hon är dystopiker och olyckskorp av första klass. När hon hämtar på fritis råder det undantagstillstånd, hela personalen sitter ute och fikar medan ungarna håller på att slå ihjäl varann inomhus. Själv har jag aldrig sett någon i personalen sitta och fika, och det är hur lugnt som helst när jag hämtar.)
Jag ska äta middag och lugna ner mig och sedan skicka ett mejl som går ut på att jag och O mer än gärna kommer på föräldramöte och diskuterar värderingar och grupptryck. Men då med alla barn - pojkar och flickor - och deras föräldrar.
Men sättet det görs på stör mig något alldeles otroligt. Alla pojkar i klassen är kallade tillsammans med sina föräldrar till ett obligatoriskt samtal om grupptryck och mobbning. Inte flickorna eller deras föräldrar.
Det får mig att se rött. På mina frågor har Q svarat att han inte var inblandad, han hörde inte ens talas om händelsen förrän läraren berättade om den. Jag tror honom. Däremot tror jag inte att han är mer änglalik än andra barn, men jag tror på hans ord.
(Hade lite svårt att hålla masken till följande: Jag skulle aldrig göra nåt så förskräckligt. Förresten kan det ju bli stopp i toaletten!)
Ännu argare blir jag av att ett par skitnödiga (flick-)föräldrar redan hunnit skicka mejl där det står guvahemskt, att vissa killar inte vet vilka gränser som gäller, att detta är olycksbådande, en negativ spiral, och så vidare och så vidare.
(En av dessa skitnödiga känner jag lite närmare. Hon är dystopiker och olyckskorp av första klass. När hon hämtar på fritis råder det undantagstillstånd, hela personalen sitter ute och fikar medan ungarna håller på att slå ihjäl varann inomhus. Själv har jag aldrig sett någon i personalen sitta och fika, och det är hur lugnt som helst när jag hämtar.)
Jag ska äta middag och lugna ner mig och sedan skicka ett mejl som går ut på att jag och O mer än gärna kommer på föräldramöte och diskuterar värderingar och grupptryck. Men då med alla barn - pojkar och flickor - och deras föräldrar.
2013-11-25
Älska Tradera
Mina nya röda myggjagare. Min fina, välsydda tygväska. Vem behöver svindyra väskor från Marimekko och Josef Frank?
Vardagsglädje.
Forskarsinnet uppmuntras
Igår kväll fick jag tillfälle att förklara delar av den kvinnliga anatomins mysterier för Q. Jag hade haft mens (p-staven börjar tydligen lägga av, dags att byta) och därför sköljt upp ett par pyjamasbyxor som jag sedan lagt i tvättkorgen. O laddade tvättmaskinen och frågade hojtande varför i all världen de var så blöta. (Karlar, suck. Ingen fantasi alls.)
Q hörde dialogen och övertog raskt frågandet. Varför tvättade du dem, mamma? Blod! Varifrån kom det blodet?
Här hade jag förstås kunnat ljuga och svara något annat, men jag tänkte att nej vafan, frågar han så svarar jag. Från snippan. Q:s ögon vidgades en smula, och han frågade (förstås) om det är farligt, vilket jag kunde försäkra att det inte är. Men det är inte med någon större entusiasm jag förmedlar menstruationens mystik, jag har alltid tyckt att det är ett jävla arrangemang. (Det slutgiltiga beviset på att Gud är karl, brukade mormor dystert förkunna. Oväntat hädiskt och roligt för att vara hon.)
Men Q gav sig inte, det var ingen ände på frågandet. Hur stort är ägget? Går det att se? Men varför blöder det så mycket då, varför blöder det inte bara lite grann precis när ägget kommer? Jag förklarade och förklarade, så gott jag kunde, tills han var nöjd.
Senare berättade jag historien för pappa, som jag visste skulle uppskatta den både i egenskap av morfar och forskare. Han skrattade och sade eftersinnande att man kan undra varifrån det kommer, forskarsinnet, om det är medfött eller inte.
Jag tror för min del att de flesta barn har en naturlig nyfikenhet och drift att ta reda på hur saker förhåller sig, låt vara att den kan vara olika stark. Men därefter handlar det nog mycket om bemötande. Antagligen kan man snabbt vänja barn av med att fråga, genom att lära dem att det inte är någon idé, man får inga svar ändå. Det där begriper inte du, var det pappa alltid fick höra när han var liten.
Det skulle inte falla mig in att svara så på barnens frågor. Frågar de så svarar jag, med risk att överinformera snarare än tvärtom.
Tänker jag efter så inser jag snabbt att det bottnar i hur jag själv vill bli bemött. Mer än något annat avskyr jag att bli avfärdad (eller ännu värre förd bakom ljuset, men det är en annan diskussion) som mindre vetande, oförmögen att förstå. Det där förstår inte du som inte har egna barn. Med din medelklassbakgrund. Som har vuxit upp i en storstad. Vänta bara tills du har tonårsbarn, då förstår du.
Nej, det kan väl hända att jag saknar en massa relevanta erfarenheter för att verkligen förstå en viss problematik. Men så förklara då så att jag förstår!
Precis det gör jag med barnen, förklarar så att de förstår. Och kommer på mig själv med att ha himla roligt under tiden.
Q hörde dialogen och övertog raskt frågandet. Varför tvättade du dem, mamma? Blod! Varifrån kom det blodet?
Här hade jag förstås kunnat ljuga och svara något annat, men jag tänkte att nej vafan, frågar han så svarar jag. Från snippan. Q:s ögon vidgades en smula, och han frågade (förstås) om det är farligt, vilket jag kunde försäkra att det inte är. Men det är inte med någon större entusiasm jag förmedlar menstruationens mystik, jag har alltid tyckt att det är ett jävla arrangemang. (Det slutgiltiga beviset på att Gud är karl, brukade mormor dystert förkunna. Oväntat hädiskt och roligt för att vara hon.)
Men Q gav sig inte, det var ingen ände på frågandet. Hur stort är ägget? Går det att se? Men varför blöder det så mycket då, varför blöder det inte bara lite grann precis när ägget kommer? Jag förklarade och förklarade, så gott jag kunde, tills han var nöjd.
Senare berättade jag historien för pappa, som jag visste skulle uppskatta den både i egenskap av morfar och forskare. Han skrattade och sade eftersinnande att man kan undra varifrån det kommer, forskarsinnet, om det är medfött eller inte.
Jag tror för min del att de flesta barn har en naturlig nyfikenhet och drift att ta reda på hur saker förhåller sig, låt vara att den kan vara olika stark. Men därefter handlar det nog mycket om bemötande. Antagligen kan man snabbt vänja barn av med att fråga, genom att lära dem att det inte är någon idé, man får inga svar ändå. Det där begriper inte du, var det pappa alltid fick höra när han var liten.
Det skulle inte falla mig in att svara så på barnens frågor. Frågar de så svarar jag, med risk att överinformera snarare än tvärtom.
Tänker jag efter så inser jag snabbt att det bottnar i hur jag själv vill bli bemött. Mer än något annat avskyr jag att bli avfärdad (eller ännu värre förd bakom ljuset, men det är en annan diskussion) som mindre vetande, oförmögen att förstå. Det där förstår inte du som inte har egna barn. Med din medelklassbakgrund. Som har vuxit upp i en storstad. Vänta bara tills du har tonårsbarn, då förstår du.
Nej, det kan väl hända att jag saknar en massa relevanta erfarenheter för att verkligen förstå en viss problematik. Men så förklara då så att jag förstår!
Precis det gör jag med barnen, förklarar så att de förstår. Och kommer på mig själv med att ha himla roligt under tiden.
2013-11-24
Existentiell ensamhet och mammasamtal
Dagarna efter sköldkörtelbeskedet (eller snarare icke-beskedet) växte en känsla av overklighet inom mig. Visst, visst, det finns absolut ingen anledning till panik, de allra flesta knölar i sköldkörteln är godartade, och skulle så inte vara fallet är prognosen ändå god. Men ändå. Den isande vinden, nog kände jag den kring hasorna.
Samtidigt var mina närmaste, de jag berättat för, så ohemult lugna. Pappa och O är inte lagda åt det hysteriska hållet, för att uttrycka sig milt. Deras reaktion var ungefär ett jaså. Mamma försäkrade att hon inte var orolig, och att jag inte skulle vara det heller. Från syster J kom ett lugnande SMS att det säkert bara är en försiktighetsåtgärd.
Mitt förnuft sa mig att de alla hade rätt, ändå kände jag mig stundtals förfärligt ensam. Jag ska inte sticka under stol med att det faktum att över hundra personer läst mitt förra inlägg, men endast två kommenterat det - stort tack till er, ni vet vilka ni är! - bidrog till känslan. Samtidigt vet jag ju hur blogg- och nätvärlden fungerar. Man studsar in och läser något, tänker något, tänker att man ska reagera och formulera, orkar inte. Och det är ju hundra gånger lättare att formulera sig kring något trevligt, vardagligt, än att skriva något vettigt, tröstande om ett icke-besked.
Jag tyckte lite synd om mig själv och tänkte något i stil med att det är ju så här det är, egentligen. När det verkligen gäller, när livet eller döden ställs på sin spets, då är man ensam.
Igår kom syster och svåger på middag. Mamma ringde efter middagen, och pratade först en stund med min syster, sedan med Q. Jag var upptagen med nattningsbestyr, men när jag återkom efter dem berättade min syster att mamma oroligt förhört henne om mig. Hur mår hon? Ser hon ut som vanligt? Verkar hon trött?
Jag blev ytterligt förvånad över det egentligen självklara, att mamma var utom sig av oro. Min syster bekände att hon också blivit förfärligt orolig först och legat vaken på natten. Vi enades om att det är en sak hur man reagerar som proffs och läkare, en helt annan som anhörig. Syster försäkrade mig om att mamma inte vet ett dugg om sköldkörtelcancer, troligen vet jag mer efter att ha googlat, hennes oro är inte alls medicinskt befogad utan kommer sig av att hon är min mamma.
Så jag ringde mamma, och sa att J berättat om hennes oro. Först blev hon bestört, det var ju inte meningen att jag skulle få veta och bli uppskrämd. Men jag känner ju precis tvärtom, det är snarare skönt att någon delar min oro och inte bara säger jaha. Och när det gäller mamma känns det alltid som ett extra framsteg att tala klarspråk och inte trassla runt och försöka dölja det man känner. Det är alltid hon som börjar, men jag hakar på.
Nu blev det ett bra och ärligt samtal, hon berättade att hon haft ångest och inte kunnat sova. Jag får (förstås, självklart för mig) inte ett dugg dåligt samvete över det (vilket hon trodde, skuldtänkande som vanligt). Hon är långt oroligare än vad jag är men lugnades något av mitt lugn. Och antagligen blev jag lugnare av att lugna henne. Jag upprepade exakt vad doktorn sagt, och framhöll att han verkar engagerad, han har lovat att skynda på remissen om kallelsen dröjer. Jag är i goda händer.
Efteråt kändes det bra. Mindre ensamt, mindre oroligt. Den existentiella ensamheten, visst är den ofrånkomlig. Men den lindras av kärlek och omsorg.
Samtidigt var mina närmaste, de jag berättat för, så ohemult lugna. Pappa och O är inte lagda åt det hysteriska hållet, för att uttrycka sig milt. Deras reaktion var ungefär ett jaså. Mamma försäkrade att hon inte var orolig, och att jag inte skulle vara det heller. Från syster J kom ett lugnande SMS att det säkert bara är en försiktighetsåtgärd.
Mitt förnuft sa mig att de alla hade rätt, ändå kände jag mig stundtals förfärligt ensam. Jag ska inte sticka under stol med att det faktum att över hundra personer läst mitt förra inlägg, men endast två kommenterat det - stort tack till er, ni vet vilka ni är! - bidrog till känslan. Samtidigt vet jag ju hur blogg- och nätvärlden fungerar. Man studsar in och läser något, tänker något, tänker att man ska reagera och formulera, orkar inte. Och det är ju hundra gånger lättare att formulera sig kring något trevligt, vardagligt, än att skriva något vettigt, tröstande om ett icke-besked.
Jag tyckte lite synd om mig själv och tänkte något i stil med att det är ju så här det är, egentligen. När det verkligen gäller, när livet eller döden ställs på sin spets, då är man ensam.
Igår kom syster och svåger på middag. Mamma ringde efter middagen, och pratade först en stund med min syster, sedan med Q. Jag var upptagen med nattningsbestyr, men när jag återkom efter dem berättade min syster att mamma oroligt förhört henne om mig. Hur mår hon? Ser hon ut som vanligt? Verkar hon trött?
Jag blev ytterligt förvånad över det egentligen självklara, att mamma var utom sig av oro. Min syster bekände att hon också blivit förfärligt orolig först och legat vaken på natten. Vi enades om att det är en sak hur man reagerar som proffs och läkare, en helt annan som anhörig. Syster försäkrade mig om att mamma inte vet ett dugg om sköldkörtelcancer, troligen vet jag mer efter att ha googlat, hennes oro är inte alls medicinskt befogad utan kommer sig av att hon är min mamma.
Så jag ringde mamma, och sa att J berättat om hennes oro. Först blev hon bestört, det var ju inte meningen att jag skulle få veta och bli uppskrämd. Men jag känner ju precis tvärtom, det är snarare skönt att någon delar min oro och inte bara säger jaha. Och när det gäller mamma känns det alltid som ett extra framsteg att tala klarspråk och inte trassla runt och försöka dölja det man känner. Det är alltid hon som börjar, men jag hakar på.
Nu blev det ett bra och ärligt samtal, hon berättade att hon haft ångest och inte kunnat sova. Jag får (förstås, självklart för mig) inte ett dugg dåligt samvete över det (vilket hon trodde, skuldtänkande som vanligt). Hon är långt oroligare än vad jag är men lugnades något av mitt lugn. Och antagligen blev jag lugnare av att lugna henne. Jag upprepade exakt vad doktorn sagt, och framhöll att han verkar engagerad, han har lovat att skynda på remissen om kallelsen dröjer. Jag är i goda händer.
Efteråt kändes det bra. Mindre ensamt, mindre oroligt. Den existentiella ensamheten, visst är den ofrånkomlig. Men den lindras av kärlek och omsorg.
2013-11-20
Fortfarande inte tillräckligt utredd
Igår var jag hos sköldkörteldoktorn. Jag fick göra om provet (finnålspunktion) en extra gång, eftersom den första undersökningen inte gav tillräckligt material. Det var egentligen inte särskilt otäckt, inte värre än ett blodprov. Mer tröttsamt var allt springande hos doktorn på omöjliga tider. Ta första provet, till doktorn för besked några dagar senare och få reda på att allt ska göras om, ta andra provet, till doktorn igen.
När jag väntade utanför blev jag nervös för första gången. Jag begriper så klart vad de letar efter, vad de vill utesluta. Dessutom hade jag googlat.
Inne hos doktorn pratade vi klarspråk. Sköldkörtelcancer finns i flera former varav en är elak och ovanlig. Den har jag inte. Tack för det. Men någon av de andra snällare sorterna kunde inte uteslutas. Ännu en undersökning alltså, denna gång i form av operation under narkos. Remiss är skickad, kallelse kommer. Om den inte kommit inom någon vecka vill doktorn att jag ringer honom.
Tidigare har jag retat mig lite på den här läkaren, tyckt att han är lite slarvig och nonchalant. Alla sådana tankar tar jag nu tillbaka. Han var omtänksam, engagerad och saklig på samma gång, och släppte inte iväg mig förrän han försäkrat sig om att jag förstått omständigheterna och inte var skräckslagen. Det är med största sannolikhet inte cancer, men om det skulle vara det är prognosen god. Om. Gå nu inte hem och bekymra dig, sa han. Jag ska försöka, svarade jag.
Jag ringde O med en gång. Mamma senare på kvällen, ett bra samtal, för övrigt. Pappa idag. De var alla väldigt lugna, och jag är själv lugn och inte särskilt orolig.
Men ikväll är jag ledsen. Förmodligen är det så enkelt att jag är trött. Inte svårare än så. Jag vet förresten knappt själv vad jag är ledsen över, gräver jag lite i det så är det snarare uppgivenhet över min jävla vikt (neverending story) än oro över farlig sjukdom. Så konstigt är man funtad.
Nu ska jag titta på tv en stund och vid tiotiden ska jag gå och lägga mig med någon lämplig, lugnande och ångestdämpande bok. Imorgon är en ny dag.
När jag väntade utanför blev jag nervös för första gången. Jag begriper så klart vad de letar efter, vad de vill utesluta. Dessutom hade jag googlat.
Inne hos doktorn pratade vi klarspråk. Sköldkörtelcancer finns i flera former varav en är elak och ovanlig. Den har jag inte. Tack för det. Men någon av de andra snällare sorterna kunde inte uteslutas. Ännu en undersökning alltså, denna gång i form av operation under narkos. Remiss är skickad, kallelse kommer. Om den inte kommit inom någon vecka vill doktorn att jag ringer honom.
Tidigare har jag retat mig lite på den här läkaren, tyckt att han är lite slarvig och nonchalant. Alla sådana tankar tar jag nu tillbaka. Han var omtänksam, engagerad och saklig på samma gång, och släppte inte iväg mig förrän han försäkrat sig om att jag förstått omständigheterna och inte var skräckslagen. Det är med största sannolikhet inte cancer, men om det skulle vara det är prognosen god. Om. Gå nu inte hem och bekymra dig, sa han. Jag ska försöka, svarade jag.
Jag ringde O med en gång. Mamma senare på kvällen, ett bra samtal, för övrigt. Pappa idag. De var alla väldigt lugna, och jag är själv lugn och inte särskilt orolig.
Men ikväll är jag ledsen. Förmodligen är det så enkelt att jag är trött. Inte svårare än så. Jag vet förresten knappt själv vad jag är ledsen över, gräver jag lite i det så är det snarare uppgivenhet över min jävla vikt (neverending story) än oro över farlig sjukdom. Så konstigt är man funtad.
Nu ska jag titta på tv en stund och vid tiotiden ska jag gå och lägga mig med någon lämplig, lugnande och ångestdämpande bok. Imorgon är en ny dag.
2013-11-18
Kvävningskänslor och WC-anka
Tärningen är kastad, jobbet är sökt. Sitter nu lite på nålar (fast bara lite) och väntar på herr Snälls nästa drag. Har förberett mig genom att kolla lönestatistiken en extra gång, det är aldrig fel.
Imorse tog det 28 minuter att köra till jobbet. Jag fick lite kvävningskänslor när jag svängde in på parkeringen och föreställde mig att just den här svängen ska jag göra i tjugo år till. Fast sedan insåg jag det absurda i tankegången. Det är min gamla frihetslängtan som gör sig påmind. Det får den göra. Jag noterar den men pratar sedan förstånd med mig själv.
Efter att ha betat av dagens mejlskörd och måsten och bokat ett eftermiddagsmöte, slog det mig att allt rengöringsmedel är slut därhemma. Vår städerska är mycket rar och städar bra, men hon använder ohemula mängder WC-anka. Ska kanske ha ett samtal med henne om detta.
Gläder mig åt det faktum att mina arbetsuppgifter tillåter mig att ta en promenad på lunchen, och att min arbetsplats är så belägen att denna promenad utan vidare kan förläggas via en butik där alla tänkbara förnödenheter kan inhandlas.
Det blir nog bra det här.
Imorse tog det 28 minuter att köra till jobbet. Jag fick lite kvävningskänslor när jag svängde in på parkeringen och föreställde mig att just den här svängen ska jag göra i tjugo år till. Fast sedan insåg jag det absurda i tankegången. Det är min gamla frihetslängtan som gör sig påmind. Det får den göra. Jag noterar den men pratar sedan förstånd med mig själv.
Efter att ha betat av dagens mejlskörd och måsten och bokat ett eftermiddagsmöte, slog det mig att allt rengöringsmedel är slut därhemma. Vår städerska är mycket rar och städar bra, men hon använder ohemula mängder WC-anka. Ska kanske ha ett samtal med henne om detta.
Gläder mig åt det faktum att mina arbetsuppgifter tillåter mig att ta en promenad på lunchen, och att min arbetsplats är så belägen att denna promenad utan vidare kan förläggas via en butik där alla tänkbara förnödenheter kan inhandlas.
Det blir nog bra det här.
2013-11-17
Smärtpunkten
Jag hade inte alls tänkt blogga nu. Make och ena sonen är på simskola, andre sonen är hos grannen. Jag har yrt runt och hängt tvätt och plockat undan - städerskan kommer i övermorgon, dags att röja redan ikväll - och hade tänkt unna mig en halvtimme med stickning och Netflix för att tanka energi. Helgerna är så korta nuförtiden.
Hade jag till äventyrs tänkt blogga har jag flera oskrivna ämnen på lager, sånt som jag tänker mycket på men som inte riktigt vill komma ut, till exempel mina tankar om läxor för sjuåringar, flumskolans existens samt lämplig grund för skolpolitiska åtgärder. Eller funderingar om hur jag ska skaffa och upprätthålla ett nätverk av kloka personer som ger mig den påfyllning jag behöver.
Om det ska jag skriva, men inte nu. Nu ska jag skriva om mamma och mig. Igen.
Efter att ha skrivit det förra inlägget och kommit fram till vad det hela handlar om, skorrandet mellan oss (oärlighet) och var smärtpunkten sitter, hade jag tänkt skriva mer. Jag hade tänkt borra lite mer i min känsla av övergivenhet. På rak arm kan jag komma på flera avgörande tillfällen då hon.. övergivit mig. Jag väljer att kalla det så.
När jag var tretton år skulle jag opereras för skolios, en stor och smärtsam operation av ryggen. Kvällen före ingreppet följde mamma mig till sjukhuset, jag skulle sova där och opereras tidigt nästa morgon. Hon var stirrig och nervös, jag förstod inte då att hon hade ångest men det förstår jag nu. Med darrande röst förklarade hon att hon tyckte det hela var så hemskt, kunde jag låta henne få gå och spela tennis en stund istället för att stanna hos mig tills jag somnat? Så att hon kunde slappna av och tänka på något annat? Jag sa förstås ja. Sköterskorna var snälla och klappade om mig och sa att jag kunde få något att sova på. Jag sa nej, det ska nog gå bra ändå, men efter att ha legat och vridit mig en stund ringde jag och sa att jag ändrat mig. Jag minns skuggorna i taket, jag minns att jag tänkte på om jag skulle överleva operationen. Nästa morgon väcktes jag av en sköterska och kördes till operation. När jag vaknade (med förfärliga smärtor) stod mamma över mig och grät.
Var fanns pappa, undrar vän av ordning? I Stockholm, han anlände med tåget på operationsdagens förmiddag. Han möttes av mamma som storgrät och nästan skrämde slag på honom. När vi talat om saken efteråt, för det har vi gjort, många gånger, har han förbannat sig själv att han var så korkad att han inte såg till att resa tidigare så att han kunnat vara hos mig kvällen innan.
Jag kan inte minnas att jag tyckte det hela var särskilt konstigt då. Jag visste mycket väl att mamma legat mycket på sjukhus när hon var barn och att hon hade förfärliga minnen av det. Hon brukade alltid säga att hon allra helst velat bli barnläkare, men att hon inte klarar av att se barn på sjukhus. Så jag sa förstås ja när hon frågade om hon fick lämna mig. Möjligen kände jag mig övergiven, men det kan jag inte minnas. Förmodligen var jag ensam och rädd där på kvällen, men det minns jag inte heller.
Reaktionen har kommit långt efteråt. Idag blir jag så upprörd att jag darrar när jag tänker på händelsen. Hon satte sin egen ångest före mig. Så mycket för alla vackra ord.
För orden är hon bra på. Ofta har hon sagt att hon älskar mig, att jag är viktig. Hon gör det än idag, håller de där små talen som får mig att skruva på mig.
(Kanske är det inte en slump att jag har valt att leva med en man som inte fäster så stor vikt vid orden, utan mycket mer vid gärningarna. Följaktligen kommer inte han och mamma särskilt bra överens.)
Något år senare, jag var väl fjorton, började mamma veckopendla till Stockholm för att vidareutbilda sig. Hon var borta i veckorna och hemma på helgerna. Styvfar tog hand om oss, min tvååriga syster och jag. Jag minns den tiden som tom och torftig. Fiskpinnar till middag, ingen att prata med. Styvfar gjorde nog så gott han kunde, men jag längtade intensivt efter mamma och kände mig väldigt ensam.
En liten tröst var att hon såg och förstod. Bekanta ojade sig, hur klarar lilla flickan det? Den lilla klarar sig bra, svarade mamma med en blick på mig. Den som tycker det är svårast är nog den stora.
Då var det en tröst som sagt, men nu när jag är vuxen gör det mig mest arg. Hon såg, men gjorde det ändå.
Värst av allt, tyckte jag då i alla fall, var nog när jag var nitton år gammal och pluggade i USA. Vi hade ett monstruöst långt jullov, hela sju veckor. Min kompis E reste helt sonika hem, men jag ackorderades ut till olika vänner och bekanta, en vecka i taget. Några dagar före jul stod jag inte ut längre utan ringde hem till mamma och frågade om jag fick komma hem och tillbringa de sista två eller tre veckorna av jullovet hemma. Jag hade plågats svårt att hemlängtan under den första terminen. Den jag saknade mest var min lillasyster, men jag hade också ganska svårt att finna mig tillrätta i det sociala livet på college.
Mamma var kallsinnig. Hon mer eller mindre förbjöd mig att komma hem. Ingen väntar sig att du kommer, ingen har köpt julklappar, sa hon. Jag svarade upprört att jag ger väl fan i julklappar, jag vill HEM! Hem till min lillasyster och min katt som jag saknar så att det värker i kroppen.
Då väcktes en ilska jag inte tidigare känt eller låtit mig känna. Den gjorde att jag senare vågade konfrontera henne och fråga vad i helvete hon menade med att avvisa mig. Hennes svar var att allt var för min skull. Hon var övertygad att jag inte skulle resa tillbaka om hon lät mig komma hem. Jag fräste till svar att det visste hon inget om, det hade jag visst gjort, och att hon skulle ge fan i att spela bättre vetande och översittare.
Men konfrontationerna har blivit ganska få. Det är nog därför som ilskan fortfarande ligger och pyr, den får aldrig komma ut. Egentligen är jag lika hetlevrad som mamma, men det var en upptäckt jag gjorde först i vuxen ålder. Numera blir jag förbannad och svär så det osar när något går mig emot.
(Vad var det du var så arg över, frågade O för någon timme sedan. Jag var tvungen att tänka efter, jovisst ja, det var pojkarnas leksaksspis som föll sönder i sina beståndsdelar när jag skulle flytta den, och sedan lyckades jag inte montera ihop den, och blev arg. Så betedde jag mig aldrig som barn och ung. Men mamma, hon var precis sån.)
Det är minerad mark, sjukhusvistelsen, eller mina föräldrars skilsmässa, eller för den delen hur hon bemötte mig då jag var ledsen över vår barnlöshet. När mamma får dåligt samvete och känner skuldkänslor - vilket hon har stor benägenhet att göra - då går hon i försvarsställning och har mycket svårt att ta till sig det jag vill säga. Kanske är det därför jag inte kan släppa de här gamla händelserna. Kanske behöver jag inte konfrontera henne. Kanske kan jag bli fri genom att älta lite till, bara lite lite till, för att till sist kunna lägga det bakom mig.
Att jag behövde skriva detta precis nu kommer sig av att jag förutom tvättbestyren och plockandet också har gjort i ordning ett paket. Mamma kommer hem om några dagar, och min förhoppning är att paketet då ska ligga och vänta på henne. Det innehåller en mössa som jag stickat. Den liknar en av mina egna, som hon uttryckte sin beundran för. Vidare innehåller det ett par teckningar som Q gjort, med textade födelsedagshälsningar, och foton av båda barnen.
Jag vill göra henne glad, det kan jag uppriktigt säga. Jag vill främja hennes och barnens relation, för som mormor är hon fantastisk. Men bredvid dessa ädla känslor finns också viss bitterhet och ilska. Skulle hon någonsin göra något liknande för mig, jag menar då göra den ansträngning det faktiskt innebär att tänka ut en passande present, att tillverka den (nå, mamma är usel på alla former av handarbete så det må vara henne förlåtet), att posta den.
Kanske. Men det sitter i så fall långt inne. Oftast erbjuder hon sig som sagt att sätta in pengar på mitt konto så att jag ska köpa mig något fint. Inför min fyrtioårsdag för några år sedan ringde hon och frågade om jag skulle bli glad för en briljantring, någon av hennes ärvda. Jag svarade nej, faktiskt inte. Dels för att jag har många fina smycken (varav jag fått flera av henne) men också möjligen av en småaktig vilja att inte göra det lätt för henne. Efter lite funderande berättade jag för henne att jag skulle vilja ha ett konstverk, en drake i papier maché som jag spanat in på några andra bloggar. Jag hade inte stort hopp om att hon skulle ta min önskan på allvar, men det gjorde hon faktiskt. Lagom till fyrtioårsdagen kom ett stort paket. Hon berättade efteråt att det varit roligt att kontakta konstnären och bestämma färg och utformning på draken. Den hänger idag i vårt vardagsrum, och jag blir fortfarande glad varje gång jag ser den.
Drakhistorien visar, tror jag, att det finns goda förutsättningar för förbättrad kommunikation mellan oss. Men alldeles lätt är det inte.
Hade jag till äventyrs tänkt blogga har jag flera oskrivna ämnen på lager, sånt som jag tänker mycket på men som inte riktigt vill komma ut, till exempel mina tankar om läxor för sjuåringar, flumskolans existens samt lämplig grund för skolpolitiska åtgärder. Eller funderingar om hur jag ska skaffa och upprätthålla ett nätverk av kloka personer som ger mig den påfyllning jag behöver.
Om det ska jag skriva, men inte nu. Nu ska jag skriva om mamma och mig. Igen.
Efter att ha skrivit det förra inlägget och kommit fram till vad det hela handlar om, skorrandet mellan oss (oärlighet) och var smärtpunkten sitter, hade jag tänkt skriva mer. Jag hade tänkt borra lite mer i min känsla av övergivenhet. På rak arm kan jag komma på flera avgörande tillfällen då hon.. övergivit mig. Jag väljer att kalla det så.
När jag var tretton år skulle jag opereras för skolios, en stor och smärtsam operation av ryggen. Kvällen före ingreppet följde mamma mig till sjukhuset, jag skulle sova där och opereras tidigt nästa morgon. Hon var stirrig och nervös, jag förstod inte då att hon hade ångest men det förstår jag nu. Med darrande röst förklarade hon att hon tyckte det hela var så hemskt, kunde jag låta henne få gå och spela tennis en stund istället för att stanna hos mig tills jag somnat? Så att hon kunde slappna av och tänka på något annat? Jag sa förstås ja. Sköterskorna var snälla och klappade om mig och sa att jag kunde få något att sova på. Jag sa nej, det ska nog gå bra ändå, men efter att ha legat och vridit mig en stund ringde jag och sa att jag ändrat mig. Jag minns skuggorna i taket, jag minns att jag tänkte på om jag skulle överleva operationen. Nästa morgon väcktes jag av en sköterska och kördes till operation. När jag vaknade (med förfärliga smärtor) stod mamma över mig och grät.
Var fanns pappa, undrar vän av ordning? I Stockholm, han anlände med tåget på operationsdagens förmiddag. Han möttes av mamma som storgrät och nästan skrämde slag på honom. När vi talat om saken efteråt, för det har vi gjort, många gånger, har han förbannat sig själv att han var så korkad att han inte såg till att resa tidigare så att han kunnat vara hos mig kvällen innan.
Jag kan inte minnas att jag tyckte det hela var särskilt konstigt då. Jag visste mycket väl att mamma legat mycket på sjukhus när hon var barn och att hon hade förfärliga minnen av det. Hon brukade alltid säga att hon allra helst velat bli barnläkare, men att hon inte klarar av att se barn på sjukhus. Så jag sa förstås ja när hon frågade om hon fick lämna mig. Möjligen kände jag mig övergiven, men det kan jag inte minnas. Förmodligen var jag ensam och rädd där på kvällen, men det minns jag inte heller.
Reaktionen har kommit långt efteråt. Idag blir jag så upprörd att jag darrar när jag tänker på händelsen. Hon satte sin egen ångest före mig. Så mycket för alla vackra ord.
För orden är hon bra på. Ofta har hon sagt att hon älskar mig, att jag är viktig. Hon gör det än idag, håller de där små talen som får mig att skruva på mig.
(Kanske är det inte en slump att jag har valt att leva med en man som inte fäster så stor vikt vid orden, utan mycket mer vid gärningarna. Följaktligen kommer inte han och mamma särskilt bra överens.)
Något år senare, jag var väl fjorton, började mamma veckopendla till Stockholm för att vidareutbilda sig. Hon var borta i veckorna och hemma på helgerna. Styvfar tog hand om oss, min tvååriga syster och jag. Jag minns den tiden som tom och torftig. Fiskpinnar till middag, ingen att prata med. Styvfar gjorde nog så gott han kunde, men jag längtade intensivt efter mamma och kände mig väldigt ensam.
En liten tröst var att hon såg och förstod. Bekanta ojade sig, hur klarar lilla flickan det? Den lilla klarar sig bra, svarade mamma med en blick på mig. Den som tycker det är svårast är nog den stora.
Då var det en tröst som sagt, men nu när jag är vuxen gör det mig mest arg. Hon såg, men gjorde det ändå.
Värst av allt, tyckte jag då i alla fall, var nog när jag var nitton år gammal och pluggade i USA. Vi hade ett monstruöst långt jullov, hela sju veckor. Min kompis E reste helt sonika hem, men jag ackorderades ut till olika vänner och bekanta, en vecka i taget. Några dagar före jul stod jag inte ut längre utan ringde hem till mamma och frågade om jag fick komma hem och tillbringa de sista två eller tre veckorna av jullovet hemma. Jag hade plågats svårt att hemlängtan under den första terminen. Den jag saknade mest var min lillasyster, men jag hade också ganska svårt att finna mig tillrätta i det sociala livet på college.
Mamma var kallsinnig. Hon mer eller mindre förbjöd mig att komma hem. Ingen väntar sig att du kommer, ingen har köpt julklappar, sa hon. Jag svarade upprört att jag ger väl fan i julklappar, jag vill HEM! Hem till min lillasyster och min katt som jag saknar så att det värker i kroppen.
Då väcktes en ilska jag inte tidigare känt eller låtit mig känna. Den gjorde att jag senare vågade konfrontera henne och fråga vad i helvete hon menade med att avvisa mig. Hennes svar var att allt var för min skull. Hon var övertygad att jag inte skulle resa tillbaka om hon lät mig komma hem. Jag fräste till svar att det visste hon inget om, det hade jag visst gjort, och att hon skulle ge fan i att spela bättre vetande och översittare.
Men konfrontationerna har blivit ganska få. Det är nog därför som ilskan fortfarande ligger och pyr, den får aldrig komma ut. Egentligen är jag lika hetlevrad som mamma, men det var en upptäckt jag gjorde först i vuxen ålder. Numera blir jag förbannad och svär så det osar när något går mig emot.
(Vad var det du var så arg över, frågade O för någon timme sedan. Jag var tvungen att tänka efter, jovisst ja, det var pojkarnas leksaksspis som föll sönder i sina beståndsdelar när jag skulle flytta den, och sedan lyckades jag inte montera ihop den, och blev arg. Så betedde jag mig aldrig som barn och ung. Men mamma, hon var precis sån.)
Det är minerad mark, sjukhusvistelsen, eller mina föräldrars skilsmässa, eller för den delen hur hon bemötte mig då jag var ledsen över vår barnlöshet. När mamma får dåligt samvete och känner skuldkänslor - vilket hon har stor benägenhet att göra - då går hon i försvarsställning och har mycket svårt att ta till sig det jag vill säga. Kanske är det därför jag inte kan släppa de här gamla händelserna. Kanske behöver jag inte konfrontera henne. Kanske kan jag bli fri genom att älta lite till, bara lite lite till, för att till sist kunna lägga det bakom mig.
Att jag behövde skriva detta precis nu kommer sig av att jag förutom tvättbestyren och plockandet också har gjort i ordning ett paket. Mamma kommer hem om några dagar, och min förhoppning är att paketet då ska ligga och vänta på henne. Det innehåller en mössa som jag stickat. Den liknar en av mina egna, som hon uttryckte sin beundran för. Vidare innehåller det ett par teckningar som Q gjort, med textade födelsedagshälsningar, och foton av båda barnen.
Jag vill göra henne glad, det kan jag uppriktigt säga. Jag vill främja hennes och barnens relation, för som mormor är hon fantastisk. Men bredvid dessa ädla känslor finns också viss bitterhet och ilska. Skulle hon någonsin göra något liknande för mig, jag menar då göra den ansträngning det faktiskt innebär att tänka ut en passande present, att tillverka den (nå, mamma är usel på alla former av handarbete så det må vara henne förlåtet), att posta den.
Kanske. Men det sitter i så fall långt inne. Oftast erbjuder hon sig som sagt att sätta in pengar på mitt konto så att jag ska köpa mig något fint. Inför min fyrtioårsdag för några år sedan ringde hon och frågade om jag skulle bli glad för en briljantring, någon av hennes ärvda. Jag svarade nej, faktiskt inte. Dels för att jag har många fina smycken (varav jag fått flera av henne) men också möjligen av en småaktig vilja att inte göra det lätt för henne. Efter lite funderande berättade jag för henne att jag skulle vilja ha ett konstverk, en drake i papier maché som jag spanat in på några andra bloggar. Jag hade inte stort hopp om att hon skulle ta min önskan på allvar, men det gjorde hon faktiskt. Lagom till fyrtioårsdagen kom ett stort paket. Hon berättade efteråt att det varit roligt att kontakta konstnären och bestämma färg och utformning på draken. Den hänger idag i vårt vardagsrum, och jag blir fortfarande glad varje gång jag ser den.
Drakhistorien visar, tror jag, att det finns goda förutsättningar för förbättrad kommunikation mellan oss. Men alldeles lätt är det inte.
2013-11-14
Nästa semestermål samt förolämpningarnas förolämpning
Y har i några dagars tid frågat om vi kan åka till Nystland. Jag har tankspritt frågat om han menar Tyskland eller Ryssland. Nej, Nystland! Det har jag kommit på själv.
Idag när vi promenerade för att hämta Q i skolan konstaterade Y att flygplanet som flög ovanför oss säkert var på väg till Nystland. Givetvis. Jag frågade om Nystland är trevligt, och det är det förstås, vad trodde jag? Det händer bara roliga saker där, aldrig några farliga. Man badar hela tiden, men ingen drunknar. Hajarna är gjorda av godis. Men plåster finns i Nystland, trots att ingen någonsin gör sig illa. Man får ha så många plåster man vill.
Han är verkligen rolig just nu, Y. Ingen blir så rasande arg som han, men ingen är heller så kelen och gosig som han, när han vill. För varje raseriutbrott eller tjursejour kommer minst två spontana kärleksförklaringar.
Förra veckan när vi var hemma blev han arg för något, jag minns nu inte vad. Han blängde på mig, laddade och tog i ända från tårna:
- Åhhh, vad du är dum!! Och ALLA dina kläder är fula!
Idag när vi promenerade för att hämta Q i skolan konstaterade Y att flygplanet som flög ovanför oss säkert var på väg till Nystland. Givetvis. Jag frågade om Nystland är trevligt, och det är det förstås, vad trodde jag? Det händer bara roliga saker där, aldrig några farliga. Man badar hela tiden, men ingen drunknar. Hajarna är gjorda av godis. Men plåster finns i Nystland, trots att ingen någonsin gör sig illa. Man får ha så många plåster man vill.
Han är verkligen rolig just nu, Y. Ingen blir så rasande arg som han, men ingen är heller så kelen och gosig som han, när han vill. För varje raseriutbrott eller tjursejour kommer minst två spontana kärleksförklaringar.
Förra veckan när vi var hemma blev han arg för något, jag minns nu inte vad. Han blängde på mig, laddade och tog i ända från tårna:
- Åhhh, vad du är dum!! Och ALLA dina kläder är fula!
Herr Snäll vs Jane
Här är matchreferatet mellan Jane och herr Snäll. Poäng mellan 1 och 5 utdelade enligt en inte helt vetenskaplig men funktionell metod.
Nackdelar med att börja jobba hos herr Snäll
Lönen, troligen lägre (fast det är inte säkert. Förresten bryr jag mig inte så himla mycket. Ett visst lönetapp kan jag ta.) 3
Nackdelar med att börja jobba hos herr Snäll
Lönen, troligen lägre (fast det är inte säkert. Förresten bryr jag mig inte så himla mycket. Ett visst lönetapp kan jag ta.) 3
Bilkörningen blir permanent (fast den är rätt uthärdlig. Och
vi kanske skaffar miljöbil. När Förbifart Stockholm öppnar och tunnelbanan är utbyggd någon gång om femton år kanske det är görbart att åka kollektivt. Ha, ha.) 2
Hoppet om att hitta ett roligt jobb via konsultandet
försvinner (å andra sidan slipper jag oroa mig för att få ett tråkigt uppdrag på andra sidan stan) 4
Jane blir sur 3
Dumt att byta till något som inte är drömjobbet 3
Har bytt jobb lite för många gånger på sistone (fast jag har bra förklaringar till bytena.) 1
Kvävningskänslan, jobbet har inte varit så särskilt roligt (detta måste jag prata med herr Snäll om, på något sätt) 5
Jävligt meckigt att ta mig till kören. (Å andra sidan, kanske känner jag mig mindre jagad om jag inte är konsult längre?) 4
Kommer att sakna mina trevliga projektledarkollegor, både socialt och jobbmässigt 5
Företaget är lite gammaldags och småsnålt ibland. Man kostas inte på några kurser eller överdådiga fester. Å andra sidan bryr jag mig inte så värst mycket om sånt. 3
Blir av med möjligheten att åka på tjusiga konferenser och gå kurser. Fast fest- och konferensutbudet har hittills inte imponerat, måste jag säga. Och som sagt ovan, jag bryr mig inte så värst. 3
Summa 36
Kommer att sakna mina trevliga projektledarkollegor, både socialt och jobbmässigt 5
Företaget är lite gammaldags och småsnålt ibland. Man kostas inte på några kurser eller överdådiga fester. Å andra sidan bryr jag mig inte så värst mycket om sånt. 3
Blir av med möjligheten att åka på tjusiga konferenser och gå kurser. Fast fest- och konferensutbudet har hittills inte imponerat, måste jag säga. Och som sagt ovan, jag bryr mig inte så värst. 3
Summa 36
Fördelar med att börja jobba hos herr Snäll
Får en mänsklig och bra chef (han är inte bara snäll och
mänsklig utan klok och vettig också. Vi funkar bra ihop på alla plan.) 5
Trevliga kollegor (det finns fler än tråkteknikerna, förresten har även de sin charm, i begränsade mängder) 4
Trevliga promenadomgivningar 3
Bra möjligheter till träning och lunch 3
Känner mig redan hemma och välkommen. 4
Bra företag med stor potential. Gillar att det är
internationellt, att produktionen görs på plats. 5
Generösa arbetstider 5
Skulle kunna jobba hemifrån ibland på ett sätt som jag inte
kan nu 5
Slipper reta mig på Janes kontrollbehov och arbetsgivarens
tramsigheter 4
Kan begära att få fler och roligare arbetsuppgifter 4
Summa 42
Föga förvånande vinner herr Snäll en överväldigande seger över Jane. Därför ska han få en formell ansökan imorgon, för det ville han ha när jag frågade honom idag. Han såg först neutral ut, men sprack sedan upp i ett stort leende: Jag tycker det är jättekul att jobba med dig! Vi konstaterade att Jane måste hållas utanför tills vi är överens, frågan är vem av oss hon blir mest sur på.
Minsann. Vi får se var det här landar.
Summa 42
Föga förvånande vinner herr Snäll en överväldigande seger över Jane. Därför ska han få en formell ansökan imorgon, för det ville han ha när jag frågade honom idag. Han såg först neutral ut, men sprack sedan upp i ett stort leende: Jag tycker det är jättekul att jobba med dig! Vi konstaterade att Jane måste hållas utanför tills vi är överens, frågan är vem av oss hon blir mest sur på.
Minsann. Vi får se var det här landar.
2013-11-13
Till fördel för Jane
Efter provtagningen hos doktorn tog jag en lång, lång promenad och gick sedan på kvällsmöte med Jane och mina kollegor på konsultfirman. Ett mycket trevligt sådant, med en extern föreläsare som pratade medryckande och engagerat och som initierade givande diskussioner.
Och jag tänkte som tidigare att vad man än kan säga om Jane så har hon verkligen näsa för rekryteringar. Det var länge sedan jag trivdes så bra i en grupp som i den här. Alla är roliga, lättpratade, klyftiga.
Jag fick skjuts hem av en kvinna som är några år äldre än jag, dryga femtio. Hon är liten och späd och ljuslockig och pratar bedårande bred värmländska, men man sätter sig nog inte på henne inte. Hon skrädde inte orden när det gäller Jane.
Själv sa jag inget om mina planer. Men jag tänkte att jag faktiskt glömt en punkt på min för-och-emot-lista. Jag skulle verkligen sakna kontakten med mina kollegor, både på ett socialt plan men också jobbmässigt. Det är skönt att ha bollplank, att vara en av många projektledare, att ha kompetenta kollegor att snacka med.
Å andra sidan finns det många trevliga människor hos herr Snäll också. Träffa trevliga men kanske inte fullt så inspirerande människor varje dag på betald arbetstid eller mina roliga projektledarkollegor en gång i månaden på obetalda kvällar?
Och jag tänkte som tidigare att vad man än kan säga om Jane så har hon verkligen näsa för rekryteringar. Det var länge sedan jag trivdes så bra i en grupp som i den här. Alla är roliga, lättpratade, klyftiga.
Jag fick skjuts hem av en kvinna som är några år äldre än jag, dryga femtio. Hon är liten och späd och ljuslockig och pratar bedårande bred värmländska, men man sätter sig nog inte på henne inte. Hon skrädde inte orden när det gäller Jane.
Själv sa jag inget om mina planer. Men jag tänkte att jag faktiskt glömt en punkt på min för-och-emot-lista. Jag skulle verkligen sakna kontakten med mina kollegor, både på ett socialt plan men också jobbmässigt. Det är skönt att ha bollplank, att vara en av många projektledare, att ha kompetenta kollegor att snacka med.
Å andra sidan finns det många trevliga människor hos herr Snäll också. Träffa trevliga men kanske inte fullt så inspirerande människor varje dag på betald arbetstid eller mina roliga projektledarkollegor en gång i månaden på obetalda kvällar?
2013-11-11
Egalité?
I helgen läste jag Egalias döttrar. (Hurra, jag läser igen!)
Omslaget pryds av en naken, knubbig man som springer så att det blonda lockiga skägget flyger, ity han är förföljd av tre beslutsamma kvinnor. Q fick syn på det och blev nyfiken förstås och frågade vad boken handlade om.
Och jag blev faktiskt ganska ställd. Hade han varit vuxen eller åtminstone lite äldre, hade jag svarat att den beskriver en värld där könsrollerna är omvända, där det är kvinnorna och inte männen som har makten.
Men jag tvekade. Hur ser sjuårige Q:s världsbild ut med avseende på de här frågorna? Jag vet faktiskt inte riktigt. Uppfattar han kvinnan som det svagare, förtryckta könet? Förhoppningsvis inte. För honom är det - hoppas jag! - ganska naturligt att barn tas hand om av pappor likaväl som av mammor. Och så vidare. Han har nog en gryende uppfattning om könsroller, men var går gränsen?
Till slut svarade jag att boken beskriver en värld där allt är tvärtom mellan kvinnor och män. Att kvinnorna är större och starkare och har de farliga jobben. Han fnissade beredvilligt. Har kvinnorna de farliga jobben?! Aha!
Vad tyckte jag om boken då? Den är inget mästerverk, storyn är rätt trist, men parodin är genomtänkt och festlig. Som när de unga männen diskuterar sex:
- Har du någon gång varit med om att en kvinna du legat med inte fått utlösning?
- Nej...
- Varför är det så? -----
- Avelsrädslan spelar väl en stor roll. Vi tänker alltid på att det kan bli barn av det. En kvinna behöver ju aldrig tänka på det. Jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan kvinnor och män på just den punkten. Hos oss är liksom den vällustiga könsakten och själva fortplantningen förenade, alltså, för jag tycker i alla fall det är skönast..
Baldrian rodnade lite, såg sig omkring och lutade sig närmare Petronius.
-.... det är skönast att ha den inne i livgången --- Det är så fantastiskt fint, men jag har bara upplevt det två gånger. Du måste ha mod att säga att du vill ha det så, och kvinnan måste vara otroligt tålmodig och hänsynsfull...
Petronius blev snopen. Han hade trott att han var ensam om att ha sådana lustar.
- Men det kan ju bli barn på det sättet!
- Ja, det var just det jag tänkte på. Att vi tycker om att göra det på ett sätt som det kan bli barn av. Och det problemet har ju inte kvinnor. Hos dem är ju vällusten och fortplantningsakten skilda åt ---- Vi tänker hela tiden på oss själva som avelsdjur, för det har vi lärt från det vi var i puberteten, kanske innan dess. Och när vi blir upphetsade tänker vi alltid på att vi kan avla barn om vi följer våra lustar, och då blir vi skamsna och rädda och vågar inte prata om det. Och när vi ligger med en kvinna törs vi inte visa hur vi vill ha det, och så gör vi det bara på hennes sätt, och tycker det är skönt för att hon tycker att det är skönt.
Nu fortsätter jag min feministiska läsodyssé med Marilyn French.
Omslaget pryds av en naken, knubbig man som springer så att det blonda lockiga skägget flyger, ity han är förföljd av tre beslutsamma kvinnor. Q fick syn på det och blev nyfiken förstås och frågade vad boken handlade om.
Och jag blev faktiskt ganska ställd. Hade han varit vuxen eller åtminstone lite äldre, hade jag svarat att den beskriver en värld där könsrollerna är omvända, där det är kvinnorna och inte männen som har makten.
Men jag tvekade. Hur ser sjuårige Q:s världsbild ut med avseende på de här frågorna? Jag vet faktiskt inte riktigt. Uppfattar han kvinnan som det svagare, förtryckta könet? Förhoppningsvis inte. För honom är det - hoppas jag! - ganska naturligt att barn tas hand om av pappor likaväl som av mammor. Och så vidare. Han har nog en gryende uppfattning om könsroller, men var går gränsen?
Till slut svarade jag att boken beskriver en värld där allt är tvärtom mellan kvinnor och män. Att kvinnorna är större och starkare och har de farliga jobben. Han fnissade beredvilligt. Har kvinnorna de farliga jobben?! Aha!
Vad tyckte jag om boken då? Den är inget mästerverk, storyn är rätt trist, men parodin är genomtänkt och festlig. Som när de unga männen diskuterar sex:
- Har du någon gång varit med om att en kvinna du legat med inte fått utlösning?
- Nej...
- Varför är det så? -----
- Avelsrädslan spelar väl en stor roll. Vi tänker alltid på att det kan bli barn av det. En kvinna behöver ju aldrig tänka på det. Jag har tänkt på hur stor skillnad det är mellan kvinnor och män på just den punkten. Hos oss är liksom den vällustiga könsakten och själva fortplantningen förenade, alltså, för jag tycker i alla fall det är skönast..
Baldrian rodnade lite, såg sig omkring och lutade sig närmare Petronius.
-.... det är skönast att ha den inne i livgången --- Det är så fantastiskt fint, men jag har bara upplevt det två gånger. Du måste ha mod att säga att du vill ha det så, och kvinnan måste vara otroligt tålmodig och hänsynsfull...
Petronius blev snopen. Han hade trott att han var ensam om att ha sådana lustar.
- Men det kan ju bli barn på det sättet!
- Ja, det var just det jag tänkte på. Att vi tycker om att göra det på ett sätt som det kan bli barn av. Och det problemet har ju inte kvinnor. Hos dem är ju vällusten och fortplantningsakten skilda åt ---- Vi tänker hela tiden på oss själva som avelsdjur, för det har vi lärt från det vi var i puberteten, kanske innan dess. Och när vi blir upphetsade tänker vi alltid på att vi kan avla barn om vi följer våra lustar, och då blir vi skamsna och rädda och vågar inte prata om det. Och när vi ligger med en kvinna törs vi inte visa hur vi vill ha det, och så gör vi det bara på hennes sätt, och tycker det är skönt för att hon tycker att det är skönt.
Nu fortsätter jag min feministiska läsodyssé med Marilyn French.
En lista från annannan
Tre saker du skulle vilja ägna mindre tid åt
Ett enkelt svar på frågan är att jobba. Så som jobbet ser ut just nu, och så som livet ser ut just nu. Sedan önskar jag att jag behövde sova mindre, en fåfäng önskan. Annars önskar jag att jag vore disciplinerad nog att inte lägga tid på sånt där småtrams som får själen att förtvina, att läsa blajiga saker på nätet, att hetsa upp sig över desamma. Å andra sidan är det förmodligen så att blajet utgör någon form av avkoppling. Man kan inte alltid göda sin inre kultursnork.
Tre saker du skulle vilja ägna mer tid åt
Läsa böcker
Föra goda samtal med väl utvalda personer
Sova (se svaret ovan)
Något du tycker lika mycket om att göra nu som när du var barn
Läsa och äta godis, helst samtidigt. Sova på morgnarna (jaha, där kom det igen).
Ett nyligen upptäckt nöje
Träning, faktiskt. Att det kan vara så roligt är relativt nyupptäckt för mig, ett par år sedan.
När någon frågar dig om ditt yrke, vad svarar du?
Jag är civilingenjör och arbetar som projektledare.
Vad önskar du att fler människor visste om ditt yrke?
Jag önskar att mitt yrke vore mindre mansdominerat, alltså önskar jag att fler kvinnor sökte sig till det och att fler kvinnor bereddes möjligheten att avancera som chefer och ledare inom näringslivet. Alltså önskar jag 1 att fler kvinnor såge yrket som ett alternativ 2 att fler (män) inom branschen såge kvinnor som ledarkandidater.
Utanför ditt arbete, finns det något i ditt sätt att agera eller tala som gör att andra kan gissa vilket yrke du har?
Nja. Att jag är ingenjör tror jag inte så många gissar sig till. Men jag pratar fort och har nog en ganska bestämd framtoning, så folk brukar inte bli överraskade när de hör att jag arbetar som projektledare.
Något du inte trodde att du skulle kunna men som du faktiskt har lärt dig
Haha. Jag var länge övertygad om att jag var ett hopplöst fall när det gällde datorer, eftersom jag inte hängde i datorrummet på högstadiet eller ens valde datateknik som tillval i gymnasiet. Jag trodde också att jag inte skulle kunna lära mig att skriva ordentligt på tangentbordet. Det senare är jag numera riktigt bra på, jag använder inte korrekt fingerställning men alla fingrar utom lillfingrarna, så det går undan, och jag behöver inte titta på tangenterna. Datorkunskap är definitivt inte min starkaste sida men jag är en kompetent användare både på jobbet och på fritiden.
Ännu trevligare är det faktum att jag kunde återuppta körsången på gamla (medelålders) dagar. Jag var aldrig särskilt duktig i musik i skolan, jag lärde mig mödosamt att läsa noter i gymnasiet, men som körsångerska är jag inte helt oäven och det har gett mig mycket glädje.
Och så har vi ju motionen förstås, som är ett alldeles eget kapitel. Att jag frivilligt går och tränar (och vilka pass sedan!) är fortfarande något som jag kan bli alldeles häpen över. Alla som kände mig som barn och ung instämmer i häpnaden.
Något du skulle vilja lära dig och tror att du kommer att kunna
Tja. Jag skulle vilja bli en bättre ledare och gärna prova på att vara chef också.
Privat finns det massor av saker jag skulle vilja lära mig, jag blir gärna student igen när jag får mer tid. Jag skulle gärna bättra på några av de språk jag kan, jag vill läsa historia, filosofi och en massa andra ämnen som jag inte kommer på nu. Viljan finns, men tiden fattas.
Något du skulle vilja lära dig men som du inte tror att du kommer att få möjlighet till
Spela ett instrument riktigt bra. Dansa riktigt bra.
Ett enkelt svar på frågan är att jobba. Så som jobbet ser ut just nu, och så som livet ser ut just nu. Sedan önskar jag att jag behövde sova mindre, en fåfäng önskan. Annars önskar jag att jag vore disciplinerad nog att inte lägga tid på sånt där småtrams som får själen att förtvina, att läsa blajiga saker på nätet, att hetsa upp sig över desamma. Å andra sidan är det förmodligen så att blajet utgör någon form av avkoppling. Man kan inte alltid göda sin inre kultursnork.
Tre saker du skulle vilja ägna mer tid åt
Läsa böcker
Föra goda samtal med väl utvalda personer
Sova (se svaret ovan)
Något du tycker lika mycket om att göra nu som när du var barn
Läsa och äta godis, helst samtidigt. Sova på morgnarna (jaha, där kom det igen).
Ett nyligen upptäckt nöje
Träning, faktiskt. Att det kan vara så roligt är relativt nyupptäckt för mig, ett par år sedan.
När någon frågar dig om ditt yrke, vad svarar du?
Jag är civilingenjör och arbetar som projektledare.
Vad önskar du att fler människor visste om ditt yrke?
Jag önskar att mitt yrke vore mindre mansdominerat, alltså önskar jag att fler kvinnor sökte sig till det och att fler kvinnor bereddes möjligheten att avancera som chefer och ledare inom näringslivet. Alltså önskar jag 1 att fler kvinnor såge yrket som ett alternativ 2 att fler (män) inom branschen såge kvinnor som ledarkandidater.
Utanför ditt arbete, finns det något i ditt sätt att agera eller tala som gör att andra kan gissa vilket yrke du har?
Nja. Att jag är ingenjör tror jag inte så många gissar sig till. Men jag pratar fort och har nog en ganska bestämd framtoning, så folk brukar inte bli överraskade när de hör att jag arbetar som projektledare.
Något du inte trodde att du skulle kunna men som du faktiskt har lärt dig
Haha. Jag var länge övertygad om att jag var ett hopplöst fall när det gällde datorer, eftersom jag inte hängde i datorrummet på högstadiet eller ens valde datateknik som tillval i gymnasiet. Jag trodde också att jag inte skulle kunna lära mig att skriva ordentligt på tangentbordet. Det senare är jag numera riktigt bra på, jag använder inte korrekt fingerställning men alla fingrar utom lillfingrarna, så det går undan, och jag behöver inte titta på tangenterna. Datorkunskap är definitivt inte min starkaste sida men jag är en kompetent användare både på jobbet och på fritiden.
Ännu trevligare är det faktum att jag kunde återuppta körsången på gamla (medelålders) dagar. Jag var aldrig särskilt duktig i musik i skolan, jag lärde mig mödosamt att läsa noter i gymnasiet, men som körsångerska är jag inte helt oäven och det har gett mig mycket glädje.
Och så har vi ju motionen förstås, som är ett alldeles eget kapitel. Att jag frivilligt går och tränar (och vilka pass sedan!) är fortfarande något som jag kan bli alldeles häpen över. Alla som kände mig som barn och ung instämmer i häpnaden.
Något du skulle vilja lära dig och tror att du kommer att kunna
Tja. Jag skulle vilja bli en bättre ledare och gärna prova på att vara chef också.
Privat finns det massor av saker jag skulle vilja lära mig, jag blir gärna student igen när jag får mer tid. Jag skulle gärna bättra på några av de språk jag kan, jag vill läsa historia, filosofi och en massa andra ämnen som jag inte kommer på nu. Viljan finns, men tiden fattas.
Något du skulle vilja lära dig men som du inte tror att du kommer att få möjlighet till
Spela ett instrument riktigt bra. Dansa riktigt bra.
En händelse som ser ut som en tanke
Jahaja. Efter en veckas vabbande, grubblande och snorande är jag tillbaka på jobbet. Där jag möts av herr Snäll förstås. Vi pratar en god stund, först om vad som hänt på jobbet, men som vanligt glider samtalet in på annat, allt möjligt. Hela tiden har jag en känsla av att han vill säga något. Till sist kommer det: en av projektledarna (hon som inte hälsar) har sagt upp sig. Han har en vakans.
Mer säger han inte. Mer vill han inte säga, som den genuint renhårige person han är.
Nu är det mitt drag. Jag funderar frenetiskt. Och skriver listor. För och emot.
Mer säger han inte. Mer vill han inte säga, som den genuint renhårige person han är.
Nu är det mitt drag. Jag funderar frenetiskt. Och skriver listor. För och emot.
2013-11-06
När det funkar
Nu är vi sjuka alla tre, och min vana trogen är jag den som är sjukast av oss.
Trots detta är tillvaron ljuvlig just precis nu. Jag ligger i sängen, och mitt huvud har slutat värka. Från matrummet hör jag deras röster, de leker och pysslar med klistermärken och pratar snällt med varandra.
Just precis nu.
Trots detta är tillvaron ljuvlig just precis nu. Jag ligger i sängen, och mitt huvud har slutat värka. Från matrummet hör jag deras röster, de leker och pysslar med klistermärken och pratar snällt med varandra.
Just precis nu.
2013-11-05
Grubblar
Funderingar som jag umgåtts med ett tag intensifierades idag, av två skäl.
Dels läste jag den här artikeln, och kände delvis igen mig. "Risken för sjukskrivning ökar betydligt för mammor efter andra barnet. Mest utsatta är kvinnor med lön och yrke på samma nivå som pappan, och som samtidigt tar stort ansvar för lediga eller sjuka barn, enligt nya studier som regeringen presenterar på tisdagen."
Fast bara delvis, vilket jag konstaterade i ett samtal med O på förmiddagen. Han satt och väntade på bussen som skulle ta honom till den konferensanläggning där han ska tillbringa en dag och en natt, medan jag är hemma och vabbar. Å andra sidan är det inte länge sedan jag reste i jobbet, då var det han som höll ställningarna hemma.
Jag tycker nog att vi delar ganska bra på ansvaret för hem och barn. Men kanske skulle man undersöka det grundligare, som man hör om ibland. Skriva en lista på precis allt som behöver göras hemma, från att byta till vinterdäck (han) till att se till att det finns medicin hemma (jag).
(Å andra sidan. Det var jag som först började prata om att åka och byta däck, måste se till att få det gjort i helgen. Jag fixar det när jag handlar, sa O. Och när jag gav Y antihistamin var O genast där och tittade över axeln. Vilken flaska, vad heter den, det där måste ju jag också kunna!)
Både du och jag hade kunnat satsa betydligt mer på jobbet om vi hade velat och orkat, sa O. Men vi prioriterar det inte. Nä, det är nog sant, även om jag på sistone morrat över att O:s jobb - som han är mycket engagerad i - slukat honom lite väl mycket. Jag och barnen kan inte klaga, det är inte vi som står tillbaka för jobbet, han försummar sig själv.
Igår morse ringde jag herr Snäll för att meddela att jag var hemma med sjukt barn. Räkna inte med mig förrän tidigast torsdag, för min man är bortrest. Okej, svarade han, vad har du för möten? Inget på måndag, två på tisdag. Då tar jag hand om dem i ditt ställe, vad behöver jag veta?
Precis det stöd jag så förtvivlat behövde från min dåvarande chef för några år sedan, då jag satt hemma och hostade och försökte jobba på distans. Jag minns det så väl, jag hade bekymmer med en medarbetare som inte levererade och jag frågade om min chef kunde prata med medarbetarens chef eftersom jag var sjuk. Han svarade nej, och jag undrar fortfarande varför. Förmodligen var han själv överlupen med jobb, men jag är ganska säker på att det fanns ett element av uppfostran i det också. Det där borde du klara av själv.
Det hade han förstås rätt i, det borde jag ha gjort, men när jag nu inte gjorde det, är det inte chefens ansvar att hjälpa? Och är det inte chefens ansvar att se till att klimat och arbetsbörda är drägliga?
Herr Snäll skulle aldrig ha nekat. Dels är han sextio år och trygg och erfaren utan behov av att sätta sig på folk och mästra. Men också: han skulle aldrig neka mig den hjälpen.
För det är ju ömsesidigt. När jag ringde honom igår frågade jag: visst behöver VD månadsrapporten idag? Jag fixar den under dagen. Nej, det är först imorgon, ta det lugnt du. När jag öppnade datorn direkt efter frukosten idag, fanns där ett mejl från herr Snäll: jag är ledsen men rapporten behövs redan under förmiddagen, går det bra? Jag svarade direkt att jag gör den nu, du har den inom en timme. Och det hade han, och han vet att jag svarar i mobilen om han har frågor. Lika väl som att jag vet att han inte ringer om han inte måste.
En anledning till att herr Snäll inte bråkar om vabbande och ledigheter är att han gör skäl för sitt namn, snäll och mänsklig. Men en annan anledning är att han vet att han kan lita på mig, att jag levererar det han behöver.
För ett år sedan konstaterade jag att jag inte kunde tänka mig att ta anställning hos herr Snäll. Alldeles för tråkigt och tekniskt samt bilkörning, var mina orsaker. Men kanske ska jag tänka om. Bilkörningen är som sagt nere på tjugo minuter enkel väg, nästan garanterat under trettio, det är ingen restid att tala om. Tråkigt och tekniskt? Så sant, men kanske finns andra möjligheter på företaget. Herr Snäll är inte den ende trevlige och mänsklige chefen, det vet jag. Jag har fått mycket beröm för mina insatser, folk verkar dessutom gilla mig, jag inbillar mig att herr Snäll inte är den ende som skulle anställa mig i morgon dag.
Kanske dags att syna de där inbillningarna. Ett drömjobb är ett drömjobb är ett drömjobb, och måste kanske anstå tills mina barn är lite större.
Dels läste jag den här artikeln, och kände delvis igen mig. "Risken för sjukskrivning ökar betydligt för mammor efter andra barnet. Mest utsatta är kvinnor med lön och yrke på samma nivå som pappan, och som samtidigt tar stort ansvar för lediga eller sjuka barn, enligt nya studier som regeringen presenterar på tisdagen."
Fast bara delvis, vilket jag konstaterade i ett samtal med O på förmiddagen. Han satt och väntade på bussen som skulle ta honom till den konferensanläggning där han ska tillbringa en dag och en natt, medan jag är hemma och vabbar. Å andra sidan är det inte länge sedan jag reste i jobbet, då var det han som höll ställningarna hemma.
Jag tycker nog att vi delar ganska bra på ansvaret för hem och barn. Men kanske skulle man undersöka det grundligare, som man hör om ibland. Skriva en lista på precis allt som behöver göras hemma, från att byta till vinterdäck (han) till att se till att det finns medicin hemma (jag).
(Å andra sidan. Det var jag som först började prata om att åka och byta däck, måste se till att få det gjort i helgen. Jag fixar det när jag handlar, sa O. Och när jag gav Y antihistamin var O genast där och tittade över axeln. Vilken flaska, vad heter den, det där måste ju jag också kunna!)
Både du och jag hade kunnat satsa betydligt mer på jobbet om vi hade velat och orkat, sa O. Men vi prioriterar det inte. Nä, det är nog sant, även om jag på sistone morrat över att O:s jobb - som han är mycket engagerad i - slukat honom lite väl mycket. Jag och barnen kan inte klaga, det är inte vi som står tillbaka för jobbet, han försummar sig själv.
Igår morse ringde jag herr Snäll för att meddela att jag var hemma med sjukt barn. Räkna inte med mig förrän tidigast torsdag, för min man är bortrest. Okej, svarade han, vad har du för möten? Inget på måndag, två på tisdag. Då tar jag hand om dem i ditt ställe, vad behöver jag veta?
Precis det stöd jag så förtvivlat behövde från min dåvarande chef för några år sedan, då jag satt hemma och hostade och försökte jobba på distans. Jag minns det så väl, jag hade bekymmer med en medarbetare som inte levererade och jag frågade om min chef kunde prata med medarbetarens chef eftersom jag var sjuk. Han svarade nej, och jag undrar fortfarande varför. Förmodligen var han själv överlupen med jobb, men jag är ganska säker på att det fanns ett element av uppfostran i det också. Det där borde du klara av själv.
Det hade han förstås rätt i, det borde jag ha gjort, men när jag nu inte gjorde det, är det inte chefens ansvar att hjälpa? Och är det inte chefens ansvar att se till att klimat och arbetsbörda är drägliga?
Herr Snäll skulle aldrig ha nekat. Dels är han sextio år och trygg och erfaren utan behov av att sätta sig på folk och mästra. Men också: han skulle aldrig neka mig den hjälpen.
För det är ju ömsesidigt. När jag ringde honom igår frågade jag: visst behöver VD månadsrapporten idag? Jag fixar den under dagen. Nej, det är först imorgon, ta det lugnt du. När jag öppnade datorn direkt efter frukosten idag, fanns där ett mejl från herr Snäll: jag är ledsen men rapporten behövs redan under förmiddagen, går det bra? Jag svarade direkt att jag gör den nu, du har den inom en timme. Och det hade han, och han vet att jag svarar i mobilen om han har frågor. Lika väl som att jag vet att han inte ringer om han inte måste.
En anledning till att herr Snäll inte bråkar om vabbande och ledigheter är att han gör skäl för sitt namn, snäll och mänsklig. Men en annan anledning är att han vet att han kan lita på mig, att jag levererar det han behöver.
För ett år sedan konstaterade jag att jag inte kunde tänka mig att ta anställning hos herr Snäll. Alldeles för tråkigt och tekniskt samt bilkörning, var mina orsaker. Men kanske ska jag tänka om. Bilkörningen är som sagt nere på tjugo minuter enkel väg, nästan garanterat under trettio, det är ingen restid att tala om. Tråkigt och tekniskt? Så sant, men kanske finns andra möjligheter på företaget. Herr Snäll är inte den ende trevlige och mänsklige chefen, det vet jag. Jag har fått mycket beröm för mina insatser, folk verkar dessutom gilla mig, jag inbillar mig att herr Snäll inte är den ende som skulle anställa mig i morgon dag.
Kanske dags att syna de där inbillningarna. Ett drömjobb är ett drömjobb är ett drömjobb, och måste kanske anstå tills mina barn är lite större.
2013-11-04
Hell hath no fury like a förbannad fyraåring
Nu har jag i tjugo minuter fått höra hur jättedum, ful och löjlig jag är. Dum skitmamma, den allra dummaste skitmamman. Skor har kastats genom luften, slag har utdelats. Där fick du ditt straff! Sagt med emfas värdigt en Olivier allra minst.
Varför? För att man inte får gå och leka med kompisar när man är snuvig.
Precis just nu är han tyst, men jag vet inte om det är för att han gett upp striden eller om han laddar om.
Hade det varit Q hade jag kunnat hoppas på en försoningsscen med både pussar och kramar om en stund, men Y känns inte vid sådant. Han har eller gör nämligen aldrig fel.
Uppdaterad: Möjligen uttömde han dagens ranson av gott uppförande då han var på sin faders jobb och charmade alla där, medan jag var hos doktorn.
Varför? För att man inte får gå och leka med kompisar när man är snuvig.
Precis just nu är han tyst, men jag vet inte om det är för att han gett upp striden eller om han laddar om.
Hade det varit Q hade jag kunnat hoppas på en försoningsscen med både pussar och kramar om en stund, men Y känns inte vid sådant. Han har eller gör nämligen aldrig fel.
Uppdaterad: Möjligen uttömde han dagens ranson av gott uppförande då han var på sin faders jobb och charmade alla där, medan jag var hos doktorn.
Hukar
Vabb-säsongen är inledd, efter en smygande start i redan i augusti har alla varit friska i flera veckor. (Alla? Vad säger jag, O var ju hemma för några veckor sedan och har hostat sedan dess.)
Igår började Y snora, rejält och plötsligt. Det kliar! I halsen och munnen och överallt! Samma tanke slog både O och mig, kan tröttsöndagsmiddagspizzan ha innehållit spår av jordnötter? Sedan den här incidenten vet vi att han är ordentligt känslig.
Först gav vi antihistamin, och det verkade bättre. Men strax före läggdags började Y klaga allt mer, och verkade uppjagad över kliet. Jag bestämde mig för att ge adrenalin, bättre en gång för mycket än en gång för lite. Men då ska man uppsöka sjukhus också, så jag ringde 112.
Vad skönt det är att få hjälp av lugna och kompetenta människor, först damen i telefonen och sedan herrarna som kom med ambulansen. Det blev aldrig något adrenalin, det konstaterades att Y andades fint och inte var röd eller svullen någonstans, trots kliet. Vi fick erbjudande om att följa med till sjukhuset men bestämde oss för att stanna hemma och fick godkännande för det. Jag är inte orolig, sa sköterskan tryggt. Och det var inte vi heller, egentligen.
Sedan sov Y bredvid mig hela natten, och nu sitter han bredvid mig i soffan och snorar. Förmodligen är det en helt vanlig förkylning, det kliar i min hals också och jag har inga allergier. Q hostade rejält imorse även han.
I eftermiddag får O rycka in och ta hand om Y någon timme medan jag låter mig stickas i halsen för att kolla sköldkörteln. Sedan åker O till västkusten på konferens och jag håller ställningarna här hemma till på onsdag kväll. Har pratat med herr Snäll och förberett honom på att han nog inte kan räkna med mig på några dagar.
På de lediga stunder jag inte kommer att ha ska jag försöka plugga lite också, för på torsdag ska jag skriva en tenta, ett av delmomenten i certifieringen.
Det är bara att huka sig och beta av en sak i taget. Det kommer att gå detta också. Och tänk så mycket lättare livet är nu. Inatt låg jag och tänkte på hur det var på hösten för tre år sedan, då jag var rädd för att vara ensam med barnen. Det är jag inte längre.
Igår började Y snora, rejält och plötsligt. Det kliar! I halsen och munnen och överallt! Samma tanke slog både O och mig, kan tröttsöndagsmiddagspizzan ha innehållit spår av jordnötter? Sedan den här incidenten vet vi att han är ordentligt känslig.
Först gav vi antihistamin, och det verkade bättre. Men strax före läggdags började Y klaga allt mer, och verkade uppjagad över kliet. Jag bestämde mig för att ge adrenalin, bättre en gång för mycket än en gång för lite. Men då ska man uppsöka sjukhus också, så jag ringde 112.
Vad skönt det är att få hjälp av lugna och kompetenta människor, först damen i telefonen och sedan herrarna som kom med ambulansen. Det blev aldrig något adrenalin, det konstaterades att Y andades fint och inte var röd eller svullen någonstans, trots kliet. Vi fick erbjudande om att följa med till sjukhuset men bestämde oss för att stanna hemma och fick godkännande för det. Jag är inte orolig, sa sköterskan tryggt. Och det var inte vi heller, egentligen.
Sedan sov Y bredvid mig hela natten, och nu sitter han bredvid mig i soffan och snorar. Förmodligen är det en helt vanlig förkylning, det kliar i min hals också och jag har inga allergier. Q hostade rejält imorse även han.
I eftermiddag får O rycka in och ta hand om Y någon timme medan jag låter mig stickas i halsen för att kolla sköldkörteln. Sedan åker O till västkusten på konferens och jag håller ställningarna här hemma till på onsdag kväll. Har pratat med herr Snäll och förberett honom på att han nog inte kan räkna med mig på några dagar.
På de lediga stunder jag inte kommer att ha ska jag försöka plugga lite också, för på torsdag ska jag skriva en tenta, ett av delmomenten i certifieringen.
Det är bara att huka sig och beta av en sak i taget. Det kommer att gå detta också. Och tänk så mycket lättare livet är nu. Inatt låg jag och tänkte på hur det var på hösten för tre år sedan, då jag var rädd för att vara ensam med barnen. Det är jag inte längre.
2013-11-01
Sagda sanningar
Andra höstlovsdagen, planen är att ta med pojkarna på museum. De busar och river nästan huset, jag borde få ut oss alla ur detsamma snabbast möjligt, men jag har mensvärk (trots min kära P-stav, WTF?) och känner mig lite gråtig, kurar vid datorn och skyller på att jag behöver skriva av mig.
Mamma ringde igår kväll för att säga hejdå inför ännu en långresa. Hon fyller sjuttio år nästa vecka, och rymmer från eventuellt ståhej. Samt den vanliga tillvaron med styvfar, förstås.
På sistone har jag funderat en hel del över vår kontakt. Det är som att vi dras in i en maktkamp ideligen. Jag märker att jag inte är helt rak och ärlig mot henne, inte helt schysst heller. Vissa saker vill jag inte ge henne. Jag håller på mig, ransonerar mig, min ömhet, min värme. Jag tycker inte om att vara sådan, det retar mig, jag vill kunna vara sann. Vara jag.
Samtalet som följde är kanske ett litet steg på vägen. Mamma snackade på, ganska mycket i sin egen värld, och berättade nu plötsligt att hon bjudit till stort släktkalas för att fira sjuttioårsdagen. I mellandagarna. Då O, jag och pojkarna är bortresta tillsammans med svärmor för att fira hennes stundande 70-årsdag.
(Här finns nog en tagg som jag eventuellt borde pilla på. Mamma är förmodligen lite sårad för att vi åker på denna resa. Hon tror att vi ordnat och bokat den åt svärmor och är avundsjuk för att vi inte gjort något liknande för henne. Men initiativet till resan har helt tagits av svärmor själv. Ett plåster på den eventuella taggen är att syster och jag bestämt, planerat och bokat en vårresa till Berlin för oss tre.)
Jag lyssnar när hon pratar på, om att alla styvfars barn och barnbarn ska komma, min syster och käre svåger också förstås. Min svågers föräldrar. Ett av styvfars - barnbarns - SVÄRFÖRÄLDRAR ska komma. De verkar så rara. Men inte vi. Nä, för vi är ju bortresta.
Det knyter sig i magen och tårarna bränner, jag vet inte själv riktigt vad det är som händer. Men jag tar ett djupt andetag och säger ungefär att kunde du inte ha valt något annat datum, något annat än just då du vet att vi kommer att vara bortresta. Mamma är alldeles tyst och häpen, att detta kunde göra mig ledsen hade inte föresvävat henne.
Det tror jag faktiskt på, och det blir en ingång till ett bra samtal. Vid ett tillfälle gråter jag, arga hårda tårar, och säger att jag får så förbannat dåligt samvete för jag vet att du mår dåligt och har det jobbigt men jag tycker du är så jobbig när du mår dåligt! Som när du var hos oss i vintras och var sjuk, det var som att ha ett jävla svart moln i huset, du var helt oemottaglig. Mamma lyssnar och säger eftersinnande att hon inte alls minns det så, men att hon hör vad jag säger.
Och jag säger att jag måste få bli arg på dig när jag tycker du är dum, så jävla arg som du blivit på mig alltid. Men nu är det som att du smiter undan genom att vara gammal och trött och ledsen, jag får inte bli arg på dig. Och det gör mig arg! Det jag säger nu är väl det värsta jag kan säga till dig, men du påminner fantamig allt mer om mormor! Nejnej, vad som helst men inte det, säger mamma, och vi skrattar båda två.
Kan han inte dö någon gång, säger jag, det har jag önskat i fem år nu. Allt, allt kretsar ju kring honom, styvfar, som det alltid gjort. Mamma suckar lite, det känns som att det är en lättnad för oss båda att jag uttalar orden.
Vår relation fungerar inte bra när någon av oss mår dåligt, säger jag. Under barnlöshetstiden när jag var ledsen, då funkade det inte. Sedan kom Q och jag blev lycklig, och du blev mormor, då blev det bra igen. Du är en underbar mormor! Det är skönt att få säga det, för det tycker jag verkligen, och det tycker barnen också. Jag längtar efter mormor, sa Q häromdagen, med värme i rösten. Sedan blev styvfar sjuk, och då blev det knas igen.
Du får bli arg på mig, säger mamma med eftertryck. Det ska du bli. Och hon är genuin när hon säger det, jag tror henne. Sedan följer ett sånt där litet högtidstal om hur mycket hon älskar mig och hur viktig jag är för henne, och jag fattar inte varför men plötsligt skorrar det falskt igen, men jag säger förstås ingenting, hummar bara. Så lägger vi på, efter att hon har sagt puss och kram och jag svarar detsamma, för jag säger aldrig puss och kram, i alla fall inte till henne, igen ransonerar jag, varför? Förstår det inte själv. Det var ju ett bra samtal, mycket viktigt blev sagt.
Efteråt tänker jag. Sover dåligt på natten, vaknar ledsen. Gråter en stund i sängen innan jag går upp. Men jag tror att jag vet varför det skorrar, varför jag är ledsen. Jag har hittat den, smärtpunkten. Nu ska jag bearbeta den så kanske den slutar ömma. Jag ska tänka mera, och skriva mera, men inte nu, för nu ska jag gå på museum, med mina älskade barn som plötsligt är knäpptysta och gudasnälla och klipper hjärtan och målar tåg. Så snart jag har gråtit klart ska jag.
Smärtpunkten är när hennes ångest hamnar mellan oss. När hon överger mig.
Mamma ringde igår kväll för att säga hejdå inför ännu en långresa. Hon fyller sjuttio år nästa vecka, och rymmer från eventuellt ståhej. Samt den vanliga tillvaron med styvfar, förstås.
På sistone har jag funderat en hel del över vår kontakt. Det är som att vi dras in i en maktkamp ideligen. Jag märker att jag inte är helt rak och ärlig mot henne, inte helt schysst heller. Vissa saker vill jag inte ge henne. Jag håller på mig, ransonerar mig, min ömhet, min värme. Jag tycker inte om att vara sådan, det retar mig, jag vill kunna vara sann. Vara jag.
Samtalet som följde är kanske ett litet steg på vägen. Mamma snackade på, ganska mycket i sin egen värld, och berättade nu plötsligt att hon bjudit till stort släktkalas för att fira sjuttioårsdagen. I mellandagarna. Då O, jag och pojkarna är bortresta tillsammans med svärmor för att fira hennes stundande 70-årsdag.
(Här finns nog en tagg som jag eventuellt borde pilla på. Mamma är förmodligen lite sårad för att vi åker på denna resa. Hon tror att vi ordnat och bokat den åt svärmor och är avundsjuk för att vi inte gjort något liknande för henne. Men initiativet till resan har helt tagits av svärmor själv. Ett plåster på den eventuella taggen är att syster och jag bestämt, planerat och bokat en vårresa till Berlin för oss tre.)
Jag lyssnar när hon pratar på, om att alla styvfars barn och barnbarn ska komma, min syster och käre svåger också förstås. Min svågers föräldrar. Ett av styvfars - barnbarns - SVÄRFÖRÄLDRAR ska komma. De verkar så rara. Men inte vi. Nä, för vi är ju bortresta.
Det knyter sig i magen och tårarna bränner, jag vet inte själv riktigt vad det är som händer. Men jag tar ett djupt andetag och säger ungefär att kunde du inte ha valt något annat datum, något annat än just då du vet att vi kommer att vara bortresta. Mamma är alldeles tyst och häpen, att detta kunde göra mig ledsen hade inte föresvävat henne.
Det tror jag faktiskt på, och det blir en ingång till ett bra samtal. Vid ett tillfälle gråter jag, arga hårda tårar, och säger att jag får så förbannat dåligt samvete för jag vet att du mår dåligt och har det jobbigt men jag tycker du är så jobbig när du mår dåligt! Som när du var hos oss i vintras och var sjuk, det var som att ha ett jävla svart moln i huset, du var helt oemottaglig. Mamma lyssnar och säger eftersinnande att hon inte alls minns det så, men att hon hör vad jag säger.
Och jag säger att jag måste få bli arg på dig när jag tycker du är dum, så jävla arg som du blivit på mig alltid. Men nu är det som att du smiter undan genom att vara gammal och trött och ledsen, jag får inte bli arg på dig. Och det gör mig arg! Det jag säger nu är väl det värsta jag kan säga till dig, men du påminner fantamig allt mer om mormor! Nejnej, vad som helst men inte det, säger mamma, och vi skrattar båda två.
Kan han inte dö någon gång, säger jag, det har jag önskat i fem år nu. Allt, allt kretsar ju kring honom, styvfar, som det alltid gjort. Mamma suckar lite, det känns som att det är en lättnad för oss båda att jag uttalar orden.
Vår relation fungerar inte bra när någon av oss mår dåligt, säger jag. Under barnlöshetstiden när jag var ledsen, då funkade det inte. Sedan kom Q och jag blev lycklig, och du blev mormor, då blev det bra igen. Du är en underbar mormor! Det är skönt att få säga det, för det tycker jag verkligen, och det tycker barnen också. Jag längtar efter mormor, sa Q häromdagen, med värme i rösten. Sedan blev styvfar sjuk, och då blev det knas igen.
Du får bli arg på mig, säger mamma med eftertryck. Det ska du bli. Och hon är genuin när hon säger det, jag tror henne. Sedan följer ett sånt där litet högtidstal om hur mycket hon älskar mig och hur viktig jag är för henne, och jag fattar inte varför men plötsligt skorrar det falskt igen, men jag säger förstås ingenting, hummar bara. Så lägger vi på, efter att hon har sagt puss och kram och jag svarar detsamma, för jag säger aldrig puss och kram, i alla fall inte till henne, igen ransonerar jag, varför? Förstår det inte själv. Det var ju ett bra samtal, mycket viktigt blev sagt.
Efteråt tänker jag. Sover dåligt på natten, vaknar ledsen. Gråter en stund i sängen innan jag går upp. Men jag tror att jag vet varför det skorrar, varför jag är ledsen. Jag har hittat den, smärtpunkten. Nu ska jag bearbeta den så kanske den slutar ömma. Jag ska tänka mera, och skriva mera, men inte nu, för nu ska jag gå på museum, med mina älskade barn som plötsligt är knäpptysta och gudasnälla och klipper hjärtan och målar tåg. Så snart jag har gråtit klart ska jag.
Smärtpunkten är när hennes ångest hamnar mellan oss. När hon överger mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)