Igår kväll fick jag tillfälle att förklara delar av den kvinnliga anatomins mysterier för Q. Jag hade haft mens (p-staven börjar tydligen lägga av, dags att byta) och därför sköljt upp ett par pyjamasbyxor som jag sedan lagt i tvättkorgen. O laddade tvättmaskinen och frågade hojtande varför i all världen de var så blöta. (Karlar, suck. Ingen fantasi alls.)
Q hörde dialogen och övertog raskt frågandet. Varför tvättade du dem, mamma? Blod! Varifrån kom det blodet?
Här hade jag förstås kunnat ljuga och svara något annat, men jag tänkte att nej vafan, frågar han så svarar jag. Från snippan. Q:s ögon vidgades en smula, och han frågade (förstås) om det är farligt, vilket jag kunde försäkra att det inte är. Men det är inte med någon större entusiasm jag förmedlar menstruationens mystik, jag har alltid tyckt att det är ett jävla arrangemang. (Det slutgiltiga beviset på att Gud är karl, brukade mormor dystert förkunna. Oväntat hädiskt och roligt för att vara hon.)
Men Q gav sig inte, det var ingen ände på frågandet. Hur stort är ägget? Går det att se? Men varför blöder det så mycket då, varför blöder det inte bara lite grann precis när ägget kommer? Jag förklarade och förklarade, så gott jag kunde, tills han var nöjd.
Senare berättade jag historien för pappa, som jag visste skulle uppskatta den både i egenskap av morfar och forskare. Han skrattade och sade eftersinnande att man kan undra varifrån det kommer, forskarsinnet, om det är medfött eller inte.
Jag tror för min del att de flesta barn har en naturlig nyfikenhet och drift att ta reda på hur saker förhåller sig, låt vara att den kan vara olika stark. Men därefter handlar det nog mycket om bemötande. Antagligen kan man snabbt vänja barn av med att fråga, genom att lära dem att det inte är någon idé, man får inga svar ändå. Det där begriper inte du, var det pappa alltid fick höra när han var liten.
Det skulle inte falla mig in att svara så på barnens frågor. Frågar de så svarar jag, med risk att överinformera snarare än tvärtom.
Tänker jag efter så inser jag snabbt att det bottnar i hur jag själv vill bli bemött. Mer än något annat avskyr jag att bli avfärdad (eller ännu värre förd bakom ljuset, men det är en annan diskussion) som mindre vetande, oförmögen att förstå. Det där förstår inte du som inte har egna barn. Med din medelklassbakgrund. Som har vuxit upp i en storstad. Vänta bara tills du har tonårsbarn, då förstår du.
Nej, det kan väl hända att jag saknar en massa relevanta erfarenheter för att verkligen förstå en viss problematik. Men så förklara då så att jag förstår!
Precis det gör jag med barnen, förklarar så att de förstår. Och kommer på mig själv med att ha himla roligt under tiden.
Underbart, så där vill jag också bli bemött och bemöta. Har inte nått dit riktigt än med mitt barn, men med små övernattande har jag haft samtal om hur barn blir till. :-) Deras föräldrar har sagt att de frågorna inte kommit hemma ännu, lite lättare att fråga sin vuxenkompis ibland kanske...
SvaraRaderaHoppas du snart får ett lugnande besked angående provet, alltid denna väntan...
/miss mary
Jag svarar också på precis allt. (Nej nu ljuger jag. Den där skämtteckningen i DN där den ena gubben säger att snart är det förbjudet med tidelag, det är bäst man passar på... där svarade jag inte när Bill frågade vad som var det roliga) Mina föräldrar svarade inte när det kom till jobbiga saker om exempelvis sex. Jag minns mycket väl känslan av att inte förstå men veta att det var någonting förbjudet. Jag kommer ihåg när hela skolan, i trean, vallfärdade till ett ställe bakom en buske där någon slängt en kondom. Jag var nio år och visste inte vad en kondom var mer än att det var någonting man tydligen borde veta och att det var någonting snuskigt. Mina ungar ska veta vad saker och ting är och om de inte vet så ska de alltid våga fråga mig. Mens har vi dragit rätt många varv redan. Men jag har också talat om att tamponger vill jag sätta in i enrum tack.
SvaraRaderaFast det är frestande att direkt växla in på överkursspåret, bara för att det är så kul att bemöta den där nyfikenheten. Som att inte bara ge en synonym för att förklara ett ord, utan också tala om vad det heter på franska och redogöra för dess latinska etymologi (det har hänt...).
SvaraRaderaEller redogöra för världsreligionernas syn på livet efter detta (som vi haft anledning att förhålla oss till på sistone). Bara för att man (jag) har en föreställning om att man också måste presentera alternativa förhållningssätt. Så här kan man också tycka. Å andra sidan är mitt barn bra på att fösa tillbaka mig på rätt spår: "Men jag vill veta vad du tror händer när man är död!" Och då får man försöka formulera sitt reflexsvar "intighet och mörker" till något mer lättsmält, men inte sockrat. Helt enkelt att veta om man gör rätt är det inte.
Marie
Sådär försöker jag tänka med vårt barn också, jag avskyr att bli bemött med en klapp på huvudet och då ska jag fasen inte göra detsamma med barnet. Eftersom hon bara är 3,5 får man anpassa sina förklaringar lite, men det är inte bara en gång som jag insett att det blivit alldeles för invecklat och det stackars barnet sitter och inte fattar det minsta.
SvaraRaderaAtt jag själv dessutom alltid varit beroende av att kolla upp fakta gör ju mig inte direkt mindre benägen att ta reda på svar jag inte har själv. Jag har alltid använt uppslagsverk, men numera finns ju det mesta en snabb googling bort. På gott och ont, för jag gillar den fysiska känslan av uppslagsverken.