Existentiell ensamhet och mammasamtal

Dagarna efter sköldkörtelbeskedet (eller snarare icke-beskedet) växte en känsla av overklighet inom mig. Visst, visst, det finns absolut ingen anledning till panik, de allra flesta knölar i sköldkörteln är godartade, och skulle så inte vara fallet är prognosen ändå god. Men ändå. Den isande vinden, nog kände jag den kring hasorna.

Samtidigt var mina närmaste, de jag berättat för, så ohemult lugna. Pappa och O är inte lagda åt det hysteriska hållet, för att uttrycka sig milt. Deras reaktion var ungefär ett jaså. Mamma försäkrade att hon inte var orolig, och att jag inte skulle vara det heller. Från syster J kom ett lugnande SMS att det säkert bara är en försiktighetsåtgärd.

Mitt förnuft sa mig att de alla hade rätt, ändå kände jag mig stundtals förfärligt ensam. Jag ska inte sticka under stol med att det faktum att över hundra personer läst mitt förra inlägg, men endast två kommenterat det - stort tack till er, ni vet vilka ni är! - bidrog till känslan. Samtidigt vet jag ju hur blogg- och nätvärlden fungerar. Man studsar in och läser något, tänker något, tänker att man ska reagera och formulera, orkar inte. Och det är ju hundra gånger lättare att formulera sig kring något trevligt, vardagligt, än att skriva något vettigt, tröstande om ett icke-besked.

Jag tyckte lite synd om mig själv och tänkte något i stil med att det är ju så här det är, egentligen. När det verkligen gäller, när livet eller döden ställs på sin spets, då är man ensam.

Igår kom syster och svåger på middag. Mamma ringde efter middagen, och pratade först en stund med min syster, sedan med Q. Jag var upptagen med nattningsbestyr, men när jag återkom efter dem berättade min syster att mamma oroligt förhört henne om mig. Hur mår hon? Ser hon ut som vanligt? Verkar hon trött?

Jag blev ytterligt förvånad över det egentligen självklara, att mamma var utom sig av oro. Min syster bekände att hon också blivit förfärligt orolig först och legat vaken på natten. Vi enades om att det är en sak hur man reagerar som proffs och läkare, en helt annan som anhörig. Syster försäkrade mig om att mamma inte vet ett dugg om sköldkörtelcancer, troligen vet jag mer efter att ha googlat, hennes oro är inte alls medicinskt befogad utan kommer sig av att hon är min mamma.

Så jag ringde mamma, och sa att J berättat om hennes oro. Först blev hon bestört, det var ju inte meningen att jag skulle få veta och bli uppskrämd. Men jag känner ju precis tvärtom, det är snarare skönt att någon delar min oro och inte bara säger jaha. Och när det gäller mamma känns det alltid som ett extra framsteg att tala klarspråk och inte trassla runt och försöka dölja det man känner. Det är alltid hon som börjar, men jag hakar på.

Nu blev det ett bra och ärligt samtal, hon berättade att hon haft ångest och inte kunnat sova. Jag får (förstås, självklart för mig) inte ett dugg dåligt samvete över det (vilket hon trodde, skuldtänkande som vanligt). Hon är långt oroligare än vad jag är men lugnades något av mitt lugn. Och antagligen blev jag lugnare av att lugna henne. Jag upprepade exakt vad doktorn sagt, och framhöll att han verkar engagerad, han har lovat att skynda på remissen om kallelsen dröjer. Jag är i goda händer.

Efteråt kändes det bra. Mindre ensamt, mindre oroligt. Den existentiella ensamheten, visst är den ofrånkomlig. Men den lindras av kärlek och omsorg.