Hukar

Vabb-säsongen är inledd, efter en smygande start i redan i augusti har alla varit friska i flera veckor. (Alla? Vad säger jag, O var ju hemma för några veckor sedan och har hostat sedan dess.)

Igår började Y snora, rejält och plötsligt. Det kliar! I halsen och munnen och överallt! Samma tanke slog både O och mig, kan tröttsöndagsmiddagspizzan ha innehållit spår av jordnötter? Sedan den här incidenten vet vi att han är ordentligt känslig.

Först gav vi antihistamin, och det verkade bättre. Men strax före läggdags började Y klaga allt mer, och verkade uppjagad över kliet. Jag bestämde mig för att ge adrenalin, bättre en gång för mycket än en gång för lite. Men då ska man uppsöka sjukhus också, så jag ringde 112.

Vad skönt det är att få hjälp av lugna och kompetenta människor, först damen i telefonen och sedan herrarna som kom med ambulansen. Det blev aldrig något adrenalin, det konstaterades att Y andades fint och inte var röd eller svullen någonstans, trots kliet. Vi fick erbjudande om att följa med till sjukhuset men bestämde oss för att stanna hemma och fick godkännande för det. Jag är inte orolig, sa sköterskan tryggt. Och det var inte vi heller, egentligen.

Sedan sov Y bredvid mig hela natten, och nu sitter han bredvid mig i soffan och snorar. Förmodligen är det en helt vanlig förkylning, det kliar i min hals också och jag har inga allergier. Q hostade rejält imorse även han.

I eftermiddag får O rycka in och ta hand om Y någon timme medan jag låter mig stickas i halsen för att kolla sköldkörteln. Sedan åker O till västkusten på konferens och jag håller ställningarna här hemma till på onsdag kväll. Har pratat med herr Snäll och förberett honom på att han nog inte kan räkna med mig på några dagar.

På de lediga stunder jag inte kommer att ha ska jag försöka plugga lite också, för på torsdag ska jag skriva en tenta, ett av delmomenten i certifieringen.

Det är bara att huka sig och beta av en sak i taget. Det kommer att gå detta också. Och tänk så mycket lättare livet är nu. Inatt låg jag och tänkte på hur det var på hösten för tre år sedan, då jag var rädd för att vara ensam med barnen. Det är jag inte längre.