Mitt jobb är ömsom vin, ömsom vatten.
Vin i min närmaste omgivning där allt funkar helt fenomenalt. Projektet rullar på och kräver precis lagom mycket av mig. Jag petar lite här, puffar lite där, rättar till, håller igen, driver på. En stor leverans är snart fullbordad och kunden är överlycklig. Medarbetarna är trötta men nöjda.
Min chef var med på ett av mina veckomöten nyligen. Efteråt vände sig en av de äldre medarbetarna till henne och sa: Den mest avgörande faktorn för hur det går i ett projekt är om man har en stark och professionell projektledning, så som vi har fått i Helga. Har man bara det klarar man det mesta.
Hörde du vilket fint beröm du fick, sa chefen till mig i bilen efteråt. Såg du hur alla nickade och höll med. Bättre beröm än så får man inte, så sträck på dig!
Jag sträcker på mig, och gläds. Men är samtidigt också orolig. För några led bort stormar det som fan. Skitsnack och intriger, panik och stress. Och det verkar som att jag kommer att mista en trogen allierad.
Själv sitter jag i båten, än så länge. Men suckar och konstaterar att aldrig kan man slappna av riktigt.
2011-10-31
2011-10-27
Äktenskaplig SMS-konversation
Telefonen ringer, det är en ung kvinna som presenterar sig med namn och söker O. Jag svarar att han inte är hemma nu och frågar vad det gäller. Hon stammar att det gäller ett erbjudande och ber att få återkomma. O är på jobbet, jag bestämmer mig för att retas med honom via SMS.
Det ringde nån brud, Mira. Tur man inte är misstänksam.
Fan, jag har ju sagt åt henne att inte ringa.
Du får ha bättre pli på älskarinnorna. Hon är säkert med barn.
Tror du? Helvete.
Hehehehe.
Vi har ungefär lika knäpp humor.
(Fast jag googlade förstås telefonnumret. Mira ringde från Egmonts förlag, som vi har en tidningsprenumeration ifrån.)
Det ringde nån brud, Mira. Tur man inte är misstänksam.
Fan, jag har ju sagt åt henne att inte ringa.
Du får ha bättre pli på älskarinnorna. Hon är säkert med barn.
Tror du? Helvete.
Hehehehe.
Vi har ungefär lika knäpp humor.
(Fast jag googlade förstås telefonnumret. Mira ringde från Egmonts förlag, som vi har en tidningsprenumeration ifrån.)
2011-10-24
Liten pottsork
Jag förvånas ofta över hur lika mina söner är, trots avsaknaden av gemensamma gener. De är energiska, envisa, fysiska, godmodiga och hetlevrade. Bägge två.
Men ibland påminns jag om att de faktiskt är olika också. Och om att hur väl man än förbereder sig så blir det sällan precis som man tänkt sig. Inför andra barnet var jag ganska cool, det här kunde jag ju. Det gick så bra första gången. Och vad får vi? En unge som aldrig sover.
För ett kontrollfreak som jag är det en läxa jag behöver lära och lära om, att man aldrig vet vad man får. Gilla läget.
Just nu är det inte svårt att göra. För lilla Y-myran, en storlek mindre än storebror i samma ålder, och långt mindre verbal, har kommit på en sak alldeles själv, alldeles utan påtryckningar, långt innan samma tanke slagit oss föräldrar. Behov ska inte uträttas i blöjan, behov ska uträttas i pottan.
Dissa pottan, dissa pottan, var helgens mantra. Inte mindre än fyra gånger dissades pottan igår. Imorse gled han ur sängen, pilade in i badrummet, drog av pyjamas och blöja och kissade i pottan. Efter frukost var det dags igen. Vid inspektion konstaterade jag att det hänt ännu större saker. Y var mäkta stolt, och sprang till pappa för att avge en glädjestrålande rapport. BAJS!
Ännu inte två och ett halvt. (Storebror var nästan tre.)
Vi drar en barmhärtig slöja över det vredesutbrott och den kamp som följde när Y-mamma och Y hade olika åsikter om huruvida man ändå måste ha blöja på sig när man går till dagmamman. Sa jag envis och viljestark?
Men ibland påminns jag om att de faktiskt är olika också. Och om att hur väl man än förbereder sig så blir det sällan precis som man tänkt sig. Inför andra barnet var jag ganska cool, det här kunde jag ju. Det gick så bra första gången. Och vad får vi? En unge som aldrig sover.
För ett kontrollfreak som jag är det en läxa jag behöver lära och lära om, att man aldrig vet vad man får. Gilla läget.
Just nu är det inte svårt att göra. För lilla Y-myran, en storlek mindre än storebror i samma ålder, och långt mindre verbal, har kommit på en sak alldeles själv, alldeles utan påtryckningar, långt innan samma tanke slagit oss föräldrar. Behov ska inte uträttas i blöjan, behov ska uträttas i pottan.
Dissa pottan, dissa pottan, var helgens mantra. Inte mindre än fyra gånger dissades pottan igår. Imorse gled han ur sängen, pilade in i badrummet, drog av pyjamas och blöja och kissade i pottan. Efter frukost var det dags igen. Vid inspektion konstaterade jag att det hänt ännu större saker. Y var mäkta stolt, och sprang till pappa för att avge en glädjestrålande rapport. BAJS!
Ännu inte två och ett halvt. (Storebror var nästan tre.)
Vi drar en barmhärtig slöja över det vredesutbrott och den kamp som följde när Y-mamma och Y hade olika åsikter om huruvida man ändå måste ha blöja på sig när man går till dagmamman. Sa jag envis och viljestark?
2011-10-21
Projektledarreflex
Jag har en bra chef. Jag beskrev senaste konsultkrånglet för henne, och frågade om det var rimligt att han förutom den höga timtaxan också debiterar restid som arbetstid. Nej, det tyckte hon inte.
Men du ska inte svara på hans mejl, sa hon. Då kommer han att fakturera de där tolv timmarna, som amen i kyrkan. Du är projektledare och effektiv och ärlig och vill ha ett avslut, därför vill du svara honom. Motstå den impulsen. Kommer han tillbaka med en faktura, då bestrider vi den. Jag backar dig till hundra procent. Men gör det inte enkelt för honom.
Hon har rätt. Jag ville mejla och meddela att jag härmed betraktade samarbetet som avslutat, men tvekade utan att riktigt veta varför. Nu fattar jag.
Skönt att sluta arbetsveckan med ett beslut och en insikt.
Men du ska inte svara på hans mejl, sa hon. Då kommer han att fakturera de där tolv timmarna, som amen i kyrkan. Du är projektledare och effektiv och ärlig och vill ha ett avslut, därför vill du svara honom. Motstå den impulsen. Kommer han tillbaka med en faktura, då bestrider vi den. Jag backar dig till hundra procent. Men gör det inte enkelt för honom.
Hon har rätt. Jag ville mejla och meddela att jag härmed betraktade samarbetet som avslutat, men tvekade utan att riktigt veta varför. Nu fattar jag.
Skönt att sluta arbetsveckan med ett beslut och en insikt.
2011-10-19
Oh brother
Kaostimmen före läggdags. O är på styrelsemöte, jag försöker skotta undan så mycket jag hinner i sovrummet och Q:s rum innan barnen ska läggas. Städhjälpen kommer imorgon så en turboröjning är av nöden.
Q sitter och leker i en flyttlåda som hamnat i matrummet på sin väg mot återvinningen. Y vill förstås sitta där också, men Q hindrar effektivt hans inklättringsförsök medelst välriktade sparkar. Y skriker i ilska, smärta och förtvivlan när sparkarna träffar.
Jag blir arg, för tjugonde gången. Den senaste timmen har jag oupphörligen varit på Q när han varit dum mot lillebror. Så jag ryter så att fönsterrutorna skallrar.
Q anlägger en försmädlig min som gör mig ännu argare. Men han slutar sparka, och då passar Y på att klättra in i lådan och sätter sig ner han också. Jag grälar, Q grimaserar. Y höjer handen och hytter med pekfingret åt mig med en boxande rörelse, och så skanderar han: Bumma-mamma, bumma-mamma, bumma-mamma.
Jag retirerar. Inte mycket annat att göra mot denna brodersallians.
Q sitter och leker i en flyttlåda som hamnat i matrummet på sin väg mot återvinningen. Y vill förstås sitta där också, men Q hindrar effektivt hans inklättringsförsök medelst välriktade sparkar. Y skriker i ilska, smärta och förtvivlan när sparkarna träffar.
Jag blir arg, för tjugonde gången. Den senaste timmen har jag oupphörligen varit på Q när han varit dum mot lillebror. Så jag ryter så att fönsterrutorna skallrar.
Q anlägger en försmädlig min som gör mig ännu argare. Men han slutar sparka, och då passar Y på att klättra in i lådan och sätter sig ner han också. Jag grälar, Q grimaserar. Y höjer handen och hytter med pekfingret åt mig med en boxande rörelse, och så skanderar han: Bumma-mamma, bumma-mamma, bumma-mamma.
Jag retirerar. Inte mycket annat att göra mot denna brodersallians.
Helga klumpeduns
Suck. Ännu en krångelkonsult förpestar mitt liv.
Jag tycker att jag har viss diplomatisk förmåga, och jag är inte helt oäven på att formulera mig. Med mina närmaste medarbetare har jag inga samarbetsproblem alls, tvärtom. De gillar mig och jag dem.
Men med konsulter tycks det vara en annan sak. Krångelnissen från i somras gick i taket när jag ifrågasatte hans besvärliga attityd samt att hans arbete tagit dubbelt så lång tid som utlovat. Och nu har jag visst fått ännu en ovän.
Nuvarande krångelkille blev arg när jag bad honom speca de tolv timmar (à 1500 kr) han sagt sig ha lagt ner på vårt samarbete hittills. Dels var jag lite förvånad över att två möten på vardera en timme, visserligen med restid och förberedelser, kunde bli så mycket, dels måste jag kunna motivera alla projektets kostnader för ledningen.
Han snedtände, milt sagt. Inatt (!) skrev han ett mejl som i princip gick ut på att begrep jag inte själv hur detta kunde bli tolv timmar så kunde jag varsegod själv försöka läsa in mig på hans specialområde och se hur lång tid det skulle ta. Samt att han minsann har andra kunder han hellre ägnar sig åt.
Där fick jag för diplomatisk förmåga. (Den kan jag ju använda till att fundera ut om det överhuvudtaget går att fortsätta med någon form av samarbete efter en sådan tirad.)
Visst fattar jag att ingen gillar att bli ifrågasatt. Men å andra sidan tycks det mig som att viss vana vid detta borde ingå i konsultrollen.
Vidare funderar jag på om en del av problemet ligger i min attityd. Jag försöker vara saklig, professionell och som sagt diplomatisk. Det är en strategi som funkar på många, men kanske inte på alla? Möjligen triggar den de här ganska buffliga männen till att bli än buffligare.
Och så är det detta med mejl. Med krångelkonsult ett försiggick krånglet per telefon, men i fall två har vi mejlat och det har sina risker. Å andra sidan överväger fördelarna med mejl tycker jag. Det är tidseffektivt och praktiskt. Ett mejl finns kvar, man vet vad man har sagt och bestämt.
Jag kanske överskattar min förmåga att skriva, men det är jag i så fall sannerligen inte ensam om. Fan vad det skrivs dåligt här i världen.
Mer än något annat retar det mig att jag ändå tar åt mig av bufflet. Nog nu. Nu skiter jag i honom.
Jag tycker att jag har viss diplomatisk förmåga, och jag är inte helt oäven på att formulera mig. Med mina närmaste medarbetare har jag inga samarbetsproblem alls, tvärtom. De gillar mig och jag dem.
Men med konsulter tycks det vara en annan sak. Krångelnissen från i somras gick i taket när jag ifrågasatte hans besvärliga attityd samt att hans arbete tagit dubbelt så lång tid som utlovat. Och nu har jag visst fått ännu en ovän.
Nuvarande krångelkille blev arg när jag bad honom speca de tolv timmar (à 1500 kr) han sagt sig ha lagt ner på vårt samarbete hittills. Dels var jag lite förvånad över att två möten på vardera en timme, visserligen med restid och förberedelser, kunde bli så mycket, dels måste jag kunna motivera alla projektets kostnader för ledningen.
Han snedtände, milt sagt. Inatt (!) skrev han ett mejl som i princip gick ut på att begrep jag inte själv hur detta kunde bli tolv timmar så kunde jag varsegod själv försöka läsa in mig på hans specialområde och se hur lång tid det skulle ta. Samt att han minsann har andra kunder han hellre ägnar sig åt.
Där fick jag för diplomatisk förmåga. (Den kan jag ju använda till att fundera ut om det överhuvudtaget går att fortsätta med någon form av samarbete efter en sådan tirad.)
Visst fattar jag att ingen gillar att bli ifrågasatt. Men å andra sidan tycks det mig som att viss vana vid detta borde ingå i konsultrollen.
Vidare funderar jag på om en del av problemet ligger i min attityd. Jag försöker vara saklig, professionell och som sagt diplomatisk. Det är en strategi som funkar på många, men kanske inte på alla? Möjligen triggar den de här ganska buffliga männen till att bli än buffligare.
Och så är det detta med mejl. Med krångelkonsult ett försiggick krånglet per telefon, men i fall två har vi mejlat och det har sina risker. Å andra sidan överväger fördelarna med mejl tycker jag. Det är tidseffektivt och praktiskt. Ett mejl finns kvar, man vet vad man har sagt och bestämt.
Jag kanske överskattar min förmåga att skriva, men det är jag i så fall sannerligen inte ensam om. Fan vad det skrivs dåligt här i världen.
Mer än något annat retar det mig att jag ändå tar åt mig av bufflet. Nog nu. Nu skiter jag i honom.
2011-10-16
Skam
Detta är fullkomligt upprörande. Att världssamfundet i decennier struntat i att göra något åt situationen i Nordkorea är faktiskt skamligt. Både O och jag svalde tårarna när bilder på svältande nordkoreanska barn visades på nyheterna igår.
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
Skam
Detta är fullkomligt upprörande. Att världssamfundet i decennier struntat i att göra något åt situationen i Nordkorea är faktiskt skamligt. Både O och jag svalde tårarna när bilder på svältande nordkoreanska barn visades på nyheterna igår.
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
(Och ja, självklart svider det extra mycket i hjärtat när dessa barn liknar våra egna.)
2011-10-14
Älskar
Jag är så otroligt kär i mina ungar. Hur mycket tur kan man ha i livet? Tänk att just jag skulle få just dem!
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
posted from Bloggeroid
Älskar
Jag är så otroligt kär i mina ungar. Hur mycket tur kan man ha i livet? Tänk att just jag skulle få just dem!
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
De senaste dagarna har jag haft en Morrisseylåt på hjärnan som jag måst nynna på: Please please please let me get what I want. Men när slutklämmen kommer - Lord knows it would be the first time - kan jag bara inte sjunga med längre. Det går inte.
Nu sover de. Jag ska läsa Asterix och dricka rödvin.
posted from Bloggeroid
2011-10-13
Natten som gick
19:30 Jag nattar Y med välling, bok och tandborstning. Han somnar genast.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
Natten som gick
19:30 Jag nattar Y med välling, bok och tandborstning. Han somnar genast.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
20:00 Jag går in till Q och avlöser O i läsandet av Pettson får julbesök. O åker till båtklubben där han ska tillbringa natten. Två vaktpass om året åligger oss, och det är alltid O som utför dem.
22:00 hade jag tänkt ligga i min säng, men så blir det inte. Oklart varför. Spotify, Wordfeud, bloggläsning. Fan att det ska vara så svårt att slita sig och komma i säng.
23:00 släcker jag i alla fall lampan. Y snusar och sover bredvid mig, Q sover i sin säng.
01:30 väcks jag av ett avgrundsvrål: PAPPA! Y har vaknat, eller nej förresten, han är nog inte vaken alls. Det är problemet. I sitt halvsovande tillstånd vet han bara två saker: vill ha pappa. Pappa inte här. I tjugo minuter skriks det på pappa, varvat med dumma mamma! och välriktade sparkar. Jag ringer O för moraliskt stöd, han suckar när han hör skriken. Men efter en stund ändrar de karaktär. Y har insett att han är ensam i sovrummet, och börjar då ynkligt ropa på mig. Jag erbjuder välling och att ligga på min arm, vilket nådigt accepteras. Halleluja, han somnar om. Jag med.
Några timmar senare, oklart när, tassar det i hallen. Q kryper upp bredvid mig. Ytterligare någon tid senare är det trångt och varmt i dubbelsängen. Gossarna har säkert en halvmeters marginal till sängkanten, i mitten ligger jag. Krånglar mig loss och lägger mig i Q:s säng.
04:30 nytt tassande. Q, tänker jag sömnigt. Men det är Y, lille Y. Nattens andra vällingflaska* har han hämtat från nattduksbordet och har med sig, redig som han är. Han kryper upp hos mig och dricker ur den och så somnar vi om, i Q:s säng.
05:00, skulle jag tro, tassar det i trappan av något större steg. O har kommit hem och går ner till gästrummet för att lägga sig i hopp om att sova ostört åtminstone några timmar.
06:30 vaknar pojkarna samtidigt, lika pratsamma båda två. Jag tar med mig Y in till stora sängen där Q ligger och ropar på oss. Lyckas faktiskt dåsa en stund mellan de två snacksaliga.
07:00 är det obönhörligen dags att gå upp.
Hur märkligt det än kan låta känner jag mig ganska utvilad idag. Ett slående bevis på den mänskliga anpassningsförmågan.
* Ja, han trycker i sig två flaskor välling per natt. Helt förkastligt, jag vet. Men han äter bra på dagen och just nu argumenterar vi inte med gallskrik på småtimmarna. Kall färdigblandad välling funkar så att vi får sova.
Ta mig tusan, det funkar
De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
Ta mig tusan, det funkar
De senaste dagarna har jag verkligen ansträngt mig för att att tänka att Q gör så gott han kan. Att han samarbetar även om det inte alltid är tydligt för mig. Att om det blir knas i en speciell situation så beror det på att han inte klarar av att hantera situationen. Att det han då behöver är hjälp att ta sig ur den, inte skäll.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
Gamla tankegångar, sådana som jag nickat förnumstigt åt när jag läst om dem. Men de är så svåra att ens komma ihåg, än mindre applicera när jag står där med en vrålande, sparkande femåring vid fötterna. Då kopplas reptilhjärnan in och jag går på instinkt. Det här blogginlägget hjälpte mig att minnas, och att styra mitt beteende.
Och banne mig. Om det var detta eller att månen var full och lufttrycket rätt, eller något annat outgrundligt, men de senaste dagarna har vi haft det så bra tillsammans. Lugn och harmoni har präglat helgahushållet.
2011-10-10
Bang!
Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
Bang!
Jag har börjat läsa Beata Arnborgs bok om Barbro Alving och är alldeles betagen. Beskrivningen av en ung målmedveten kvinna som vågar och vill i en tid då kvinnor inte förväntades vare sig det ena eller det andra. Eller är det fel? I vissa avseenden var det kanske bättre förr? Idag tror vi att vi är jämställda och blir överraskade när vi stöter på motstånd. Kanske var det lättare förr, när man visste exakt hur motståndet såg ut?
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
Nå, detta är högst ofärdiga tankegångar från min sida. Åter till Bang. Jag ler med visst igenkännande åt tonen, stilen i hennes brev och dagböcker. Sådär skrev man förr. Sådär skrev jag också förr, tror jag. Det är roligt, kvickt, raljerande, självmedvetet och något prövande i längden. Svårt och svart betvingas med fyndiga formuleringar:
Har man glasögon från tre år och väger 80 kg när man är 17 år då kan man bara bli humorist!
Ändå verkar hon livet igenom ha varit mycket älskad, av både män och kvinnor. Och inte minst: hon hade en kärleksfull pappa.
Jag börjar tro på det alltmer. En stark faktor för kvinnlig framgång är pappas kärlek. Jag läste en gång att vissa kvinnor går genom livet med en osynlig prinsesskrona på huvudet, en övertygelse om att de duger, räcker, är värda att älskas. Självkänsla om man så vill. Man kan vara ganska säker på vem som har satt dit den där prinsesskronan en gång i tiden.
Pappa.
2011-10-07
Irriterande rubrik
Adoptivbarnet som förändrade världen
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Irriterande rubrik
Adoptivbarnet som förändrade världen
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Nu blir jag sådär taggig och ordmärkande igen.
Nej, det är klart att man inte ska analysera sönder kvällstidningsrubriker, de är per definition urkorkade. Men ändå.
Orkar förresten inte analysera, blir bara arg. Nu ska jag åka hem och hämta - inte mina adoptivbarn. Utan mina barn. Mina vackra, fina, älskade, starka, pestiga, ljuvliga, smarta, livliga, stundom vansinnesframkallande barn som är det utan tvekan största och bästa som har hänt mig. Och de råkar vara adopterade.
Koll på läget
Morgonbestyr, jag är halvklädd.
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
posted from Bloggeroid
Koll på läget
Morgonbestyr, jag är halvklädd.
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
- Mamma, varför gungar dina lår när du går?
- Därför att kvinnor ofta har mera fett på kroppen än män och barn. Underhudsfett.
- Ja just det. Så att de ska kunna föda barn!
- Precis. Fast jag har ju inte gjort det.
- Nä, för din livmoder är för liten!
Säger Q och snor vidare in i sitt rum, vidare, framåt mot nästa ämne. Kvar står jag och ser mig förbluffad i spegeln. Nog för att jag vet att jag förklarat sakernas tillstånd, men att han hade begripit exakt?
posted from Bloggeroid
2011-10-05
Eftertanke om trots
Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
Eftertanke om trots
Jag har återfått fotfästet efter förra veckans panikreaktion angående Q:s beteende. I efterhand kan jag skratta åt det, varför tog jag åt mig så av det mamma kläckte ur sig? Och hur kunde hon, vars omdöme jag annars litat på när det gäller Q, plötsligt tappa detsamma?
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
En del av svaret hittar jag i den bok jag läser just nu: Att möta sitt barn - och sig själv. Det är en klok och resonerande bok utan konkreta råd eller pekpinnar. Dess budskap går ut på att man hellre ska försöka lyssna på och förstå sitt barn och det barnet uttrycker i ord eller handling, än att medelst diverse metoder försöka locka fram "rätt" beteende. Boken diskuterar också mycket det som uttrycks i titeln, att man i umgänget med sina barn också möter sig själv, den man är och den man var som barn.
Detta märkte jag för första gången när Q var liten. Jag använde samma smeknamn på honom som jag själv hört när jag var liten, ord jag inte hört på trettio år. (Min kusin gör likadant. Hon kallar sin son Putte, vilket förbryllade mig lite. När mamma kom på besök uppenbarade sig förklaringen. Putte var morfars smeknamn på min morbror, min kusins pappa, död sedan femton år.)
Men ibland gör det ont att möta sig själv och den man var, och hur man hade det. När jag var fem år som Q hade min pappa just flyttat ut, förtvivlad och besviken. Mamma var inte mindre förtvivlad, och dessutom (om jag känner henne rätt) plågad av skuldkänslor.
Hur mamma hade det som femåring vet jag inte så noga. Men jag undrar om det var så bra. Hon låg på sjukhus långa tider som litet barn. Hon hade en lillebror och en storebror, tre barn i en familj med en tidvis deprimerad mamma, min mormor.
Mammas egen mormor var varm och trygg och kärleksfull. Mamma älskar själv att vara mormor, hon har en mycket tydlig bild av hur hon vill vara i sitt mormoreri. Ägna sig åt dottersonen en hel dag, gå på bio, ha trevligt tillsammans. Vad som händer när Q ifrågasätter och saboterar det uttänkta scenariot är inte svårt att räkna ut.
När jag skriver det här blir jag full i skratt. Precis samma sak hände mellan mamma och mig när jag var deprimerad under barnlöshetsåren. Hon reagerade oerhört starkt på min sorg, eller snarare - det hon reagerade på var sin egen oförmåga att lösa mina problem. Det var inget jag begärde av henne, jag ville att hon skulle lyssna och trösta, och avvisade argt hennes förslag på att exempelvis skriva ut antidepressivum till mig. (Mer om detta har jag skrivit här.)
Det är bara att konstatera att min starka och kompetenta son slår mig med hästlängder ännu en gång. Fem år gammal gör han det som tog mig över trettio år att våga göra.
Insikten fyller mig med glädje och stolthet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)