Jag fick anledning idag att än en gång reflektera över och fascineras av hur mina barns beteende och humör är en spegel av mitt eget. Just den aspekten av föräldraskap var jag ganska oförberedd på, jag visste inte att det var så. I andra relationer upplever jag inte tillnärmelsevis samma grad av spegling.
Dagen tillbringades med snoriga söner på tremanhand. Inledningsvis gick allt strålande, med hjälp av stjärnor och annat. På förmiddagen tittade vi på film alla tre, därefter åt vi lunch och sedan åkte vi in till stan och fikade och lekte en stund på lekplats (värre än så är inte snuvan).
Under lunchförberedelserna märkte jag tydligt effekterna av stjärnsamlandet. Eftersom vi besparats några vanliga konflikter, hade jag långt mer fantasi och ork än vad jag brukar ha, och kunde parera bråk innan de ens seglade upp. När förmiddagsfilmen var slut hade Q fortfarande pyjamas på sig, och var hungrig och motvalls. Mitt gamla trötta rigida jag hade förmodligen tjatat på honom att klä på sig inför lunchen. Hur idiotiskt det är insåg jag först idag, när tjafsdimmorna liksom lyft från mitt sinne. Han fick äta lunch i pyjamas, när han var mätt och glad gick påklädningen som en dans.
Likadant när Q, läsande på golvet, gjorde ilskna utfall mot lillebror som trampade på den uppslagna boken. Istället för att gå på autopilot och börja förmana, nej slå inte Y, han förstår inte att han förstör för dig, blablablabla, föreslog jag att han skulle lägga sig i sängen och läsa istället.
Det låter skrattretande enkelt, och jag blir inte så lite generad när jag inser hur kortsiktig och rentut sagt dum jag varit ibland. Tänka utanför lådan? Det är svårare än man tror när sömnbrist, irritation och stress trycker en mot lådans botten och man knappt orkar resa sig, än mindre titta över kanten.
Men säg den idyll som varar en hel dag. Q kunde inte motstå frestelsen att retas och testa exakt hur länge mitt goda humör skulle bestå, och jag bestod inte provet utan blev till slut arg. Efter en första konfrontation kom den verkliga explosionen strax innan vi skulle iväg. Jag var på väg upp för trappan till vardagsrummet för att hämta någon sista minuten-grej och ser då i ögonvrån hur Q lekfullt lägger en elastisk spänntamp runt Y:s hals för att köra med honom som en häst. (Varför vi har sådana liggande? För att hålla kökets skåpluckor och lådor stängda.) Mitt vrål ekade: aldrig runt halsen!
Vän av ordning undrar förstås varför jag behövde vråla om saken, och har rätt. Jag brukar vara ganska cool och ohysterisk vad gäller tillbud men det här skrämde skiten ur mig rentut sagt. Q och Y leker ganska ofta ensamma, Q är snäll mot Y och de har mycket roligt tillsammans. Och Q har verkligt svårt att ta till sig våra tillrättavisningar, helt enkelt köpa det vi säger. Han vill gärna experimentera själv. Men där går banne mig gränsen.
Att jag inte uppskattade detta tilltag tror jag faktiskt gick hem. Efter denna adrenalinrusch hos oss bägge pallrade vi oss iväg till stan, och det blev en lyckad utflykt.
Imorgon, som jag sa till Q vid nattningen, är det en ny dag. Då börjar vi om och försöker igen.
2011-02-28
Såsom i en spegel
Jag fick anledning idag att än en gång reflektera över och fascineras av hur mina barns beteende och humör är en spegel av mitt eget. Just den aspekten av föräldraskap var jag ganska oförberedd på, jag visste inte att det var så. I andra relationer upplever jag inte tillnärmelsevis samma grad av spegling.
Dagen tillbringades med snoriga söner på tremanhand. Inledningsvis gick allt strålande, med hjälp av stjärnor och annat. På förmiddagen tittade vi på film alla tre, därefter åt vi lunch och sedan åkte vi in till stan och fikade och lekte en stund på lekplats (värre än så är inte snuvan).
Under lunchförberedelserna märkte jag tydligt effekterna av stjärnsamlandet. Eftersom vi besparats några vanliga konflikter, hade jag långt mer fantasi och ork än vad jag brukar ha, och kunde parera bråk innan de ens seglade upp. När förmiddagsfilmen var slut hade Q fortfarande pyjamas på sig, och var hungrig och motvalls. Mitt gamla trötta rigida jag hade förmodligen tjatat på honom att klä på sig inför lunchen. Hur idiotiskt det är insåg jag först idag, när tjafsdimmorna liksom lyft från mitt sinne. Han fick äta lunch i pyjamas, när han var mätt och glad gick påklädningen som en dans.
Likadant när Q, läsande på golvet, gjorde ilskna utfall mot lillebror som trampade på den uppslagna boken. Istället för att gå på autopilot och börja förmana, nej slå inte Y, han förstår inte att han förstör för dig, blablablabla, föreslog jag att han skulle lägga sig i sängen och läsa istället.
Det låter skrattretande enkelt, och jag blir inte så lite generad när jag inser hur kortsiktig och rentut sagt dum jag varit ibland. Tänka utanför lådan? Det är svårare än man tror när sömnbrist, irritation och stress trycker en mot lådans botten och man knappt orkar resa sig, än mindre titta över kanten.
Men säg den idyll som varar en hel dag. Q kunde inte motstå frestelsen att retas och testa exakt hur länge mitt goda humör skulle bestå, och jag bestod inte provet utan blev till slut arg. Efter en första konfrontation kom den verkliga explosionen strax innan vi skulle iväg. Jag var på väg upp för trappan till vardagsrummet för att hämta någon sista minuten-grej och ser då i ögonvrån hur Q lekfullt lägger en elastisk spänntamp runt Y:s hals för att köra med honom som en häst. (Varför vi har sådana liggande? För att hålla kökets skåpluckor och lådor stängda.) Mitt vrål ekade: aldrig runt halsen!
Vän av ordning undrar förstås varför jag behövde vråla om saken, och har rätt. Jag brukar vara ganska cool och ohysterisk vad gäller tillbud men det här skrämde skiten ur mig rentut sagt. Q och Y leker ganska ofta ensamma, Q är snäll mot Y och de har mycket roligt tillsammans. Och Q har verkligt svårt att ta till sig våra tillrättavisningar, helt enkelt köpa det vi säger. Han vill gärna experimentera själv. Men där går banne mig gränsen.
Att jag inte uppskattade detta tilltag tror jag faktiskt gick hem. Efter denna adrenalinrusch hos oss bägge pallrade vi oss iväg till stan, och det blev en lyckad utflykt.
Imorgon, som jag sa till Q vid nattningen, är det en ny dag. Då börjar vi om och försöker igen.
Dagen tillbringades med snoriga söner på tremanhand. Inledningsvis gick allt strålande, med hjälp av stjärnor och annat. På förmiddagen tittade vi på film alla tre, därefter åt vi lunch och sedan åkte vi in till stan och fikade och lekte en stund på lekplats (värre än så är inte snuvan).
Under lunchförberedelserna märkte jag tydligt effekterna av stjärnsamlandet. Eftersom vi besparats några vanliga konflikter, hade jag långt mer fantasi och ork än vad jag brukar ha, och kunde parera bråk innan de ens seglade upp. När förmiddagsfilmen var slut hade Q fortfarande pyjamas på sig, och var hungrig och motvalls. Mitt gamla trötta rigida jag hade förmodligen tjatat på honom att klä på sig inför lunchen. Hur idiotiskt det är insåg jag först idag, när tjafsdimmorna liksom lyft från mitt sinne. Han fick äta lunch i pyjamas, när han var mätt och glad gick påklädningen som en dans.
Likadant när Q, läsande på golvet, gjorde ilskna utfall mot lillebror som trampade på den uppslagna boken. Istället för att gå på autopilot och börja förmana, nej slå inte Y, han förstår inte att han förstör för dig, blablablabla, föreslog jag att han skulle lägga sig i sängen och läsa istället.
Det låter skrattretande enkelt, och jag blir inte så lite generad när jag inser hur kortsiktig och rentut sagt dum jag varit ibland. Tänka utanför lådan? Det är svårare än man tror när sömnbrist, irritation och stress trycker en mot lådans botten och man knappt orkar resa sig, än mindre titta över kanten.
Men säg den idyll som varar en hel dag. Q kunde inte motstå frestelsen att retas och testa exakt hur länge mitt goda humör skulle bestå, och jag bestod inte provet utan blev till slut arg. Efter en första konfrontation kom den verkliga explosionen strax innan vi skulle iväg. Jag var på väg upp för trappan till vardagsrummet för att hämta någon sista minuten-grej och ser då i ögonvrån hur Q lekfullt lägger en elastisk spänntamp runt Y:s hals för att köra med honom som en häst. (Varför vi har sådana liggande? För att hålla kökets skåpluckor och lådor stängda.) Mitt vrål ekade: aldrig runt halsen!
Vän av ordning undrar förstås varför jag behövde vråla om saken, och har rätt. Jag brukar vara ganska cool och ohysterisk vad gäller tillbud men det här skrämde skiten ur mig rentut sagt. Q och Y leker ganska ofta ensamma, Q är snäll mot Y och de har mycket roligt tillsammans. Och Q har verkligt svårt att ta till sig våra tillrättavisningar, helt enkelt köpa det vi säger. Han vill gärna experimentera själv. Men där går banne mig gränsen.
Att jag inte uppskattade detta tilltag tror jag faktiskt gick hem. Efter denna adrenalinrusch hos oss bägge pallrade vi oss iväg till stan, och det blev en lyckad utflykt.
Imorgon, som jag sa till Q vid nattningen, är det en ny dag. Då börjar vi om och försöker igen.
2011-02-27
Kärlek låter sig aldrig tvingas
- K är kär i mig, berättar Q en dag på vägen hem. (K är en flicka hos dagmamman, ett år yngre än Q.)
- Jaha. Är du kär i henne då?
- Nä. Jag tycker att hon är gullig och rolig och så, och det är mysigt att hon är kär i mig, men jag är inte kär i henne.
O denna svala maskulinitet. Vid blott fem års ålder.
- Jaha. Är du kär i henne då?
- Nä. Jag tycker att hon är gullig och rolig och så, och det är mysigt att hon är kär i mig, men jag är inte kär i henne.
O denna svala maskulinitet. Vid blott fem års ålder.
Kärlek låter sig aldrig tvingas
- K är kär i mig, berättar Q en dag på vägen hem. (K är en flicka hos dagmamman, ett år yngre än Q.)
- Jaha. Är du kär i henne då?
- Nä. Jag tycker att hon är gullig och rolig och så, och det är mysigt att hon är kär i mig, men jag är inte kär i henne.
O denna svala maskulinitet. Vid blott fem års ålder.
- Jaha. Är du kär i henne då?
- Nä. Jag tycker att hon är gullig och rolig och så, och det är mysigt att hon är kär i mig, men jag är inte kär i henne.
O denna svala maskulinitet. Vid blott fem års ålder.
2011-02-25
Guld och silver
Idag var första stjärndagen. Ömsom vin, ömsom vatten.
Gårdagens bestämmelse var att morgonstjärna utdelas om Q stänger av TV:n vid tillsägelse utan att bråka, äter sin frukost utan att rinna av stolen ideligen, borstar tänderna (brukar sällan vara något problem), klär på sig kläder samt ytterkläder (kläder brukar funka bra, ytterkläder något sämre).
Det gick bra i början och sedan sämre. TV:n stängdes av direkt, frukosten intogs under en del ormande och visst tjat, tandborstning och påklädning gick bra, men sedan i hallen vid ytterkläderna kom härdsmältan. Och vid det laget hade jag tappat humöret helt, vilket förstås resulterade i total dikeskörning.
Fick Q någon guldstjärna då? Ja, det fick han faktiskt. För han hade ju ansträngt sig men inte orkat ända fram. Jag hade varken hjärta eller ork att just då bemöta den enorma besvikelse som hade blivit resultatet om han inte fått en stjärna. Och så var det ju mitt fel att upplägget inte funkade, inte hans.
Men när vi kom fram till öppna förskolan, som är vårt stamlokus på fredagar, var mitt humör i botten (pågående bantningskur påverkar förstås också, jag märker tydligt att mina reserver är begränsade) och jag klagade min nöd hos en kompis men framför allt hos en av pedagogerna där, tidigare omnämnd under pseudonymen Pippi. Just då kändes det som att jag introducerat en ny konflikthärd och jag ville slänga alla stjärnsystem åt fanders.
Pippi påpekade att fem saker att klara av på morgonen är för många, och frågade vilket moment som brukar vara mest problematiskt. Där ska stjärnorna utdelas. Det är TV:n och frukosten, och i viss mån ytterkläderna.
Redan på morgonen hade jag konstaterat att det var helt avigt att utdela en stjärna när vi alla stod påpälsade i hallen, klara att gå. Så i fortsättningen återgår vi till en regel som funkat bra tidigare: om påklädningen går smidigt får Q lyssna på musik i bilen, inte annars. (Förvisso hade inte detta funkat just idag eftersom vi tog tunnelbanan, men alla andra dagar så.)
Och nu när jag kom hem läste jag expertens kommentar på mitt förra inlägg, mycket intressant! Ännu fler insikter.
Framöver tror jag att det blir två stjärnor per morgon: en för att stänga av TV:n vid tillsägelse, och en för att sitta på stolen och äta tills frukosten är klar. Påklädning och tandborstning funkar utan stjärnor, och ytterkläder belönas med musiklyssning.
Och det vart morgon och det vart afton. Nej, inte riktigt. Men eftermiddag. Då det ska vankas silverstjärnor om man inte bråkar vid hämtning. Nu var det ingen hämtning idag eftersom Q var ledig från dagmamman och vi var på öppna förskolan, och hämtningarna kommer från och med nästa vecka att bli makens ansvar.
Hur som helst. Efter att vi klätt på oss och gått från öppna förskolan, vilket sällan sker utan bråk, inte heller idag, frågade Q om han kunde få en silverstjärna. Jag svarade nej, och försökte vara mycket konkret i min motivering. För att jag sa till dig att ta på täckbyxorna tre gånger, och du började inte ens, utan fortsatte att leka. För att du smet ifrån mig när du var klar, utan att tala om vart du skulle. För att du sprang tillbaka in på Öppnis med kängorna på. Det får man inte, då smutsar man ner golven där alla barn ska leka.
Men! Jag fortsatte med att lägga fram ett förslag. Jag ville nämligen promenera hem, cirka 2,5 kilometer. Av erfarenhet vet jag att Q klarar denna sträcka om han är motiverad. Förslaget var att om han gick med på att gå hem, och genomförde det utan krångel och gnäll, skulle han få två saker. Stanna på ett kafé halvvägs hem och fika, och en silverstjärna.
Och har man sett på maken. Det gick inte bara bra, utan strålande. Y somnade omgående i vagnen, och Q och jag knatade på, lekande en ny lek: säga ett djur för varje bokstav i alfabetet. Det sabla kaféet visade sig ha stängt just idag, men Q förklarade tappert att det inte var så långt till förortscentret och att vi kunde fika där istället. Så det gjorde vi. En mycket stor silverstjärna ritades vid hemkomst. Och det var en mycket stolt pojke som visade densamma för pappan, och berättade hur han förtjänat den.
Så. Ja. Man implementerar, mäter och utvärderar. Och så ändrar man, implementerar, mäter och utvärderar igen. Där som här.
Gårdagens bestämmelse var att morgonstjärna utdelas om Q stänger av TV:n vid tillsägelse utan att bråka, äter sin frukost utan att rinna av stolen ideligen, borstar tänderna (brukar sällan vara något problem), klär på sig kläder samt ytterkläder (kläder brukar funka bra, ytterkläder något sämre).
Det gick bra i början och sedan sämre. TV:n stängdes av direkt, frukosten intogs under en del ormande och visst tjat, tandborstning och påklädning gick bra, men sedan i hallen vid ytterkläderna kom härdsmältan. Och vid det laget hade jag tappat humöret helt, vilket förstås resulterade i total dikeskörning.
Fick Q någon guldstjärna då? Ja, det fick han faktiskt. För han hade ju ansträngt sig men inte orkat ända fram. Jag hade varken hjärta eller ork att just då bemöta den enorma besvikelse som hade blivit resultatet om han inte fått en stjärna. Och så var det ju mitt fel att upplägget inte funkade, inte hans.
Men när vi kom fram till öppna förskolan, som är vårt stamlokus på fredagar, var mitt humör i botten (pågående bantningskur påverkar förstås också, jag märker tydligt att mina reserver är begränsade) och jag klagade min nöd hos en kompis men framför allt hos en av pedagogerna där, tidigare omnämnd under pseudonymen Pippi. Just då kändes det som att jag introducerat en ny konflikthärd och jag ville slänga alla stjärnsystem åt fanders.
Pippi påpekade att fem saker att klara av på morgonen är för många, och frågade vilket moment som brukar vara mest problematiskt. Där ska stjärnorna utdelas. Det är TV:n och frukosten, och i viss mån ytterkläderna.
Redan på morgonen hade jag konstaterat att det var helt avigt att utdela en stjärna när vi alla stod påpälsade i hallen, klara att gå. Så i fortsättningen återgår vi till en regel som funkat bra tidigare: om påklädningen går smidigt får Q lyssna på musik i bilen, inte annars. (Förvisso hade inte detta funkat just idag eftersom vi tog tunnelbanan, men alla andra dagar så.)
Och nu när jag kom hem läste jag expertens kommentar på mitt förra inlägg, mycket intressant! Ännu fler insikter.
Framöver tror jag att det blir två stjärnor per morgon: en för att stänga av TV:n vid tillsägelse, och en för att sitta på stolen och äta tills frukosten är klar. Påklädning och tandborstning funkar utan stjärnor, och ytterkläder belönas med musiklyssning.
Och det vart morgon och det vart afton. Nej, inte riktigt. Men eftermiddag. Då det ska vankas silverstjärnor om man inte bråkar vid hämtning. Nu var det ingen hämtning idag eftersom Q var ledig från dagmamman och vi var på öppna förskolan, och hämtningarna kommer från och med nästa vecka att bli makens ansvar.
Hur som helst. Efter att vi klätt på oss och gått från öppna förskolan, vilket sällan sker utan bråk, inte heller idag, frågade Q om han kunde få en silverstjärna. Jag svarade nej, och försökte vara mycket konkret i min motivering. För att jag sa till dig att ta på täckbyxorna tre gånger, och du började inte ens, utan fortsatte att leka. För att du smet ifrån mig när du var klar, utan att tala om vart du skulle. För att du sprang tillbaka in på Öppnis med kängorna på. Det får man inte, då smutsar man ner golven där alla barn ska leka.
Men! Jag fortsatte med att lägga fram ett förslag. Jag ville nämligen promenera hem, cirka 2,5 kilometer. Av erfarenhet vet jag att Q klarar denna sträcka om han är motiverad. Förslaget var att om han gick med på att gå hem, och genomförde det utan krångel och gnäll, skulle han få två saker. Stanna på ett kafé halvvägs hem och fika, och en silverstjärna.
Och har man sett på maken. Det gick inte bara bra, utan strålande. Y somnade omgående i vagnen, och Q och jag knatade på, lekande en ny lek: säga ett djur för varje bokstav i alfabetet. Det sabla kaféet visade sig ha stängt just idag, men Q förklarade tappert att det inte var så långt till förortscentret och att vi kunde fika där istället. Så det gjorde vi. En mycket stor silverstjärna ritades vid hemkomst. Och det var en mycket stolt pojke som visade densamma för pappan, och berättade hur han förtjänat den.
Så. Ja. Man implementerar, mäter och utvärderar. Och så ändrar man, implementerar, mäter och utvärderar igen. Där som här.
Guld och silver
Idag var första stjärndagen. Ömsom vin, ömsom vatten.
Gårdagens bestämmelse var att morgonstjärna utdelas om Q stänger av TV:n vid tillsägelse utan att bråka, äter sin frukost utan att rinna av stolen ideligen, borstar tänderna (brukar sällan vara något problem), klär på sig kläder samt ytterkläder (kläder brukar funka bra, ytterkläder något sämre).
Det gick bra i början och sedan sämre. TV:n stängdes av direkt, frukosten intogs under en del ormande och visst tjat, tandborstning och påklädning gick bra, men sedan i hallen vid ytterkläderna kom härdsmältan. Och vid det laget hade jag tappat humöret helt, vilket förstås resulterade i total dikeskörning.
Fick Q någon guldstjärna då? Ja, det fick han faktiskt. För han hade ju ansträngt sig men inte orkat ända fram. Jag hade varken hjärta eller ork att just då bemöta den enorma besvikelse som hade blivit resultatet om han inte fått en stjärna. Och så var det ju mitt fel att upplägget inte funkade, inte hans.
Men när vi kom fram till öppna förskolan, som är vårt stamlokus på fredagar, var mitt humör i botten (pågående bantningskur påverkar förstås också, jag märker tydligt att mina reserver är begränsade) och jag klagade min nöd hos en kompis men framför allt hos en av pedagogerna där, tidigare omnämnd under pseudonymen Pippi. Just då kändes det som att jag introducerat en ny konflikthärd och jag ville slänga alla stjärnsystem åt fanders.
Pippi påpekade att fem saker att klara av på morgonen är för många, och frågade vilket moment som brukar vara mest problematiskt. Där ska stjärnorna utdelas. Det är TV:n och frukosten, och i viss mån ytterkläderna.
Redan på morgonen hade jag konstaterat att det var helt avigt att utdela en stjärna när vi alla stod påpälsade i hallen, klara att gå. Så i fortsättningen återgår vi till en regel som funkat bra tidigare: om påklädningen går smidigt får Q lyssna på musik i bilen, inte annars. (Förvisso hade inte detta funkat just idag eftersom vi tog tunnelbanan, men alla andra dagar så.)
Och nu när jag kom hem läste jag expertens kommentar på mitt förra inlägg, mycket intressant! Ännu fler insikter.
Framöver tror jag att det blir två stjärnor per morgon: en för att stänga av TV:n vid tillsägelse, och en för att sitta på stolen och äta tills frukosten är klar. Påklädning och tandborstning funkar utan stjärnor, och ytterkläder belönas med musiklyssning.
Och det vart morgon och det vart afton. Nej, inte riktigt. Men eftermiddag. Då det ska vankas silverstjärnor om man inte bråkar vid hämtning. Nu var det ingen hämtning idag eftersom Q var ledig från dagmamman och vi var på öppna förskolan, och hämtningarna kommer från och med nästa vecka att bli makens ansvar.
Hur som helst. Efter att vi klätt på oss och gått från öppna förskolan, vilket sällan sker utan bråk, inte heller idag, frågade Q om han kunde få en silverstjärna. Jag svarade nej, och försökte vara mycket konkret i min motivering. För att jag sa till dig att ta på täckbyxorna tre gånger, och du började inte ens, utan fortsatte att leka. För att du smet ifrån mig när du var klar, utan att tala om vart du skulle. För att du sprang tillbaka in på Öppnis med kängorna på. Det får man inte, då smutsar man ner golven där alla barn ska leka.
Men! Jag fortsatte med att lägga fram ett förslag. Jag ville nämligen promenera hem, cirka 2,5 kilometer. Av erfarenhet vet jag att Q klarar denna sträcka om han är motiverad. Förslaget var att om han gick med på att gå hem, och genomförde det utan krångel och gnäll, skulle han få två saker. Stanna på ett kafé halvvägs hem och fika, och en silverstjärna.
Och har man sett på maken. Det gick inte bara bra, utan strålande. Y somnade omgående i vagnen, och Q och jag knatade på, lekande en ny lek: säga ett djur för varje bokstav i alfabetet. Det sabla kaféet visade sig ha stängt just idag, men Q förklarade tappert att det inte var så långt till förortscentret och att vi kunde fika där istället. Så det gjorde vi. En mycket stor silverstjärna ritades vid hemkomst. Och det var en mycket stolt pojke som visade densamma för pappan, och berättade hur han förtjänat den.
Så. Ja. Man implementerar, mäter och utvärderar. Och så ändrar man, implementerar, mäter och utvärderar igen. Där som här.
Gårdagens bestämmelse var att morgonstjärna utdelas om Q stänger av TV:n vid tillsägelse utan att bråka, äter sin frukost utan att rinna av stolen ideligen, borstar tänderna (brukar sällan vara något problem), klär på sig kläder samt ytterkläder (kläder brukar funka bra, ytterkläder något sämre).
Det gick bra i början och sedan sämre. TV:n stängdes av direkt, frukosten intogs under en del ormande och visst tjat, tandborstning och påklädning gick bra, men sedan i hallen vid ytterkläderna kom härdsmältan. Och vid det laget hade jag tappat humöret helt, vilket förstås resulterade i total dikeskörning.
Fick Q någon guldstjärna då? Ja, det fick han faktiskt. För han hade ju ansträngt sig men inte orkat ända fram. Jag hade varken hjärta eller ork att just då bemöta den enorma besvikelse som hade blivit resultatet om han inte fått en stjärna. Och så var det ju mitt fel att upplägget inte funkade, inte hans.
Men när vi kom fram till öppna förskolan, som är vårt stamlokus på fredagar, var mitt humör i botten (pågående bantningskur påverkar förstås också, jag märker tydligt att mina reserver är begränsade) och jag klagade min nöd hos en kompis men framför allt hos en av pedagogerna där, tidigare omnämnd under pseudonymen Pippi. Just då kändes det som att jag introducerat en ny konflikthärd och jag ville slänga alla stjärnsystem åt fanders.
Pippi påpekade att fem saker att klara av på morgonen är för många, och frågade vilket moment som brukar vara mest problematiskt. Där ska stjärnorna utdelas. Det är TV:n och frukosten, och i viss mån ytterkläderna.
Redan på morgonen hade jag konstaterat att det var helt avigt att utdela en stjärna när vi alla stod påpälsade i hallen, klara att gå. Så i fortsättningen återgår vi till en regel som funkat bra tidigare: om påklädningen går smidigt får Q lyssna på musik i bilen, inte annars. (Förvisso hade inte detta funkat just idag eftersom vi tog tunnelbanan, men alla andra dagar så.)
Och nu när jag kom hem läste jag expertens kommentar på mitt förra inlägg, mycket intressant! Ännu fler insikter.
Framöver tror jag att det blir två stjärnor per morgon: en för att stänga av TV:n vid tillsägelse, och en för att sitta på stolen och äta tills frukosten är klar. Påklädning och tandborstning funkar utan stjärnor, och ytterkläder belönas med musiklyssning.
Och det vart morgon och det vart afton. Nej, inte riktigt. Men eftermiddag. Då det ska vankas silverstjärnor om man inte bråkar vid hämtning. Nu var det ingen hämtning idag eftersom Q var ledig från dagmamman och vi var på öppna förskolan, och hämtningarna kommer från och med nästa vecka att bli makens ansvar.
Hur som helst. Efter att vi klätt på oss och gått från öppna förskolan, vilket sällan sker utan bråk, inte heller idag, frågade Q om han kunde få en silverstjärna. Jag svarade nej, och försökte vara mycket konkret i min motivering. För att jag sa till dig att ta på täckbyxorna tre gånger, och du började inte ens, utan fortsatte att leka. För att du smet ifrån mig när du var klar, utan att tala om vart du skulle. För att du sprang tillbaka in på Öppnis med kängorna på. Det får man inte, då smutsar man ner golven där alla barn ska leka.
Men! Jag fortsatte med att lägga fram ett förslag. Jag ville nämligen promenera hem, cirka 2,5 kilometer. Av erfarenhet vet jag att Q klarar denna sträcka om han är motiverad. Förslaget var att om han gick med på att gå hem, och genomförde det utan krångel och gnäll, skulle han få två saker. Stanna på ett kafé halvvägs hem och fika, och en silverstjärna.
Och har man sett på maken. Det gick inte bara bra, utan strålande. Y somnade omgående i vagnen, och Q och jag knatade på, lekande en ny lek: säga ett djur för varje bokstav i alfabetet. Det sabla kaféet visade sig ha stängt just idag, men Q förklarade tappert att det inte var så långt till förortscentret och att vi kunde fika där istället. Så det gjorde vi. En mycket stor silverstjärna ritades vid hemkomst. Och det var en mycket stolt pojke som visade densamma för pappan, och berättade hur han förtjänat den.
Så. Ja. Man implementerar, mäter och utvärderar. Och så ändrar man, implementerar, mäter och utvärderar igen. Där som här.
2011-02-24
Stjärnsamlaren
Det är tidvis ett jäkla tjafsande hemma hos oss, både på morgnarna när vi ska iväg och på eftermiddagen när jag och Y hämtar Q hos dagmamman. Fast Q vet exakt vad som ska göras varje morgon och eftermiddag - eller kanske just därför? - ser han sig nödd och tvungen att utmana mig och bråka.
(Det går i perioder, visst gör det det. Efter min senaste gnällorgie här på bloggen, och praktiserandet av de insikter jag fick då, blev det bättre. Ett tag.)
Igår var jag på BVC och vaccinerade Y (som skrek som en tok i jämnt 2 sekunder, sedan log han mot BVC-sköterskan som förundrat sa: det är ändå fjärde sprutan han får av mig.) och passade på att utgjuta mig. Hon frågade om vi provat belöningssystem och jag sa nej. Jag har en obestämd motvilja mot tanken. Jag vill ju att Q ska samarbeta för att han vill det. För att han inser att vår gemensamma tillvaro blir trevligare då. Inte för att bli belönad på ett mekaniskt sätt.
Efter ännu en krångelåtjafsmorgon satt vi i bilen alla tre, mina söner och jag, och innan jag knappt visste vad jag själv sa, förklarade jag för Q att en del mammor och pappor delar ut stjärnor till sina barn när barnen gör det de ska på morgonen utan att bråka. Efter tio stjärnor får man göra någonting roligt. Ja, det vill jag prova, utbrast Q.
Ser man på. Fortfarande något skeptisk gick jag på hemvägen förbi bokhandeln och köpte guld - och silverpennor. Att rita stjärnor med, alltså.
Vid hämtning vände sig dagmamman till mig och sa att Q berättat att han ska samla stjärnor. Han hade full koll på hur det skulle gå till.
Men tror någon att denna hämtning gick bättre än vanligt så tror de fel. Q konstrade och bråkade, och förklarade sedan ilsket att han ville ha en stjärna ändå. Hans reaktion när jag svarade nej - ett hastigt nej eftersom jag måst rusa efter lillebror som passat på att spatsera ut i gatan - gjorde mig ganska betänksam. När jag återvände till Q stod han alldeles stilla, med tårarna rinnande.
Han hade alltså inte riktigt förstått systemet ändå. Eller hade han det? Jag vet inte. Jag vet heller inte om han förstår det nu, efter min förklaring, men jag hoppas det.
Hemma satte vi oss ner och bestämde tillsammans att guldstjärna får man på morgonen och silverstjärna på eftermiddagen, och tillsammans har vi bestämt vad som behöver göras för att meritera en stjärna. Detta har vi satt på pränt enligt nedan. Vid tio stjärnor ska vi gå och bowla, för det vill Q väldigt gärna pröva.
Ändå har jag onda aningar. När jag googlar på belöningssystem hittar jag den här artikeln som sätter ord på mina vaga känslor.
Men Q vill samla stjärnor. Så vi gör väl det ett tag och ser vad som händer.
(Det går i perioder, visst gör det det. Efter min senaste gnällorgie här på bloggen, och praktiserandet av de insikter jag fick då, blev det bättre. Ett tag.)
Igår var jag på BVC och vaccinerade Y (som skrek som en tok i jämnt 2 sekunder, sedan log han mot BVC-sköterskan som förundrat sa: det är ändå fjärde sprutan han får av mig.) och passade på att utgjuta mig. Hon frågade om vi provat belöningssystem och jag sa nej. Jag har en obestämd motvilja mot tanken. Jag vill ju att Q ska samarbeta för att han vill det. För att han inser att vår gemensamma tillvaro blir trevligare då. Inte för att bli belönad på ett mekaniskt sätt.
Efter ännu en krångelåtjafsmorgon satt vi i bilen alla tre, mina söner och jag, och innan jag knappt visste vad jag själv sa, förklarade jag för Q att en del mammor och pappor delar ut stjärnor till sina barn när barnen gör det de ska på morgonen utan att bråka. Efter tio stjärnor får man göra någonting roligt. Ja, det vill jag prova, utbrast Q.
Ser man på. Fortfarande något skeptisk gick jag på hemvägen förbi bokhandeln och köpte guld - och silverpennor. Att rita stjärnor med, alltså.
Vid hämtning vände sig dagmamman till mig och sa att Q berättat att han ska samla stjärnor. Han hade full koll på hur det skulle gå till.
Men tror någon att denna hämtning gick bättre än vanligt så tror de fel. Q konstrade och bråkade, och förklarade sedan ilsket att han ville ha en stjärna ändå. Hans reaktion när jag svarade nej - ett hastigt nej eftersom jag måst rusa efter lillebror som passat på att spatsera ut i gatan - gjorde mig ganska betänksam. När jag återvände till Q stod han alldeles stilla, med tårarna rinnande.
Han hade alltså inte riktigt förstått systemet ändå. Eller hade han det? Jag vet inte. Jag vet heller inte om han förstår det nu, efter min förklaring, men jag hoppas det.
Hemma satte vi oss ner och bestämde tillsammans att guldstjärna får man på morgonen och silverstjärna på eftermiddagen, och tillsammans har vi bestämt vad som behöver göras för att meritera en stjärna. Detta har vi satt på pränt enligt nedan. Vid tio stjärnor ska vi gå och bowla, för det vill Q väldigt gärna pröva.
Ändå har jag onda aningar. När jag googlar på belöningssystem hittar jag den här artikeln som sätter ord på mina vaga känslor.
Men Q vill samla stjärnor. Så vi gör väl det ett tag och ser vad som händer.
Stjärnsamlaren
Det är tidvis ett jäkla tjafsande hemma hos oss, både på morgnarna när vi ska iväg och på eftermiddagen när jag och Y hämtar Q hos dagmamman. Fast Q vet exakt vad som ska göras varje morgon och eftermiddag - eller kanske just därför? - ser han sig nödd och tvungen att utmana mig och bråka.
(Det går i perioder, visst gör det det. Efter min senaste gnällorgie här på bloggen, och praktiserandet av de insikter jag fick då, blev det bättre. Ett tag.)
Igår var jag på BVC och vaccinerade Y (som skrek som en tok i jämnt 2 sekunder, sedan log han mot BVC-sköterskan som förundrat sa: det är ändå fjärde sprutan han får av mig.) och passade på att utgjuta mig. Hon frågade om vi provat belöningssystem och jag sa nej. Jag har en obestämd motvilja mot tanken. Jag vill ju att Q ska samarbeta för att han vill det. För att han inser att vår gemensamma tillvaro blir trevligare då. Inte för att bli belönad på ett mekaniskt sätt.
Efter ännu en krångelåtjafsmorgon satt vi i bilen alla tre, mina söner och jag, och innan jag knappt visste vad jag själv sa, förklarade jag för Q att en del mammor och pappor delar ut stjärnor till sina barn när barnen gör det de ska på morgonen utan att bråka. Efter tio stjärnor får man göra någonting roligt. Ja, det vill jag prova, utbrast Q.
Ser man på. Fortfarande något skeptisk gick jag på hemvägen förbi bokhandeln och köpte guld - och silverpennor. Att rita stjärnor med, alltså.
Vid hämtning vände sig dagmamman till mig och sa att Q berättat att han ska samla stjärnor. Han hade full koll på hur det skulle gå till.
Men tror någon att denna hämtning gick bättre än vanligt så tror de fel. Q konstrade och bråkade, och förklarade sedan ilsket att han ville ha en stjärna ändå. Hans reaktion när jag svarade nej - ett hastigt nej eftersom jag måst rusa efter lillebror som passat på att spatsera ut i gatan - gjorde mig ganska betänksam. När jag återvände till Q stod han alldeles stilla, med tårarna rinnande.
Han hade alltså inte riktigt förstått systemet ändå. Eller hade han det? Jag vet inte. Jag vet heller inte om han förstår det nu, efter min förklaring, men jag hoppas det.
Hemma satte vi oss ner och bestämde tillsammans att guldstjärna får man på morgonen och silverstjärna på eftermiddagen, och tillsammans har vi bestämt vad som behöver göras för att meritera en stjärna. Detta har vi satt på pränt enligt nedan. Vid tio stjärnor ska vi gå och bowla, för det vill Q väldigt gärna pröva.
Ändå har jag onda aningar. När jag googlar på belöningssystem hittar jag den här artikeln som sätter ord på mina vaga känslor.
Men Q vill samla stjärnor. Så vi gör väl det ett tag och ser vad som händer.
(Det går i perioder, visst gör det det. Efter min senaste gnällorgie här på bloggen, och praktiserandet av de insikter jag fick då, blev det bättre. Ett tag.)
Igår var jag på BVC och vaccinerade Y (som skrek som en tok i jämnt 2 sekunder, sedan log han mot BVC-sköterskan som förundrat sa: det är ändå fjärde sprutan han får av mig.) och passade på att utgjuta mig. Hon frågade om vi provat belöningssystem och jag sa nej. Jag har en obestämd motvilja mot tanken. Jag vill ju att Q ska samarbeta för att han vill det. För att han inser att vår gemensamma tillvaro blir trevligare då. Inte för att bli belönad på ett mekaniskt sätt.
Efter ännu en krångelåtjafsmorgon satt vi i bilen alla tre, mina söner och jag, och innan jag knappt visste vad jag själv sa, förklarade jag för Q att en del mammor och pappor delar ut stjärnor till sina barn när barnen gör det de ska på morgonen utan att bråka. Efter tio stjärnor får man göra någonting roligt. Ja, det vill jag prova, utbrast Q.
Ser man på. Fortfarande något skeptisk gick jag på hemvägen förbi bokhandeln och köpte guld - och silverpennor. Att rita stjärnor med, alltså.
Vid hämtning vände sig dagmamman till mig och sa att Q berättat att han ska samla stjärnor. Han hade full koll på hur det skulle gå till.
Men tror någon att denna hämtning gick bättre än vanligt så tror de fel. Q konstrade och bråkade, och förklarade sedan ilsket att han ville ha en stjärna ändå. Hans reaktion när jag svarade nej - ett hastigt nej eftersom jag måst rusa efter lillebror som passat på att spatsera ut i gatan - gjorde mig ganska betänksam. När jag återvände till Q stod han alldeles stilla, med tårarna rinnande.
Han hade alltså inte riktigt förstått systemet ändå. Eller hade han det? Jag vet inte. Jag vet heller inte om han förstår det nu, efter min förklaring, men jag hoppas det.
Hemma satte vi oss ner och bestämde tillsammans att guldstjärna får man på morgonen och silverstjärna på eftermiddagen, och tillsammans har vi bestämt vad som behöver göras för att meritera en stjärna. Detta har vi satt på pränt enligt nedan. Vid tio stjärnor ska vi gå och bowla, för det vill Q väldigt gärna pröva.
Ändå har jag onda aningar. När jag googlar på belöningssystem hittar jag den här artikeln som sätter ord på mina vaga känslor.
Men Q vill samla stjärnor. Så vi gör väl det ett tag och ser vad som händer.
2011-02-23
Sista 10 av 30 om böcker
Jag har tappat en del av inspirationen, den här listan blev i tjatigaste laget med många upprepningar. Men i alla fall:
Favorite book from your childhood
Förutom de redan nämnda, Det blåser på månen, Röda Nejlikan och Agnes Cecilia.
Favorite book you own
Jag har Den allvarsamma leken och Martin Bircks ungdom i vackra halvfranska band, inköpta på antikvariat. Jag har också en fin men något sliten Gösta Berlings saga, illustrerad av Georg Pauli, som jag nappade åt mig när arvet efter farfars barnlöse, bildade original till storebror skulle fördelas. Till min förvåning inser jag att jag måste ha varit knappt tolv år vid detta tillfälle. Blir själv imponerad!
Vid bokrean 1989 såldes två volymer med Sherlock Holmes, romanerna och novellerna, med originalillustrationer. Jag minns att jag gick upp ohemult tidigt i februarikylan för att ta spårvagnen åt alldeles fel håll och köa i en källarlokal i Mölndal, för att till slut hemföra dem i triumf.
När farmor dog efterlämnade hon en fin upplaga av Frödings samlade dikter, men den gick min näsa förbi.
A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Ojoj, massor. Några av dem står på den lista jag antecknade när jag städade bokhyllan för några veckor sedan. Osökt kommer jag att tänka på att jag tänkt läsa John Le Carré i tjugo år, men fortfarande inte gjort det.
The Women's Room såg jag i mammas bokhylla när jag var i åttaårsåldern, jag var fascinerad av omslagsbilden som föreställde den omtalade toaskylten (Ladies Room ändrat till Women's Room). Sedan fick jag den i present av min bästa vän, enligt titelbladet i december 1993. Jag har tänkt läsa den sedan dess.
A book that you wish more people would’ve read
Bibeln kanske? Nä, men allvarligt. Tyst hav av Isabella Lövin borde fler läsa, men eftersom jag ännu inte gjort det själv är jag knappast i position att utdela några förmaningar. Rent generellt tror jag att världen vore bättre om människor läste mer, men frågan är om det är så viktigt exakt vad man läser, bara man gör det?
A character who you can relate to the most
Nu blir det tjatigt igen. Martina i Maken, tror jag. I alla fall har jag hört hennes röst i huvudet sedan jag läste boken första gången för sisådär tjugo år sedan.
A book that changed your opinion about something
Kommer faktiskt inte på någon. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva gav en fantastisk insikt i hur det är att leva med bipolär sjukdom, och förklarade saker jag funderat över angående en väns beteende.
En tidskrift som fler borde läsa, och som ändrat min uppfattning i en del frågor, är den eminenta publikationen Filter.
The most surprising plot twist or ending
Dennis Lehanes Patient 67 eller Shutter Island som den heter i original (har läst den på båda språken) har en imponerande vändning som jag var helt oförberedd på. Det gäller också Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, liksom Life of Pi av Yann Martel.
Favorite title
Ojojoj, vad svårt. Jag gillar titlar som jag kommer ihåg och som berättar vad boken handlar om. Som The Lion, the Witch and the Wardrobe. Inte som Karin Alvtegens för övrigt utmärkta böcker, jag kan aldrig hålla isär dem. Var det Skuld eller Svek eller Skam jag läste? The Spy Who Came in From the Cold är en fantasieggande titel, mindre så när jag fick förklarat för mig vad det betyder. Tove Janssons titlar är ren poesi. Sent i november.
A book everyone hated but you liked
Ojoj, vad svårt igen. Jag tror knappt att det har hänt någon gång. De böcker jag gillar brukar jag pracka på min syster eller mamma och de gillar dem nästan alltid också. Och omvänt, om min omgivning inte uppskattar en viss bok så brukar jag dela uppfattningen. Förvisso har jag en make som också läser och som inte alls delar min smak, men det löser vi elegant genom att inte läsa samma böcker.
Your favorite book of all time
Nä. Det går inte. Vilka mina favoritböcker är torde ha framgått. En from förhoppning är att alla tiders favoritbok ännu dväljs i de olästa högarna. Men om vi ändrar frågan till en annan populär fråga: vilken bok i din bokhylla skulle du medföra till en öde ö, blir svaret detta: Shakespeares samlade verk alternativt James Joyces dito. Då lär jag vara sysselsatt ett tag.
Favorite book from your childhood
Förutom de redan nämnda, Det blåser på månen, Röda Nejlikan och Agnes Cecilia.
Favorite book you own
Jag har Den allvarsamma leken och Martin Bircks ungdom i vackra halvfranska band, inköpta på antikvariat. Jag har också en fin men något sliten Gösta Berlings saga, illustrerad av Georg Pauli, som jag nappade åt mig när arvet efter farfars barnlöse, bildade original till storebror skulle fördelas. Till min förvåning inser jag att jag måste ha varit knappt tolv år vid detta tillfälle. Blir själv imponerad!
Vid bokrean 1989 såldes två volymer med Sherlock Holmes, romanerna och novellerna, med originalillustrationer. Jag minns att jag gick upp ohemult tidigt i februarikylan för att ta spårvagnen åt alldeles fel håll och köa i en källarlokal i Mölndal, för att till slut hemföra dem i triumf.
När farmor dog efterlämnade hon en fin upplaga av Frödings samlade dikter, men den gick min näsa förbi.
A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Ojoj, massor. Några av dem står på den lista jag antecknade när jag städade bokhyllan för några veckor sedan. Osökt kommer jag att tänka på att jag tänkt läsa John Le Carré i tjugo år, men fortfarande inte gjort det.
The Women's Room såg jag i mammas bokhylla när jag var i åttaårsåldern, jag var fascinerad av omslagsbilden som föreställde den omtalade toaskylten (Ladies Room ändrat till Women's Room). Sedan fick jag den i present av min bästa vän, enligt titelbladet i december 1993. Jag har tänkt läsa den sedan dess.
A book that you wish more people would’ve read
Bibeln kanske? Nä, men allvarligt. Tyst hav av Isabella Lövin borde fler läsa, men eftersom jag ännu inte gjort det själv är jag knappast i position att utdela några förmaningar. Rent generellt tror jag att världen vore bättre om människor läste mer, men frågan är om det är så viktigt exakt vad man läser, bara man gör det?
A character who you can relate to the most
Nu blir det tjatigt igen. Martina i Maken, tror jag. I alla fall har jag hört hennes röst i huvudet sedan jag läste boken första gången för sisådär tjugo år sedan.
A book that changed your opinion about something
Kommer faktiskt inte på någon. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva gav en fantastisk insikt i hur det är att leva med bipolär sjukdom, och förklarade saker jag funderat över angående en väns beteende.
En tidskrift som fler borde läsa, och som ändrat min uppfattning i en del frågor, är den eminenta publikationen Filter.
The most surprising plot twist or ending
Dennis Lehanes Patient 67 eller Shutter Island som den heter i original (har läst den på båda språken) har en imponerande vändning som jag var helt oförberedd på. Det gäller också Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, liksom Life of Pi av Yann Martel.
Favorite title
Ojojoj, vad svårt. Jag gillar titlar som jag kommer ihåg och som berättar vad boken handlar om. Som The Lion, the Witch and the Wardrobe. Inte som Karin Alvtegens för övrigt utmärkta böcker, jag kan aldrig hålla isär dem. Var det Skuld eller Svek eller Skam jag läste? The Spy Who Came in From the Cold är en fantasieggande titel, mindre så när jag fick förklarat för mig vad det betyder. Tove Janssons titlar är ren poesi. Sent i november.
A book everyone hated but you liked
Ojoj, vad svårt igen. Jag tror knappt att det har hänt någon gång. De böcker jag gillar brukar jag pracka på min syster eller mamma och de gillar dem nästan alltid också. Och omvänt, om min omgivning inte uppskattar en viss bok så brukar jag dela uppfattningen. Förvisso har jag en make som också läser och som inte alls delar min smak, men det löser vi elegant genom att inte läsa samma böcker.
Your favorite book of all time
Nä. Det går inte. Vilka mina favoritböcker är torde ha framgått. En from förhoppning är att alla tiders favoritbok ännu dväljs i de olästa högarna. Men om vi ändrar frågan till en annan populär fråga: vilken bok i din bokhylla skulle du medföra till en öde ö, blir svaret detta: Shakespeares samlade verk alternativt James Joyces dito. Då lär jag vara sysselsatt ett tag.
Sista 10 av 30 om böcker
Jag har tappat en del av inspirationen, den här listan blev i tjatigaste laget med många upprepningar. Men i alla fall:
Favorite book from your childhood
Förutom de redan nämnda, Det blåser på månen, Röda Nejlikan och Agnes Cecilia.
Favorite book you own
Jag har Den allvarsamma leken och Martin Bircks ungdom i vackra halvfranska band, inköpta på antikvariat. Jag har också en fin men något sliten Gösta Berlings saga, illustrerad av Georg Pauli, som jag nappade åt mig när arvet efter farfars barnlöse, bildade original till storebror skulle fördelas. Till min förvåning inser jag att jag måste ha varit knappt tolv år vid detta tillfälle. Blir själv imponerad!
Vid bokrean 1989 såldes två volymer med Sherlock Holmes, romanerna och novellerna, med originalillustrationer. Jag minns att jag gick upp ohemult tidigt i februarikylan för att ta spårvagnen åt alldeles fel håll och köa i en källarlokal i Mölndal, för att till slut hemföra dem i triumf.
När farmor dog efterlämnade hon en fin upplaga av Frödings samlade dikter, men den gick min näsa förbi.
A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Ojoj, massor. Några av dem står på den lista jag antecknade när jag städade bokhyllan för några veckor sedan. Osökt kommer jag att tänka på att jag tänkt läsa John Le Carré i tjugo år, men fortfarande inte gjort det.
The Women's Room såg jag i mammas bokhylla när jag var i åttaårsåldern, jag var fascinerad av omslagsbilden som föreställde den omtalade toaskylten (Ladies Room ändrat till Women's Room). Sedan fick jag den i present av min bästa vän, enligt titelbladet i december 1993. Jag har tänkt läsa den sedan dess.
A book that you wish more people would’ve read
Bibeln kanske? Nä, men allvarligt. Tyst hav av Isabella Lövin borde fler läsa, men eftersom jag ännu inte gjort det själv är jag knappast i position att utdela några förmaningar. Rent generellt tror jag att världen vore bättre om människor läste mer, men frågan är om det är så viktigt exakt vad man läser, bara man gör det?
A character who you can relate to the most
Nu blir det tjatigt igen. Martina i Maken, tror jag. I alla fall har jag hört hennes röst i huvudet sedan jag läste boken första gången för sisådär tjugo år sedan.
A book that changed your opinion about something
Kommer faktiskt inte på någon. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva gav en fantastisk insikt i hur det är att leva med bipolär sjukdom, och förklarade saker jag funderat över angående en väns beteende.
En tidskrift som fler borde läsa, och som ändrat min uppfattning i en del frågor, är den eminenta publikationen Filter.
The most surprising plot twist or ending
Dennis Lehanes Patient 67 eller Shutter Island som den heter i original (har läst den på båda språken) har en imponerande vändning som jag var helt oförberedd på. Det gäller också Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, liksom Life of Pi av Yann Martel.
Favorite title
Ojojoj, vad svårt. Jag gillar titlar som jag kommer ihåg och som berättar vad boken handlar om. Som The Lion, the Witch and the Wardrobe. Inte som Karin Alvtegens för övrigt utmärkta böcker, jag kan aldrig hålla isär dem. Var det Skuld eller Svek eller Skam jag läste? The Spy Who Came in From the Cold är en fantasieggande titel, mindre så när jag fick förklarat för mig vad det betyder. Tove Janssons titlar är ren poesi. Sent i november.
A book everyone hated but you liked
Ojoj, vad svårt igen. Jag tror knappt att det har hänt någon gång. De böcker jag gillar brukar jag pracka på min syster eller mamma och de gillar dem nästan alltid också. Och omvänt, om min omgivning inte uppskattar en viss bok så brukar jag dela uppfattningen. Förvisso har jag en make som också läser och som inte alls delar min smak, men det löser vi elegant genom att inte läsa samma böcker.
Your favorite book of all time
Nä. Det går inte. Vilka mina favoritböcker är torde ha framgått. En from förhoppning är att alla tiders favoritbok ännu dväljs i de olästa högarna. Men om vi ändrar frågan till en annan populär fråga: vilken bok i din bokhylla skulle du medföra till en öde ö, blir svaret detta: Shakespeares samlade verk alternativt James Joyces dito. Då lär jag vara sysselsatt ett tag.
Favorite book from your childhood
Förutom de redan nämnda, Det blåser på månen, Röda Nejlikan och Agnes Cecilia.
Favorite book you own
Jag har Den allvarsamma leken och Martin Bircks ungdom i vackra halvfranska band, inköpta på antikvariat. Jag har också en fin men något sliten Gösta Berlings saga, illustrerad av Georg Pauli, som jag nappade åt mig när arvet efter farfars barnlöse, bildade original till storebror skulle fördelas. Till min förvåning inser jag att jag måste ha varit knappt tolv år vid detta tillfälle. Blir själv imponerad!
Vid bokrean 1989 såldes två volymer med Sherlock Holmes, romanerna och novellerna, med originalillustrationer. Jag minns att jag gick upp ohemult tidigt i februarikylan för att ta spårvagnen åt alldeles fel håll och köa i en källarlokal i Mölndal, för att till slut hemföra dem i triumf.
När farmor dog efterlämnade hon en fin upplaga av Frödings samlade dikter, men den gick min näsa förbi.
A book you wanted to read for a long time but still haven’t
Ojoj, massor. Några av dem står på den lista jag antecknade när jag städade bokhyllan för några veckor sedan. Osökt kommer jag att tänka på att jag tänkt läsa John Le Carré i tjugo år, men fortfarande inte gjort det.
The Women's Room såg jag i mammas bokhylla när jag var i åttaårsåldern, jag var fascinerad av omslagsbilden som föreställde den omtalade toaskylten (Ladies Room ändrat till Women's Room). Sedan fick jag den i present av min bästa vän, enligt titelbladet i december 1993. Jag har tänkt läsa den sedan dess.
A book that you wish more people would’ve read
Bibeln kanske? Nä, men allvarligt. Tyst hav av Isabella Lövin borde fler läsa, men eftersom jag ännu inte gjort det själv är jag knappast i position att utdela några förmaningar. Rent generellt tror jag att världen vore bättre om människor läste mer, men frågan är om det är så viktigt exakt vad man läser, bara man gör det?
A character who you can relate to the most
Nu blir det tjatigt igen. Martina i Maken, tror jag. I alla fall har jag hört hennes röst i huvudet sedan jag läste boken första gången för sisådär tjugo år sedan.
A book that changed your opinion about something
Kommer faktiskt inte på någon. Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva gav en fantastisk insikt i hur det är att leva med bipolär sjukdom, och förklarade saker jag funderat över angående en väns beteende.
En tidskrift som fler borde läsa, och som ändrat min uppfattning i en del frågor, är den eminenta publikationen Filter.
The most surprising plot twist or ending
Dennis Lehanes Patient 67 eller Shutter Island som den heter i original (har läst den på båda språken) har en imponerande vändning som jag var helt oförberedd på. Det gäller också Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, liksom Life of Pi av Yann Martel.
Favorite title
Ojojoj, vad svårt. Jag gillar titlar som jag kommer ihåg och som berättar vad boken handlar om. Som The Lion, the Witch and the Wardrobe. Inte som Karin Alvtegens för övrigt utmärkta böcker, jag kan aldrig hålla isär dem. Var det Skuld eller Svek eller Skam jag läste? The Spy Who Came in From the Cold är en fantasieggande titel, mindre så när jag fick förklarat för mig vad det betyder. Tove Janssons titlar är ren poesi. Sent i november.
A book everyone hated but you liked
Ojoj, vad svårt igen. Jag tror knappt att det har hänt någon gång. De böcker jag gillar brukar jag pracka på min syster eller mamma och de gillar dem nästan alltid också. Och omvänt, om min omgivning inte uppskattar en viss bok så brukar jag dela uppfattningen. Förvisso har jag en make som också läser och som inte alls delar min smak, men det löser vi elegant genom att inte läsa samma böcker.
Your favorite book of all time
Nä. Det går inte. Vilka mina favoritböcker är torde ha framgått. En from förhoppning är att alla tiders favoritbok ännu dväljs i de olästa högarna. Men om vi ändrar frågan till en annan populär fråga: vilken bok i din bokhylla skulle du medföra till en öde ö, blir svaret detta: Shakespeares samlade verk alternativt James Joyces dito. Då lär jag vara sysselsatt ett tag.
2011-02-22
In the most delightful way
Lunchen har intagits, och planen var att därefter ta en stärkande eftermiddagspromenad med son i barnvagn. Men det snöar ute, om inte näsdukar så åtminstone bomullstussar. Vi vegeterar framför varsin skärm i väntan på uppklarnande skyar.
Det var inte utan att jag kom att tänka på Mary Poppins visa om hur medicinen slinker ner, när jag idag övertalade Y att äta upp sin mat. Jag hade värmt en köttfärscrepe åt honom och en Itrim-soppa åt mig själv. Y petade i sig tre tuggor och började sedan kränga och försöka klättra ur stolen. Vad gör en stackars bantande mamma då? Jo, hon uppfinner raskt begreppet pannkakspuss. Jag tog den yttersta biten av en bit crepe mellan läpparna och erbjöd Y, som gapade villigt. Mellan fågelmatningarna slevade jag i mig av min soppa. Och njöt faktiskt av doften av Y:s mat däremellan.
Det var inte utan att jag kom att tänka på Mary Poppins visa om hur medicinen slinker ner, när jag idag övertalade Y att äta upp sin mat. Jag hade värmt en köttfärscrepe åt honom och en Itrim-soppa åt mig själv. Y petade i sig tre tuggor och började sedan kränga och försöka klättra ur stolen. Vad gör en stackars bantande mamma då? Jo, hon uppfinner raskt begreppet pannkakspuss. Jag tog den yttersta biten av en bit crepe mellan läpparna och erbjöd Y, som gapade villigt. Mellan fågelmatningarna slevade jag i mig av min soppa. Och njöt faktiskt av doften av Y:s mat däremellan.
In the most delightful way
Lunchen har intagits, och planen var att därefter ta en stärkande eftermiddagspromenad med son i barnvagn. Men det snöar ute, om inte näsdukar så åtminstone bomullstussar. Vi vegeterar framför varsin skärm i väntan på uppklarnande skyar.
Det var inte utan att jag kom att tänka på Mary Poppins visa om hur medicinen slinker ner, när jag idag övertalade Y att äta upp sin mat. Jag hade värmt en köttfärscrepe åt honom och en Itrim-soppa åt mig själv. Y petade i sig tre tuggor och började sedan kränga och försöka klättra ur stolen. Vad gör en stackars bantande mamma då? Jo, hon uppfinner raskt begreppet pannkakspuss. Jag tog den yttersta biten av en bit crepe mellan läpparna och erbjöd Y, som gapade villigt. Mellan fågelmatningarna slevade jag i mig av min soppa. Och njöt faktiskt av doften av Y:s mat däremellan.
Det var inte utan att jag kom att tänka på Mary Poppins visa om hur medicinen slinker ner, när jag idag övertalade Y att äta upp sin mat. Jag hade värmt en köttfärscrepe åt honom och en Itrim-soppa åt mig själv. Y petade i sig tre tuggor och började sedan kränga och försöka klättra ur stolen. Vad gör en stackars bantande mamma då? Jo, hon uppfinner raskt begreppet pannkakspuss. Jag tog den yttersta biten av en bit crepe mellan läpparna och erbjöd Y, som gapade villigt. Mellan fågelmatningarna slevade jag i mig av min soppa. Och njöt faktiskt av doften av Y:s mat däremellan.
2011-02-21
Ett osvikligt remedium
Q har varit rätt jobbig den senaste veckan. Arga skrikutbrott varvas med infernalisk retsamhet. Oftast är det jag som är måltavlan, men det tror jag beror på att det är mig han träffar mest i vardagen. Han bråkar gladeligen med sin far också.
En eftermiddag förra veckan var det total härdsmälta. Vi hade varit på utflykt med morfar (och sett Beatrix Potter-utställning på Millesgården, mycket uppskattat av alla deltagare, från 1 till 71 år). På hemväg i bilen somnade båda pojkarna. Y var fridsam och utvilad vid hemkomst men Q hade definitivt vaknat på fel sida.
Till sist hade jag lyckats baxa in honom i huset, under ekande vrål. Jag insåg att det gällde att försöka få i honom något ätbart så fort som möjligt. Mellan skriken lyckades jag förstå att bananmacka (mormors innovation) var acceptabelt. Men när den väl stod på bordet tycktes Q plötsligt sakna skelett i kroppen. Som en amöba halvlåg han i trappan mellan matrummet och sovrummen och utstötte ömsom gutturala, ömsom jämrande ljud. Mina alltmer irriterade förmaningar triggade honom att väsnas mer och mer. Och jag blev allt ilsknare.
Tills jag fick en ingivelse, den måste banne mig ha varit gudomlig. Jag drog mig till minnes att det som alltid funkade när han var riktigt liten och först började visa humör, var att ta honom i famnen. Så det gjorde jag nu också. Utan ett ord satte jag mig i trappan och samlade upp alla armar och ben (han börjar bli så lång, min pojke!) och höll tätt intill. Och amöban smälte in i min famn och blev en form jag kände igen.
Sedan åts det macka och när den var slut förklarade Q förnumstigt. "När jag var så arg förut, det berodde på att jag var hungrig!".
Och jag har behöver formulera en ny devis att brodera och hänga upp på väggen. Vid raseriutbrott, svälj ilskan och kramas? Nä, måste fundera lite till.
En eftermiddag förra veckan var det total härdsmälta. Vi hade varit på utflykt med morfar (och sett Beatrix Potter-utställning på Millesgården, mycket uppskattat av alla deltagare, från 1 till 71 år). På hemväg i bilen somnade båda pojkarna. Y var fridsam och utvilad vid hemkomst men Q hade definitivt vaknat på fel sida.
Till sist hade jag lyckats baxa in honom i huset, under ekande vrål. Jag insåg att det gällde att försöka få i honom något ätbart så fort som möjligt. Mellan skriken lyckades jag förstå att bananmacka (mormors innovation) var acceptabelt. Men när den väl stod på bordet tycktes Q plötsligt sakna skelett i kroppen. Som en amöba halvlåg han i trappan mellan matrummet och sovrummen och utstötte ömsom gutturala, ömsom jämrande ljud. Mina alltmer irriterade förmaningar triggade honom att väsnas mer och mer. Och jag blev allt ilsknare.
Tills jag fick en ingivelse, den måste banne mig ha varit gudomlig. Jag drog mig till minnes att det som alltid funkade när han var riktigt liten och först började visa humör, var att ta honom i famnen. Så det gjorde jag nu också. Utan ett ord satte jag mig i trappan och samlade upp alla armar och ben (han börjar bli så lång, min pojke!) och höll tätt intill. Och amöban smälte in i min famn och blev en form jag kände igen.
Sedan åts det macka och när den var slut förklarade Q förnumstigt. "När jag var så arg förut, det berodde på att jag var hungrig!".
Och jag har behöver formulera en ny devis att brodera och hänga upp på väggen. Vid raseriutbrott, svälj ilskan och kramas? Nä, måste fundera lite till.
Ett osvikligt remedium
Q har varit rätt jobbig den senaste veckan. Arga skrikutbrott varvas med infernalisk retsamhet. Oftast är det jag som är måltavlan, men det tror jag beror på att det är mig han träffar mest i vardagen. Han bråkar gladeligen med sin far också.
En eftermiddag förra veckan var det total härdsmälta. Vi hade varit på utflykt med morfar (och sett Beatrix Potter-utställning på Millesgården, mycket uppskattat av alla deltagare, från 1 till 71 år). På hemväg i bilen somnade båda pojkarna. Y var fridsam och utvilad vid hemkomst men Q hade definitivt vaknat på fel sida.
Till sist hade jag lyckats baxa in honom i huset, under ekande vrål. Jag insåg att det gällde att försöka få i honom något ätbart så fort som möjligt. Mellan skriken lyckades jag förstå att bananmacka (mormors innovation) var acceptabelt. Men när den väl stod på bordet tycktes Q plötsligt sakna skelett i kroppen. Som en amöba halvlåg han i trappan mellan matrummet och sovrummen och utstötte ömsom gutturala, ömsom jämrande ljud. Mina alltmer irriterade förmaningar triggade honom att väsnas mer och mer. Och jag blev allt ilsknare.
Tills jag fick en ingivelse, den måste banne mig ha varit gudomlig. Jag drog mig till minnes att det som alltid funkade när han var riktigt liten och först började visa humör, var att ta honom i famnen. Så det gjorde jag nu också. Utan ett ord satte jag mig i trappan och samlade upp alla armar och ben (han börjar bli så lång, min pojke!) och höll tätt intill. Och amöban smälte in i min famn och blev en form jag kände igen.
Sedan åts det macka och när den var slut förklarade Q förnumstigt. "När jag var så arg förut, det berodde på att jag var hungrig!".
Och jag har behöver formulera en ny devis att brodera och hänga upp på väggen. Vid raseriutbrott, svälj ilskan och kramas? Nä, måste fundera lite till.
En eftermiddag förra veckan var det total härdsmälta. Vi hade varit på utflykt med morfar (och sett Beatrix Potter-utställning på Millesgården, mycket uppskattat av alla deltagare, från 1 till 71 år). På hemväg i bilen somnade båda pojkarna. Y var fridsam och utvilad vid hemkomst men Q hade definitivt vaknat på fel sida.
Till sist hade jag lyckats baxa in honom i huset, under ekande vrål. Jag insåg att det gällde att försöka få i honom något ätbart så fort som möjligt. Mellan skriken lyckades jag förstå att bananmacka (mormors innovation) var acceptabelt. Men när den väl stod på bordet tycktes Q plötsligt sakna skelett i kroppen. Som en amöba halvlåg han i trappan mellan matrummet och sovrummen och utstötte ömsom gutturala, ömsom jämrande ljud. Mina alltmer irriterade förmaningar triggade honom att väsnas mer och mer. Och jag blev allt ilsknare.
Tills jag fick en ingivelse, den måste banne mig ha varit gudomlig. Jag drog mig till minnes att det som alltid funkade när han var riktigt liten och först började visa humör, var att ta honom i famnen. Så det gjorde jag nu också. Utan ett ord satte jag mig i trappan och samlade upp alla armar och ben (han börjar bli så lång, min pojke!) och höll tätt intill. Och amöban smälte in i min famn och blev en form jag kände igen.
Sedan åts det macka och när den var slut förklarade Q förnumstigt. "När jag var så arg förut, det berodde på att jag var hungrig!".
Och jag har behöver formulera en ny devis att brodera och hänga upp på väggen. Vid raseriutbrott, svälj ilskan och kramas? Nä, måste fundera lite till.
2011-02-18
Ytterligare 10 punkter av 30 om böcker
A book you hated
Bridges of Madison County. Helt vedervärdig. Däremot är filmen ganska bra.
A book you used to love but don’t anymore
I tidiga tonåren var jag väldigt förtjust i Tio små negerpojkar (har säkert läst den mer än tre gånger) men idag har jag svårt för Agatha Christie.
Your favorite writer
Kan inte peka ut en enstaka. Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Astrid Lindgren, Gail Godwin, Inger Alfvén, Barbara Vine, Minette Walters. Edith Södergran, Gustaf Fröding, Elmer Diktonius.
Favorite book of your favorite writer
Gösta Berlings saga. Den allvarsamma leken. Emil i Lönneberga. The Good Husband. Ur kackerlackors levnad. The Blood Doctor. The Devil's Feather.
Favorite male character
Man är väl inte klok om man säger Sherlock Holmes. Martin Beck och Lennart Kollberg är jag också svag för, och synnerligen indignerad över hur de framställs på film.
Favorite female character
Alice Henry och Magda Danvers i The Good Husband. Och Scarlett O'Hara förstås.
Favorite quote from your favorite book
Svårt. Men i likhet med Göran Hägg måste jag ju påstå att inledningen till Gösta Berling är i världsklass: Äntligen stod prästen i predikstolen. En enda mening och vi vet var vi är, vi vet vem vi har väntat på, vi vet att det är något skumt med hela situationen.
A book that disappointed you
Allt av Marianne Fredriksson. Klart överskattad författare.
Favorite book turned into a movie
Borta med vinden är ju onekligen en storslagen film, nästan bättre än boken. Gudfadern är en film som definitivt är bättre än boken, men favorit? Nej. Schakalen av Forsyth är en riktigt bra bok och en bra film, liksom tidigare nämnda Silence of the Lambs.
Favorite romance book
Det här blir tjatigt. Maken. Jane Eyre. Wuthering Heights. Den allvarsamma leken. Romance book, ska det översättas som kärleksroman? En riktig romance book som var överraskande bra (fast dålig) är A Long and Fatal Love Chase av Louisa May Alcott (vars mest kända verk är Little Women).
Bridges of Madison County. Helt vedervärdig. Däremot är filmen ganska bra.
A book you used to love but don’t anymore
I tidiga tonåren var jag väldigt förtjust i Tio små negerpojkar (har säkert läst den mer än tre gånger) men idag har jag svårt för Agatha Christie.
Your favorite writer
Kan inte peka ut en enstaka. Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Astrid Lindgren, Gail Godwin, Inger Alfvén, Barbara Vine, Minette Walters. Edith Södergran, Gustaf Fröding, Elmer Diktonius.
Favorite book of your favorite writer
Gösta Berlings saga. Den allvarsamma leken. Emil i Lönneberga. The Good Husband. Ur kackerlackors levnad. The Blood Doctor. The Devil's Feather.
Favorite male character
Man är väl inte klok om man säger Sherlock Holmes. Martin Beck och Lennart Kollberg är jag också svag för, och synnerligen indignerad över hur de framställs på film.
Favorite female character
Alice Henry och Magda Danvers i The Good Husband. Och Scarlett O'Hara förstås.
Favorite quote from your favorite book
Svårt. Men i likhet med Göran Hägg måste jag ju påstå att inledningen till Gösta Berling är i världsklass: Äntligen stod prästen i predikstolen. En enda mening och vi vet var vi är, vi vet vem vi har väntat på, vi vet att det är något skumt med hela situationen.
A book that disappointed you
Allt av Marianne Fredriksson. Klart överskattad författare.
Favorite book turned into a movie
Borta med vinden är ju onekligen en storslagen film, nästan bättre än boken. Gudfadern är en film som definitivt är bättre än boken, men favorit? Nej. Schakalen av Forsyth är en riktigt bra bok och en bra film, liksom tidigare nämnda Silence of the Lambs.
Favorite romance book
Det här blir tjatigt. Maken. Jane Eyre. Wuthering Heights. Den allvarsamma leken. Romance book, ska det översättas som kärleksroman? En riktig romance book som var överraskande bra (fast dålig) är A Long and Fatal Love Chase av Louisa May Alcott (vars mest kända verk är Little Women).
Ytterligare 10 punkter av 30 om böcker
A book you hated
Bridges of Madison County. Helt vedervärdig. Däremot är filmen ganska bra.
A book you used to love but don’t anymore
I tidiga tonåren var jag väldigt förtjust i Tio små negerpojkar (har säkert läst den mer än tre gånger) men idag har jag svårt för Agatha Christie.
Your favorite writer
Kan inte peka ut en enstaka. Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Astrid Lindgren, Gail Godwin, Inger Alfvén, Barbara Vine, Minette Walters. Edith Södergran, Gustaf Fröding, Elmer Diktonius.
Favorite book of your favorite writer
Gösta Berlings saga. Den allvarsamma leken. Emil i Lönneberga. The Good Husband. Ur kackerlackors levnad. The Blood Doctor. The Devil's Feather.
Favorite male character
Man är väl inte klok om man säger Sherlock Holmes. Martin Beck och Lennart Kollberg är jag också svag för, och synnerligen indignerad över hur de framställs på film.
Favorite female character
Alice Henry och Magda Danvers i The Good Husband. Och Scarlett O'Hara förstås.
Favorite quote from your favorite book
Svårt. Men i likhet med Göran Hägg måste jag ju påstå att inledningen till Gösta Berling är i världsklass: Äntligen stod prästen i predikstolen. En enda mening och vi vet var vi är, vi vet vem vi har väntat på, vi vet att det är något skumt med hela situationen.
A book that disappointed you
Allt av Marianne Fredriksson. Klart överskattad författare.
Favorite book turned into a movie
Borta med vinden är ju onekligen en storslagen film, nästan bättre än boken. Gudfadern är en film som definitivt är bättre än boken, men favorit? Nej. Schakalen av Forsyth är en riktigt bra bok och en bra film, liksom tidigare nämnda Silence of the Lambs.
Favorite romance book
Det här blir tjatigt. Maken. Jane Eyre. Wuthering Heights. Den allvarsamma leken. Romance book, ska det översättas som kärleksroman? En riktig romance book som var överraskande bra (fast dålig) är A Long and Fatal Love Chase av Louisa May Alcott (vars mest kända verk är Little Women).
Bridges of Madison County. Helt vedervärdig. Däremot är filmen ganska bra.
A book you used to love but don’t anymore
I tidiga tonåren var jag väldigt förtjust i Tio små negerpojkar (har säkert läst den mer än tre gånger) men idag har jag svårt för Agatha Christie.
Your favorite writer
Kan inte peka ut en enstaka. Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Astrid Lindgren, Gail Godwin, Inger Alfvén, Barbara Vine, Minette Walters. Edith Södergran, Gustaf Fröding, Elmer Diktonius.
Favorite book of your favorite writer
Gösta Berlings saga. Den allvarsamma leken. Emil i Lönneberga. The Good Husband. Ur kackerlackors levnad. The Blood Doctor. The Devil's Feather.
Favorite male character
Man är väl inte klok om man säger Sherlock Holmes. Martin Beck och Lennart Kollberg är jag också svag för, och synnerligen indignerad över hur de framställs på film.
Favorite female character
Alice Henry och Magda Danvers i The Good Husband. Och Scarlett O'Hara förstås.
Favorite quote from your favorite book
Svårt. Men i likhet med Göran Hägg måste jag ju påstå att inledningen till Gösta Berling är i världsklass: Äntligen stod prästen i predikstolen. En enda mening och vi vet var vi är, vi vet vem vi har väntat på, vi vet att det är något skumt med hela situationen.
A book that disappointed you
Allt av Marianne Fredriksson. Klart överskattad författare.
Favorite book turned into a movie
Borta med vinden är ju onekligen en storslagen film, nästan bättre än boken. Gudfadern är en film som definitivt är bättre än boken, men favorit? Nej. Schakalen av Forsyth är en riktigt bra bok och en bra film, liksom tidigare nämnda Silence of the Lambs.
Favorite romance book
Det här blir tjatigt. Maken. Jane Eyre. Wuthering Heights. Den allvarsamma leken. Romance book, ska det översättas som kärleksroman? En riktig romance book som var överraskande bra (fast dålig) är A Long and Fatal Love Chase av Louisa May Alcott (vars mest kända verk är Little Women).
2011-02-15
April in... ?
Senast pappa och jag reste tillsammans var våren 2003, till Barcelona. Huvudsyftet med resan var att distrahera mig från den förtvivlan som det första IVF-misslyckandet kastade ner mig i.
Eoner av tid har förflutit sedan dess. För det är jag så glad.
Jag är glad också för resan. Det ska bli så roligt att besöka denna stad som jag aldrig har sett, och att göra det med pappa. Vi har gjort många resor tillsammans, och man vet inte hur många möjligheter som återstår.
April in... ?
Senast pappa och jag reste tillsammans var våren 2003, till Barcelona. Huvudsyftet med resan var att distrahera mig från den förtvivlan som det första IVF-misslyckandet kastade ner mig i.
Eoner av tid har förflutit sedan dess. För det är jag så glad.
Jag är glad också för resan. Det ska bli så roligt att besöka denna stad som jag aldrig har sett, och att göra det med pappa. Vi har gjort många resor tillsammans, och man vet inte hur många möjligheter som återstår.
2011-02-14
Skitsökmotor
Jag måste bara ondgöra mig över Stockholms stadsbiblioteks sökmotor. Den är så förbannat usel att jag numera alltid först söker upp boken jag vill ha på Adlibris sajt för att få den exakta titeln och författarnamnet. Ibland hjälper inte ens det, utan jag måste använda ISBN-numret.
Exempel: Vid sökning på från vaggan till deadline (den exakta titeln på Robert Gustafssons självbiografi) får jag ingen träff.
Sökning på där jag kommer från ger ingen träff. Nej, man måste ha hela titeln, som är Där jag kommer från: kriget mot förorten.
Ofta får jag flera hundra träffar, varav de först listade är helt irrelevanta. Ungefär lika värdelöst resultat det, eftersom man knappast orkar leta igenom en så lång träfflista.
Nä, någon algoritmkunnig borde snarast ge sig i kast med detta!
Exempel: Vid sökning på från vaggan till deadline (den exakta titeln på Robert Gustafssons självbiografi) får jag ingen träff.
Sökning på där jag kommer från ger ingen träff. Nej, man måste ha hela titeln, som är Där jag kommer från: kriget mot förorten.
Ofta får jag flera hundra träffar, varav de först listade är helt irrelevanta. Ungefär lika värdelöst resultat det, eftersom man knappast orkar leta igenom en så lång träfflista.
Nä, någon algoritmkunnig borde snarast ge sig i kast med detta!
Skitsökmotor
Jag måste bara ondgöra mig över Stockholms stadsbiblioteks sökmotor. Den är så förbannat usel att jag numera alltid först söker upp boken jag vill ha på Adlibris sajt för att få den exakta titeln och författarnamnet. Ibland hjälper inte ens det, utan jag måste använda ISBN-numret.
Exempel: Vid sökning på från vaggan till deadline (den exakta titeln på Robert Gustafssons självbiografi) får jag ingen träff.
Sökning på där jag kommer från ger ingen träff. Nej, man måste ha hela titeln, som är Där jag kommer från: kriget mot förorten.
Ofta får jag flera hundra träffar, varav de först listade är helt irrelevanta. Ungefär lika värdelöst resultat det, eftersom man knappast orkar leta igenom en så lång träfflista.
Nä, någon algoritmkunnig borde snarast ge sig i kast med detta!
Exempel: Vid sökning på från vaggan till deadline (den exakta titeln på Robert Gustafssons självbiografi) får jag ingen träff.
Sökning på där jag kommer från ger ingen träff. Nej, man måste ha hela titeln, som är Där jag kommer från: kriget mot förorten.
Ofta får jag flera hundra träffar, varav de först listade är helt irrelevanta. Ungefär lika värdelöst resultat det, eftersom man knappast orkar leta igenom en så lång träfflista.
Nä, någon algoritmkunnig borde snarast ge sig i kast med detta!
Tio av 30 punkter om böcker
Jag har idétorka så jag snappar snabbt upp annannans i sin tur uppsnappade frågelista om böcker.
Best book you read last year
Det var nog Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Förutom att vara välskriven och intressant så fyllde den också en stor kunskapslucka hos mig. Inte bara rent historiska fakta, utan den förmådde också förklara och beskriva socialdemokratins storhetstid i Sverige. Mycket läsvärd alltså!
Claes Brittons Min mamma är död var också mycket bra, ärlig och gripande om ett svårt ämne.
A book that you’ve read more than 3 times
Oj, det finns många. Förutom all barn- och ungdomslitteratur som väl inte riktigt räknas (en bra barnbok läser jag minst tre gånger! Jag tror att jag läste The 101 Dalmatians 15 gånger bara på ett år när jag var åtta eller nio.) så finns det några självskrivna. Maken av Gun-Britt Sundström, The Good Husband av Gail Godwin, The Silence of the Lambs av Thomas Harris. Den senare kan verka oväntad men är en utmärkt bok, inte minst för den inkännande beskrivningen av hur det är att vara kvinna och FBI-agent. Sjöwall-Wahlöös romaner om brott liksom Coq Rouge-serien har jag säkert läst tre gånger.
På gränsen mellan ungdoms- och vuxenböcker balanserar två som påminner om varann i det att de beskriver en skolklass av flickor: Törnrosa - feernas tid av Ingrid Sjöstrand och Sången om S:t Croix av Gerd Brantenberg. Jag hade kanske inte läst dem så många gånger om jag upptäckt dem först i vuxen ålder.
När jag tittar igenom min bokhylla inser jag att jag har läst väldigt många böcker två gånger. Om en bok var bra måste jag läsa om den. Om en bok var dålig måste jag nästan göra det också (till exempel The Da Vinci Code - var den verkligen så kass? Ja, det var den. Fast spännande.)
Your favorite series
Anne på Grönkulla återkommer jag ständigt till, även nu som vuxen. De backas tätt upp av Laura och Kulla-Gulla. Med risk för att vara tjatig: Sjöwall-Wahlöö och Coq Rouge gillar jag som sagt också. De förra är mer välskrivna och har bättre person- och miljöskildringar, men båda ger bra tidsbilder. Sedan är ju Fogelströms Stad-serie alldeles fantastisk, och ännu roligare att läsa sedan jag flyttat till Stockholm. Häromåret läste jag om Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, det är en märklig och ganska fascinerande läsning, om än med osannolika intriger på slutet.
Favorite book of your favorite series
Ja, det måste ju bli första Anne-boken. Det kvillrar i mig av förväntan när jag kikar över Mrs Lyndes axel, genom hennes köksfönster och ser Matthew Cuthbert - finklädd på en vardag - köra sin trilla mot Bright River. Vart i all världen är han på väg?
Spänningen stegras i de tre inledande kapitlen, med de genialiska titlarna Fru Rachel Lynde häpnar - Matthew Cuthbert häpnar - Marilla Cuthbert häpnar.
Och än idag förmår jag inte läsa om samme Matthews död utan att gråta.
A book that makes you happy
Böcker som gör mig glad kan delas in i två grupper, dels de som är riktigt bra, kanske rentav oväntat bra. Palme-biografin var en sådan. Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter också.
Sedan har vi böckerna med mys- och lyckofaktor. Hur kan det komma sig att de ofta är brittiska? Listan kan göras lång med allt från Sherlock Holmes till Barbara Vine, för att inte tala om alla barnböcker. Den hemliga trädgården, Narnia-serien. De ovan omtalade 101 dalmatinerna är en just sådan härlig engelsk barnbok, skriven av en verklig hundälskare. Glöm skrikiga Disney-filmer! Jag har tyvärr inte hittat den översatt till svenska, vilket är en skandal. Skulle kanske göra det själv?
A book that makes you sad
Förutom alla dåliga böcker som jag ändå, obegripligt nog, avsätter min tid till, var With Billie av Julia Blackburn, om en av mina idoler Billie Holiday och hennes tragiska livsöde en bok som gjorde mig ganska ledsen. Jag minns också att jag hade svårt att uppskatta den hyllade Angela's Ashes av Frank McCourt, jag tyckte helt enkelt att den var för sorglig och tröstlös.
Most underrated book
Gail Godwin och Anne Tyler är två författare som jag tycker förtjänar mer beröm och större försäljningssiffror.
Most overrated book
Don't get me started.. På senare år, Hypnotisören och Strindbergs stjärna. Även Millenniumserien måste ingå här. Ja, de är alla spännande böcker som gav mig stort nöje medan jag läste dem. Men förtjänar de dessa ohemula internationella framgångar? Nja.
För att inte verka hopplöst pretentiös ska jag tillägga att jag just nu läser en bok av Alice Munro som nämns som Nobelpriskandidat, och inte riktigt förstår hennes storhet heller.
Alice i Underlandet och Nalle Puh tycker jag nog är något överskattade också.
A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Hmmm.. Jag vägrade länge läsa Harry Potter men fick krypa till korset. Snart är det dags att införskaffa serien på svenska åt Q. O vad det ska bli roligt!
Favorite classic book
Jane Eyre, konstaterade jag vid omläsning häromåret. Gone With the Wind, räknas den som klassiker? De har båda så underbart egensinniga hjältinnor att jag blir alldeles glad.
Best book you read last year
Det var nog Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Förutom att vara välskriven och intressant så fyllde den också en stor kunskapslucka hos mig. Inte bara rent historiska fakta, utan den förmådde också förklara och beskriva socialdemokratins storhetstid i Sverige. Mycket läsvärd alltså!
Claes Brittons Min mamma är död var också mycket bra, ärlig och gripande om ett svårt ämne.
A book that you’ve read more than 3 times
Oj, det finns många. Förutom all barn- och ungdomslitteratur som väl inte riktigt räknas (en bra barnbok läser jag minst tre gånger! Jag tror att jag läste The 101 Dalmatians 15 gånger bara på ett år när jag var åtta eller nio.) så finns det några självskrivna. Maken av Gun-Britt Sundström, The Good Husband av Gail Godwin, The Silence of the Lambs av Thomas Harris. Den senare kan verka oväntad men är en utmärkt bok, inte minst för den inkännande beskrivningen av hur det är att vara kvinna och FBI-agent. Sjöwall-Wahlöös romaner om brott liksom Coq Rouge-serien har jag säkert läst tre gånger.
På gränsen mellan ungdoms- och vuxenböcker balanserar två som påminner om varann i det att de beskriver en skolklass av flickor: Törnrosa - feernas tid av Ingrid Sjöstrand och Sången om S:t Croix av Gerd Brantenberg. Jag hade kanske inte läst dem så många gånger om jag upptäckt dem först i vuxen ålder.
När jag tittar igenom min bokhylla inser jag att jag har läst väldigt många böcker två gånger. Om en bok var bra måste jag läsa om den. Om en bok var dålig måste jag nästan göra det också (till exempel The Da Vinci Code - var den verkligen så kass? Ja, det var den. Fast spännande.)
Your favorite series
Anne på Grönkulla återkommer jag ständigt till, även nu som vuxen. De backas tätt upp av Laura och Kulla-Gulla. Med risk för att vara tjatig: Sjöwall-Wahlöö och Coq Rouge gillar jag som sagt också. De förra är mer välskrivna och har bättre person- och miljöskildringar, men båda ger bra tidsbilder. Sedan är ju Fogelströms Stad-serie alldeles fantastisk, och ännu roligare att läsa sedan jag flyttat till Stockholm. Häromåret läste jag om Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, det är en märklig och ganska fascinerande läsning, om än med osannolika intriger på slutet.
Favorite book of your favorite series
Ja, det måste ju bli första Anne-boken. Det kvillrar i mig av förväntan när jag kikar över Mrs Lyndes axel, genom hennes köksfönster och ser Matthew Cuthbert - finklädd på en vardag - köra sin trilla mot Bright River. Vart i all världen är han på väg?
Spänningen stegras i de tre inledande kapitlen, med de genialiska titlarna Fru Rachel Lynde häpnar - Matthew Cuthbert häpnar - Marilla Cuthbert häpnar.
Och än idag förmår jag inte läsa om samme Matthews död utan att gråta.
A book that makes you happy
Böcker som gör mig glad kan delas in i två grupper, dels de som är riktigt bra, kanske rentav oväntat bra. Palme-biografin var en sådan. Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter också.
Sedan har vi böckerna med mys- och lyckofaktor. Hur kan det komma sig att de ofta är brittiska? Listan kan göras lång med allt från Sherlock Holmes till Barbara Vine, för att inte tala om alla barnböcker. Den hemliga trädgården, Narnia-serien. De ovan omtalade 101 dalmatinerna är en just sådan härlig engelsk barnbok, skriven av en verklig hundälskare. Glöm skrikiga Disney-filmer! Jag har tyvärr inte hittat den översatt till svenska, vilket är en skandal. Skulle kanske göra det själv?
A book that makes you sad
Förutom alla dåliga böcker som jag ändå, obegripligt nog, avsätter min tid till, var With Billie av Julia Blackburn, om en av mina idoler Billie Holiday och hennes tragiska livsöde en bok som gjorde mig ganska ledsen. Jag minns också att jag hade svårt att uppskatta den hyllade Angela's Ashes av Frank McCourt, jag tyckte helt enkelt att den var för sorglig och tröstlös.
Most underrated book
Gail Godwin och Anne Tyler är två författare som jag tycker förtjänar mer beröm och större försäljningssiffror.
Most overrated book
Don't get me started.. På senare år, Hypnotisören och Strindbergs stjärna. Även Millenniumserien måste ingå här. Ja, de är alla spännande böcker som gav mig stort nöje medan jag läste dem. Men förtjänar de dessa ohemula internationella framgångar? Nja.
För att inte verka hopplöst pretentiös ska jag tillägga att jag just nu läser en bok av Alice Munro som nämns som Nobelpriskandidat, och inte riktigt förstår hennes storhet heller.
Alice i Underlandet och Nalle Puh tycker jag nog är något överskattade också.
A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Hmmm.. Jag vägrade länge läsa Harry Potter men fick krypa till korset. Snart är det dags att införskaffa serien på svenska åt Q. O vad det ska bli roligt!
Favorite classic book
Jane Eyre, konstaterade jag vid omläsning häromåret. Gone With the Wind, räknas den som klassiker? De har båda så underbart egensinniga hjältinnor att jag blir alldeles glad.
Tio av 30 punkter om böcker
Jag har idétorka så jag snappar snabbt upp annannans i sin tur uppsnappade frågelista om böcker.
Best book you read last year
Det var nog Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Förutom att vara välskriven och intressant så fyllde den också en stor kunskapslucka hos mig. Inte bara rent historiska fakta, utan den förmådde också förklara och beskriva socialdemokratins storhetstid i Sverige. Mycket läsvärd alltså!
Claes Brittons Min mamma är död var också mycket bra, ärlig och gripande om ett svårt ämne.
A book that you’ve read more than 3 times
Oj, det finns många. Förutom all barn- och ungdomslitteratur som väl inte riktigt räknas (en bra barnbok läser jag minst tre gånger! Jag tror att jag läste The 101 Dalmatians 15 gånger bara på ett år när jag var åtta eller nio.) så finns det några självskrivna. Maken av Gun-Britt Sundström, The Good Husband av Gail Godwin, The Silence of the Lambs av Thomas Harris. Den senare kan verka oväntad men är en utmärkt bok, inte minst för den inkännande beskrivningen av hur det är att vara kvinna och FBI-agent. Sjöwall-Wahlöös romaner om brott liksom Coq Rouge-serien har jag säkert läst tre gånger.
På gränsen mellan ungdoms- och vuxenböcker balanserar två som påminner om varann i det att de beskriver en skolklass av flickor: Törnrosa - feernas tid av Ingrid Sjöstrand och Sången om S:t Croix av Gerd Brantenberg. Jag hade kanske inte läst dem så många gånger om jag upptäckt dem först i vuxen ålder.
När jag tittar igenom min bokhylla inser jag att jag har läst väldigt många böcker två gånger. Om en bok var bra måste jag läsa om den. Om en bok var dålig måste jag nästan göra det också (till exempel The Da Vinci Code - var den verkligen så kass? Ja, det var den. Fast spännande.)
Your favorite series
Anne på Grönkulla återkommer jag ständigt till, även nu som vuxen. De backas tätt upp av Laura och Kulla-Gulla. Med risk för att vara tjatig: Sjöwall-Wahlöö och Coq Rouge gillar jag som sagt också. De förra är mer välskrivna och har bättre person- och miljöskildringar, men båda ger bra tidsbilder. Sedan är ju Fogelströms Stad-serie alldeles fantastisk, och ännu roligare att läsa sedan jag flyttat till Stockholm. Häromåret läste jag om Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, det är en märklig och ganska fascinerande läsning, om än med osannolika intriger på slutet.
Favorite book of your favorite series
Ja, det måste ju bli första Anne-boken. Det kvillrar i mig av förväntan när jag kikar över Mrs Lyndes axel, genom hennes köksfönster och ser Matthew Cuthbert - finklädd på en vardag - köra sin trilla mot Bright River. Vart i all världen är han på väg?
Spänningen stegras i de tre inledande kapitlen, med de genialiska titlarna Fru Rachel Lynde häpnar - Matthew Cuthbert häpnar - Marilla Cuthbert häpnar.
Och än idag förmår jag inte läsa om samme Matthews död utan att gråta.
A book that makes you happy
Böcker som gör mig glad kan delas in i två grupper, dels de som är riktigt bra, kanske rentav oväntat bra. Palme-biografin var en sådan. Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter också.
Sedan har vi böckerna med mys- och lyckofaktor. Hur kan det komma sig att de ofta är brittiska? Listan kan göras lång med allt från Sherlock Holmes till Barbara Vine, för att inte tala om alla barnböcker. Den hemliga trädgården, Narnia-serien. De ovan omtalade 101 dalmatinerna är en just sådan härlig engelsk barnbok, skriven av en verklig hundälskare. Glöm skrikiga Disney-filmer! Jag har tyvärr inte hittat den översatt till svenska, vilket är en skandal. Skulle kanske göra det själv?
A book that makes you sad
Förutom alla dåliga böcker som jag ändå, obegripligt nog, avsätter min tid till, var With Billie av Julia Blackburn, om en av mina idoler Billie Holiday och hennes tragiska livsöde en bok som gjorde mig ganska ledsen. Jag minns också att jag hade svårt att uppskatta den hyllade Angela's Ashes av Frank McCourt, jag tyckte helt enkelt att den var för sorglig och tröstlös.
Most underrated book
Gail Godwin och Anne Tyler är två författare som jag tycker förtjänar mer beröm och större försäljningssiffror.
Most overrated book
Don't get me started.. På senare år, Hypnotisören och Strindbergs stjärna. Även Millenniumserien måste ingå här. Ja, de är alla spännande böcker som gav mig stort nöje medan jag läste dem. Men förtjänar de dessa ohemula internationella framgångar? Nja.
För att inte verka hopplöst pretentiös ska jag tillägga att jag just nu läser en bok av Alice Munro som nämns som Nobelpriskandidat, och inte riktigt förstår hennes storhet heller.
Alice i Underlandet och Nalle Puh tycker jag nog är något överskattade också.
A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Hmmm.. Jag vägrade länge läsa Harry Potter men fick krypa till korset. Snart är det dags att införskaffa serien på svenska åt Q. O vad det ska bli roligt!
Favorite classic book
Jane Eyre, konstaterade jag vid omläsning häromåret. Gone With the Wind, räknas den som klassiker? De har båda så underbart egensinniga hjältinnor att jag blir alldeles glad.
Best book you read last year
Det var nog Underbara dagar framför oss, Henrik Berggrens biografi över Olof Palme. Förutom att vara välskriven och intressant så fyllde den också en stor kunskapslucka hos mig. Inte bara rent historiska fakta, utan den förmådde också förklara och beskriva socialdemokratins storhetstid i Sverige. Mycket läsvärd alltså!
Claes Brittons Min mamma är död var också mycket bra, ärlig och gripande om ett svårt ämne.
A book that you’ve read more than 3 times
Oj, det finns många. Förutom all barn- och ungdomslitteratur som väl inte riktigt räknas (en bra barnbok läser jag minst tre gånger! Jag tror att jag läste The 101 Dalmatians 15 gånger bara på ett år när jag var åtta eller nio.) så finns det några självskrivna. Maken av Gun-Britt Sundström, The Good Husband av Gail Godwin, The Silence of the Lambs av Thomas Harris. Den senare kan verka oväntad men är en utmärkt bok, inte minst för den inkännande beskrivningen av hur det är att vara kvinna och FBI-agent. Sjöwall-Wahlöös romaner om brott liksom Coq Rouge-serien har jag säkert läst tre gånger.
På gränsen mellan ungdoms- och vuxenböcker balanserar två som påminner om varann i det att de beskriver en skolklass av flickor: Törnrosa - feernas tid av Ingrid Sjöstrand och Sången om S:t Croix av Gerd Brantenberg. Jag hade kanske inte läst dem så många gånger om jag upptäckt dem först i vuxen ålder.
När jag tittar igenom min bokhylla inser jag att jag har läst väldigt många böcker två gånger. Om en bok var bra måste jag läsa om den. Om en bok var dålig måste jag nästan göra det också (till exempel The Da Vinci Code - var den verkligen så kass? Ja, det var den. Fast spännande.)
Your favorite series
Anne på Grönkulla återkommer jag ständigt till, även nu som vuxen. De backas tätt upp av Laura och Kulla-Gulla. Med risk för att vara tjatig: Sjöwall-Wahlöö och Coq Rouge gillar jag som sagt också. De förra är mer välskrivna och har bättre person- och miljöskildringar, men båda ger bra tidsbilder. Sedan är ju Fogelströms Stad-serie alldeles fantastisk, och ännu roligare att läsa sedan jag flyttat till Stockholm. Häromåret läste jag om Agnes von Krusenstjernas Fröknarna von Pahlen, det är en märklig och ganska fascinerande läsning, om än med osannolika intriger på slutet.
Favorite book of your favorite series
Ja, det måste ju bli första Anne-boken. Det kvillrar i mig av förväntan när jag kikar över Mrs Lyndes axel, genom hennes köksfönster och ser Matthew Cuthbert - finklädd på en vardag - köra sin trilla mot Bright River. Vart i all världen är han på väg?
Spänningen stegras i de tre inledande kapitlen, med de genialiska titlarna Fru Rachel Lynde häpnar - Matthew Cuthbert häpnar - Marilla Cuthbert häpnar.
Och än idag förmår jag inte läsa om samme Matthews död utan att gråta.
A book that makes you happy
Böcker som gör mig glad kan delas in i två grupper, dels de som är riktigt bra, kanske rentav oväntat bra. Palme-biografin var en sådan. Eva Ströms översättning av Shakespeares sonetter också.
Sedan har vi böckerna med mys- och lyckofaktor. Hur kan det komma sig att de ofta är brittiska? Listan kan göras lång med allt från Sherlock Holmes till Barbara Vine, för att inte tala om alla barnböcker. Den hemliga trädgården, Narnia-serien. De ovan omtalade 101 dalmatinerna är en just sådan härlig engelsk barnbok, skriven av en verklig hundälskare. Glöm skrikiga Disney-filmer! Jag har tyvärr inte hittat den översatt till svenska, vilket är en skandal. Skulle kanske göra det själv?
A book that makes you sad
Förutom alla dåliga böcker som jag ändå, obegripligt nog, avsätter min tid till, var With Billie av Julia Blackburn, om en av mina idoler Billie Holiday och hennes tragiska livsöde en bok som gjorde mig ganska ledsen. Jag minns också att jag hade svårt att uppskatta den hyllade Angela's Ashes av Frank McCourt, jag tyckte helt enkelt att den var för sorglig och tröstlös.
Most underrated book
Gail Godwin och Anne Tyler är två författare som jag tycker förtjänar mer beröm och större försäljningssiffror.
Most overrated book
Don't get me started.. På senare år, Hypnotisören och Strindbergs stjärna. Även Millenniumserien måste ingå här. Ja, de är alla spännande böcker som gav mig stort nöje medan jag läste dem. Men förtjänar de dessa ohemula internationella framgångar? Nja.
För att inte verka hopplöst pretentiös ska jag tillägga att jag just nu läser en bok av Alice Munro som nämns som Nobelpriskandidat, och inte riktigt förstår hennes storhet heller.
Alice i Underlandet och Nalle Puh tycker jag nog är något överskattade också.
A book you thought you wouldn’t like but ended up loving
Hmmm.. Jag vägrade länge läsa Harry Potter men fick krypa till korset. Snart är det dags att införskaffa serien på svenska åt Q. O vad det ska bli roligt!
Favorite classic book
Jane Eyre, konstaterade jag vid omläsning häromåret. Gone With the Wind, räknas den som klassiker? De har båda så underbart egensinniga hjältinnor att jag blir alldeles glad.
2011-02-10
Tänkvärt
Jag håller sporadisk men ändock kontakt med två av de tjejer som blev uppsagda från min arbetsplats redan förrförra sommaren. De har för länge sedan hittat mycket bättre jobb. Hoppas det går så för mig också.
Med en av dem hade jag en intressant mejlkonversation häromdagen. Hon är ett par år yngre än jag, och mycket tuffare. Hon jobbar som en iller vilket börjar ge utdelning. Hennes karriär pekar spikrakt uppåt. Jag är så glad för hennes skull, inte minst för att hon har en chef som ser och uppskattar hennes kvaliteter.
Jag gratulerade och berömde henne, och tillät mig att gnälla lite själv: Jag tycker liksom aldrig riktigt att jag får till det. Jag har haft jobb som jag har trivts med, bra till och med, men det har aldrig varat mer än något år eller två. Det är så himla svårt att upprätthålla intresset, att behålla balansen. Grundproblemet är kanske att jag inte är tillräckligt intresserad av teknik, skulle kanske inte ha blivit ingenjör utan bibliotekarie eller operasångerska. Men då tänker jag, hur många män skulle tänka så? Det finns ju massor av manliga ingenjörer som inte heller är teknikintresserade men som klarar sig utmärkt ändå.
Hennes svar: Jag tror inte att karriären styrs av teknikintresset. Tror inte det finns många teknikintresserade män i toppen (exempel på detta är Michael Treschow, han jobbade som utvecklingsingenjör två år, kanske det tråkigaste han gjort uttryckte han i en intervju). Jag drivs av - faktiskt! - pengar! och viljan att se hur långt jag kan komma. Ingenjör blev jag endast för jag trodde det var en bra karriärväg att gå. Sedan är det en fördel att ha teknisk förståelse men som projektledare, chef etc så är inte teknikintresset det viktiga, men en viss logisk förståelse är fördelaktigt och det har vi båda två tack vare utbildningen. Teknikintresserade chefer, värre sort finns inte, det har jag erfarenhet av!
Med en av dem hade jag en intressant mejlkonversation häromdagen. Hon är ett par år yngre än jag, och mycket tuffare. Hon jobbar som en iller vilket börjar ge utdelning. Hennes karriär pekar spikrakt uppåt. Jag är så glad för hennes skull, inte minst för att hon har en chef som ser och uppskattar hennes kvaliteter.
Jag gratulerade och berömde henne, och tillät mig att gnälla lite själv: Jag tycker liksom aldrig riktigt att jag får till det. Jag har haft jobb som jag har trivts med, bra till och med, men det har aldrig varat mer än något år eller två. Det är så himla svårt att upprätthålla intresset, att behålla balansen. Grundproblemet är kanske att jag inte är tillräckligt intresserad av teknik, skulle kanske inte ha blivit ingenjör utan bibliotekarie eller operasångerska. Men då tänker jag, hur många män skulle tänka så? Det finns ju massor av manliga ingenjörer som inte heller är teknikintresserade men som klarar sig utmärkt ändå.
Hennes svar: Jag tror inte att karriären styrs av teknikintresset. Tror inte det finns många teknikintresserade män i toppen (exempel på detta är Michael Treschow, han jobbade som utvecklingsingenjör två år, kanske det tråkigaste han gjort uttryckte han i en intervju). Jag drivs av - faktiskt! - pengar! och viljan att se hur långt jag kan komma. Ingenjör blev jag endast för jag trodde det var en bra karriärväg att gå. Sedan är det en fördel att ha teknisk förståelse men som projektledare, chef etc så är inte teknikintresset det viktiga, men en viss logisk förståelse är fördelaktigt och det har vi båda två tack vare utbildningen. Teknikintresserade chefer, värre sort finns inte, det har jag erfarenhet av!
Jag tror att detta med att jobba med något man brinner för bla bla är en massa kvinnotrams d v s de som inte har koll på verkligheten som har skapat denna myt. Man behöver inte bli man, men det är bra att lära sig av dem!
Helt olika är vi kanske inte, för om jag skulle nämna mina två drivkrafter att välja ingenjörsyrket så är det faktiskt just pengar och en vilja att utforska min gräns. Klarar jag det här?
Ändå kan jag inte låta bli att gång på gång återkomma till tanken att skolan är flickornas arena, och arbetslivet männens. Flickor drar ifrån pojkar i fråga om betyg och högskolepoäng. Men ute i arbetslivet sackar vi efter.
Hur fan ska man ändra på det?
Tänkvärt
Jag håller sporadisk men ändock kontakt med två av de tjejer som blev uppsagda från min arbetsplats redan förrförra sommaren. De har för länge sedan hittat mycket bättre jobb. Hoppas det går så för mig också.
Med en av dem hade jag en intressant mejlkonversation häromdagen. Hon är ett par år yngre än jag, och mycket tuffare. Hon jobbar som en iller vilket börjar ge utdelning. Hennes karriär pekar spikrakt uppåt. Jag är så glad för hennes skull, inte minst för att hon har en chef som ser och uppskattar hennes kvaliteter.
Jag gratulerade och berömde henne, och tillät mig att gnälla lite själv: Jag tycker liksom aldrig riktigt att jag får till det. Jag har haft jobb som jag har trivts med, bra till och med, men det har aldrig varat mer än något år eller två. Det är så himla svårt att upprätthålla intresset, att behålla balansen. Grundproblemet är kanske att jag inte är tillräckligt intresserad av teknik, skulle kanske inte ha blivit ingenjör utan bibliotekarie eller operasångerska. Men då tänker jag, hur många män skulle tänka så? Det finns ju massor av manliga ingenjörer som inte heller är teknikintresserade men som klarar sig utmärkt ändå.
Hennes svar: Jag tror inte att karriären styrs av teknikintresset. Tror inte det finns många teknikintresserade män i toppen (exempel på detta är Michael Treschow, han jobbade som utvecklingsingenjör två år, kanske det tråkigaste han gjort uttryckte han i en intervju). Jag drivs av - faktiskt! - pengar! och viljan att se hur långt jag kan komma. Ingenjör blev jag endast för jag trodde det var en bra karriärväg att gå. Sedan är det en fördel att ha teknisk förståelse men som projektledare, chef etc så är inte teknikintresset det viktiga, men en viss logisk förståelse är fördelaktigt och det har vi båda två tack vare utbildningen. Teknikintresserade chefer, värre sort finns inte, det har jag erfarenhet av!
Med en av dem hade jag en intressant mejlkonversation häromdagen. Hon är ett par år yngre än jag, och mycket tuffare. Hon jobbar som en iller vilket börjar ge utdelning. Hennes karriär pekar spikrakt uppåt. Jag är så glad för hennes skull, inte minst för att hon har en chef som ser och uppskattar hennes kvaliteter.
Jag gratulerade och berömde henne, och tillät mig att gnälla lite själv: Jag tycker liksom aldrig riktigt att jag får till det. Jag har haft jobb som jag har trivts med, bra till och med, men det har aldrig varat mer än något år eller två. Det är så himla svårt att upprätthålla intresset, att behålla balansen. Grundproblemet är kanske att jag inte är tillräckligt intresserad av teknik, skulle kanske inte ha blivit ingenjör utan bibliotekarie eller operasångerska. Men då tänker jag, hur många män skulle tänka så? Det finns ju massor av manliga ingenjörer som inte heller är teknikintresserade men som klarar sig utmärkt ändå.
Hennes svar: Jag tror inte att karriären styrs av teknikintresset. Tror inte det finns många teknikintresserade män i toppen (exempel på detta är Michael Treschow, han jobbade som utvecklingsingenjör två år, kanske det tråkigaste han gjort uttryckte han i en intervju). Jag drivs av - faktiskt! - pengar! och viljan att se hur långt jag kan komma. Ingenjör blev jag endast för jag trodde det var en bra karriärväg att gå. Sedan är det en fördel att ha teknisk förståelse men som projektledare, chef etc så är inte teknikintresset det viktiga, men en viss logisk förståelse är fördelaktigt och det har vi båda två tack vare utbildningen. Teknikintresserade chefer, värre sort finns inte, det har jag erfarenhet av!
Jag tror att detta med att jobba med något man brinner för bla bla är en massa kvinnotrams d v s de som inte har koll på verkligheten som har skapat denna myt. Man behöver inte bli man, men det är bra att lära sig av dem!
Helt olika är vi kanske inte, för om jag skulle nämna mina två drivkrafter att välja ingenjörsyrket så är det faktiskt just pengar och en vilja att utforska min gräns. Klarar jag det här?
Ändå kan jag inte låta bli att gång på gång återkomma till tanken att skolan är flickornas arena, och arbetslivet männens. Flickor drar ifrån pojkar i fråga om betyg och högskolepoäng. Men ute i arbetslivet sackar vi efter.
Hur fan ska man ändra på det?
2011-02-07
Läkarbesök
Idag var jag på neonatal med Y på vad som visade sig vara vårt sista besök där. Y är 17 månader gammal, korrigerad ålder, och helt normalt utvecklad. Detta betvivlade jag inte en sekund men det är skönt att få proffsens bedömning. Läkare och sjukgymnast lekte med och iakttog honom i en halvtimme och förklarade sedan att någon ytterligare uppföljning inte behövs.
Han är rörlig och djärv, sa jag i början av besöket. Mot slutet av halvtimmen bevisade Y detta genom att klättra upp på en pall och ställa sig upp på den. Doktorn drog först efter andan, men konstaterade sedan: han har ju koll.
Det enda som bekymrar oss är ju sömnen, men där tycker vi oss ana en viss förbättring. Bara han inte har ont någonstans, sa jag till doktorn. Då skulle han ha det på dagen också, svarade han. Också denne doktor tycktes dela vår uppfattning att det är otrygghet, nattskräck eller mardrömmar och att det går över med tiden.
Jag frågade till sist när vi kan förvänta oss att han börjar prata, kommer han att vara sen med det? Han pratar ju redan, sa doktorn roat. Han har ett ljud för bil och ett annat för boll.
Tamejtusan om det inte stämmer.
Om några dagar är det precis ett år sedan vi fick reda på att han fanns.
Han är rörlig och djärv, sa jag i början av besöket. Mot slutet av halvtimmen bevisade Y detta genom att klättra upp på en pall och ställa sig upp på den. Doktorn drog först efter andan, men konstaterade sedan: han har ju koll.
Det enda som bekymrar oss är ju sömnen, men där tycker vi oss ana en viss förbättring. Bara han inte har ont någonstans, sa jag till doktorn. Då skulle han ha det på dagen också, svarade han. Också denne doktor tycktes dela vår uppfattning att det är otrygghet, nattskräck eller mardrömmar och att det går över med tiden.
Jag frågade till sist när vi kan förvänta oss att han börjar prata, kommer han att vara sen med det? Han pratar ju redan, sa doktorn roat. Han har ett ljud för bil och ett annat för boll.
Tamejtusan om det inte stämmer.
Om några dagar är det precis ett år sedan vi fick reda på att han fanns.
Läkarbesök
Idag var jag på neonatal med Y på vad som visade sig vara vårt sista besök där. Y är 17 månader gammal, korrigerad ålder, och helt normalt utvecklad. Detta betvivlade jag inte en sekund men det är skönt att få proffsens bedömning. Läkare och sjukgymnast lekte med och iakttog honom i en halvtimme och förklarade sedan att någon ytterligare uppföljning inte behövs.
Han är rörlig och djärv, sa jag i början av besöket. Mot slutet av halvtimmen bevisade Y detta genom att klättra upp på en pall och ställa sig upp på den. Doktorn drog först efter andan, men konstaterade sedan: han har ju koll.
Det enda som bekymrar oss är ju sömnen, men där tycker vi oss ana en viss förbättring. Bara han inte har ont någonstans, sa jag till doktorn. Då skulle han ha det på dagen också, svarade han. Också denne doktor tycktes dela vår uppfattning att det är otrygghet, nattskräck eller mardrömmar och att det går över med tiden.
Jag frågade till sist när vi kan förvänta oss att han börjar prata, kommer han att vara sen med det? Han pratar ju redan, sa doktorn roat. Han har ett ljud för bil och ett annat för boll.
Tamejtusan om det inte stämmer.
Om några dagar är det precis ett år sedan vi fick reda på att han fanns.
Han är rörlig och djärv, sa jag i början av besöket. Mot slutet av halvtimmen bevisade Y detta genom att klättra upp på en pall och ställa sig upp på den. Doktorn drog först efter andan, men konstaterade sedan: han har ju koll.
Det enda som bekymrar oss är ju sömnen, men där tycker vi oss ana en viss förbättring. Bara han inte har ont någonstans, sa jag till doktorn. Då skulle han ha det på dagen också, svarade han. Också denne doktor tycktes dela vår uppfattning att det är otrygghet, nattskräck eller mardrömmar och att det går över med tiden.
Jag frågade till sist när vi kan förvänta oss att han börjar prata, kommer han att vara sen med det? Han pratar ju redan, sa doktorn roat. Han har ett ljud för bil och ett annat för boll.
Tamejtusan om det inte stämmer.
Om några dagar är det precis ett år sedan vi fick reda på att han fanns.
2011-02-06
Vanedjur
Nu har jag en ny mobil. Med kontantkort och ett lätt nummer som jag redan lärt mig utantill. Pekskärm och Spotify Premium minsann. Lite lagom plastigt, tjejigt rosa skal som kontrast till den superseriösa metallblaffan jag hade innan. Jo, för detta är ju min privata mobil.
Ändå har jag tillbringat de senaste timmarna i soffan, yttrande osande eder. Jag har av misstag råkat ringa både mamma, pappa och Nummerupplysningen. Jag har inte lyckats aktivera röstbrevlådan ännu, eller hitta ett fiffigt sätt att skicka ut mass-SMS med mitt nya nummer. Inget funkar som jag är van vid, detta är en Sony Ericsson och jag har haft Nokia de senaste sex åren. Den är säkert inte sämre, bara annorlunda. Och just nu gillar jag inte annorlunda. Vill slippa lära om och lära nytt.
Kan det vara för att jag har fyllt fyrtio?
Ändå har jag tillbringat de senaste timmarna i soffan, yttrande osande eder. Jag har av misstag råkat ringa både mamma, pappa och Nummerupplysningen. Jag har inte lyckats aktivera röstbrevlådan ännu, eller hitta ett fiffigt sätt att skicka ut mass-SMS med mitt nya nummer. Inget funkar som jag är van vid, detta är en Sony Ericsson och jag har haft Nokia de senaste sex åren. Den är säkert inte sämre, bara annorlunda. Och just nu gillar jag inte annorlunda. Vill slippa lära om och lära nytt.
Kan det vara för att jag har fyllt fyrtio?
Vanedjur
Nu har jag en ny mobil. Med kontantkort och ett lätt nummer som jag redan lärt mig utantill. Pekskärm och Spotify Premium minsann. Lite lagom plastigt, tjejigt rosa skal som kontrast till den superseriösa metallblaffan jag hade innan. Jo, för detta är ju min privata mobil.
Ändå har jag tillbringat de senaste timmarna i soffan, yttrande osande eder. Jag har av misstag råkat ringa både mamma, pappa och Nummerupplysningen. Jag har inte lyckats aktivera röstbrevlådan ännu, eller hitta ett fiffigt sätt att skicka ut mass-SMS med mitt nya nummer. Inget funkar som jag är van vid, detta är en Sony Ericsson och jag har haft Nokia de senaste sex åren. Den är säkert inte sämre, bara annorlunda. Och just nu gillar jag inte annorlunda. Vill slippa lära om och lära nytt.
Kan det vara för att jag har fyllt fyrtio?
Ändå har jag tillbringat de senaste timmarna i soffan, yttrande osande eder. Jag har av misstag råkat ringa både mamma, pappa och Nummerupplysningen. Jag har inte lyckats aktivera röstbrevlådan ännu, eller hitta ett fiffigt sätt att skicka ut mass-SMS med mitt nya nummer. Inget funkar som jag är van vid, detta är en Sony Ericsson och jag har haft Nokia de senaste sex åren. Den är säkert inte sämre, bara annorlunda. Och just nu gillar jag inte annorlunda. Vill slippa lära om och lära nytt.
Kan det vara för att jag har fyllt fyrtio?
2011-02-04
Citatquiz igen: en gammal kärlek
Jag slog på TV:n i söndags kväll för att titta på BBC:s nya serie. Inte utan vissa farhågor, hur skulle en av mina litterära älsklingar misshandlas? Men när jag stängde av var jag upprymd. Visst hade det gjorts massor av ändringar och anpassningar, men på ett intelligent och känsligt sätt. Seriens manusförfattare tycks dela min faiblesse.
Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:
It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.
"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"
"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."
"Your child?"
She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."
"I understood that it did not open."
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.
It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.
"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."
X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.
"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."
Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."
Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!
Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:
It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.
"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"
"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."
"Your child?"
She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."
"I understood that it did not open."
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.
It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.
"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."
X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.
"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."
Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."
Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!
Citatquiz igen: en gammal kärlek
Jag slog på TV:n i söndags kväll för att titta på BBC:s nya serie. Inte utan vissa farhågor, hur skulle en av mina litterära älsklingar misshandlas? Men när jag stängde av var jag upprymd. Visst hade det gjorts massor av ändringar och anpassningar, men på ett intelligent och känsligt sätt. Seriens manusförfattare tycks dela min faiblesse.
Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:
It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.
"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"
"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."
"Your child?"
She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."
"I understood that it did not open."
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.
It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.
"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."
X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.
"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."
Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."
Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!
Det gör nog flera av mina läsare också, så listiga som ni är förstår ni säkert vem jag pratar om. Lite svårare är kanske att gissa vilket verk nedanstående citat är hämtat från? En man avslöjar - med benäget bistånd av vår huvudperson - sin hustrus hemlighet:
It was a cosey, well-furnished apartment, with two candles burning upon the table and two upon the mantelpiece. In the corner, stooping over a desk, there sat what appeared to be a little girl. Her face was turned away as we entered, but we could see that she was dressed in a red frock, and that she had long white gloves on. As she whisked round to us, I gave a cry of surprise and horror. The face which she turned towards us was of the strangest livid tint, and the features were absolutely devoid of any expression. An instant later the mystery was explained. X, with a laugh, passed his hand behind the child's ear, a mask peeled off from her countenance, an there was a little coal black negress, with all her white teeth flashing in amusement at our amazed faces. I burst out laughing, out of sympathy with her merriment; but Grant Munro stood staring, with his hand clutching his throat.
"My God!" he cried. "What can be the meaning of this?"
"I will tell you the meaning of it," cried the lady, sweeping into the room with a proud, set face. "You have forced me, against my own judgment, to tell you, and now we must both make the best of it. My husband died at Atlanta. My child survived."
"Your child?"
She drew a large silver locket from her bosom. "You have never seen this open."
"I understood that it did not open."
She touched a spring, and the front hinged back. There was a portrait within of a man, strikingly handsome and intelligent, but bearing unmistakable signs upon his features of his African descent.
"That is John Hebron, of Atlanta," said the lady, "and a nobler man never walked the earth. I cut myself off from my race in order to wed him; but never once while he lived did I for an instant regret it. It was our misfortune that our only child took after his people rather than mine. It is often so in such matches, and little Lucy is darker far than ever her father was. But dark or fair, she is my own dear little girlie, and her mother's pet." -------- "When I left her in America," she continued, "it was only because her health was weak, and the change might have done her harm. ------- Never for an instant did I dream of disowning her as my child. But when chance threw you in my way, Jack, and I learned to love you, I feared to tell you about my child. God forgive me, I feared that I should lose you, and I had not the courage to tell you. I had to choose between you, and in my weakness I turned away from my own little girl. ----- And now to-night you at last know all, and I ask you what is to become of us, my child and me?" She clasped her hands and waited for an answer.
It was a long two minutes before Grant Munro broke the silence, and when his answer came it was one of which I love to think. He lifted the little child, kissed her, and then, still carrying her, he held his other hand out to his wife and turned towards the door.
"We can talk it over more comfortably at home," said he. "I am not a very good man, Effie, but I think that I am a better one than you have given me credit for being."
X and I followed them down the lane, and my friend plucked at my sleeve as we came out.
"I think," said he, "that we shall be of more use in London than in Norbury."
Not another word did he say of the case until late that night, when he was turning away, with his lighted candle, for his bedroom.
----- "if it should ever strike you that I am getting a little over-confident in my powers, or giving less pains to a case than it deserves, kindly whisper 'Norbury' in my ear, and I shall be infinitely obliged to you."
Detta är en av mina favorithistorier, inte minst för det sympatiska budskapet. Betänk att ovanstående skrevs 1893!
2011-02-03
Mitt vackraste jag
Beskedet kom redan idag. När jag matade Y med köttbullar ringde telefonen, med en spänd och olycklig VD i andra änden. Han ville först inte säga vad det gällde på telefon, utan boka ett möte nästa vecka. Jag förstår, sa jag lugnande. Uppsägning, inte sant?
På onsdag ska jag till mitt jobb för sista gången. Säga hejdå, lämna dator och mobil, emotta betyg. Y får följa med. Det ville vår VD gärna. Det blir lättare då, sa han.
Jag var lugn och glad, nog inte hans svåraste case idag. Ändå brast jag i gråt när vi lagt på. Höll Y tätt, tätt och sa att jag skiter väl i det där jävla jobbet, det är du och din bror som är viktiga.
När O kom hem formulerade jag det som skavt hela dagen. Att jag inte riktigt fattar varför jag är så ledsen. Jag visste ju. Jag vill ju inte vara kvar heller. Jag har gott hopp om att hitta något bättre.
Men när jag tänker efter blir jag rädd. Mitt arbetsliv har varit en berg-och dalbana. En kamp, tidvis. Visst har jag haft jobb jag har gillat, till och med älskat. Något år eller så. Sedan har något gått åt helvete. Eller så har tillvaron skruvats åt. Stressen har gjort att jag har kantrat.
Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?
Som ofta annars möttes vi inte helt. O sa något, jag kände mig avfärdad och gick till träningen utan att säga hejdå, med en hård arg knut i magen.
På vägen lyssnade jag på musik, slumpvis utvald. Och plötsligt var det At My Most Beautiful med REM. Som jag grät i halkan och mörkret. En häftig gråt, inte som tidigare idag. Något som skulle ut. Katarsiskt.
Nu tycker jag att jag har grinat nog över detta förbannade jobb.
På onsdag ska jag till mitt jobb för sista gången. Säga hejdå, lämna dator och mobil, emotta betyg. Y får följa med. Det ville vår VD gärna. Det blir lättare då, sa han.
Jag var lugn och glad, nog inte hans svåraste case idag. Ändå brast jag i gråt när vi lagt på. Höll Y tätt, tätt och sa att jag skiter väl i det där jävla jobbet, det är du och din bror som är viktiga.
När O kom hem formulerade jag det som skavt hela dagen. Att jag inte riktigt fattar varför jag är så ledsen. Jag visste ju. Jag vill ju inte vara kvar heller. Jag har gott hopp om att hitta något bättre.
Men när jag tänker efter blir jag rädd. Mitt arbetsliv har varit en berg-och dalbana. En kamp, tidvis. Visst har jag haft jobb jag har gillat, till och med älskat. Något år eller så. Sedan har något gått åt helvete. Eller så har tillvaron skruvats åt. Stressen har gjort att jag har kantrat.
Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?
Som ofta annars möttes vi inte helt. O sa något, jag kände mig avfärdad och gick till träningen utan att säga hejdå, med en hård arg knut i magen.
På vägen lyssnade jag på musik, slumpvis utvald. Och plötsligt var det At My Most Beautiful med REM. Som jag grät i halkan och mörkret. En häftig gråt, inte som tidigare idag. Något som skulle ut. Katarsiskt.
Nu tycker jag att jag har grinat nog över detta förbannade jobb.
Mitt vackraste jag
Beskedet kom redan idag. När jag matade Y med köttbullar ringde telefonen, med en spänd och olycklig VD i andra änden. Han ville först inte säga vad det gällde på telefon, utan boka ett möte nästa vecka. Jag förstår, sa jag lugnande. Uppsägning, inte sant?
På onsdag ska jag till mitt jobb för sista gången. Säga hejdå, lämna dator och mobil, emotta betyg. Y får följa med. Det ville vår VD gärna. Det blir lättare då, sa han.
Jag var lugn och glad, nog inte hans svåraste case idag. Ändå brast jag i gråt när vi lagt på. Höll Y tätt, tätt och sa att jag skiter väl i det där jävla jobbet, det är du och din bror som är viktiga.
När O kom hem formulerade jag det som skavt hela dagen. Att jag inte riktigt fattar varför jag är så ledsen. Jag visste ju. Jag vill ju inte vara kvar heller. Jag har gott hopp om att hitta något bättre.
Men när jag tänker efter blir jag rädd. Mitt arbetsliv har varit en berg-och dalbana. En kamp, tidvis. Visst har jag haft jobb jag har gillat, till och med älskat. Något år eller så. Sedan har något gått åt helvete. Eller så har tillvaron skruvats åt. Stressen har gjort att jag har kantrat.
Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?
Som ofta annars möttes vi inte helt. O sa något, jag kände mig avfärdad och gick till träningen utan att säga hejdå, med en hård arg knut i magen.
På vägen lyssnade jag på musik, slumpvis utvald. Och plötsligt var det At My Most Beautiful med REM. Som jag grät i halkan och mörkret. En häftig gråt, inte som tidigare idag. Något som skulle ut. Katarsiskt.
Nu tycker jag att jag har grinat nog över detta förbannade jobb.
På onsdag ska jag till mitt jobb för sista gången. Säga hejdå, lämna dator och mobil, emotta betyg. Y får följa med. Det ville vår VD gärna. Det blir lättare då, sa han.
Jag var lugn och glad, nog inte hans svåraste case idag. Ändå brast jag i gråt när vi lagt på. Höll Y tätt, tätt och sa att jag skiter väl i det där jävla jobbet, det är du och din bror som är viktiga.
När O kom hem formulerade jag det som skavt hela dagen. Att jag inte riktigt fattar varför jag är så ledsen. Jag visste ju. Jag vill ju inte vara kvar heller. Jag har gott hopp om att hitta något bättre.
Men när jag tänker efter blir jag rädd. Mitt arbetsliv har varit en berg-och dalbana. En kamp, tidvis. Visst har jag haft jobb jag har gillat, till och med älskat. Något år eller så. Sedan har något gått åt helvete. Eller så har tillvaron skruvats åt. Stressen har gjort att jag har kantrat.
Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?
Som ofta annars möttes vi inte helt. O sa något, jag kände mig avfärdad och gick till träningen utan att säga hejdå, med en hård arg knut i magen.
På vägen lyssnade jag på musik, slumpvis utvald. Och plötsligt var det At My Most Beautiful med REM. Som jag grät i halkan och mörkret. En häftig gråt, inte som tidigare idag. Något som skulle ut. Katarsiskt.
Nu tycker jag att jag har grinat nog över detta förbannade jobb.
Motigt
Ställer man en fråga måste man vara beredd på att få ett svar man inte gillar. Det har jag fått idag, två stycken.
Först ringde jag den trevlige chefen och frågade vad som händer. Tja, kvarnarna mal och de lägger pussel, och mitt namn dyker upp ibland för jag har ju många bra egenskaper men sedan är det det där med den tekniska kompetensen som inte är precis klockrent rätt. Definitivt besked dröjer ytterligare några veckor.
Gamla ordstäv ska tas på allvar. De tre jobb jag hade på gång när jag ropade hej för ett tag sedan har diffunderat bort, ett efter ett. Ett bestämt nej, ett njaee, och ett som inte hör av sig alls. Så kan det gå.
När jag ändå hade den mentala störtkrukan på mig ringde jag nuvarande jobbet. Och si, jag hade alldeles rätt i mina aningar. Jag blir uppsagd. Förhandsinformation via facket, officiellt besked inom några dagar. Bäst att låta lagom förvånad när chefen ringer. Undrar vem det är numera?
Och hur förberedd och cool jag än är så borrar sig beskeden in någonstans där jag är mjuk och sårbar. Att det ska vara en sådan evig kamp. En liten stund grät jag, sittande på lekmattan bredvid Y.
Sedan ringde jag O. Dags att aktivera plan B, som innebär att han istället för att gå på pappaledighet den 1 mars, går ner på halvtid då, för att ge mig tid att söka jobb. Han ska banne mig få ta de flesta hämtningar och lämningar av Q också.
Nåja. Värre knipor har jag suttit i. Jag har tre månadslöner att leva på. Det vore väl själva fan om jag inte hittade något på den tiden.
Överst på att-göra listan står nu att städa jobbdatorn och jobbmobilen. Samt att köpa en alldeles egen mobil, för första gången på sex år. Det ska faktiskt bli kul.
Först ringde jag den trevlige chefen och frågade vad som händer. Tja, kvarnarna mal och de lägger pussel, och mitt namn dyker upp ibland för jag har ju många bra egenskaper men sedan är det det där med den tekniska kompetensen som inte är precis klockrent rätt. Definitivt besked dröjer ytterligare några veckor.
Gamla ordstäv ska tas på allvar. De tre jobb jag hade på gång när jag ropade hej för ett tag sedan har diffunderat bort, ett efter ett. Ett bestämt nej, ett njaee, och ett som inte hör av sig alls. Så kan det gå.
När jag ändå hade den mentala störtkrukan på mig ringde jag nuvarande jobbet. Och si, jag hade alldeles rätt i mina aningar. Jag blir uppsagd. Förhandsinformation via facket, officiellt besked inom några dagar. Bäst att låta lagom förvånad när chefen ringer. Undrar vem det är numera?
Och hur förberedd och cool jag än är så borrar sig beskeden in någonstans där jag är mjuk och sårbar. Att det ska vara en sådan evig kamp. En liten stund grät jag, sittande på lekmattan bredvid Y.
Sedan ringde jag O. Dags att aktivera plan B, som innebär att han istället för att gå på pappaledighet den 1 mars, går ner på halvtid då, för att ge mig tid att söka jobb. Han ska banne mig få ta de flesta hämtningar och lämningar av Q också.
Nåja. Värre knipor har jag suttit i. Jag har tre månadslöner att leva på. Det vore väl själva fan om jag inte hittade något på den tiden.
Överst på att-göra listan står nu att städa jobbdatorn och jobbmobilen. Samt att köpa en alldeles egen mobil, för första gången på sex år. Det ska faktiskt bli kul.
Motigt
Ställer man en fråga måste man vara beredd på att få ett svar man inte gillar. Det har jag fått idag, två stycken.
Först ringde jag den trevlige chefen och frågade vad som händer. Tja, kvarnarna mal och de lägger pussel, och mitt namn dyker upp ibland för jag har ju många bra egenskaper men sedan är det det där med den tekniska kompetensen som inte är precis klockrent rätt. Definitivt besked dröjer ytterligare några veckor.
Gamla ordstäv ska tas på allvar. De tre jobb jag hade på gång när jag ropade hej för ett tag sedan har diffunderat bort, ett efter ett. Ett bestämt nej, ett njaee, och ett som inte hör av sig alls. Så kan det gå.
När jag ändå hade den mentala störtkrukan på mig ringde jag nuvarande jobbet. Och si, jag hade alldeles rätt i mina aningar. Jag blir uppsagd. Förhandsinformation via facket, officiellt besked inom några dagar. Bäst att låta lagom förvånad när chefen ringer. Undrar vem det är numera?
Och hur förberedd och cool jag än är så borrar sig beskeden in någonstans där jag är mjuk och sårbar. Att det ska vara en sådan evig kamp. En liten stund grät jag, sittande på lekmattan bredvid Y.
Sedan ringde jag O. Dags att aktivera plan B, som innebär att han istället för att gå på pappaledighet den 1 mars, går ner på halvtid då, för att ge mig tid att söka jobb. Han ska banne mig få ta de flesta hämtningar och lämningar av Q också.
Nåja. Värre knipor har jag suttit i. Jag har tre månadslöner att leva på. Det vore väl själva fan om jag inte hittade något på den tiden.
Överst på att-göra listan står nu att städa jobbdatorn och jobbmobilen. Samt att köpa en alldeles egen mobil, för första gången på sex år. Det ska faktiskt bli kul.
Först ringde jag den trevlige chefen och frågade vad som händer. Tja, kvarnarna mal och de lägger pussel, och mitt namn dyker upp ibland för jag har ju många bra egenskaper men sedan är det det där med den tekniska kompetensen som inte är precis klockrent rätt. Definitivt besked dröjer ytterligare några veckor.
Gamla ordstäv ska tas på allvar. De tre jobb jag hade på gång när jag ropade hej för ett tag sedan har diffunderat bort, ett efter ett. Ett bestämt nej, ett njaee, och ett som inte hör av sig alls. Så kan det gå.
När jag ändå hade den mentala störtkrukan på mig ringde jag nuvarande jobbet. Och si, jag hade alldeles rätt i mina aningar. Jag blir uppsagd. Förhandsinformation via facket, officiellt besked inom några dagar. Bäst att låta lagom förvånad när chefen ringer. Undrar vem det är numera?
Och hur förberedd och cool jag än är så borrar sig beskeden in någonstans där jag är mjuk och sårbar. Att det ska vara en sådan evig kamp. En liten stund grät jag, sittande på lekmattan bredvid Y.
Sedan ringde jag O. Dags att aktivera plan B, som innebär att han istället för att gå på pappaledighet den 1 mars, går ner på halvtid då, för att ge mig tid att söka jobb. Han ska banne mig få ta de flesta hämtningar och lämningar av Q också.
Nåja. Värre knipor har jag suttit i. Jag har tre månadslöner att leva på. Det vore väl själva fan om jag inte hittade något på den tiden.
Överst på att-göra listan står nu att städa jobbdatorn och jobbmobilen. Samt att köpa en alldeles egen mobil, för första gången på sex år. Det ska faktiskt bli kul.
2011-02-02
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)