Idag var första stjärndagen. Ömsom vin, ömsom vatten.
Gårdagens bestämmelse var att morgonstjärna utdelas om Q stänger av TV:n vid tillsägelse utan att bråka, äter sin frukost utan att rinna av stolen ideligen, borstar tänderna (brukar sällan vara något problem), klär på sig kläder samt ytterkläder (kläder brukar funka bra, ytterkläder något sämre).
Det gick bra i början och sedan sämre. TV:n stängdes av direkt, frukosten intogs under en del ormande och visst tjat, tandborstning och påklädning gick bra, men sedan i hallen vid ytterkläderna kom härdsmältan. Och vid det laget hade jag tappat humöret helt, vilket förstås resulterade i total dikeskörning.
Fick Q någon guldstjärna då? Ja, det fick han faktiskt. För han hade ju ansträngt sig men inte orkat ända fram. Jag hade varken hjärta eller ork att just då bemöta den enorma besvikelse som hade blivit resultatet om han inte fått en stjärna. Och så var det ju mitt fel att upplägget inte funkade, inte hans.
Men när vi kom fram till öppna förskolan, som är vårt stamlokus på fredagar, var mitt humör i botten (pågående bantningskur påverkar förstås också, jag märker tydligt att mina reserver är begränsade) och jag klagade min nöd hos en kompis men framför allt hos en av pedagogerna där, tidigare omnämnd under pseudonymen Pippi. Just då kändes det som att jag introducerat en ny konflikthärd och jag ville slänga alla stjärnsystem åt fanders.
Pippi påpekade att fem saker att klara av på morgonen är för många, och frågade vilket moment som brukar vara mest problematiskt. Där ska stjärnorna utdelas. Det är TV:n och frukosten, och i viss mån ytterkläderna.
Redan på morgonen hade jag konstaterat att det var helt avigt att utdela en stjärna när vi alla stod påpälsade i hallen, klara att gå. Så i fortsättningen återgår vi till en regel som funkat bra tidigare: om påklädningen går smidigt får Q lyssna på musik i bilen, inte annars. (Förvisso hade inte detta funkat just idag eftersom vi tog tunnelbanan, men alla andra dagar så.)
Och nu när jag kom hem läste jag expertens kommentar på mitt förra inlägg, mycket intressant! Ännu fler insikter.
Framöver tror jag att det blir två stjärnor per morgon: en för att stänga av TV:n vid tillsägelse, och en för att sitta på stolen och äta tills frukosten är klar. Påklädning och tandborstning funkar utan stjärnor, och ytterkläder belönas med musiklyssning.
Och det vart morgon och det vart afton. Nej, inte riktigt. Men eftermiddag. Då det ska vankas silverstjärnor om man inte bråkar vid hämtning. Nu var det ingen hämtning idag eftersom Q var ledig från dagmamman och vi var på öppna förskolan, och hämtningarna kommer från och med nästa vecka att bli makens ansvar.
Hur som helst. Efter att vi klätt på oss och gått från öppna förskolan, vilket sällan sker utan bråk, inte heller idag, frågade Q om han kunde få en silverstjärna. Jag svarade nej, och försökte vara mycket konkret i min motivering. För att jag sa till dig att ta på täckbyxorna tre gånger, och du började inte ens, utan fortsatte att leka. För att du smet ifrån mig när du var klar, utan att tala om vart du skulle. För att du sprang tillbaka in på Öppnis med kängorna på. Det får man inte, då smutsar man ner golven där alla barn ska leka.
Men! Jag fortsatte med att lägga fram ett förslag. Jag ville nämligen promenera hem, cirka 2,5 kilometer. Av erfarenhet vet jag att Q klarar denna sträcka om han är motiverad. Förslaget var att om han gick med på att gå hem, och genomförde det utan krångel och gnäll, skulle han få två saker. Stanna på ett kafé halvvägs hem och fika, och en silverstjärna.
Och har man sett på maken. Det gick inte bara bra, utan strålande. Y somnade omgående i vagnen, och Q och jag knatade på, lekande en ny lek: säga ett djur för varje bokstav i alfabetet. Det sabla kaféet visade sig ha stängt just idag, men Q förklarade tappert att det inte var så långt till förortscentret och att vi kunde fika där istället. Så det gjorde vi. En mycket stor silverstjärna ritades vid hemkomst. Och det var en mycket stolt pojke som visade densamma för pappan, och berättade hur han förtjänat den.
Så. Ja. Man implementerar, mäter och utvärderar. Och så ändrar man, implementerar, mäter och utvärderar igen. Där som här.
Men det låter ju som det gick riktigt bra, tycker den här amatören. Det som först inte gick bra styrde du upp. Och du kom på en sak som var bra för både dig och Q och gav silverstjärna åt honom och stegräknarsteg åt dig!
SvaraRaderaJAG skulle ge dig en aftonstjärna för det här!
Hur långt kom ni i alfabetet, förresten?
SvaraRaderaAll the way! Med både djur och förnamn. Men vi bangade på Q och X i båda fallen (min äldste son har ingen aning om att han är känd som Q i bloggosfären), och vi hittade inget namn på Ä.
SvaraRadera:-)
Och att stegräknarfanskapet valde att hänga sig och inte räkna ett enda steg, kan ju inte vara annat än utslag av den gode Murphys lag. Men det känns faktiskt som 8000 i benen, det gör det.
SvaraRaderaOch han kan det där med bokstäver alltså?
SvaraRadera(jag misstänker att han inte kan alfabetet som sådant, men för att kunna leken måste han ju veta vad "ett ord som börjar med..." betyder.
Wow.
Alfabetet kan han som ett rinnande vatten om han får räkna upp det som just ett sådant, och han känner igen alla bokstäver om han ser dem. Däremot hakar det rätt ofta upp sig mitt i. Frågar man vilken bokstav som kommer efter L kan han inte svara utan att börja från början. Att vissa ord börjar på en viss bokstav tror jag han har lärt sig utantill, faktiskt. Ibland kommer kreativa förslag, som att älg börjar på L. Först avfärdade jag det bara, sedan kom jag på att det ju faktiskt låter så!
SvaraRaderaFör det här med att ljuda och lägga ihop ljuden och sedan så småningom börja läsa, där är vi inte ännu. Jag emotser det med spänning och förväntan!
Hej igen Helga, jag uppfattar det som att du vill ha lite feedback när det gäller teckenekonomi (belöningssystem med ett annat ord), ta till dig det du vill:-). Det blir långt, hoppas du ursäktar.
SvaraRaderaNär det gäller morgonen håller jag med Pippi om att det var för många saker som skulle klaras av. I uppvärmningsstadiet kan man till och med, för både barnets och den vuxnas skull, ta bara en uppgift först, och då gärna välja något man är rätt säker på kommer att funka. Alltså håller jag inte med Pippi om att man generellt ska börja i de värsta oroshärdarna. Risken är så mycket större att det blir för allvarligt, att man själv inte håller ut humörmässigt och att det hela då åker i diket. Båda ska lyckas, och då är det den vuxna som sätter scenen för hur det ska vara möjligt. Att själv ha sovit och ätit ger alltid bättre förutsättningar, tex, liksom att känna tillförsikt och tro åtminstone lite på att det ska kunna gå.
I ert fall skulle jag efter denna första morgon föreslå att du talar om för Q att nu blir det lite ändring här, du kommer att få tre stjärnor på en morgon, och då får du en för att du slår av TVn när jag säger till, och två för att du sitter kvar vid frukostbordet och äter utan att halka ner på golvet en enda gång under den tid det tar att äta upp. Skulle det bli så att du råkar halka ner någon enstaka gång men klarar att sitta på stolen mestadels, får du en stjärna.
Anledningen till att ge två stjärnor för frukost-stols-sittande är att om Q anstränger sig men inte når hela vägen fram, ska han ändå ha en del uppmuntran för det han faktiskt klarade. Här är det också viktigt att göra klart exakt vad som ska uppmuntras. Är det nerhalkningarna man vill åt, gäller det att tala om vad man ska göra istället, dvs sitta på stolen. Har man fler problem vid frukosten kan man adressera dem också men enklast är att ta en sak i taget i början. Är det tex problem med att hojta och vara motvalls kan man låta sånt passera så länge och fokusera på hur bra det gick att sitta på stolen. När Q är mer kompetent på stolen kan man gå vidare med hur man kommunicerar vid bordet (eller vad det nu kan vara). Att baka ihop för mycket på en gång ökar alltså risken för att det blir för svårt (=både du och Q överger teckenekonomi fortare än kvickt).
Samma sak tycker jag gäller stjärnor vid hämtning. Det är massor med beteenden för en enda stjärna om kriteriet är ”klä på dig utan att busa”. Istället kan det vara ”ta på täckbyxorna när mamma säger till” och så får man stjärna för det. Hittar man något i den jobbiga hämtningssituationen att berömma är det lättare att gå vidare och ”bre ut” det som ska berömmas.
Att ändra kriteriet mitt i situationen kan vara möjligt, men alltför mycket spontanitet ger större risk för att det går i stöpet, och för att man hamnar i en förhandlingssituation med barnet. Förhandlingar vinner ingen på och hör inte hemma i fungerande teckenekonomi. Att hitta på nya saker att få stjärnor för allteftersom ger alltså en risk att man tappar kontrollen men det kan också fungera. Det som kan hända framöver är att Q ser sin chans till silverstjärnor både här och där, och ber dig om dem, och det är inte en önskvärd utveckling så mitt råd är att försöka vara så lite spontan som möjligt. I övrigt, generellt, är ett råd att notera (med papper och penna till och med) allt som fungerar bra. Det är så lätt att missa sånt, och ett led i att arbeta på det här sättet är att bli mer uppmärksam på det positiva, därför att det gör att man själv blir mer optimistisk. Och man blir bättre på att ge uppmärksamhet på det barnet gör som är bra. Beröm, beröm, beröm...
Lycka till och berätta gärna vidare!/AK
Tack för värdefull feedback som jag tar till mig och ska fundera på!
SvaraRaderaTV-avstängningen har funkat alldeles galant med stjärnregn och mycket beröm som följd, och en tydligt stolt pojke. Men frukosten lämnar övrigt att önska, och jag tar till mig tipset om två stjärnor för frukost. Bra tanke att han ska få viss belöning för att anstränga sig.
Hämtningarna behöver vi fundera mer på, för där är kriterierna alldeles för luddiga nu. Dessutom måste jag få med maken på tåget, det är han som ska hämta numer.
Förhandling vill jag bara kommentera lite kort. Bra att du tog upp det, för givetvis har listige Q redan försökt förhandla och be om stjärnor. Inte konstigt, eftersom signalerna från mig har varit att detta går att förhandla om (promenader och annat). Men hittills har jag bara svarat nej, och förklarat att det är jag som bestämmer, och hänvisat till de överenskommelser vi har, och han har nöjt sig med det. Har du något annat råd att ge?
Hur som helst, jag tycker att vi är på rätt väg och det är tack vare din hjälp AK!
Hej igen! Kul att Q är med på noterna med TVn, och roligt att han verkar ta till sig berömmet och själv känner att han gjort något bra. Ös på med beröm, skryt om honom inför pappa och fröken på ÖF:-), så han hör det! Frukostbordet: skriv ner en lista på alla delar av Qs beteende som du tycker skulle behöva vara föremål för förändring. Analysera och förbered de saker du väljer ut, och ta dem ett i taget. Stolssittande utan nedhalkning är lämpligt, men låt då snack och bus vara tillsvidare. Tjata så lite som möjligt om allt vid bordet. Ett tips kan vara att använda ett tidshjälpmedel för att visa hur lång tid det bör ta att äta frukosten som minst/mest (såväl en halv minut som trekvart kan ju innebära problem...). Jag tycker det är jättebra som du gjort att bara tala om lugnt att det är du som bestämmer när det gäller förhandlingarna, och det enda som jag kommer på i övrigt där är att det där med stjärnor gärna får behålla en air av spänning och exklusivitet, dvs det är inte numera er nya "valuta" i familjen utan ett projekt som finns med i vissa av dig utvalda hörn av er tillvaro, som en överraskning och något att ta tillvara och ta på allvar, och att allt som har med stjärnorna att göra är "laddat" med något positivt. Därför är det jättebra att själv vara så beredd som möjligt på alla ev följdfrågor och smarta krux som barnet kan hitta på (särskilt ett så klurigt barn som Q verkar vara!) och att försöka så långt det går att bannlysa irritation och negativitet från det som har med de spännande stjärnorna att göra. Ökad chans att det sistnämnda lyckas får man ju om man är utvilad och någorlunda i balans själv och om man avgränsar teckenekonomin så den blir så fyrkantig och lätthanterlig som möjligt. Det är otroligt vanligt att man tar i för mycket i början och så tröttnar man - "det funkade ju inte på vårt barn". Jag tycker det är synd om teckenekonomi döms ut på falska grunder så därför kommenterar jag gärna lite såhär de gånger jag har lite för mycket fritid;-) Roligt att du verkar ta det på allvar och vill ge det ett försök i alla fall. Om ni sen klarar er fint utan teckenekonomi ser jag såklart inget fel i det!En erfarenhet blir det hur som helst./AK
SvaraRaderaEn sak till, som känns lite självskriven men som kan vara värd att nämna, inte minst om man tror att teckenekonomi är en härskarteknik och fritt från samspel med barnet....när barnet får beröm för det det klarat, är det ju också fint emellanåt att diskutera med barnet hur barnet upplevt det hela, och också att förtydliga för barnet vad man som vuxen ser är poängen med att numera samarbeta kring TVn, äta hyfsat vid bordet, hinna klä på sig i tid osv. Att barnet kan se efterhand att det är bra saker för hela sammanhanget och att det i sig är bra. På så sätt spiller den positiva stämningen över i övriga delar av vardagen och barnet reflekterar också sannolikt själv över saker som det redan kan och gör bra. Det är helt OK att göra först, och förstå sen!/AK
SvaraRaderaTack AK o Helga för bra inlägg!
SvaraRaderaMaria
Vill bara säga att för mig känns det helt fel med denna uppfostringsmetod. Jag blir förvånad/oroad av "expertens" inlägg som okritiskt hyllar sytemet. Tycker att komet, nannymetoder etc har fått väldigt stort utrymme bland s.k experter, och det skrämmer mig.
SvaraRaderaFör mig känns det hela manipulativt och som maktutövning alldeles oavsett om man kallar det för teckenekonomi eller mutor.
Skulle du ge din man stjärnor, Helga, om han gjorde som du ville?(tex gick ut med soporna utan att du bad honom, kom ihåg att inte slänga strumporna på golvet och liknande.)
Om det skulle kännas onaturligt, varför i sådant fall?
Helga, jag rekommenderar dig barnläkaren Lars H Gustafssons bok Växa - inte lyda. Han har skrivit en hel bok om varför denna typ av uppfostran inte är bra för samvaron mellan barn och föräldrar. Han förklar det mycket bättre än jag.
Det finns även en del material på hans blogg och på growingpeople.se som han har skrivit i frågan.
Helga - du som läser mycket, ta gärna en titt på det materialet och återkom och säg vad du tycker.
Hälsningar J
(By the way - någon som såg solsidanavsnittet om escuados? Det illustrerar det absurda i att införa belöningssystem inom familjen. Skillnaden där vara bara att det var två vuxna som gjorde upp om kriterierna för belöning tillsammans, och att båda tjänade escuados. Inte att den med makt införde escuados mot den maktlösa - barnet. )
Jag hittade en länk (med länk vidare på Lars H Gustafssons hemsida som debatterar ämnet.
SvaraRaderahttp://larsh.wordpress.com/2011/02/15/piska-eller-morot/
/J
J - jag är ett stort fan av LHG och har självklart läst hans senaste bok liksom många andra av honom,och följer hans blogg. Jag tycker t ex att hans tankar om sömn och hans kritik av Anna Wahlgren m fl är mycket sympatiska och tankeväckande.
SvaraRaderaMen jag tycker nog att du lite väl okritiskt avfärdar teckenekonomi/stjärnor så som systemet beskrivs av AK. Som ett hjälpmedel - vid behov - för att få vardagen att flyta bättre. Som jag beskrev i mitt nästa inlägg fick jag mer energi över när stjärnorna hjälpte oss att undvika gamla surdegar till konflikter. Och den energin kom mina barn till godo.
Och nej, jag skulle inte använda stjärnor med min man. Han är vuxen, och går (oftast) att resonera med. Däremot har det faktiskt hänt att jag har citerat den gamla 70-talsdevisen "samlaget börjar redan vid diskbänken", dvs om du ser mig och möter mina behov så är det lättare för mig att se dig och möta dina, och förenas i ett möte som är trevligt för oss båda. Med denna analogi menar jag att man i viss lägen kanske måste ta till verktyg för att få människor i ens omgivning att förstå en bättre. Det tycker jag inte är att manipulera.
Däremot håller jag emd dig i din kritik av nannymetoder o dyl och till viss del gäller det även belöningssystem. Som jag själv har erfarit, kan de nog göra mer skada än nytta om de används på ett felaktigt sätt.
Går inte barn att resonera med?!
SvaraRaderaDet tror jag. Men jag tror att vi vuxna måste visa att vi är villiga att försöka förstå barnen och möta deras behov. DÅ, men bara då, är de villiga att försöka förstå och möta våra.
Har du försökt förstå Q Helga? Vet du vad de är för behov han försöker tillgodose genom att glida av stolen? Genom att titta lite till på tv? Har du försökt hjälpa honom att tillgodose de behoven? Har du funderat över hur det kan bli bra för er båda? Eller är dina behov viktigare än Qs?
Väl svarat, Helga! Du formulerar dig på ett sätt som gör att jag är rätt säker på att du tagit till dig en nyanserad bild av stjärnsystemets tillämpningsmöjligheter.
SvaraRaderaAK