Motigt

Ställer man en fråga måste man vara beredd på att få ett svar man inte gillar. Det har jag fått idag, två stycken.

Först ringde jag den trevlige chefen och frågade vad som händer. Tja, kvarnarna mal och de lägger pussel, och mitt namn dyker upp ibland för jag har ju många bra egenskaper men sedan är det det där med den tekniska kompetensen som inte är precis klockrent rätt. Definitivt besked dröjer ytterligare några veckor.

Gamla ordstäv ska tas på allvar. De tre jobb jag hade på gång när jag ropade hej för ett tag sedan har diffunderat bort, ett efter ett. Ett bestämt nej, ett njaee, och ett som inte hör av sig alls. Så kan det gå.

När jag ändå hade den mentala störtkrukan på mig ringde jag nuvarande jobbet. Och si, jag hade alldeles rätt i mina aningar. Jag blir uppsagd. Förhandsinformation via facket, officiellt besked inom några dagar. Bäst att låta lagom förvånad när chefen ringer. Undrar vem det är numera?

Och hur förberedd och cool jag än är så borrar sig beskeden in någonstans där jag är mjuk och sårbar. Att det ska vara en sådan evig kamp. En liten stund grät jag, sittande på lekmattan bredvid Y.

Sedan ringde jag O. Dags att aktivera plan B, som innebär att han istället för att gå på pappaledighet den 1 mars, går ner på halvtid då, för att ge mig tid att söka jobb. Han ska banne mig få ta de flesta hämtningar och lämningar av Q också.

Nåja. Värre knipor har jag suttit i. Jag har tre månadslöner att leva på. Det vore väl själva fan om jag inte hittade något på den tiden.

Överst på att-göra listan står nu att städa jobbdatorn och jobbmobilen. Samt att köpa en alldeles egen mobil, för första gången på sex år. Det ska faktiskt bli kul.