Beskedet kom redan idag. När jag matade Y med köttbullar ringde telefonen, med en spänd och olycklig VD i andra änden. Han ville först inte säga vad det gällde på telefon, utan boka ett möte nästa vecka. Jag förstår, sa jag lugnande. Uppsägning, inte sant?
På onsdag ska jag till mitt jobb för sista gången. Säga hejdå, lämna dator och mobil, emotta betyg. Y får följa med. Det ville vår VD gärna. Det blir lättare då, sa han.
Jag var lugn och glad, nog inte hans svåraste case idag. Ändå brast jag i gråt när vi lagt på. Höll Y tätt, tätt och sa att jag skiter väl i det där jävla jobbet, det är du och din bror som är viktiga.
När O kom hem formulerade jag det som skavt hela dagen. Att jag inte riktigt fattar varför jag är så ledsen. Jag visste ju. Jag vill ju inte vara kvar heller. Jag har gott hopp om att hitta något bättre.
Men när jag tänker efter blir jag rädd. Mitt arbetsliv har varit en berg-och dalbana. En kamp, tidvis. Visst har jag haft jobb jag har gillat, till och med älskat. Något år eller så. Sedan har något gått åt helvete. Eller så har tillvaron skruvats åt. Stressen har gjort att jag har kantrat.
Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?
Som ofta annars möttes vi inte helt. O sa något, jag kände mig avfärdad och gick till träningen utan att säga hejdå, med en hård arg knut i magen.
På vägen lyssnade jag på musik, slumpvis utvald. Och plötsligt var det At My Most Beautiful med REM. Som jag grät i halkan och mörkret. En häftig gråt, inte som tidigare idag. Något som skulle ut. Katarsiskt.
Nu tycker jag att jag har grinat nog över detta förbannade jobb.
Men shit så snabbt det gick. Du är stark, det här blir bra. nu ska du hitta toppenjobbet! Kram!
SvaraRaderaPå nåt sätt så kan det väl aldrig vara kul att få ett sånt besked, även om det är ett jobb man inte vill ha... Jag håller tummarna för att du snart hittar ett riktigt pangjobb! :)
SvaraRaderaDet är ju ändå läskigt att på något vis kapa förtöjningarna. Innan man har hittat någonting att haka fast vid igen. Det kommer att bli bra, och det vet du ju också. Man får väl helt enkelt sluta vänta på den där lugna räckmacketillvaron och komma fram till att livet är en berg-och-dalbana. Tänker jag mig.
SvaraRaderaKRAM till dig Helga.
Jag har blivit uppsagd pga arbetsbrist två gånger och bägge gånger jag har gråtit floder. Även om man inte gillar sitt jobb så är det aldrig roligt att få ett sådant besked. Tryggheten och stabiliteten försvinner, vilket är läskigt.
SvaraRaderaFörst känns det tungt och mörkt, men sedan ljusnar det. Om jag inte hade blivit uppsagd de två gångerna så hade jag inte varit där jag är idag; ett toppenjobb och lycklig.
Stort lycka till! Tillåt dig att sörja och sedan skall du se att du kommer tillbaka starkare och klokare!
kram
"Man får väl helt enkelt sluta vänta på den där lugna räckmacketillvaron och komma fram till att livet är en berg-och-dalbana. Tänker jag mig."
SvaraRaderaMan får väl det. Vad de där positivitetsfanatikerna än säger så har man foten i kläm då och då. Och det gör ont.
Jag har ett inlägg i huvudet om hur jävligt jag känner mig på mitt älskade jobb som jag s k brinner för. Jag måste nog faktiskt skriva det.
Det är klart att det är Y och Q som är viktigaST. Men att vara behövd och betrodd och efterfrågad för andra sidor är ju också viktigt för dig.
Tro fan att du gråter. Jag hoppas dock också att du gråtit färdigt över just det här just nu!
Och du, O sa nog det bästa han kunde just då. Han menade inte att avfärda dig. Just det är inte viktigt.
"Hur länge ska det vara så här? Jag är fan fyrtio år. När hittar jag den rätta knycken?"
SvaraRaderaÅh fan, vad bekant.
Kram får du härifrån.
Jag har fått anledning att diskutera den här frågan - eller älta, kanske man ska säga - hela hösten och vintern. En av mina bästa vänner summerar det ganska klokt: "Jag önskar att det går bakåt i stället för framåt. Att våra barn får trygga livstidsanställningar och blir föräldrar när de är 27." Till viss mån håller jag med henne.
SvaraRaderaDet jag har tröstat mig med när det stormat som värst kring min mans arbete i vinter är att vi i alla fall hunnit adoptera de barn vi ville ha. Att vi fick åka till just Korea. Att vi inte sitter fast i Kina-kön och helt plötsligt står utan anställning = utan medgivande.
Kram och pepp
/Anka
Gud ja, så skönt att ingen adoption hotas! Det hade jag inte ens tänkt på. Å andra sidan har jag haft min beskärda del - förra gången jag blev uppsagd var vi mitt uppe i IVF-helvetet. Men vi fick faktiskt medgivande fast jag var arbetslös!
SvaraRaderaO menade inte alls att avfärda mig, och det insåg jag redan när han sa det han sa. Men jag blev arg ändå. Hur hopplös jag än tycker att han är som aldrig ändrar sig och fortfarande lyckas kläcka ur sig sårande saker, så är jag själv minst lika hopplös som aldrig ändrar mig heller och lär mig att se den goda avsikten bakom. Undrar hur många decenniers äktenskap det tar?