Senast pappa och jag reste tillsammans var våren 2003, till Barcelona. Huvudsyftet med resan var att distrahera mig från den förtvivlan som det första IVF-misslyckandet kastade ner mig i.
Eoner av tid har förflutit sedan dess. För det är jag så glad.
Jag är glad också för resan. Det ska bli så roligt att besöka denna stad som jag aldrig har sett, och att göra det med pappa. Vi har gjort många resor tillsammans, och man vet inte hur många möjligheter som återstår.
Så fint. Min pappa är inte en man reser tillsammans med (å andra sidan är väl inte din en man gräver trädgårdsland tillsammans med och man får hitta gemenskapen där man kan) men jag skulle egentligen så gärna vilja visa honom något mera av världen medan tid är.
SvaraRaderaSka jag kidnappa honom tro?
Kidnappa, varför inte? Det värsta som kan hända är att det blir helt misslyckat, och det är förstås trist men kanske inte så farligt.
SvaraRaderaJag måste för övrigt nära nog kidnappa min pappa till utflykter eller lunch/middag hemma hos oss. När jag föreslår något börjar han ofelbart knarra om alla översatta sidor som återstår (han jobbar fortfarande en hel del) eller någon sammankomst i Flyghistorisk förening eller Armemusei vänner. Förr blev jag irriterad och sårad, nu har jag lärt mig att låta honom knarra en stund, i svårare fall vänta till dagen efter. Då har han alltid bestämt sig för att ansluta sig till oss, och resultatet är alltid lyckat. Han och Q får bara bättre och bättre kontakt och så snart Y börjar prata lär morfar få upp ögonen för honom också. Y älskar redan morfar och häver upp glädjeskrik när han ser honom.
Och trädgårdsland, nej.
Men vart skall ni då? Något baltiskt land? Östeuropa?
SvaraRaderaTill Prag!?/Stella
SvaraRaderaHelt rätt, Stella! Pappa har varit där men inte jag. Jag har lånat några guideböcker på bibblan och gottar mig i förväg.
SvaraRadera