Q har varit rätt jobbig den senaste veckan. Arga skrikutbrott varvas med infernalisk retsamhet. Oftast är det jag som är måltavlan, men det tror jag beror på att det är mig han träffar mest i vardagen. Han bråkar gladeligen med sin far också.
En eftermiddag förra veckan var det total härdsmälta. Vi hade varit på utflykt med morfar (och sett Beatrix Potter-utställning på Millesgården, mycket uppskattat av alla deltagare, från 1 till 71 år). På hemväg i bilen somnade båda pojkarna. Y var fridsam och utvilad vid hemkomst men Q hade definitivt vaknat på fel sida.
Till sist hade jag lyckats baxa in honom i huset, under ekande vrål. Jag insåg att det gällde att försöka få i honom något ätbart så fort som möjligt. Mellan skriken lyckades jag förstå att bananmacka (mormors innovation) var acceptabelt. Men när den väl stod på bordet tycktes Q plötsligt sakna skelett i kroppen. Som en amöba halvlåg han i trappan mellan matrummet och sovrummen och utstötte ömsom gutturala, ömsom jämrande ljud. Mina alltmer irriterade förmaningar triggade honom att väsnas mer och mer. Och jag blev allt ilsknare.
Tills jag fick en ingivelse, den måste banne mig ha varit gudomlig. Jag drog mig till minnes att det som alltid funkade när han var riktigt liten och först började visa humör, var att ta honom i famnen. Så det gjorde jag nu också. Utan ett ord satte jag mig i trappan och samlade upp alla armar och ben (han börjar bli så lång, min pojke!) och höll tätt intill. Och amöban smälte in i min famn och blev en form jag kände igen.
Sedan åts det macka och när den var slut förklarade Q förnumstigt. "När jag var så arg förut, det berodde på att jag var hungrig!".
Och jag har behöver formulera en ny devis att brodera och hänga upp på väggen. Vid raseriutbrott, svälj ilskan och kramas? Nä, måste fundera lite till.
Som så många andra känner Q att det som bäst lindrar inlska, besvikelse, trötthet, frustration som uppkommer utan direkt "orsak" lindras bäst via kärlek, närhet och ömhet.
SvaraRaderaVad fint att du kom på det! :-)
Vid raseriutbrott: Tag Valium?
SvaraRaderaBra jobbat! Jag ska försöka göra likadant nästa gång.
Saring hade en så otroligt fin post om just det här på sin mammablogg som hon dragit in.
SvaraRaderaHon gjorde just som du - tog i famnen. Och läste en fin fin vers av Britt G Hallqvist som handlar just om att vara så där arg när man är liten.
Det är så att man skulle be henne att lägga ut posten igen. för den var stark.
En till devis att brodera i a f hemma hos oss skulle vara:
SvaraRaderaMat var tredje timme
Lätt sinne ger
Säkert mer än hälften av våra barns härdsmältor / kollapser / långbråk kan undvikas om vi matar och söver i "rätt" tid. Å ändå så missra vi rätt ofta ... suck!(Alltså de är så pass stora att de äter och sover själva men det är ju vi föräldrar som måste erbjuda mat och stänga av TV:n.)
Vad härligt att du kunde fånga Q i famnen så där!
Maria
Det där med lågt blodsocker som triggande för hemska bråk ska man nog inte underskatta... Jag har en tendens att ständigt glömma bort det då jag själv tillhör den där stenålderstypen (eller vad det är) av människa som behöver äta knappt en gång per dag. Resten av familjen är annorlunda - går blodsockret ner blir det snabbt FARLIGT. Ett av barnen hade ett hemskt morgonhumör tills vi faktiskt införde det normalt sett helt regelvidriga med en godisbit i munnen vid väckning så att ungen ens orkade upp för att sätta sig vid frukostbordet. Fast dagtid finns det säkert lämpligare blodsocker-boosters än godisbitar...
SvaraRaderaDet värsta är ju att det där med att äta i tid (likaväl som att gå och lägga sig i tid) kan inte ens jag som fyllt mina fyrtio alltid komma ihåg för egen del. Det är verkligen ett av evolutionens misstag att vi inte har en inbyggd mat-och sovklocka som signalerar på ett vettigare sätt när det är dags.
SvaraRaderaEtt annat dylikt är menstruation, tänker jag nu när effekten av min P-stav tycks ha avtagit. Gud eller vem han nu är måste helt klart vara man!
Sidospår, igen.