Lunchen har intagits, och planen var att därefter ta en stärkande eftermiddagspromenad med son i barnvagn. Men det snöar ute, om inte näsdukar så åtminstone bomullstussar. Vi vegeterar framför varsin skärm i väntan på uppklarnande skyar.
Det var inte utan att jag kom att tänka på Mary Poppins visa om hur medicinen slinker ner, när jag idag övertalade Y att äta upp sin mat. Jag hade värmt en köttfärscrepe åt honom och en Itrim-soppa åt mig själv. Y petade i sig tre tuggor och började sedan kränga och försöka klättra ur stolen. Vad gör en stackars bantande mamma då? Jo, hon uppfinner raskt begreppet pannkakspuss. Jag tog den yttersta biten av en bit crepe mellan läpparna och erbjöd Y, som gapade villigt. Mellan fågelmatningarna slevade jag i mig av min soppa. Och njöt faktiskt av doften av Y:s mat däremellan.
Idag var det exakt fem år sedan jag började läsa din blogg.
SvaraRaderaOj vad mycket som hänt sedan dess både hos dig och mig. Vi är t.ex. tvåbarnsmammor båda två. Hur häftigt är inte det?
Det här hade inget med ditt inlägg att göra, jag var bara tvungen att berätta...