Med en av dem hade jag en intressant mejlkonversation häromdagen. Hon är ett par år yngre än jag, och mycket tuffare. Hon jobbar som en iller vilket börjar ge utdelning. Hennes karriär pekar spikrakt uppåt. Jag är så glad för hennes skull, inte minst för att hon har en chef som ser och uppskattar hennes kvaliteter.
Jag gratulerade och berömde henne, och tillät mig att gnälla lite själv: Jag tycker liksom aldrig riktigt att jag får till det. Jag har haft jobb som jag har trivts med, bra till och med, men det har aldrig varat mer än något år eller två. Det är så himla svårt att upprätthålla intresset, att behålla balansen. Grundproblemet är kanske att jag inte är tillräckligt intresserad av teknik, skulle kanske inte ha blivit ingenjör utan bibliotekarie eller operasångerska. Men då tänker jag, hur många män skulle tänka så? Det finns ju massor av manliga ingenjörer som inte heller är teknikintresserade men som klarar sig utmärkt ändå.
Hennes svar: Jag tror inte att karriären styrs av teknikintresset. Tror inte det finns många teknikintresserade män i toppen (exempel på detta är Michael Treschow, han jobbade som utvecklingsingenjör två år, kanske det tråkigaste han gjort uttryckte han i en intervju). Jag drivs av - faktiskt! - pengar! och viljan att se hur långt jag kan komma. Ingenjör blev jag endast för jag trodde det var en bra karriärväg att gå. Sedan är det en fördel att ha teknisk förståelse men som projektledare, chef etc så är inte teknikintresset det viktiga, men en viss logisk förståelse är fördelaktigt och det har vi båda två tack vare utbildningen. Teknikintresserade chefer, värre sort finns inte, det har jag erfarenhet av!
Jag tror att detta med att jobba med något man brinner för bla bla är en massa kvinnotrams d v s de som inte har koll på verkligheten som har skapat denna myt. Man behöver inte bli man, men det är bra att lära sig av dem!
Helt olika är vi kanske inte, för om jag skulle nämna mina två drivkrafter att välja ingenjörsyrket så är det faktiskt just pengar och en vilja att utforska min gräns. Klarar jag det här?
Ändå kan jag inte låta bli att gång på gång återkomma till tanken att skolan är flickornas arena, och arbetslivet männens. Flickor drar ifrån pojkar i fråga om betyg och högskolepoäng. Men ute i arbetslivet sackar vi efter.
Hur fan ska man ändra på det?
Ja. Och ja och ja och ja. Skolorna är flickornas arena och arbetslivet är männens. Varför? Har det att göra med att det är övervägande del kvinnliga lärare? (vet inte om det är så, men det känns så). Jag vet inte hur det är i ditt yrkesområde, men fram tills mycket nyligen har jag konstant känt att jag saknar pondus i arbetslivet. Det spelar ingen roll hur vass man är, hur duktig och driven, man har hela tiden sin kvinnlighet emot sig. Antingen är man för söt eller för bitchig. Det är inte alls lika lätt som det kan vara för en man att vara lugn och auktoritär. Bara en sådan sak som rösten. Man blir ju lätt överröstad i ett möte bara för att man inte hörs. Och höjer man rösten blir man lätt skrikig.
SvaraRaderaVarför, varför är det fortfarande manliga normer som styr? Och, precis, vad gör man åt det???
Den frågan har jag egentligen inte något svar på, men just som jag skulle skriva det så dök en ettrig liten tanke upp i skallen.
SvaraRaderaAtt vara framgångsrik i skolan handlar förstås om att vara intelligent och ambitiös och flitig och energisk. Men också om att passa in ganska bra i en mall. Sitta still på en stol, skriva prydligt i rutorna, svara på frågorna. Det finns inga mallar i arbetslivet, inte på den sortens jobb som man har som akademiker i karriären.
Kan det vara där tjejskorna klämmer ibland?
För övrigt var det inte det jag skulle skriva om, utan brinnandet. Jag är inte säker på att det är så att brinnandet är kvinnotrams från folk som inte har koll på verkligheten. Eller, på sätt och vis kanske det är det, coachtrams i så fall, snarare än kvinnotrams (väldigt vad jag känner mig trampad på den kvinnliga tån, märkligt). Men framför allt är det en fråga om VAD man ska vara rejält engagerad i om man ska göra ett bra jobb på olika platser.
Att det inte är teknik om man är projektledare eller chef är rätt uppenbart. En kompetent tekniker som blivit chef är vad Anders Engqvist kallar en person som blivit befordrad till sin inkompetensnivå.
En kombination av att kunna leda människor och att vilja tjäna pengar, tycker jag låter bra för en projektledare. Och det är väl Helga det?
Jag har sagt upp mig från välbetalda jobb för att ta intressantare jobb tusenlappar ner som gör mig lycklig.
SvaraRaderaOm jag hade drivits av pengar hade jag inte vågat ta det här steget, utan stannat på något av de urtråkiga välbetalda jobb som jag hade innan i karriärhetsen.
Mitt tips är att våga söka sig till de områden där man trivs. Livet är så kort och dagarna dyrbara. Det handlar inte bara om pengar.
Jag tjänar 25 000 och mår otroligt bra i själen - mot 31 000 på mitt gamla jobba som jag hatade. Jag är journalist.
M
Ja, det är ju kanske vad jag borde göra. Söka mig till ett område där jag trivs. Jag har faktiskt gjort små försök åt det hållet under hösten, aktivt letat jobb inom andra branscher än min nuvarande. Och upptäckt att det är fan så svårt! Jag kör huvudet i väggen gång på gång. För det som efterfrågas är branschvana och erfarenhet. Fast jag är projektledare och sålunda generalist och inte specialist. Oerhört irriterande.
SvaraRaderaAngående skolan läste jag senast idag en artikel i DN (tror jag) som var inne på precis samma sak som Maja och annannan. Kvinnodominansen i lärarkåren samt det relativt förutsägbara premierandet av sitta still osv premierar flickor. Flickor lär sig snabbt att läsa av lärarna och ge dem vad de vill ha. Ska se om jag hittar länken.
SvaraRaderaJag läste också DN-artikeln och hajade till på att flickor "lär sig snabbt att läsa av lärarena och ge dem vad de vill ha" och det ger dem högre betyg. Varför kan inte killarna det? Varför lär sig inte killarna det om det är den enkla vägen till bra betyg (och jag tror att det är så)?. Den förmågan är bra att ha även i arbetslivet och privatlivet.
SvaraRaderaJag tror att det är annat som gör att kvinnor sackar efter i arbetslivet. Som att män bekräftar och ser andra män som chefer och kollegor, adepter. Att män (ja jaa, i regel) inte är vana att se kvinnor som kollegor, chefer. Bara ovana. I en mansdominerad branch får man jobba ett tag och bevisa - känns det igen? - att man är en av alla de andra, inte bli man men bli könlös.
Jag behärskar inte alla manliga koder i min branch, jag känner mig inte bekväm med att upprepa och bekräfta mina manliga kollegor hela tiden, - jag vill snabbt driva ärendet framåt oavsett nivå, prestigelöst - och går därför på smällar. Manliga tår kan vara känsliga. Jag gillar inte den manliga yrkeskoden i min branch. Jag tjänar mindre än männen men har mer stimulerande uppgifter,/ Stella
Jag har bytt bransch och omskolat mig. En lång högskoleutbildning och ett "manligt" chefsjobb har blivit ett kvinnligt jobb till ca halva lönen. Det var mitt val eftersom jag kände att villkoren i min tidigare värld inte gick att förena med min vilja att prioritera min familj och ett fridfullare tempo.
SvaraRaderaJag beklagar det inte. Jag valde ett yrke som jag länge haft en dragning till och på ett sätt "brinner" mer för. Men det fanns element att brinna för i mitt tidigare yrkesliv så det är inte avgörande.
Det viktigaste jag lärt mig är att jobbet nu har den plats det förtjänar i mitt liv. Efter ett antal år som student borta från arbetlivet fick jag perspektiv. Ett jobb är ett jobb. punkt slut. Viktigt men inte den viktigaste arenan för att bli lycklig / förverkliga mig själv. Långt ifrån att ge mitt liv mening även om mitt nya yrke absolut "inbjuder" till det.
Det är svårt att beskriva den ändring i fokus detta blivit för mig. Delvis har det ju med att göra att jag har barn i en ålder där det fortfarande behöver mycket av sina föräldrar. Att jag har en man som inte heller är särskilt karriär-ig. Jag får också passa mig för att inte dras med i känslosvall kring omorganisationer, resursfördelning chefers ev kompetens osv. för jag har lätt för att engageras.
Det är skönt att vara i mindre behov av pengar och mindre behov av bekräftelse från jobbet. Försöker naturligtvis göra så gott jag kan på jobbet men det är ett jobb. Mitt skifte av fokus gör mig så gott. Jag hoppas innerligt att alla kvinnor och män som sliter mycket fler timmar på sina jobb och ägnar stor energi åt det upplever att det är meningsfullt och deras "väg". Just nu är det inte min vilket ger utrymme för helt andra prioriteringar som kansek är ovanliga men oerhört berikande.
en annan m