Läkarbesök

Idag var jag på neonatal med Y på vad som visade sig vara vårt sista besök där. Y är 17 månader gammal, korrigerad ålder, och helt normalt utvecklad. Detta betvivlade jag inte en sekund men det är skönt att få proffsens bedömning. Läkare och sjukgymnast lekte med och iakttog honom i en halvtimme och förklarade sedan att någon ytterligare uppföljning inte behövs.

Han är rörlig och djärv, sa jag i början av besöket. Mot slutet av halvtimmen bevisade Y detta genom att klättra upp på en pall och ställa sig upp på den. Doktorn drog först efter andan, men konstaterade sedan: han har ju koll.

Det enda som bekymrar oss är ju sömnen, men där tycker vi oss ana en viss förbättring. Bara han inte har ont någonstans, sa jag till doktorn. Då skulle han ha det på dagen också, svarade han. Också denne doktor tycktes dela vår uppfattning att det är otrygghet, nattskräck eller mardrömmar och att det går över med tiden.

Jag frågade till sist när vi kan förvänta oss att han börjar prata, kommer han att vara sen med det? Han pratar ju redan, sa doktorn roat. Han har ett ljud för bil och ett annat för boll.

Tamejtusan om det inte stämmer.

Om några dagar är det precis ett år sedan vi fick reda på att han fanns.