(Det går i perioder, visst gör det det. Efter min senaste gnällorgie här på bloggen, och praktiserandet av de insikter jag fick då, blev det bättre. Ett tag.)
Igår var jag på BVC och vaccinerade Y (som skrek som en tok i jämnt 2 sekunder, sedan log han mot BVC-sköterskan som förundrat sa: det är ändå fjärde sprutan han får av mig.) och passade på att utgjuta mig. Hon frågade om vi provat belöningssystem och jag sa nej. Jag har en obestämd motvilja mot tanken. Jag vill ju att Q ska samarbeta för att han vill det. För att han inser att vår gemensamma tillvaro blir trevligare då. Inte för att bli belönad på ett mekaniskt sätt.
Efter ännu en krångelåtjafsmorgon satt vi i bilen alla tre, mina söner och jag, och innan jag knappt visste vad jag själv sa, förklarade jag för Q att en del mammor och pappor delar ut stjärnor till sina barn när barnen gör det de ska på morgonen utan att bråka. Efter tio stjärnor får man göra någonting roligt. Ja, det vill jag prova, utbrast Q.
Ser man på. Fortfarande något skeptisk gick jag på hemvägen förbi bokhandeln och köpte guld - och silverpennor. Att rita stjärnor med, alltså.
Vid hämtning vände sig dagmamman till mig och sa att Q berättat att han ska samla stjärnor. Han hade full koll på hur det skulle gå till.
Men tror någon att denna hämtning gick bättre än vanligt så tror de fel. Q konstrade och bråkade, och förklarade sedan ilsket att han ville ha en stjärna ändå. Hans reaktion när jag svarade nej - ett hastigt nej eftersom jag måst rusa efter lillebror som passat på att spatsera ut i gatan - gjorde mig ganska betänksam. När jag återvände till Q stod han alldeles stilla, med tårarna rinnande.
Han hade alltså inte riktigt förstått systemet ändå. Eller hade han det? Jag vet inte. Jag vet heller inte om han förstår det nu, efter min förklaring, men jag hoppas det.
Hemma satte vi oss ner och bestämde tillsammans att guldstjärna får man på morgonen och silverstjärna på eftermiddagen, och tillsammans har vi bestämt vad som behöver göras för att meritera en stjärna. Detta har vi satt på pränt enligt nedan. Vid tio stjärnor ska vi gå och bowla, för det vill Q väldigt gärna pröva.
Ändå har jag onda aningar. När jag googlar på belöningssystem hittar jag den här artikeln som sätter ord på mina vaga känslor.
Men Q vill samla stjärnor. Så vi gör väl det ett tag och ser vad som händer.
Gå på din magkänsla, tycker jag. Ni kan väl samla till bowlingen men strunta i det sedan om det känns helt fel.
SvaraRaderaDet ligger nog en hel del i texten du länkat till. *Lite skamsen för jag har kört rätt mycket belöningar.*
/P
Förvisso ligger det säkert något i den länkade artikeln. Men beror det inte också på situationen?
SvaraRaderaSå här tänker jag: Krångelhämtningar är väl på sitt sätt jobbiga för er bägge två, och även Q kan ha något att vinna på att de blir mindre krångliga. Stjärnsystemet kan locka honom att prova att inte krångla, och kanske upptäcka att det är rätt OK?
Det är en helt annan sak än att plocka undan leksaker, som väl strängt taget uteslutande ligger i föräldrarnas intresse. Där kan jag hålla med om att det låter dressyr.
Det är väl dock en balansgång mellan att lära sig att göra vad som bör göras och att lära sig att belöna sig själv för att man gör rätt. Det är ju långt mycket mer än vi omedelbart tänker på som vi tillägnar oss därför att vi blir belönade för det. Om inte med guldstjärnor så kanske med beröm.
Lill är väldigt dålig på det där mer kisseriet, jag ska skriva ett inlägg om det en dag.
SvaraRaderaI alla fall får han en stjärna varje gång han går och kissar utan att bråka och när han har fått 10 stjärnor får han ett klistermärke att sätta upp på sänggavlen. Om han klarar en hel dag utan att kissa på sig får han också ett klistermärke. Jag vet inte om det är en moraliskt riktig väg att gå och vi bestraffar absolut inte olyckor delar bara inte ut stjärnor. Vi försökte locka med någon rolig sak att göra efter 10 stjärnor men sambandet var för abstrakt, det nära väljandet av klistermärke från den speciella påsen var mycket lättare att förstå. Men här ska väl tilläggas att Lill var ganska liten när vi började med systemet, nu skulle han kanske kunna greppa bowlingbelöningar.
Jag tycker att det är ett system som fungerar bra, Lill som inte har några problem att gå med kissiga byxor och inte riktigt ser någon anledning att gå och kissa får motivation att klara av det.
Intressant artikel du länkar till! Jag har inte riktigt tänkt på det på det sättet, på vad det är man egentligen belönar och vad det kan leda till.
SvaraRaderaJag tror nog ändå att guldstjärnor kan vara ett alternativ i vissa situationer, där det kanske på nåt vis låst sig.
När jag var typ fem och syrran typ tre skulle mamma och pappa fota oss för ett julkort. Vi satt bredvid varandra i öppna spisen (!), jag log så fint men syrran bara gjorde grimaser. En hel film gick åt (det var ju dyrt på den tiden!) och vi var så arga på henne alla tre, men hon gav sig inte. Långt senare visade det sig att hon mindes händelsen jätteväl, och hon berättar hur trött hon var på sig själv, att hon ville sluta göra grimaser men inte kunde, för det skulle ju vara att erkänna att hon gjort fel från början. Ett erbjudande om en guldstjärna hade kanske kunnat få henne att bryta?
Och lite ont i hjärtat får jag av Q stående med tysta tårar. Det känner jag också så väl igen - jag tror att min pojke är så stor, för han pratar så bra. Ibland glömmer jag att han bara är nyss fyllda fem. Han SKA ju stångas mot oss, men f-n vad jobbigt det är ibland! Fast då tänker jag på hur han är bland andra människor. Då är han hur socialt kompetent som helst. Då är han och lillasyster ett välsmort team som leker tillsammans, som står enade mot omvärlden och artigt ber om mer mat.
De VET hur man beter sig bland folk, men hemma är något annat. Jag beter mig inte heller som folk hemma, jag går omkring i makens pyjamasbyxor och flottiga glasögon och äter ostbågar till frukost om de står kvar på lördagmorgonen. Jag öppnar faktiskt ögonen på mig själv as I'm writing this!
Kram!
Anka
När du tidigare skrev om Q och hans "tester" av sin mamma så fick du några gånger tipset om KOMET.
SvaraRaderaLäs mer här
http://www.kometprogrammet.se/
Jag har själv gått det med lysande resultat och där jobbar man bla. med ett belöningssystem.
Där var det viktigt att det inte var för långt mellan belöningarna i början, prova med en liten belöning efter tex. 3 o 7 stjärnor och så tar ni bowlingen vid 10.
En liten belöning kan tex. vara att läsa två godnattsagor eller ett klistermärke, ja du kan säkert komma på något bra.
Lycka till!
Maria
Jag ska rapportera om första dagen med stjärnsystemet i ett helt inlägg. Blandad framgång kan man väl säga..
SvaraRaderaMen jag vill bemöta detta med Komet. Ja, jag har fått rekommendationen flera gånger, och tänkt på det också, samt tagit reda på en del om programmet. Och jag är inte odelat positiv, faktiskt, bl a gällande synen på belöningssystem. Vidare tycker jag att jag/vi inte har tid och ork just nu med elva kursträffar, så som vårt liv ser ut.
Men! Jag har ganska regelbunden kontakt med en pedagog som är utbildad på Komet, och brukar fråga henne om råd. Jag är också rätt påläst (vill jag påstå) vad gäller metoderna som beskrivs.
Så just nu är svaret: tack för tipset, jag vet att det finns, men det är av olika skäl inte aktuellt just nu.
Hej Helga!
SvaraRaderaJag är väldigt positiv till att använda teckenekonomi (som är ett bättre begrepp än belöningssystem tycker jag), och skulle gärna vilja skriva en hel uppsats om detta till dig, och bemöta både dina, dina kommentatorers och PKLs texter. Tyvärr finns varken tid eller plats här men jag kan dra en del av det... Jag är leg psykolog och arbetar med teckenekonomi i olika former för personer med och utan funktionshinder, inklusive mina egna barn. Min bestämda uppfattning är att ska man använda teckenekonomi utbrett och som ett sätt att "vända skutan" när det gått överstyr hemma överlag eller i vissa kritiska situationer, behöver man handledning! Alltför ofta tror man att man vet hur det ska göras, och hittar på lite som man tror, och så stöter man på patrull och det känns bara fel. Några såna situationer beskrivs i den länkade texten (PKLs text). Jag vill påstå att PKL inte fått diskutera teckenekonomi med en teoretiskt kunnig handledare, eftersom hon besitter några vanliga missuppfattningar.
Jag skulle kunna gå in på detaljer men ska inte göra det av ovan nämnda skäl, men jag kan ta några konkreta tips:
När Q ska samla stjärnor, föreslår jag följande:
-Tre stjärnor för en hel morgon. Tänk dig att han gör rätt hela morgonen och så blir det knas sista minuten. Ska han inte få bekräftelse för det som var rätt då?
-Q ska veta exakt vad han ska göra för att få stjärnor. Det ska vara tydliga avgränsade kriterier. Gör han det som krävs för stjärna OCH bus, ska buset inte ges så mycket fokus alls, utan MYCKET uppmärksamhet på det som gick rätt.
-Ex på kriterier, formulera tre stycken: sitta kvar vid matbordet hela frukosten/klä på alla kläder inom en viss tidsram (timglas?)/klä på ytterkläderna inom tidsram/stå stilla och gapa vid tandborstning (och komma direkt när mamma säger till)osv. Stjärnorna kan sättas upp efterhand eller vid morgonens slut, men det ska göras rituellt och med mycket beröm för det som gick rätt och inga eller minimalt med kommentarer om det som gick fel. Absolut inga förmaningar, kritik eller ilska.
-får Q tre stjärnor per morgon, är det lagom med nio stjärnor för full pott. Vad han ska få ska du bestämma i förväg och meddela med entusiasm. Du ska avgöra vad som ska ske när stjärnorna samlats in. Satsa hellre för mycket än för lite, i början. Bowling låter jättebra. Helst ska det som samlats till levereras omedelbart, eller så snart som möjligt åtminstone. Ju kortare tid mellan utfört beteende och önskad konsekvens, desto mer effektivt...
-Fokus är på att barnet, som troligen inte bestämt sig för att bråka, ska se en vits med att göra det som önskas av omgivningen, och se att det kan kännas bra. Bra känns det pga berömmet, men stjärnan är en konkretisering av berömmet och bekräftelsen. Du och barnet ska inte hamna i en förhandling om när/hur/var/hur mycket när det gäller stjärnorna. Därav ska kriteriet för att få stjärna vara glasklart från början, inte godtyckligt. Din uppgift är att arrangera förutsättningarna för att barnet ska lyckas. Vi lär oss genom att lyckas, inte genom att misslyckas.
Det blev långt ändå! Jag brinner för det här, så vill du diskutera vidare kan vi byta ett mail. Svara isf här, jag kollar senare.
Vilka läsare jag har! Det gäller er alla, även om jag nu bara kommer att kommentera den senaste kommentaren.
SvaraRaderaMed rodnande kinder inser jag att jag gjort flera kardinalfel. (Fast jag insåg det själv redan imorse, och får det nu bekräftat.)
"Tänk dig att han gör rätt hela morgonen och så blir det knas sista minuten. Ska han inte få bekräftelse för det som var rätt då?" - ja, det var också ganska exakt vad som hände imorse!
"Q ska veta exakt vad han ska göra för att få stjärnor. Det ska vara tydliga avgränsade kriterier. Gör han det som krävs för stjärna OCH bus, ska buset inte ges så mycket fokus alls, utan MYCKET uppmärksamhet på det som gick rätt." - ajaj, vad jag känner mig träffad! Ännu en insikt kom imorse, att kriterierna som jag tyckte var glasklara, till vissa delar var rätt luddiga. Och det där med buset, det är ju just det som är vårt stora problem. Q gör oftast det han ska men efter mycket tjat och först när jag hunnit bli arg.
Alltså, jag läser och begrundar, och skulle gärna ha lite mejlkontakt men föredrar nästan en dialog här på hemsidan, så att övriga läsare också får vara med!
Jamen det är helt OK, jag kollar här igen. Och får ju tillägga att även om jag jobbat länge med det här finns det såklart olika tillämpningar och nyanseringar av tillvägagångssätt. Jag ville kommentera främst därför att teckenekonomi/belöningssystem emellanåt döms ut på felaktiga grunder. Det passar inte alla familjer men fler än man kan tro, skulle jag vilja säga. För en del en enda gång, för andra genomgående eller periodvis som ett stöd och för att förebygga större problem. Du kan väl berätta hur det går!/AK (psykologen här ovan)
SvaraRaderaHej
SvaraRaderaMycket intressant diskussion kan inte låta bli att hoppa in i diskussionen.
Psykologen, jag skulle gärna hör mer om vad du har att säga om PKLs text. Vad tycker du om hennes resonemang.
Jag håller med henne i mycket, tycker det är jätteviktigt att man funderar å vad man skapar för vuxna med sitt sätt att uppfostra.
Tack!
Mvh
Asra
Helga blogg läsare sedan urminnestider
Hej,
SvaraRaderaockså mycket intresserad av ett bemötande av det som jag tyckte lät som självklara och vattentäta argument emot teckenekonomin (PKLs text) Vore också tacksam om inlägg kunde fortsätta i bloggen!
/Anna
Jag tyckte psykologen AK uttryckte det så bra ovan:
SvaraRaderaDin uppgift är att arrangera förutsättningarna för att barnet ska lyckas. Vi lär oss genom att lyckas, inte genom att misslyckas.
Om vi har det som huvuduppgift - att arrangera för att lyckas - kan jag tycka att stjärnorna och reglerna för att få en sådan kan vara överflödiga. (Belöning & uppmuntran kan ju utgå spontant när saker funkar.) Är tveksam till teckenekonomi i vanliga familjer delvis för att det är svårt att träffa "rätt". Vad om barnet är ledset / har en dålig dag / är hungrig när en stjärna är utlovat för smidig hämtning från dagis? Då vill jag hellre belöna mitt barn om det förklarar för mig hur läget är. Det måste vara viktigare än en snabb & smidig hemgång. Å det blir svårt att få plats med i samma system.
En stor fördel med systemet som jag ser det är att det tvingar föräldrar att precisera sig, prioritera, vara tydliga och konsekventa. Att på mikronivå fatta vad som triggar, hur man undviker att hamna i låsta lägen gång på gång.
Om vi tänker oss situation att lämna dagis & att det är krångligt kan man ju välja att se antingen barnets beteende som problemskapande. Teckenekonomi har ju det som grund att barnets beteende ska förändras. Alternativt är det ju vi föräldrar som har ett "beteende" som är problemskapande dvs att vårt ideal är något våra barn inte kan leva upp till, i a f inte varje dag. Då kan ju lösningen vara att vara laddad med tålamod, mätt i magen, ha tid osv och ACCEPTERA att en hämtning tar i bästa fall 30 min och upp till 1 timme är OK. I min idealvärld hör jag till den accepterande föräldraskaran :)
Maria
Såhär ser jag (psykologen ovan) det:
SvaraRaderaMånga föräldrar känner en frustration över alla krav som kommer med föräldraskapet. Inre såväl som yttre. Denna frustration kan ta mycket energi och göra att man upplever en minskad förmåga att genomföra allt det man vill med sitt barn. Det blir lätt en ond cirkel. ”jag klarar inte att vara den förälder jag vill vara!” får jag ofta höra. Min erfarenhet är att det är tabu att prata om hur misslyckad man känner sig ibland, som förälder. Långt fler föräldrar än vad som ”märks” går omkring och känner sig otillräckliga. Känslan av otillräcklighet och den pessimism det leder till är ofta boven i dramat! Därför är jag positiv till redskap, konkreta och lättillgängliga, som kan hjälpa föräldrar att få igång en mer positiv cirkel med sitt barn. Optimismen som kommer av att märka att något funkar, om än i det lilla, är ofta en trigger till att ta tag i att ta fler steg i riktning mot mer samarbete, gemenskap och önskad utveckling inom familjen.
De risker PKL tar upp i sin bloggtext skulle jag vilja bemöta men det blir i så fall en längre text än vad jag antar är lämpligt i kommentarsfältet (?). Jag kan gärna göra det men vill isf ha OK från Helga. Jag kikade runt lite åp PKLs blogg och fann mycket intressant där. Inte mycket av det hon skriver är oförenligt med att använda belöningssystem, från min synvinkel. Jag håller inte med om att barnets vilja sätts ur spel, att det blir förvirrat osv om man använder system som är väl förberedda och genomtänkta. /AK
Självklart OK från mig, AK! Är också nyfiken på dina kommentarer. Jag börjar alltmer begripa att det är i orden "väl förberedda och genomtänkta" som den springande punkten ligger.
SvaraRaderaHej Helga, AK och alla andra!
SvaraRaderaJag läser gärna AK:s nästa inlägg. Om det går skulle jag gärna höra AK:s synpunkter på just stjärnor / specifika belöningar. Vad är syftet med dem om vi ändå lyckas vara "väl förberedda och genomtänkta" och tack vare detta får igång en positiv cirkel & optimistiskt anda?
Jag antar att det finns flera delar i att använda teckenekonomi typ precisera problemet, hur kan föräldrar bädda för framgång, vad kravet är för att få belöning osv. Stjärnorna framstår då som möjligen grädde på moset för barn och vuxna men också behäftat med en del svårigheter (typ hur bedöma gränsfall, finns det undantag, vad om utebliven belöning uppfattas som ett straff mm).
Nyfiken ... Tackf för en bra diskussion!
Maria
Hej Helga och ni andra som orkar följa tråden här! Jag skrev ihop en kommentar men den blev för lång! Här får ju "bara" plats 4096 tecken;-)....jag hinner inte redigera just nu, men ska försöka återkomma snarast och dela upp texten. /AK
SvaraRaderaMitt sätt att se på inlärning har sin grund i operant psykologi. Operant teoribildning har som utgångspunkt att vi lär oss av de konsekvenser som följer på de beteenden vi utför. De beteenden som får bra konsekvenser kommer vi att upprepa, de som fick mindre önskvärda konsekvenser kommer vi att tendera att överge. Det är inte alltid glasklart vad som är en "önskvärd" konsekvens, dock. Ett behov av uppmärksamhet kan mycket väl stillas av att någon blir arg på mig som följd på att jag hittar på bus, tex. Jag är positiv till konkreta och fyrkantiga metoder som en "krycka" för föräldrar som löper risk att hamna i negativitet och pessimism i sitt föräldraskap. PKL och jag har lite olika inställning där, men vid närmare kik på hennes blogg fanns det mycket där som jag inte tycker motsäger operant psykologi även om jag uppfattar att det gör det enligt hennes sätt att se. Mycket av det hon skriver är klokt och insiktsfullt och jag håller med om mycket, men rent "pedagogiskt" i arbete med olyckliga föräldrar är min erfarenhet att det kan bli för detaljerat och kännas som ytterligare krav, att ta till sig de synsätt hon representerar i föräldrafrågor. Men som sagt, eftersom jag inte tycker att teckenekonomi motsäger det hon tycker är viktigt, är jag säker på att en kombination eller det ena först och det andra sen är fult möjligt för de flesta intresserade föräldrar. I mitt arbete är teckenekonomi en metod, och alltså långt ifrån den enda, och den kan med fördel kombineras med andra mer eller mindre konkreta "redskap" eller förhållningssätt.
SvaraRaderaVi som är föräldrar till små barn vill förstås att barnen ska lära sig att göra bra saker, utföra beteenden som är till nytta för dem själva frivilligt och som fungerar bra i samspel med omgivningen. Hur gör vi det då?
Min erfarenhet är att vi ofta litar väldigt mycket till barnets förmåga att förstå logik och ett större sammanhang än barnet är moget för. Barn kan förstå logik, och barn kan ha empati. Men vi ställer emellanåt för höga krav på barns förmåga att ta in och begrunda olika vals konsekvenser.
När det gäller teckenekonomi (som populärt ofta går under benämningen belöningssystem) tycker jag att det mycket väl har sitt berättigande i en vanlig och i det stora hela välfungerande familj. Det kan också vara den snabbaste och mest positiva vägen ut ur eskalerande problem i en vanlig familj, i en familj med svårigheter och begränsningar eller där föräldrarna kämpar med att hitta sitt föräldraskaps utformning, tillfälligt eller under lång tid.
PKL tar upp riskerna med att belöna barns beteende på ett konstruerat sätt. Det tycker jag är bra. Det är bra att diskutera och ifrågasätta. Dock tycker jag inte att hennes argument håller för ett förkastande av alla användningsområden för fungerande system med yttre motivation.
Exempelvis tycker PKL att man ska ställa sig frågan "vad vill jag ska vara anledningen till att barnet gör det här?" - och det är väl klokt! De flesta föräldrar skulle nog tycka att det är bra om barnet borstar sina tänder för att det är bra för tänderna och för att slippa gå till tandläkaren och få plågsamma behandlingar. Detta tycker jag dock är ett bra exempel på ett överkrav. Jag tror nämligen inte att det är så många barn som verkligen borstar tänderna av just de anledningarna. Däremot tror jag det är gott om föräldrar som nöjer sig alldeles utmärkt bra med att barnet går med på att borsta tänderna för att någon vuxen vill det, för att göra den vuxna till lags, för att man får beröm, eller för att tandborstningen är en vana, en rutin, som man är trygg med. Om man först får barnet att gå med på tandborstning genom en konstruerad konsekvens ("belöning"), kan man mycket väl arbeta mot en större förståelse och insikt om varför det är bra med tandborstning. Det gör ingenting att förståelsen kommer efter hand!
forts....
del 2:
SvaraRaderaVi skulle gärna vilja kunna konstatera att våra barn gör bra saker för att de själva vill det, av omtanke, av förståelse för sammanhanget, av viljan att glädja någon och att samarbeta osv. Och dit ska vi förstås sträva. Att använda teckenekonomi motsäger på intet sätt denna ambition. Tvärtom - när vi står där med vår lilla vägrande fyraåring och med alla medel försöker få denna att ta på sig ytterkläderna, vad tar vi till? Många som varit i denna situation kan skriva under på att ha testat alla trick i boken, inklusive logiska argument, lek och lirkande, förstående bekräftelse av barnets känsla, hot och muta, lockande, ignorerande, eller att helt enkelt ta på barnet kläder under dess vilda protester när tiden och tålamodet tryter. Vilken av de metoderna leder bäst till odlandet av empati och egen samarbetsvilja? Tja, alla, eller ingen, eller några av dem i kombination, skulle jag vilja säga. Och det är väl inget fel med det - konflikter och frustrationer hör till uppväxten och förr eller senare lär vi oss klä på oss ytterkläder vid rätt tillfälle. Min erfarenhet är att det är ytterst få föräldrar som i längden klarar att hålla en vänlig och eftertänksam samtalston där vi tar in alla barnets känslor och sätter ord på, diskuterar och bekräftar fram och tillbaka under många många dagar av overallvägrande, även bland de föräldrar som gör allvarliga försök till detta. De som är mest uthålliga skulle jag vilja säga är de som har endast ett barn, jobbar deltid eller inte alls, har god avlastning, bra nätverk, hälsa och sover gott hela natten. Av alla småbarnsföräldrar jag träffat är det inte så väldigt många som passar in på den beskrivningen….de allra flesta småbarnsföräldrar upplever en ökad stressbörda vid vissa tillfällen under samvaron med sitt barn. Min inställning är att dessa föräldrar inte behöver ytterligare sten på börda, utan handfasta redskap att öka sin och barnets tillit och trygghet i situationen.
I de fall där vi som föräldrar börjar känna oss oroliga, osäkra, lite som att fotfästet inte riktigt är så stadigt som vi vill att det ska vara. I de fall där vi känner att orken tar slut lite för fort, att vi känner att frustrationen och stressen i vissa situationer riskerar att påverka röst, handgrepp, kroppsspråk, attityd och den förälder vi helst vill vara lite för mycket…då kan det vara bra att ta till lite knep.
Då kan vi släppa argumenterandet och tjatandet, och styra och ställa lite på ett lugnt och kontrollerat sätt så att vi försätter barnet i det läge att det av annan, påhittad motivation gör de beteenden vi tycker att det ska göra mer av. Tex klä på sig istället för att ligga och åla sig på golvet. Vi gör upp ett visuellt tydligt system och förklarar i korta och positiva ordalag vad som kommer att hända. Varje morgon när du klär på dig overallen när jag räcker fram den till dig, utan att lägga dig på golvet/skrika/springa iväg, ska du få en guldstjärna! När du fått tre guldstjärnor ska vi gå och fika/gå till lekparken/simhallen/äta din favoritmat etc.
del 3...När det är dags att klä på sig påminner vi i positiv anda om guldstjärnechansen (vi har valt en stund då barnet inte redan har ett utbrott, tex - vi ska se till att barnet har så god chans som möjligt att lyckas!) och räcker fram overallen. Vi håller andan och tummarna och visar att vi hejar på barnet. När barnet klarat overallen, ger vi mycket beröm, guldstjärna OCH: barnet blir medvetandegjort om att det här var något bra! Vi hinner gå favoritvägen till dagis, vi hinner prata på vägen, och nu när du var så duktig (nej jag har inga problem med det ordet) så blev det ju heller inget bråk som det blev igår, vad bra! Alla de här konsekvenserna som vi vill att barnet ska lära sig av, det får barnet en chans att uppleva, men lite enklare och snabbare nu när vi stöttade barnet att faktiskt utföra det beteende som var lite för svårt att bemästra om det lämnats helt till egna impulser. Det känns inte nödvändigt att ta på overallen inne i varma hallen, mysigare att åla på golvet, och (inte att förringa betydelsen av) så länge jag konstrar, finns mamma/pappa nära mig…forts
SvaraRaderaDel 4...PKL tycker att man sätter barnets inre vilja ur spel. Jag tycker tvärtom. Vi vill åt den inre viljan att samarbeta, att se nyttan med att göra vissa saker som i förstone kan se onödiga ut ur barnets synvinkel. Vi konstruerar en situation där barnet får stöd att utföra det beteende vi som vuxna anser kommer bli till nytta, och vi visar sen att det var bra. Beteendet utfördes ju av barnet! Att det kommer fler önskvärda konsekvenser än bara guldstjärnor är det som barnet tar med i sin inlärning! När barnet är 10 år kommer vi sannolikt inte ge guldstjärnor för overallpåtagning. Då behövs det troligen inte. Då har barnet insett nyttan med att klä på sig ytterkläder. Vanliga barn lär sig det troligen i vilket fall som helst, men att använda guldstjärnor som stöd är ett sätt att förenkla för hela familjen, inte bara för barnet eller bara för den vuxna. Det blir bättre stämning, orken räcker längre, stressen minskar, och barnet får känna sig duktigt. Vi lär oss genom att lyckas, inte genom att misslyckas. Vi kan mycket väl göra först, och förstå sen!
SvaraRaderaAtt barn skulle lära sig köpslå och köpas i alla sammanhang för att man som förälder använder guldstjärnor i vissa utvalda situationer håller jag för osannolikt, om man med viss handledning i uppbyggnaden av systemet beaktar den grundläggande idén, dvs att ge barnet en möjlighet att se de goda konsekvenserna som kommer av att man gör vissa saker, som påbjudits av föräldrarna. Det handlar inte om att upprätta en maktstruktur, som är en vanlig missuppfattning, heller inte att drilla barnet i att göra de vuxna till lags.
Exemplet med barnet som kom hem ledset för att det inte fått glaskulor är en belysning av ett helt annat problem, tycker jag. Där är det inte glaskulorna som är problemet. Ersätt ordet "glaskula" med "uppmärksamhet", så blir det kanske lite tydligare. Problemet i skolan (och även i hemmiljön många gånger) är att barnens goda handlingar ofta förbises, medan problembeteenden och reaktioner på sånt som känns fel ofta blåses upp och bestraffas på olika sätt. Jag håller inte alls med om att glaskulesystemet i sig är något som gör att barnet blir "beroende av belöningar som bekräftelse". Barn är däremot beroende av att bli sedda och bekräftade, och det är helt i sin ordning. Av den aktuella historien tycker jag man kan misstänka att läraren borde fundera över vad hon/han ger feedback på i klassen generellt. Att ge symboler för goda handlingar kollektivt tycker jag är utmärkt. Men belöningssystemet i det här fallet har sannolikt inte byggts upp med medvetenhet om alla möjliga konsekvenser. Man behöver vara uppmärksam på annat som händer också, och man bör se till att OM något barn har extra svårt för de belöningsbara beteendena, får det inte bli en situation där det barnet utsätts av de andra barnen - där måste man vara särskilt lyhörd som vuxen. Är man osäker här, är det bra att förenkla systemet och tydliggöra själva kriterierna. Att ge glaskulor för bussigt beteende kräver ju att man ser och hör allt och det är ju knappast möjligt. Man kan hellre i så fall glaskulebelöna bra handlingar i vissa specifika situationer där man har chans till överblick och där ingen blir förbisedd. forts...
del 5...Ett annat exempel PKL tar upp, det om att sova ensam, är också en avart av ett försök till ett belöningssystem, skulle jag vilja säga. Barnet ska få en utmaning som är lämplig ur flera synvinklar, inte minst ska det vara rätt tidsmässigt och mognadsmässigt. Om barnet inte verkar moget att frivilligt sova ensamt i ett rum, är jag tveksam till att erbjuda guldstjärnor etc. Men gör man det, ska man inte argumentera om barnet väljer att avstå. Just att argumentera, tjata, påminna, locka, truga och visa ilska och missnöje etc är vanliga misstag vid frånvaro av handledning. Eventuellt en effekt av de populära Nanny-programmen som till viss del har sin grund i operant teori men som i sin tillämpning av dessa har olyckliga och destruktiva inslag också. Det som är fint med bra använd teckenekonomi är att systemet bär självt och att barnet växer av det och får känna att det lyckats i en positiv anda. Är det kritik, förmaningar och irritation inbyggt är det inget bra system helt enkelt.
SvaraRaderaDet gäller att skilja på teckenekonomi och muta. Att muta är att köpslå och ett köpslående vinner ingen på att hamna i. Därför måste vi vuxna tänka oss noga för och planera och tänka i flera steg innan vi sjösätter en teckenekonomi som ett projekt i samarbete med barnet. Vi vill inte sikta för lågt när det gäller den slutgiltiga belöningen, det får gärna vara något som får barnets ögon att lysa lite extra. När vi väl satt igång, kommer vi inte att diskutera kriterierna för att få stjärnor, dem måste vi ha gjort klart från början. Om vi för sent upptäcker att vi varit otydliga, och sänker kravet, måste vi vara medvetna om att det är kriteriet vi ändrat. Om vi tänkt oss att overallen ska på direkt utan omsvep, får vi inte vara "snälla" och ge en stjärna efter overallpåtagning som görs samtidigt som ett busstreck - om vi inte tänkt öka sannolikheten för bus OCH påklädning. Godtar vi ett halvdant utförande, är det det halvdana utförandet vi odlar. Vill vi ha beteenden som är värt mödan att pyssla med stjärnor, ska vi också ha så tydligt formulerade krav på beteendet att det är otvetydigt för barnet och för den som ska sätta guldstjärnan. Börjar barnet förhandla och köpslå, lägger vi systemet åt sidan. Guldstjärnor eller andra önskade konsekvenser utdelas inte som konsekvens av tjat eller otrevligt beteende, för då blir det ju mer av just det! Teckenekonomi -systemet är ett erbjudande som hela familjen vinner på, men förhandlingar och argumentation om insatsens storlek är det inte. forts...
del 6...Jag skulle inte rekommendera att man sätter hela barnets tillvaro i teckenekonomi, om det handlar om ett barn utan funktionshinder och med vardaglig problematik. Därför tycker jag inte att risken att barnet ska sätta upp olika typer av krav på sin omgivning är en risk. Uppstår experimenterande från barnets sida som handlar om att testa om det går att styra omvärlden med mutor och hot (som i PKLs exempel), går det ju bra att visa att det inte funkar så, skulle jag vilja säga. Jag upplever inte att detta brukar vara något problem över huvud taget, men i de fall det förekommer, är ju det faktum att syskon och vänner drar sig undan/protesterar också en konsekvens att lära sig av. Dessutom är barns testande av sin egen makt inget onormalt i sig och förekommer även hos barn som inte "utsatts" för teckenekonomi.
SvaraRaderaPKL tog upp ett annat exempel, en pojke som blev ensidigt inriktad på sin egen vinning och övergav en vän i nöd. Jag ser inte detta som ett problem med teckenekonomin, heller. Jag ser det som att med riktad teckenekonomi kan man öka på vissa specifika beteenden i ett fyrkantigt system. Vill man öka andra beteenden, som är oförenliga med det första beteendet, krävs förstås vuxenhandledning. I fallet med pojken som tränades att komma i tid och därför kom i konflikt när han ställdes inför en oförutsedd situation kan man förstås prata igenom situationen med barnet i efterhand - i hur mycket detalj blir beroende på barnets ålder och mognad. Här kan nämnas att många barn är väldigt benägna att komma i tid när det ringer in, om valet står mellan det och att hjälpa till att plocka in lekredskap….och det även där man inte använder teckenekonomi.
Min övertygelse är att teckenekonomi rätt använt med handledning och goda förberedelser är ett bra redskap dels för att ta sig ur låsta situationer som riskerar att ta lite för mycket av familjekraften (hos både barn och vuxna) och dels för att skapa god stämning om man noga väljer ut i vilka situationer man använder det som hjälpredskap. Allt i det syfte vi väl alla kan skriva under på: vi vill hjälpa våra barn att bli självständiga och empatiska individer som vill samspela med andra.
Hälsn AK
Tack för det långa svaret!
SvaraRadera"teckenekonomi rätt använt med handledning och goda förberedelser är ett bra redskap dels för att ta sig ur låsta situationer"
Det kan jag nog hålla med om, men det är tyvärr ofta inte så dessa ganska vanligt förekommande "belöningssystemen" används allmänt.
Tack så mycket för att du tagit dig tid att förklara.
Mvh
Asra