Året då Q och jag trädde ut i den stora världen är snart slut. Jag började jobba i januari, inte utan oro och skepsis. Mina farhågor kom totalt på skam. Det visade sig vara roligt och stärkande att jobba, roligare än på många många år. Jag gjorde den fullständigt överrumplande upptäckten att arbete och mammaliv kompletterade varann perfekt. Så lycklig som jag har varit under 2008 vet jag knappt att jag har varit någon gång. Tack, vem du nu är.
Q började inskolningen hos sin dagmamma under våren och från och med september på heltid. Också han har nu ett liv utanför hemmet. Det är en ständigt skiftande och fascinerande upplevelse att höra och se honom uttrycka saker han lärt sig av någon annan än oss. "Mina damer och herrar, jag har en kanin i min hatt! Hokus flokus!" förkunnar han en dag vid frukostbordet. Eller så fäster han sina allvarsbrunnar till ögon på mig och säger: "Mamma, tänk om det kommer troll och monster?". Det är en nåd att få följa hans upptäcktsfärd.
Jag är inte mycket för nyårslöften eller föresatser, jag vill hellre uttrycka förhoppningar och önskningar. Hela sju nyårsaftnar grät jag i min champagne och önskade mig ett barn. Förra året önskade jag mig att överleva övergången från mammaledigheten. Jag behöver väl inte säga hur glad och tacksam jag är i år.
Vad gäller nästa år uttrycker jag en from förhoppning och föresats till gagn för min fortsatta hälsa. Helga ska få en ny form. För första gången någonsin tror jag att det är görbart, för grunden är lagd och strategin klar. Den verklige aficionadon kan följa utvecklingen på en annan blogg, som garanterat kommer att göra skäl för sitt namn.
När detta läses plöjer jag förhoppningsvis ett skidspår i dalaskogarna. Eller så ser jag fyrverkerierna speglas i Siljan. Eller så smörjer jag kråset med min mans nyårsmiddag i glada vänners lag. Eller så skrålar jag Happy New Year eller Dancing Queen, vännerna har lovat att skaffa Abba Singstar.
Hur som helst tror jag att det blir bra. Ett gott nytt år önskar jag alla som läser detta.
2008-12-31
Gott nytt 2009!
Året då Q och jag trädde ut i den stora världen är snart slut. Jag började jobba i januari, inte utan oro och skepsis. Mina farhågor kom totalt på skam. Det visade sig vara roligt och stärkande att jobba, roligare än på många många år. Jag gjorde den fullständigt överrumplande upptäckten att arbete och mammaliv kompletterade varann perfekt. Så lycklig som jag har varit under 2008 vet jag knappt att jag har varit någon gång. Tack, vem du nu är.
Q började inskolningen hos sin dagmamma under våren och från och med september på heltid. Också han har nu ett liv utanför hemmet. Det är en ständigt skiftande och fascinerande upplevelse att höra och se honom uttrycka saker han lärt sig av någon annan än oss. "Mina damer och herrar, jag har en kanin i min hatt! Hokus flokus!" förkunnar han en dag vid frukostbordet. Eller så fäster han sina allvarsbrunnar till ögon på mig och säger: "Mamma, tänk om det kommer troll och monster?". Det är en nåd att få följa hans upptäcktsfärd.
Jag är inte mycket för nyårslöften eller föresatser, jag vill hellre uttrycka förhoppningar och önskningar. Hela sju nyårsaftnar grät jag i min champagne och önskade mig ett barn. Förra året önskade jag mig att överleva övergången från mammaledigheten. Jag behöver väl inte säga hur glad och tacksam jag är i år.
Vad gäller nästa år uttrycker jag en from förhoppning och föresats till gagn för min fortsatta hälsa. Helga ska få en ny form. För första gången någonsin tror jag att det är görbart, för grunden är lagd och strategin klar. Den verklige aficionadon kan följa utvecklingen på en annan blogg, som garanterat kommer att göra skäl för sitt namn.
När detta läses plöjer jag förhoppningsvis ett skidspår i dalaskogarna. Eller så ser jag fyrverkerierna speglas i Siljan. Eller så smörjer jag kråset med min mans nyårsmiddag i glada vänners lag. Eller så skrålar jag Happy New Year eller Dancing Queen, vännerna har lovat att skaffa Abba Singstar.
Hur som helst tror jag att det blir bra. Ett gott nytt år önskar jag alla som läser detta.
Q började inskolningen hos sin dagmamma under våren och från och med september på heltid. Också han har nu ett liv utanför hemmet. Det är en ständigt skiftande och fascinerande upplevelse att höra och se honom uttrycka saker han lärt sig av någon annan än oss. "Mina damer och herrar, jag har en kanin i min hatt! Hokus flokus!" förkunnar han en dag vid frukostbordet. Eller så fäster han sina allvarsbrunnar till ögon på mig och säger: "Mamma, tänk om det kommer troll och monster?". Det är en nåd att få följa hans upptäcktsfärd.
Jag är inte mycket för nyårslöften eller föresatser, jag vill hellre uttrycka förhoppningar och önskningar. Hela sju nyårsaftnar grät jag i min champagne och önskade mig ett barn. Förra året önskade jag mig att överleva övergången från mammaledigheten. Jag behöver väl inte säga hur glad och tacksam jag är i år.
Vad gäller nästa år uttrycker jag en from förhoppning och föresats till gagn för min fortsatta hälsa. Helga ska få en ny form. För första gången någonsin tror jag att det är görbart, för grunden är lagd och strategin klar. Den verklige aficionadon kan följa utvecklingen på en annan blogg, som garanterat kommer att göra skäl för sitt namn.
När detta läses plöjer jag förhoppningsvis ett skidspår i dalaskogarna. Eller så ser jag fyrverkerierna speglas i Siljan. Eller så smörjer jag kråset med min mans nyårsmiddag i glada vänners lag. Eller så skrålar jag Happy New Year eller Dancing Queen, vännerna har lovat att skaffa Abba Singstar.
Hur som helst tror jag att det blir bra. Ett gott nytt år önskar jag alla som läser detta.
2008-12-27
Julklappseländet
Alltså det här med julklappar. I år har det med full kraft gått upp för mig vilket idiotiskt påfund det faktiskt är.
Julens bästa beslut var när O och jag kom överens i början av december om att inte köpa något till varann. Vi har ganska ont om pengar just nu och ingen av oss kände sig inspirerad varken att önska eller handla. Det visade sig vara ett bra beslut, det var en lättnad att slippa köpa något, för att inte tala om lättnaden att slippa få.
För hur jag än rådbråkar min hjärna så har jag svårt att komma på något jag verkligen önskar mig i prylväg. Jo, en ny hårtork behövde jag verkligen. Så jag önskade mig en av mamma, och fick den. Visst blev jag glad, fast jag kan inte bli kvitt känslan av onödigt krångel, jag hade precis lika gärna kunnat gå till Clas Ohlson och köpa den själv.
En dimension är också att vi bor så förbannat trångt. Jag fasar inför tanken att få en massa onödiga prylar. Som julen för några år sedan när vi fick en ostfondue och en hamburgergrill. Hjälp! På den tiden bodde vi gudskelov i hus med rymlig källare, det gör vi inte nu. Endast noga utvalda prylar kommer över min tröskel och då har önskelistan plötsligt reducerats till beställningslista, inte alls lika charmigt.
Och så är det barnjulklapparna då. Jag hade ganska bra koll trodde jag, men det är uppenbart att vi till nästa år måste korta tyglarna ytterligare. Q fick leksakshusgeråd av mormor och Briotågbana av farmor, bra och önskade grejer båda delarna som redan har gett honom stor glädje. Av oss fick han skam till sägandes ett enda paket, ett mjukt sådant. Det innehöll en tröja med en orm på magen, och den gillade han.
Men sedan kom morfar med sina klappar. Han har redan visat en oroväckande faiblesse för batteridriven gräll plast med undermålig kvalitet. I år överträffade han sig själv. Jag orkar inte beskriva eländet, det räcker med att säga att två av tre grejer spelade öronbedövande melodier och var sönderlekta innan julaftonskvällen var slut. Min nedärvda snålhet och förvärvade och ganska nyväckta miljömedvetenhet gör att jag ryser.
Men visst, Q blev glad. Och han är för liten för att märka att vi har smugglat undan de trasiga leksakerna till soprummet. Men inför nästa år, då han kommer att förstå och minnas bättre, måste vi ha en bättre strategi. För jag vill inte att han (vi) ska dränkas i halvtrasiga halvkassa leksaker. Jag vill inte att han ska dränkas i paket och reagera som varje normalt barn då gör, riva upp pappret, kasta en blick på innehållet, ånga vidare till nästa. Jag vill att han ska få en chans att ta till sig den kärlek och omtanke som julklapparna står för. För han är ett mycket älskat och omhuldat barn, av många fler än oss.
Men nu är det ett år till nästa gång.
Julens bästa beslut var när O och jag kom överens i början av december om att inte köpa något till varann. Vi har ganska ont om pengar just nu och ingen av oss kände sig inspirerad varken att önska eller handla. Det visade sig vara ett bra beslut, det var en lättnad att slippa köpa något, för att inte tala om lättnaden att slippa få.
För hur jag än rådbråkar min hjärna så har jag svårt att komma på något jag verkligen önskar mig i prylväg. Jo, en ny hårtork behövde jag verkligen. Så jag önskade mig en av mamma, och fick den. Visst blev jag glad, fast jag kan inte bli kvitt känslan av onödigt krångel, jag hade precis lika gärna kunnat gå till Clas Ohlson och köpa den själv.
Finaste klapparna att ge och att få brukar vara de som man inte har önskat sig men som man ändå blir glad för. Saker som uttrycker en omtanke. Saker man inte visste att man ville ha. Men hur lätt är det att hitta på sådana? När man någon gång lyckas är det underbart, men det gör man kanske en gång på tio.
Diskuterade dilemmat julklappar eller inte med kompisar i måndags. En av dem invände att det är bra att barnen ser att även de vuxna ger till varandra, och det håller jag verkligen med om. Regeln endast julklappar till barnen är ett utslag av värsta sortens familjeterrorism.
En dimension är också att vi bor så förbannat trångt. Jag fasar inför tanken att få en massa onödiga prylar. Som julen för några år sedan när vi fick en ostfondue och en hamburgergrill. Hjälp! På den tiden bodde vi gudskelov i hus med rymlig källare, det gör vi inte nu. Endast noga utvalda prylar kommer över min tröskel och då har önskelistan plötsligt reducerats till beställningslista, inte alls lika charmigt.
Och så är det barnjulklapparna då. Jag hade ganska bra koll trodde jag, men det är uppenbart att vi till nästa år måste korta tyglarna ytterligare. Q fick leksakshusgeråd av mormor och Briotågbana av farmor, bra och önskade grejer båda delarna som redan har gett honom stor glädje. Av oss fick han skam till sägandes ett enda paket, ett mjukt sådant. Det innehöll en tröja med en orm på magen, och den gillade han.
Men sedan kom morfar med sina klappar. Han har redan visat en oroväckande faiblesse för batteridriven gräll plast med undermålig kvalitet. I år överträffade han sig själv. Jag orkar inte beskriva eländet, det räcker med att säga att två av tre grejer spelade öronbedövande melodier och var sönderlekta innan julaftonskvällen var slut. Min nedärvda snålhet och förvärvade och ganska nyväckta miljömedvetenhet gör att jag ryser.
Men visst, Q blev glad. Och han är för liten för att märka att vi har smugglat undan de trasiga leksakerna till soprummet. Men inför nästa år, då han kommer att förstå och minnas bättre, måste vi ha en bättre strategi. För jag vill inte att han (vi) ska dränkas i halvtrasiga halvkassa leksaker. Jag vill inte att han ska dränkas i paket och reagera som varje normalt barn då gör, riva upp pappret, kasta en blick på innehållet, ånga vidare till nästa. Jag vill att han ska få en chans att ta till sig den kärlek och omtanke som julklapparna står för. För han är ett mycket älskat och omhuldat barn, av många fler än oss.
Men nu är det ett år till nästa gång.
Julklappseländet
Alltså det här med julklappar. I år har det med full kraft gått upp för mig vilket idiotiskt påfund det faktiskt är.
Julens bästa beslut var när O och jag kom överens i början av december om att inte köpa något till varann. Vi har ganska ont om pengar just nu och ingen av oss kände sig inspirerad varken att önska eller handla. Det visade sig vara ett bra beslut, det var en lättnad att slippa köpa något, för att inte tala om lättnaden att slippa få.
För hur jag än rådbråkar min hjärna så har jag svårt att komma på något jag verkligen önskar mig i prylväg. Jo, en ny hårtork behövde jag verkligen. Så jag önskade mig en av mamma, och fick den. Visst blev jag glad, fast jag kan inte bli kvitt känslan av onödigt krångel, jag hade precis lika gärna kunnat gå till Clas Ohlson och köpa den själv.
En dimension är också att vi bor så förbannat trångt. Jag fasar inför tanken att få en massa onödiga prylar. Som julen för några år sedan när vi fick en ostfondue och en hamburgergrill. Hjälp! På den tiden bodde vi gudskelov i hus med rymlig källare, det gör vi inte nu. Endast noga utvalda prylar kommer över min tröskel och då har önskelistan plötsligt reducerats till beställningslista, inte alls lika charmigt.
Och så är det barnjulklapparna då. Jag hade ganska bra koll trodde jag, men det är uppenbart att vi till nästa år måste korta tyglarna ytterligare. Q fick leksakshusgeråd av mormor och Briotågbana av farmor, bra och önskade grejer båda delarna som redan har gett honom stor glädje. Av oss fick han skam till sägandes ett enda paket, ett mjukt sådant. Det innehöll en tröja med en orm på magen, och den gillade han.
Men sedan kom morfar med sina klappar. Han har redan visat en oroväckande faiblesse för batteridriven gräll plast med undermålig kvalitet. I år överträffade han sig själv. Jag orkar inte beskriva eländet, det räcker med att säga att två av tre grejer spelade öronbedövande melodier och var sönderlekta innan julaftonskvällen var slut. Min nedärvda snålhet och förvärvade och ganska nyväckta miljömedvetenhet gör att jag ryser.
Men visst, Q blev glad. Och han är för liten för att märka att vi har smugglat undan de trasiga leksakerna till soprummet. Men inför nästa år, då han kommer att förstå och minnas bättre, måste vi ha en bättre strategi. För jag vill inte att han (vi) ska dränkas i halvtrasiga halvkassa leksaker. Jag vill inte att han ska dränkas i paket och reagera som varje normalt barn då gör, riva upp pappret, kasta en blick på innehållet, ånga vidare till nästa. Jag vill att han ska få en chans att ta till sig den kärlek och omtanke som julklapparna står för. För han är ett mycket älskat och omhuldat barn, av många fler än oss.
Men nu är det ett år till nästa gång.
Julens bästa beslut var när O och jag kom överens i början av december om att inte köpa något till varann. Vi har ganska ont om pengar just nu och ingen av oss kände sig inspirerad varken att önska eller handla. Det visade sig vara ett bra beslut, det var en lättnad att slippa köpa något, för att inte tala om lättnaden att slippa få.
För hur jag än rådbråkar min hjärna så har jag svårt att komma på något jag verkligen önskar mig i prylväg. Jo, en ny hårtork behövde jag verkligen. Så jag önskade mig en av mamma, och fick den. Visst blev jag glad, fast jag kan inte bli kvitt känslan av onödigt krångel, jag hade precis lika gärna kunnat gå till Clas Ohlson och köpa den själv.
Finaste klapparna att ge och att få brukar vara de som man inte har önskat sig men som man ändå blir glad för. Saker som uttrycker en omtanke. Saker man inte visste att man ville ha. Men hur lätt är det att hitta på sådana? När man någon gång lyckas är det underbart, men det gör man kanske en gång på tio.
Diskuterade dilemmat julklappar eller inte med kompisar i måndags. En av dem invände att det är bra att barnen ser att även de vuxna ger till varandra, och det håller jag verkligen med om. Regeln endast julklappar till barnen är ett utslag av värsta sortens familjeterrorism.
En dimension är också att vi bor så förbannat trångt. Jag fasar inför tanken att få en massa onödiga prylar. Som julen för några år sedan när vi fick en ostfondue och en hamburgergrill. Hjälp! På den tiden bodde vi gudskelov i hus med rymlig källare, det gör vi inte nu. Endast noga utvalda prylar kommer över min tröskel och då har önskelistan plötsligt reducerats till beställningslista, inte alls lika charmigt.
Och så är det barnjulklapparna då. Jag hade ganska bra koll trodde jag, men det är uppenbart att vi till nästa år måste korta tyglarna ytterligare. Q fick leksakshusgeråd av mormor och Briotågbana av farmor, bra och önskade grejer båda delarna som redan har gett honom stor glädje. Av oss fick han skam till sägandes ett enda paket, ett mjukt sådant. Det innehöll en tröja med en orm på magen, och den gillade han.
Men sedan kom morfar med sina klappar. Han har redan visat en oroväckande faiblesse för batteridriven gräll plast med undermålig kvalitet. I år överträffade han sig själv. Jag orkar inte beskriva eländet, det räcker med att säga att två av tre grejer spelade öronbedövande melodier och var sönderlekta innan julaftonskvällen var slut. Min nedärvda snålhet och förvärvade och ganska nyväckta miljömedvetenhet gör att jag ryser.
Men visst, Q blev glad. Och han är för liten för att märka att vi har smugglat undan de trasiga leksakerna till soprummet. Men inför nästa år, då han kommer att förstå och minnas bättre, måste vi ha en bättre strategi. För jag vill inte att han (vi) ska dränkas i halvtrasiga halvkassa leksaker. Jag vill inte att han ska dränkas i paket och reagera som varje normalt barn då gör, riva upp pappret, kasta en blick på innehållet, ånga vidare till nästa. Jag vill att han ska få en chans att ta till sig den kärlek och omtanke som julklapparna står för. För han är ett mycket älskat och omhuldat barn, av många fler än oss.
Men nu är det ett år till nästa gång.
2008-12-26
En jul i litet format
Annandag jul på tre man hand, liksom juldagen. Släktmiddagen ställdes in från vår sida eftersom mitt halsont utvecklats till rejäl heshet, hosta och feber.
Fördelar med en jul i den närmaste familjens sköte: det är lugnt och fritt från krav och konflikter. Ingen hispig mamma kretsar runt julbordet och försöker regissera föreställningen och låter ingen annan få en syl i vädret. Ingen neurotisk mormor brister i gråt över att kalvsyltan är misslyckad, eller tvingar en att konversera när man helst vill fördjupa sig i en julklappsbok. (Mormor har varit död i över tio år och jag har fina minnen av henne också men vissa tar överhanden. Som när hon, lutad över fotoalbumet frågade med en air av martyrskap: "Helga, inte är väl du intresserad av att se vad din gamla mormor hade för skolmössa?" Vad svarar man? NEJ! Varpå det suras i två timmar.)
Nackdelar med en jul i den närmaste familjens sköte: när mor i huset är indisponerad av feber och hosta vilar ansvaret tungt på far i huset för att underhålla sonen. Som snabbt blir uttråkad av att sitta instängd med två asociala föräldrar som mest vill läsa julklappsböcker. En uttråkad nästan-treåring kan hitta på rätt mycket bus. Till sist kom vi igår kväll på idén att sätta på en julskiva, varpå Q hoppade jämfota i fyrtio minuter. Utan avbrott.
Fördelar med en jul i den närmaste familjens sköte: det är lugnt och fritt från krav och konflikter. Ingen hispig mamma kretsar runt julbordet och försöker regissera föreställningen och låter ingen annan få en syl i vädret. Ingen neurotisk mormor brister i gråt över att kalvsyltan är misslyckad, eller tvingar en att konversera när man helst vill fördjupa sig i en julklappsbok. (Mormor har varit död i över tio år och jag har fina minnen av henne också men vissa tar överhanden. Som när hon, lutad över fotoalbumet frågade med en air av martyrskap: "Helga, inte är väl du intresserad av att se vad din gamla mormor hade för skolmössa?" Vad svarar man? NEJ! Varpå det suras i två timmar.)
Nackdelar med en jul i den närmaste familjens sköte: när mor i huset är indisponerad av feber och hosta vilar ansvaret tungt på far i huset för att underhålla sonen. Som snabbt blir uttråkad av att sitta instängd med två asociala föräldrar som mest vill läsa julklappsböcker. En uttråkad nästan-treåring kan hitta på rätt mycket bus. Till sist kom vi igår kväll på idén att sätta på en julskiva, varpå Q hoppade jämfota i fyrtio minuter. Utan avbrott.
En jul i litet format
Annandag jul på tre man hand, liksom juldagen. Släktmiddagen ställdes in från vår sida eftersom mitt halsont utvecklats till rejäl heshet, hosta och feber.
Fördelar med en jul i den närmaste familjens sköte: det är lugnt och fritt från krav och konflikter. Ingen hispig mamma kretsar runt julbordet och försöker regissera föreställningen och låter ingen annan få en syl i vädret. Ingen neurotisk mormor brister i gråt över att kalvsyltan är misslyckad, eller tvingar en att konversera när man helst vill fördjupa sig i en julklappsbok. (Mormor har varit död i över tio år och jag har fina minnen av henne också men vissa tar överhanden. Som när hon, lutad över fotoalbumet frågade med en air av martyrskap: "Helga, inte är väl du intresserad av att se vad din gamla mormor hade för skolmössa?" Vad svarar man? NEJ! Varpå det suras i två timmar.)
Nackdelar med en jul i den närmaste familjens sköte: när mor i huset är indisponerad av feber och hosta vilar ansvaret tungt på far i huset för att underhålla sonen. Som snabbt blir uttråkad av att sitta instängd med två asociala föräldrar som mest vill läsa julklappsböcker. En uttråkad nästan-treåring kan hitta på rätt mycket bus. Till sist kom vi igår kväll på idén att sätta på en julskiva, varpå Q hoppade jämfota i fyrtio minuter. Utan avbrott.
Fördelar med en jul i den närmaste familjens sköte: det är lugnt och fritt från krav och konflikter. Ingen hispig mamma kretsar runt julbordet och försöker regissera föreställningen och låter ingen annan få en syl i vädret. Ingen neurotisk mormor brister i gråt över att kalvsyltan är misslyckad, eller tvingar en att konversera när man helst vill fördjupa sig i en julklappsbok. (Mormor har varit död i över tio år och jag har fina minnen av henne också men vissa tar överhanden. Som när hon, lutad över fotoalbumet frågade med en air av martyrskap: "Helga, inte är väl du intresserad av att se vad din gamla mormor hade för skolmössa?" Vad svarar man? NEJ! Varpå det suras i två timmar.)
Nackdelar med en jul i den närmaste familjens sköte: när mor i huset är indisponerad av feber och hosta vilar ansvaret tungt på far i huset för att underhålla sonen. Som snabbt blir uttråkad av att sitta instängd med två asociala föräldrar som mest vill läsa julklappsböcker. En uttråkad nästan-treåring kan hitta på rätt mycket bus. Till sist kom vi igår kväll på idén att sätta på en julskiva, varpå Q hoppade jämfota i fyrtio minuter. Utan avbrott.
2008-12-24
Det snöar!
Hur mycket man än älskar sin familj så är det väldigt skönt när man och barn sover middag. Jag ska göra mig en kopp varmt te som jag hoppas lindrar min skrovliga hals. Halsen är priset jag betalar för några mycket trevliga men kyliga dagar med Skansenbesök, Gröna Lunddito, julklappsshopping samt badhuslek. Men roligt har vi haft.
Om en timme kommer morfadern och då blir det jul på riktigt. Han ringde imorse, Q svarade och utbrast glädjestrålande: "Morfar, det finns en julklapp till dig! Med en skjorta i!"
Och nu snöar det som sagt. Små flingor, farligt nära regndroppar, men det är inte regn utan SNÖ. En vit jul alltså, hurra!
Om en timme kommer morfadern och då blir det jul på riktigt. Han ringde imorse, Q svarade och utbrast glädjestrålande: "Morfar, det finns en julklapp till dig! Med en skjorta i!"
Och nu snöar det som sagt. Små flingor, farligt nära regndroppar, men det är inte regn utan SNÖ. En vit jul alltså, hurra!
Det snöar!
Hur mycket man än älskar sin familj så är det väldigt skönt när man och barn sover middag. Jag ska göra mig en kopp varmt te som jag hoppas lindrar min skrovliga hals. Halsen är priset jag betalar för några mycket trevliga men kyliga dagar med Skansenbesök, Gröna Lunddito, julklappsshopping samt badhuslek. Men roligt har vi haft.
Om en timme kommer morfadern och då blir det jul på riktigt. Han ringde imorse, Q svarade och utbrast glädjestrålande: "Morfar, det finns en julklapp till dig! Med en skjorta i!"
Och nu snöar det som sagt. Små flingor, farligt nära regndroppar, men det är inte regn utan SNÖ. En vit jul alltså, hurra!
Om en timme kommer morfadern och då blir det jul på riktigt. Han ringde imorse, Q svarade och utbrast glädjestrålande: "Morfar, det finns en julklapp till dig! Med en skjorta i!"
Och nu snöar det som sagt. Små flingor, farligt nära regndroppar, men det är inte regn utan SNÖ. En vit jul alltså, hurra!
2008-12-22
Kort, traditioner, firande
Magsjukan är övervunnen, har hittills inte visat sig hos övriga familjen, och det lackar emot jul fast man inte kan tro det när man ser ut genom fönstret i grådasket.
Julkortsdebatten rasar i år igen, främst på Tingelings blogg. Det är definitivt inte första och förmodligen inte sista gången. Hur kan man bli ledsen över en vänligt menad julhälsning beprydd av ett bedårande barn i tomteluva? Hur kan det uppfattas som egoistiskt att skicka julkort med sina barn på?
Min egen inställning har ändrats sedan jag fick Q, men kanske inte på det sätt man förväntar sig. Förr hamnade de där korten rakt i papperskorgen och ofta fällde jag också en bitter tår. Inte över andras lycka utan över min egen olycka som var plågsamt accentuerad just i juletid. Alldeles utan påminnelser om hur bra andra hade det.
För jag fortsätter att med en dåres envishet att hävda att det inte är onaturligt utan tvärtom mänskligt att känna avundsjuka eller bitterhet när andra får det man själv längtar efter men inte kan få. Så måste man få känna och uttrycka på lämpligt sätt - på sin blogg, i sin dagbok, i förtroliga vänners lag - utan att dömas ut som hemsk och gräslig. Hur man sedan handlar - det är en annan sak. Men känslor och handlingar bör inte dömas på samma sätt.
Att ha blivit mamma har inte förändrat min inställning till föräldrakärlek. En av de största lögner som finns är att föräldrars kärlek till sina barn skulle vara den ädlaste och mest osjälviska. Snack. Kärlek handlar mycket om bekräftelse vilket man får i enorm mängd som förälder. Ens barn är i viss mån en förlängning av en själv. Alltså är föräldrakärlek till stor del lika med egenkärlek.
(Att jag sedan tycker att detta är fel och att man som förälder bör sträva efter att älska sitt barn ovillkorligt med så lite förväntningar och krav på det som möjligt, det är en annan diskussion.)
Att blint manifestera sin kärlek till sina barn och att göra det utan att tänka efter hur mottagaren uppfattar saken, det tycker jag kan betraktas som egoistiskt. Och konventionellt.
Att jag själv inte har skickat ett julkort på över tio år kan möjligen ses som egoistiskt. Det är i alla fall ett utslag av lättja. Jag vill gärna tro att jag väljer mer konkreta och rättframma sätt att uttrycka min omtanke om andra.
Hur reagerar jag då idag på julkort med barn på? Svar: jag ger dem till Q. Och gläds med honom. För han blir jätteglad när han får bilder på sina kompisar. Fast om kompisarna råkar vara asiatiska pojkar tror han först att det är han själv på bilden. Apropå egenkärlek.
Hur ska då julen firas i hushållet Helga? Precis som det var tänkt från början. Julafton hemma med besök av Q-morfar lagom till Kalle Anka. Släktingarna undfägnas med besök på juldagen. Det kan nog bli något av Fanny och Alexander över detta, för en av de gästande släktingarna är ungefär lika excentrisk som morbrodern som släcker levande ljus medelst fisar. Jag samlar på citat från denna person. Vid första anblicken av Q: "Han ser ut som en såndär, vahetere, sumobrottare.."
Jag är ytterligt nöjd med detta arrangemang, för hur mycket jag än drömmer om en jul hemma så har jag också en regel: fira inte jul på samma sätt varje år. Något lite ska vara annorlunda, om det så bara är en ny (eller en utebliven) rätt på julbordet, en undanställd julprydnad eller mer radikala grepp som att resa någonstans eller fira jul med helt nya personer.
För aktar man sig inte så uppstår traditionerna av sig själva och så sitter man där med tomteskägget i brevlådan och måstena uppradade. Ånej, traditioner ska hållas kort. De är trevliga i lagom mängd men får inte dominera.Så här dan före dan kan man ju ägna en flyktig tanke åt varför man egentligen vill fira jul. Kristen är jag ju definitivt inte och har aldrig varit. Mig passar den gamla hedniska midvinterfesten bättre: det är mörkt och jävligt, men hit men inte längre, nu går vi mot ljusare tider!
Förr, under min uppväxt och yngre vuxenår var julen en trevlig högtid, ett tillfälle att koppla av och äta och läsa gott, knäcka nötter och lösa korsord. Under några år, överväldigande många medan de pågick, numera en krympande parentes, var julen enbart jävlig.
Nu har tillkommit en dimension av ogrumlad och uppriktig tacksamhet. Över Q förstås, så uttjatat att det knappt behöver påpekas. Men också över allt annat. Jag har min man. Jag har min hälsa. Jag har ett jobb. Idag var jag inne på detsamma, vilket jag från början inte hade tänkt men fredagens magsjuka gjorde att viktiga saker inte blev gjorda, de fick göras idag. Så fick jag reda på att ännu en kollega ska sluta. Hur blir hans jul? Eller de andras, de som sas upp för några veckor sedan? Deras sista arbetsdag infaller i andra veckan i januari. Hur många jobb finns att söka innan dess? Vid MBL-förhandlingen kämpade jag för att övertyga ledningen om att skjuta på uppsägningarna till efter jul, men talade för döva öron.
Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem, står det i Karl-Bertil Jonssons julafton. Sanna ord. Den lyser kallt också på dem som icke hava något jobb, några barn, någon partner eller vad som nu kan tänkas konstituera det liv de vill ha. Vad är det med julen som gör att båda olycka och lycka förstärks?
Själv önskar jag mig - utöver allt jag redan har - några lugna och avkopplande dagar. Och den bästa julklappen fick jag nog i kväll, beskedet att en gammal vän efter en lång väntan med tidvis mörka utsikter äntligen har fått sitt efterlängtade barn.
Må ni få det alla som längtar. Det önskar jag av hela mitt hjärta.
Kort, traditioner, firande
Magsjukan är övervunnen, har hittills inte visat sig hos övriga familjen, och det lackar emot jul fast man inte kan tro det när man ser ut genom fönstret i grådasket.
Julkortsdebatten rasar i år igen, främst på Tingelings blogg. Det är definitivt inte första och förmodligen inte sista gången. Hur kan man bli ledsen över en vänligt menad julhälsning beprydd av ett bedårande barn i tomteluva? Hur kan det uppfattas som egoistiskt att skicka julkort med sina barn på?
Min egen inställning har ändrats sedan jag fick Q, men kanske inte på det sätt man förväntar sig. Förr hamnade de där korten rakt i papperskorgen och ofta fällde jag också en bitter tår. Inte över andras lycka utan över min egen olycka som var plågsamt accentuerad just i juletid. Alldeles utan påminnelser om hur bra andra hade det.
För jag fortsätter att med en dåres envishet att hävda att det inte är onaturligt utan tvärtom mänskligt att känna avundsjuka eller bitterhet när andra får det man själv längtar efter men inte kan få. Så måste man få känna och uttrycka på lämpligt sätt - på sin blogg, i sin dagbok, i förtroliga vänners lag - utan att dömas ut som hemsk och gräslig. Hur man sedan handlar - det är en annan sak. Men känslor och handlingar bör inte dömas på samma sätt.
Att ha blivit mamma har inte förändrat min inställning till föräldrakärlek. En av de största lögner som finns är att föräldrars kärlek till sina barn skulle vara den ädlaste och mest osjälviska. Snack. Kärlek handlar mycket om bekräftelse vilket man får i enorm mängd som förälder. Ens barn är i viss mån en förlängning av en själv. Alltså är föräldrakärlek till stor del lika med egenkärlek.
(Att jag sedan tycker att detta är fel och att man som förälder bör sträva efter att älska sitt barn ovillkorligt med så lite förväntningar och krav på det som möjligt, det är en annan diskussion.)
Att blint manifestera sin kärlek till sina barn och att göra det utan att tänka efter hur mottagaren uppfattar saken, det tycker jag kan betraktas som egoistiskt. Och konventionellt.
Att jag själv inte har skickat ett julkort på över tio år kan möjligen ses som egoistiskt. Det är i alla fall ett utslag av lättja. Jag vill gärna tro att jag väljer mer konkreta och rättframma sätt att uttrycka min omtanke om andra.
Hur reagerar jag då idag på julkort med barn på? Svar: jag ger dem till Q. Och gläds med honom. För han blir jätteglad när han får bilder på sina kompisar. Fast om kompisarna råkar vara asiatiska pojkar tror han först att det är han själv på bilden. Apropå egenkärlek.
Hur ska då julen firas i hushållet Helga? Precis som det var tänkt från början. Julafton hemma med besök av Q-morfar lagom till Kalle Anka. Släktingarna undfägnas med besök på juldagen. Det kan nog bli något av Fanny och Alexander över detta, för en av de gästande släktingarna är ungefär lika excentrisk som morbrodern som släcker levande ljus medelst fisar. Jag samlar på citat från denna person. Vid första anblicken av Q: "Han ser ut som en såndär, vahetere, sumobrottare.."
Jag är ytterligt nöjd med detta arrangemang, för hur mycket jag än drömmer om en jul hemma så har jag också en regel: fira inte jul på samma sätt varje år. Något lite ska vara annorlunda, om det så bara är en ny (eller en utebliven) rätt på julbordet, en undanställd julprydnad eller mer radikala grepp som att resa någonstans eller fira jul med helt nya personer.
För aktar man sig inte så uppstår traditionerna av sig själva och så sitter man där med tomteskägget i brevlådan och måstena uppradade. Ånej, traditioner ska hållas kort. De är trevliga i lagom mängd men får inte dominera.Så här dan före dan kan man ju ägna en flyktig tanke åt varför man egentligen vill fira jul. Kristen är jag ju definitivt inte och har aldrig varit. Mig passar den gamla hedniska midvinterfesten bättre: det är mörkt och jävligt, men hit men inte längre, nu går vi mot ljusare tider!
Förr, under min uppväxt och yngre vuxenår var julen en trevlig högtid, ett tillfälle att koppla av och äta och läsa gott, knäcka nötter och lösa korsord. Under några år, överväldigande många medan de pågick, numera en krympande parentes, var julen enbart jävlig.
Nu har tillkommit en dimension av ogrumlad och uppriktig tacksamhet. Över Q förstås, så uttjatat att det knappt behöver påpekas. Men också över allt annat. Jag har min man. Jag har min hälsa. Jag har ett jobb. Idag var jag inne på detsamma, vilket jag från början inte hade tänkt men fredagens magsjuka gjorde att viktiga saker inte blev gjorda, de fick göras idag. Så fick jag reda på att ännu en kollega ska sluta. Hur blir hans jul? Eller de andras, de som sas upp för några veckor sedan? Deras sista arbetsdag infaller i andra veckan i januari. Hur många jobb finns att söka innan dess? Vid MBL-förhandlingen kämpade jag för att övertyga ledningen om att skjuta på uppsägningarna till efter jul, men talade för döva öron.
Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem, står det i Karl-Bertil Jonssons julafton. Sanna ord. Den lyser kallt också på dem som icke hava något jobb, några barn, någon partner eller vad som nu kan tänkas konstituera det liv de vill ha. Vad är det med julen som gör att båda olycka och lycka förstärks?
Själv önskar jag mig - utöver allt jag redan har - några lugna och avkopplande dagar. Och den bästa julklappen fick jag nog i kväll, beskedet att en gammal vän efter en lång väntan med tidvis mörka utsikter äntligen har fått sitt efterlängtade barn.
Må ni få det alla som längtar. Det önskar jag av hela mitt hjärta.
2008-12-20
Kulturknutte med gränser
Jag är public service-fantast. Jag älskar SVT1 och 2 för att inte tala om Kunskapskanalen. Det jag mest uppskattar är reklamfriheten och att jag fortfarande kan hitta program i tablån som jag lär mig något av.
Men ikväll måste jag kapitulera. Det får bli hyrfilm eller Love Actually på TV4, trots att jag sett den minst tre gånger och trots att den bryts för nyheter och reklam.
För när barnprogram och nyheter är undanstökade i ettan kommer Dansbandskampen, just ett sånt program som jag avskyr. I många goda vänners lag, medan man sitter och pratar, dricker vin, löser korsord alternativt världsgåtor, okej. Men inte annars. Därefter Svensson, Svensson. En serie som inte var särskilt kul ens för femton år sedan. Nästa program är Brottskod försvunnen. Tar avsnitten aldrig slut? Varför köpa in denna menlösa amerikanska serie när det finns så många bra? (Och många dåliga, tack för att vi slipper dem.)
23:40 börjar det enda jag kan tänka mig att se, Dom kallar oss artister. Det pågår i en halvtimme. Sedan kommer en film från 1995 med Sandra Bullock. Ni läste rätt, 1995.
Tvåan då? Jo, nog för att jag älskar opera, det gör jag faktiskt. Verdi och Mozart rör mig till tårar. Och jag tycker att SVT är modiga. Men om inte ens jag är intresserad, hur många i riket kan då tänka sig att sitta mellan 18:50 och 23:35 och titta på Wagners Ragnarök? Förmodligen hade det varit mer kostnadseffektivt att bränna den på DVD och posta till detta fåtal.
Efter Rapport, nära midnatt, börjar så det enda intressanta i tvåans tablå, en film om en indisk läkare som dokumenterar sin vardag i England på film och utbyter filmer med släkten i hembyn under fyrtio år. Synd bara att den börjar så sent.
(Okej då, det är Thomas Quick på SVT24 kl 21. Det är jag lite nyfiken på.)
Tillägg! Marknadsundersökning!
Jag kommer att vara ledig länge under julen och i huvudet sjuder det och i fingrarna kliar det. Men hur är det med er läsare? Finns ni på plats under julledigheten, eller ska jag spara visdomsorden till i januari?
Men ikväll måste jag kapitulera. Det får bli hyrfilm eller Love Actually på TV4, trots att jag sett den minst tre gånger och trots att den bryts för nyheter och reklam.
För när barnprogram och nyheter är undanstökade i ettan kommer Dansbandskampen, just ett sånt program som jag avskyr. I många goda vänners lag, medan man sitter och pratar, dricker vin, löser korsord alternativt världsgåtor, okej. Men inte annars. Därefter Svensson, Svensson. En serie som inte var särskilt kul ens för femton år sedan. Nästa program är Brottskod försvunnen. Tar avsnitten aldrig slut? Varför köpa in denna menlösa amerikanska serie när det finns så många bra? (Och många dåliga, tack för att vi slipper dem.)
23:40 börjar det enda jag kan tänka mig att se, Dom kallar oss artister. Det pågår i en halvtimme. Sedan kommer en film från 1995 med Sandra Bullock. Ni läste rätt, 1995.
Tvåan då? Jo, nog för att jag älskar opera, det gör jag faktiskt. Verdi och Mozart rör mig till tårar. Och jag tycker att SVT är modiga. Men om inte ens jag är intresserad, hur många i riket kan då tänka sig att sitta mellan 18:50 och 23:35 och titta på Wagners Ragnarök? Förmodligen hade det varit mer kostnadseffektivt att bränna den på DVD och posta till detta fåtal.
Efter Rapport, nära midnatt, börjar så det enda intressanta i tvåans tablå, en film om en indisk läkare som dokumenterar sin vardag i England på film och utbyter filmer med släkten i hembyn under fyrtio år. Synd bara att den börjar så sent.
(Okej då, det är Thomas Quick på SVT24 kl 21. Det är jag lite nyfiken på.)
Tillägg! Marknadsundersökning!
Jag kommer att vara ledig länge under julen och i huvudet sjuder det och i fingrarna kliar det. Men hur är det med er läsare? Finns ni på plats under julledigheten, eller ska jag spara visdomsorden till i januari?
Kulturknutte med gränser
Jag är public service-fantast. Jag älskar SVT1 och 2 för att inte tala om Kunskapskanalen. Det jag mest uppskattar är reklamfriheten och att jag fortfarande kan hitta program i tablån som jag lär mig något av.
Men ikväll måste jag kapitulera. Det får bli hyrfilm eller Love Actually på TV4, trots att jag sett den minst tre gånger och trots att den bryts för nyheter och reklam.
För när barnprogram och nyheter är undanstökade i ettan kommer Dansbandskampen, just ett sånt program som jag avskyr. I många goda vänners lag, medan man sitter och pratar, dricker vin, löser korsord alternativt världsgåtor, okej. Men inte annars. Därefter Svensson, Svensson. En serie som inte var särskilt kul ens för femton år sedan. Nästa program är Brottskod försvunnen. Tar avsnitten aldrig slut? Varför köpa in denna menlösa amerikanska serie när det finns så många bra? (Och många dåliga, tack för att vi slipper dem.)
23:40 börjar det enda jag kan tänka mig att se, Dom kallar oss artister. Det pågår i en halvtimme. Sedan kommer en film från 1995 med Sandra Bullock. Ni läste rätt, 1995.
Tvåan då? Jo, nog för att jag älskar opera, det gör jag faktiskt. Verdi och Mozart rör mig till tårar. Och jag tycker att SVT är modiga. Men om inte ens jag är intresserad, hur många i riket kan då tänka sig att sitta mellan 18:50 och 23:35 och titta på Wagners Ragnarök? Förmodligen hade det varit mer kostnadseffektivt att bränna den på DVD och posta till detta fåtal.
Efter Rapport, nära midnatt, börjar så det enda intressanta i tvåans tablå, en film om en indisk läkare som dokumenterar sin vardag i England på film och utbyter filmer med släkten i hembyn under fyrtio år. Synd bara att den börjar så sent.
(Okej då, det är Thomas Quick på SVT24 kl 21. Det är jag lite nyfiken på.)
Tillägg! Marknadsundersökning!
Jag kommer att vara ledig länge under julen och i huvudet sjuder det och i fingrarna kliar det. Men hur är det med er läsare? Finns ni på plats under julledigheten, eller ska jag spara visdomsorden till i januari?
Men ikväll måste jag kapitulera. Det får bli hyrfilm eller Love Actually på TV4, trots att jag sett den minst tre gånger och trots att den bryts för nyheter och reklam.
För när barnprogram och nyheter är undanstökade i ettan kommer Dansbandskampen, just ett sånt program som jag avskyr. I många goda vänners lag, medan man sitter och pratar, dricker vin, löser korsord alternativt världsgåtor, okej. Men inte annars. Därefter Svensson, Svensson. En serie som inte var särskilt kul ens för femton år sedan. Nästa program är Brottskod försvunnen. Tar avsnitten aldrig slut? Varför köpa in denna menlösa amerikanska serie när det finns så många bra? (Och många dåliga, tack för att vi slipper dem.)
23:40 börjar det enda jag kan tänka mig att se, Dom kallar oss artister. Det pågår i en halvtimme. Sedan kommer en film från 1995 med Sandra Bullock. Ni läste rätt, 1995.
Tvåan då? Jo, nog för att jag älskar opera, det gör jag faktiskt. Verdi och Mozart rör mig till tårar. Och jag tycker att SVT är modiga. Men om inte ens jag är intresserad, hur många i riket kan då tänka sig att sitta mellan 18:50 och 23:35 och titta på Wagners Ragnarök? Förmodligen hade det varit mer kostnadseffektivt att bränna den på DVD och posta till detta fåtal.
Efter Rapport, nära midnatt, börjar så det enda intressanta i tvåans tablå, en film om en indisk läkare som dokumenterar sin vardag i England på film och utbyter filmer med släkten i hembyn under fyrtio år. Synd bara att den börjar så sent.
(Okej då, det är Thomas Quick på SVT24 kl 21. Det är jag lite nyfiken på.)
Tillägg! Marknadsundersökning!
Jag kommer att vara ledig länge under julen och i huvudet sjuder det och i fingrarna kliar det. Men hur är det med er läsare? Finns ni på plats under julledigheten, eller ska jag spara visdomsorden till i januari?
2008-12-19
Tydligen inte
Känsliga personer och emetofobiker ombedes sluta läsa nu.
Jag är mycket sällan magsjuk. Senast jag kräktes var under en semesterresa i Mexiko 1999. Och det berodde inte på för många tequilas.
När Q var tämligen nyfådd fick han en riktigt jävlig släng av vinterkräksjukan. Han spydde och sket i sex dagar. Men trots att O och jag måste ha blivit tämligen marinerade i viruset så blev vi inte sjuka. Vi gratulerade varann till att kanske ha rätt genuppsättning för att slippa eländet.
För två veckor sedan blev Q magsjuk och strax därefter O, fast något lindrigare. Jag klarade mig helt. Ännu en gång konstaterade jag självbelåtet att jag minsann inte blir magsjuk i första taget. Jag kanske rentav är immun. Haha.
Högmod går före fall, igår började jag känna mig illamående vilket bara blev värre under natten fram tills imorse då det mexikanska rekordet bröts. Jag hade glömt hur förbannat dåligt man mår, hur man på fullt allvar tror att man ska dö under några minuter, och hur ljuvligt skönt det är när det är över.
Nu är jag darrig, febrig, matt och hungrig. Men förhoppningsvis på bättringsvägen. Och jag hoppas innerligt att det är samma sjuka vi har haft alla tre, så att vi slipper en vända till lagom till jul.
Jisses. Får en blogg handla om sånt här egentligen?
Jag är mycket sällan magsjuk. Senast jag kräktes var under en semesterresa i Mexiko 1999. Och det berodde inte på för många tequilas.
När Q var tämligen nyfådd fick han en riktigt jävlig släng av vinterkräksjukan. Han spydde och sket i sex dagar. Men trots att O och jag måste ha blivit tämligen marinerade i viruset så blev vi inte sjuka. Vi gratulerade varann till att kanske ha rätt genuppsättning för att slippa eländet.
För två veckor sedan blev Q magsjuk och strax därefter O, fast något lindrigare. Jag klarade mig helt. Ännu en gång konstaterade jag självbelåtet att jag minsann inte blir magsjuk i första taget. Jag kanske rentav är immun. Haha.
Högmod går före fall, igår började jag känna mig illamående vilket bara blev värre under natten fram tills imorse då det mexikanska rekordet bröts. Jag hade glömt hur förbannat dåligt man mår, hur man på fullt allvar tror att man ska dö under några minuter, och hur ljuvligt skönt det är när det är över.
Nu är jag darrig, febrig, matt och hungrig. Men förhoppningsvis på bättringsvägen. Och jag hoppas innerligt att det är samma sjuka vi har haft alla tre, så att vi slipper en vända till lagom till jul.
Jisses. Får en blogg handla om sånt här egentligen?
Tydligen inte
Känsliga personer och emetofobiker ombedes sluta läsa nu.
Jag är mycket sällan magsjuk. Senast jag kräktes var under en semesterresa i Mexiko 1999. Och det berodde inte på för många tequilas.
När Q var tämligen nyfådd fick han en riktigt jävlig släng av vinterkräksjukan. Han spydde och sket i sex dagar. Men trots att O och jag måste ha blivit tämligen marinerade i viruset så blev vi inte sjuka. Vi gratulerade varann till att kanske ha rätt genuppsättning för att slippa eländet.
För två veckor sedan blev Q magsjuk och strax därefter O, fast något lindrigare. Jag klarade mig helt. Ännu en gång konstaterade jag självbelåtet att jag minsann inte blir magsjuk i första taget. Jag kanske rentav är immun. Haha.
Högmod går före fall, igår började jag känna mig illamående vilket bara blev värre under natten fram tills imorse då det mexikanska rekordet bröts. Jag hade glömt hur förbannat dåligt man mår, hur man på fullt allvar tror att man ska dö under några minuter, och hur ljuvligt skönt det är när det är över.
Nu är jag darrig, febrig, matt och hungrig. Men förhoppningsvis på bättringsvägen. Och jag hoppas innerligt att det är samma sjuka vi har haft alla tre, så att vi slipper en vända till lagom till jul.
Jisses. Får en blogg handla om sånt här egentligen?
Jag är mycket sällan magsjuk. Senast jag kräktes var under en semesterresa i Mexiko 1999. Och det berodde inte på för många tequilas.
När Q var tämligen nyfådd fick han en riktigt jävlig släng av vinterkräksjukan. Han spydde och sket i sex dagar. Men trots att O och jag måste ha blivit tämligen marinerade i viruset så blev vi inte sjuka. Vi gratulerade varann till att kanske ha rätt genuppsättning för att slippa eländet.
För två veckor sedan blev Q magsjuk och strax därefter O, fast något lindrigare. Jag klarade mig helt. Ännu en gång konstaterade jag självbelåtet att jag minsann inte blir magsjuk i första taget. Jag kanske rentav är immun. Haha.
Högmod går före fall, igår började jag känna mig illamående vilket bara blev värre under natten fram tills imorse då det mexikanska rekordet bröts. Jag hade glömt hur förbannat dåligt man mår, hur man på fullt allvar tror att man ska dö under några minuter, och hur ljuvligt skönt det är när det är över.
Nu är jag darrig, febrig, matt och hungrig. Men förhoppningsvis på bättringsvägen. Och jag hoppas innerligt att det är samma sjuka vi har haft alla tre, så att vi slipper en vända till lagom till jul.
Jisses. Får en blogg handla om sånt här egentligen?
2008-12-16
Döden befriaren
Får man önska livet ur någon? Någon man älskar om än på ett konfliktfyllt och sårigt sätt. Någon som skänker stor glädje åt sina närmaste anhöriga, men som samtidigt utgör en tung börda. Någon som är blid och god och glad och som än så länge njuter av livet, åtminstone i korta stunder varje dag. Korta stunder då smärtor och trötthet håller sig borta, då korsordet engagerar, maten smakar gott, eller luften mot ansiktet känns frisk och sval.
Mamma åkte hem idag efter att ha besökt oss över helgen. Mamma - äldre, tröttare och slitnare än jag någonsin har sett henne. Inte ens glädjen över tre dagars umgänge med Q kunde dölja det. Hem till vardagen med min styvfar. Hem från det korta andningshål hon vågat unna sig men som ändå inte ger någon chans att hämta andan eftersom hemtjänsten bara kommer två gånger om dagen, mycket kan hända däremellan. Oron är hennes ständiga följeslagare.
Första kvällen hos oss drack hon mycket vin, grät och sa att jag är den enda hon kan beklaga sig för. Hon lever i limbo, med den evinnerliga oron men också med en skuld som är lika stark och lika konstant.
Skuld för att hon inte alltid finns vid hans sida, och kanske ännu värre, skuld för att hon känner som hon gör. Att den man hon älskade och valde, och som hon ännu älskar, utgör en belastning för henne.
Vilken hjälp kan hon få? Hennes och styvfars gemensamma dotter, min lillasyster, är fantastiskt hängiven och kärleksfull och ställer upp så ofta hon kan. Men hon har ett liv som inbegriper veckopendling och slutfasen av läkarstudier.
Hemtjänsten kan erbjuda ökat stöd under korta perioder, någon helg då och då. Något mer permanent boendealternativ finns inte, i alla fall inget som mamma vill förvisa sin man till. Han äter själv, han tänker klart om än långsamt, han går på toaletten nästan själv. Då är man för frisk för att få plats på ett boende. Föreställ er då i vilket skick de gamla människor är som till sist får komma till ett sådant. Rätten att bo kvar hemma har drivits in absurdum.
Min styvfar har många barn i sitt första äktenskap. De skulle utan vidare kunna utarbeta ett schema sinsemellan så att mamma kunde få ledigt exempelvis en helg i månaden. För dem skulle det innebära att de tog hand om sin gamla pappa ett par helger varje år.
Men viljan verkar inte finnas, istället finns där en avoghet som förmodligen döljer rädsla och skuld. Jag vet inte vad de är rädda för, livet, döden, åldrandet eller kärleken eller kanske en kombination av dem alla.
Istället biter mamma ihop och kämpar på tills hon inte orkar mer utan hjälp. Då är hon så frustrerad att hon inte längre ber om hjälpen utan kommenderar fram den. Och så blir styvfars barn (de är inte styvbarn till mamma, de är nästan lika gamla som hon och var sedan länge vuxna när hon kom in i familjen) förolämpade, och än mer aviga. Och så surnar relationen ännu mer.
Vad kan jag göra? Jag skulle förstås kunna resa till Göteborg några helger om året. Men min relation till min styvfar är inte okomplicerad. Dessutom har jag en egen pappa att ta hand om. Han är inte på långa vägar lika gammal och skraltig, men oron för honom upptar mig allt mer.
Jag lyssnar på mamma, jag försöker säga henne att det inte är konstigt att hon känner som hon gör. Jag önskar att jag kunde radera eller åtminstone lindra hennes oberättigade skuldkänslor, men de är så inbrända i henne att det inte tycks vara möjligt.
Så istället önskar jag. Döden befriaren, kom som en vän. Kom om natten i sömnen efter mer än nittio verksamma år. Kom innan han ramlar ännu en gång och slår sig, kom medan livet fortfarande kan njutas, kom innan det är outhärdligt för dem båda.
Du kommer till oss alla en dag. Kom till honom nu.
Mamma åkte hem idag efter att ha besökt oss över helgen. Mamma - äldre, tröttare och slitnare än jag någonsin har sett henne. Inte ens glädjen över tre dagars umgänge med Q kunde dölja det. Hem till vardagen med min styvfar. Hem från det korta andningshål hon vågat unna sig men som ändå inte ger någon chans att hämta andan eftersom hemtjänsten bara kommer två gånger om dagen, mycket kan hända däremellan. Oron är hennes ständiga följeslagare.
Första kvällen hos oss drack hon mycket vin, grät och sa att jag är den enda hon kan beklaga sig för. Hon lever i limbo, med den evinnerliga oron men också med en skuld som är lika stark och lika konstant.
Skuld för att hon inte alltid finns vid hans sida, och kanske ännu värre, skuld för att hon känner som hon gör. Att den man hon älskade och valde, och som hon ännu älskar, utgör en belastning för henne.
Vilken hjälp kan hon få? Hennes och styvfars gemensamma dotter, min lillasyster, är fantastiskt hängiven och kärleksfull och ställer upp så ofta hon kan. Men hon har ett liv som inbegriper veckopendling och slutfasen av läkarstudier.
Hemtjänsten kan erbjuda ökat stöd under korta perioder, någon helg då och då. Något mer permanent boendealternativ finns inte, i alla fall inget som mamma vill förvisa sin man till. Han äter själv, han tänker klart om än långsamt, han går på toaletten nästan själv. Då är man för frisk för att få plats på ett boende. Föreställ er då i vilket skick de gamla människor är som till sist får komma till ett sådant. Rätten att bo kvar hemma har drivits in absurdum.
Min styvfar har många barn i sitt första äktenskap. De skulle utan vidare kunna utarbeta ett schema sinsemellan så att mamma kunde få ledigt exempelvis en helg i månaden. För dem skulle det innebära att de tog hand om sin gamla pappa ett par helger varje år.
Men viljan verkar inte finnas, istället finns där en avoghet som förmodligen döljer rädsla och skuld. Jag vet inte vad de är rädda för, livet, döden, åldrandet eller kärleken eller kanske en kombination av dem alla.
Istället biter mamma ihop och kämpar på tills hon inte orkar mer utan hjälp. Då är hon så frustrerad att hon inte längre ber om hjälpen utan kommenderar fram den. Och så blir styvfars barn (de är inte styvbarn till mamma, de är nästan lika gamla som hon och var sedan länge vuxna när hon kom in i familjen) förolämpade, och än mer aviga. Och så surnar relationen ännu mer.
Vad kan jag göra? Jag skulle förstås kunna resa till Göteborg några helger om året. Men min relation till min styvfar är inte okomplicerad. Dessutom har jag en egen pappa att ta hand om. Han är inte på långa vägar lika gammal och skraltig, men oron för honom upptar mig allt mer.
Jag lyssnar på mamma, jag försöker säga henne att det inte är konstigt att hon känner som hon gör. Jag önskar att jag kunde radera eller åtminstone lindra hennes oberättigade skuldkänslor, men de är så inbrända i henne att det inte tycks vara möjligt.
Så istället önskar jag. Döden befriaren, kom som en vän. Kom om natten i sömnen efter mer än nittio verksamma år. Kom innan han ramlar ännu en gång och slår sig, kom medan livet fortfarande kan njutas, kom innan det är outhärdligt för dem båda.
Du kommer till oss alla en dag. Kom till honom nu.
Döden befriaren
Får man önska livet ur någon? Någon man älskar om än på ett konfliktfyllt och sårigt sätt. Någon som skänker stor glädje åt sina närmaste anhöriga, men som samtidigt utgör en tung börda. Någon som är blid och god och glad och som än så länge njuter av livet, åtminstone i korta stunder varje dag. Korta stunder då smärtor och trötthet håller sig borta, då korsordet engagerar, maten smakar gott, eller luften mot ansiktet känns frisk och sval.
Mamma åkte hem idag efter att ha besökt oss över helgen. Mamma - äldre, tröttare och slitnare än jag någonsin har sett henne. Inte ens glädjen över tre dagars umgänge med Q kunde dölja det. Hem till vardagen med min styvfar. Hem från det korta andningshål hon vågat unna sig men som ändå inte ger någon chans att hämta andan eftersom hemtjänsten bara kommer två gånger om dagen, mycket kan hända däremellan. Oron är hennes ständiga följeslagare.
Första kvällen hos oss drack hon mycket vin, grät och sa att jag är den enda hon kan beklaga sig för. Hon lever i limbo, med den evinnerliga oron men också med en skuld som är lika stark och lika konstant.
Skuld för att hon inte alltid finns vid hans sida, och kanske ännu värre, skuld för att hon känner som hon gör. Att den man hon älskade och valde, och som hon ännu älskar, utgör en belastning för henne.
Vilken hjälp kan hon få? Hennes och styvfars gemensamma dotter, min lillasyster, är fantastiskt hängiven och kärleksfull och ställer upp så ofta hon kan. Men hon har ett liv som inbegriper veckopendling och slutfasen av läkarstudier.
Hemtjänsten kan erbjuda ökat stöd under korta perioder, någon helg då och då. Något mer permanent boendealternativ finns inte, i alla fall inget som mamma vill förvisa sin man till. Han äter själv, han tänker klart om än långsamt, han går på toaletten nästan själv. Då är man för frisk för att få plats på ett boende. Föreställ er då i vilket skick de gamla människor är som till sist får komma till ett sådant. Rätten att bo kvar hemma har drivits in absurdum.
Min styvfar har många barn i sitt första äktenskap. De skulle utan vidare kunna utarbeta ett schema sinsemellan så att mamma kunde få ledigt exempelvis en helg i månaden. För dem skulle det innebära att de tog hand om sin gamla pappa ett par helger varje år.
Men viljan verkar inte finnas, istället finns där en avoghet som förmodligen döljer rädsla och skuld. Jag vet inte vad de är rädda för, livet, döden, åldrandet eller kärleken eller kanske en kombination av dem alla.
Istället biter mamma ihop och kämpar på tills hon inte orkar mer utan hjälp. Då är hon så frustrerad att hon inte längre ber om hjälpen utan kommenderar fram den. Och så blir styvfars barn (de är inte styvbarn till mamma, de är nästan lika gamla som hon och var sedan länge vuxna när hon kom in i familjen) förolämpade, och än mer aviga. Och så surnar relationen ännu mer.
Vad kan jag göra? Jag skulle förstås kunna resa till Göteborg några helger om året. Men min relation till min styvfar är inte okomplicerad. Dessutom har jag en egen pappa att ta hand om. Han är inte på långa vägar lika gammal och skraltig, men oron för honom upptar mig allt mer.
Jag lyssnar på mamma, jag försöker säga henne att det inte är konstigt att hon känner som hon gör. Jag önskar att jag kunde radera eller åtminstone lindra hennes oberättigade skuldkänslor, men de är så inbrända i henne att det inte tycks vara möjligt.
Så istället önskar jag. Döden befriaren, kom som en vän. Kom om natten i sömnen efter mer än nittio verksamma år. Kom innan han ramlar ännu en gång och slår sig, kom medan livet fortfarande kan njutas, kom innan det är outhärdligt för dem båda.
Du kommer till oss alla en dag. Kom till honom nu.
Mamma åkte hem idag efter att ha besökt oss över helgen. Mamma - äldre, tröttare och slitnare än jag någonsin har sett henne. Inte ens glädjen över tre dagars umgänge med Q kunde dölja det. Hem till vardagen med min styvfar. Hem från det korta andningshål hon vågat unna sig men som ändå inte ger någon chans att hämta andan eftersom hemtjänsten bara kommer två gånger om dagen, mycket kan hända däremellan. Oron är hennes ständiga följeslagare.
Första kvällen hos oss drack hon mycket vin, grät och sa att jag är den enda hon kan beklaga sig för. Hon lever i limbo, med den evinnerliga oron men också med en skuld som är lika stark och lika konstant.
Skuld för att hon inte alltid finns vid hans sida, och kanske ännu värre, skuld för att hon känner som hon gör. Att den man hon älskade och valde, och som hon ännu älskar, utgör en belastning för henne.
Vilken hjälp kan hon få? Hennes och styvfars gemensamma dotter, min lillasyster, är fantastiskt hängiven och kärleksfull och ställer upp så ofta hon kan. Men hon har ett liv som inbegriper veckopendling och slutfasen av läkarstudier.
Hemtjänsten kan erbjuda ökat stöd under korta perioder, någon helg då och då. Något mer permanent boendealternativ finns inte, i alla fall inget som mamma vill förvisa sin man till. Han äter själv, han tänker klart om än långsamt, han går på toaletten nästan själv. Då är man för frisk för att få plats på ett boende. Föreställ er då i vilket skick de gamla människor är som till sist får komma till ett sådant. Rätten att bo kvar hemma har drivits in absurdum.
Min styvfar har många barn i sitt första äktenskap. De skulle utan vidare kunna utarbeta ett schema sinsemellan så att mamma kunde få ledigt exempelvis en helg i månaden. För dem skulle det innebära att de tog hand om sin gamla pappa ett par helger varje år.
Men viljan verkar inte finnas, istället finns där en avoghet som förmodligen döljer rädsla och skuld. Jag vet inte vad de är rädda för, livet, döden, åldrandet eller kärleken eller kanske en kombination av dem alla.
Istället biter mamma ihop och kämpar på tills hon inte orkar mer utan hjälp. Då är hon så frustrerad att hon inte längre ber om hjälpen utan kommenderar fram den. Och så blir styvfars barn (de är inte styvbarn till mamma, de är nästan lika gamla som hon och var sedan länge vuxna när hon kom in i familjen) förolämpade, och än mer aviga. Och så surnar relationen ännu mer.
Vad kan jag göra? Jag skulle förstås kunna resa till Göteborg några helger om året. Men min relation till min styvfar är inte okomplicerad. Dessutom har jag en egen pappa att ta hand om. Han är inte på långa vägar lika gammal och skraltig, men oron för honom upptar mig allt mer.
Jag lyssnar på mamma, jag försöker säga henne att det inte är konstigt att hon känner som hon gör. Jag önskar att jag kunde radera eller åtminstone lindra hennes oberättigade skuldkänslor, men de är så inbrända i henne att det inte tycks vara möjligt.
Så istället önskar jag. Döden befriaren, kom som en vän. Kom om natten i sömnen efter mer än nittio verksamma år. Kom innan han ramlar ännu en gång och slår sig, kom medan livet fortfarande kan njutas, kom innan det är outhärdligt för dem båda.
Du kommer till oss alla en dag. Kom till honom nu.
2008-12-14
Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt
Ett bra citat vars upphovsman jag har glömt. Men det står säkert med i Pelle Holms Bevingade ord. Denna bok har jag att tacka för mycket.
DN har en kul litteraturtävling i form av en julkalender med bildgåtor, varje bild beskriver ett klassiskt verk. Jag är ganska säker på att jag har gissat rätt på alla hittills publicerade fjorton (fast mamma hjälpte mig med en och pappa med en annan). Jag får för mig att räkna efter hur många av dessa böcker jag faktiskt har läst. Fyra, visar det sig. De övriga tio (varav några påbörjade men ratade) kan jag ändå.
Förklaringen? Förutom Bevingade ord också följande två böcker som jag var tokig i när jag var barn. Än idag tar jag fram dem och bläddrar i dem, fast jag lätt fastnar och läser dem från pärm till pärm, precis som då.
Första listboken - som Guiness rekordbok fast roligare, mitt tummade ex är i härlig sjuttiotalsöversättning av Per-Erik Lindorm och Sten Söderberg. Till min glädje ser jag att den finns i nyutgåva, en perfekt julklapp till vetgiriga ungar från tio år och uppåt. Ge den till barnen och se deras konversationsförmåga utvecklas mot oanade höjder! Tack vare den vet jag till exempel vem Isadora Duncan var, hon förekommer i listorna Äktenskap med stor åldersskillnad samt Egendomliga dödsorsaker.
Litterära gestalter av Hans Levander - finns numera endast på antikvariat (en senare upplaga är omdöpt till Vem är vem i böckernas värld - månne en enklare men fulare titel). Jag gratulerar Levander till en fullständigt lysande idé, det är mig obegripligt att denna bok inte blivit en bästsäljare. Den är ett uppslagsverk över personer i världslitteraturen. Exempel: har jag någon namne? Svar nej, åtminstone inte någon tillräckligt viktig. Hon skulle ha kommit mellan Helge Hundingsbane (fornnordisk hjälte, besjungen i eddadikter) och Helgonet (äventyrshjälte, se Templar, Simon). På samma uppslag står att läsa om Herakles, Henrik VIII och Hercule Poirot. Och så vidare. Vill man istället kolla hur representerad ens favoritförfattare är, finns det en lista längst bak i boken. Lindgren, Astrid, f 1907: Emil, Kalle Blomkvist, Karlsson, Lotta, Pippi, Pomperipossa, Rasmus och Ronja.
Ack ja, vad vore livet utan böcker?
DN har en kul litteraturtävling i form av en julkalender med bildgåtor, varje bild beskriver ett klassiskt verk. Jag är ganska säker på att jag har gissat rätt på alla hittills publicerade fjorton (fast mamma hjälpte mig med en och pappa med en annan). Jag får för mig att räkna efter hur många av dessa böcker jag faktiskt har läst. Fyra, visar det sig. De övriga tio (varav några påbörjade men ratade) kan jag ändå.
Förklaringen? Förutom Bevingade ord också följande två böcker som jag var tokig i när jag var barn. Än idag tar jag fram dem och bläddrar i dem, fast jag lätt fastnar och läser dem från pärm till pärm, precis som då.
Första listboken - som Guiness rekordbok fast roligare, mitt tummade ex är i härlig sjuttiotalsöversättning av Per-Erik Lindorm och Sten Söderberg. Till min glädje ser jag att den finns i nyutgåva, en perfekt julklapp till vetgiriga ungar från tio år och uppåt. Ge den till barnen och se deras konversationsförmåga utvecklas mot oanade höjder! Tack vare den vet jag till exempel vem Isadora Duncan var, hon förekommer i listorna Äktenskap med stor åldersskillnad samt Egendomliga dödsorsaker.
Litterära gestalter av Hans Levander - finns numera endast på antikvariat (en senare upplaga är omdöpt till Vem är vem i böckernas värld - månne en enklare men fulare titel). Jag gratulerar Levander till en fullständigt lysande idé, det är mig obegripligt att denna bok inte blivit en bästsäljare. Den är ett uppslagsverk över personer i världslitteraturen. Exempel: har jag någon namne? Svar nej, åtminstone inte någon tillräckligt viktig. Hon skulle ha kommit mellan Helge Hundingsbane (fornnordisk hjälte, besjungen i eddadikter) och Helgonet (äventyrshjälte, se Templar, Simon). På samma uppslag står att läsa om Herakles, Henrik VIII och Hercule Poirot. Och så vidare. Vill man istället kolla hur representerad ens favoritförfattare är, finns det en lista längst bak i boken. Lindgren, Astrid, f 1907: Emil, Kalle Blomkvist, Karlsson, Lotta, Pippi, Pomperipossa, Rasmus och Ronja.
Ack ja, vad vore livet utan böcker?
Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt
Ett bra citat vars upphovsman jag har glömt. Men det står säkert med i Pelle Holms Bevingade ord. Denna bok har jag att tacka för mycket.
DN har en kul litteraturtävling i form av en julkalender med bildgåtor, varje bild beskriver ett klassiskt verk. Jag är ganska säker på att jag har gissat rätt på alla hittills publicerade fjorton (fast mamma hjälpte mig med en och pappa med en annan). Jag får för mig att räkna efter hur många av dessa böcker jag faktiskt har läst. Fyra, visar det sig. De övriga tio (varav några påbörjade men ratade) kan jag ändå.
Förklaringen? Förutom Bevingade ord också följande två böcker som jag var tokig i när jag var barn. Än idag tar jag fram dem och bläddrar i dem, fast jag lätt fastnar och läser dem från pärm till pärm, precis som då.
Första listboken - som Guiness rekordbok fast roligare, mitt tummade ex är i härlig sjuttiotalsöversättning av Per-Erik Lindorm och Sten Söderberg. Till min glädje ser jag att den finns i nyutgåva, en perfekt julklapp till vetgiriga ungar från tio år och uppåt. Ge den till barnen och se deras konversationsförmåga utvecklas mot oanade höjder! Tack vare den vet jag till exempel vem Isadora Duncan var, hon förekommer i listorna Äktenskap med stor åldersskillnad samt Egendomliga dödsorsaker.
Litterära gestalter av Hans Levander - finns numera endast på antikvariat (en senare upplaga är omdöpt till Vem är vem i böckernas värld - månne en enklare men fulare titel). Jag gratulerar Levander till en fullständigt lysande idé, det är mig obegripligt att denna bok inte blivit en bästsäljare. Den är ett uppslagsverk över personer i världslitteraturen. Exempel: har jag någon namne? Svar nej, åtminstone inte någon tillräckligt viktig. Hon skulle ha kommit mellan Helge Hundingsbane (fornnordisk hjälte, besjungen i eddadikter) och Helgonet (äventyrshjälte, se Templar, Simon). På samma uppslag står att läsa om Herakles, Henrik VIII och Hercule Poirot. Och så vidare. Vill man istället kolla hur representerad ens favoritförfattare är, finns det en lista längst bak i boken. Lindgren, Astrid, f 1907: Emil, Kalle Blomkvist, Karlsson, Lotta, Pippi, Pomperipossa, Rasmus och Ronja.
Ack ja, vad vore livet utan böcker?
DN har en kul litteraturtävling i form av en julkalender med bildgåtor, varje bild beskriver ett klassiskt verk. Jag är ganska säker på att jag har gissat rätt på alla hittills publicerade fjorton (fast mamma hjälpte mig med en och pappa med en annan). Jag får för mig att räkna efter hur många av dessa böcker jag faktiskt har läst. Fyra, visar det sig. De övriga tio (varav några påbörjade men ratade) kan jag ändå.
Förklaringen? Förutom Bevingade ord också följande två böcker som jag var tokig i när jag var barn. Än idag tar jag fram dem och bläddrar i dem, fast jag lätt fastnar och läser dem från pärm till pärm, precis som då.
Första listboken - som Guiness rekordbok fast roligare, mitt tummade ex är i härlig sjuttiotalsöversättning av Per-Erik Lindorm och Sten Söderberg. Till min glädje ser jag att den finns i nyutgåva, en perfekt julklapp till vetgiriga ungar från tio år och uppåt. Ge den till barnen och se deras konversationsförmåga utvecklas mot oanade höjder! Tack vare den vet jag till exempel vem Isadora Duncan var, hon förekommer i listorna Äktenskap med stor åldersskillnad samt Egendomliga dödsorsaker.
Litterära gestalter av Hans Levander - finns numera endast på antikvariat (en senare upplaga är omdöpt till Vem är vem i böckernas värld - månne en enklare men fulare titel). Jag gratulerar Levander till en fullständigt lysande idé, det är mig obegripligt att denna bok inte blivit en bästsäljare. Den är ett uppslagsverk över personer i världslitteraturen. Exempel: har jag någon namne? Svar nej, åtminstone inte någon tillräckligt viktig. Hon skulle ha kommit mellan Helge Hundingsbane (fornnordisk hjälte, besjungen i eddadikter) och Helgonet (äventyrshjälte, se Templar, Simon). På samma uppslag står att läsa om Herakles, Henrik VIII och Hercule Poirot. Och så vidare. Vill man istället kolla hur representerad ens favoritförfattare är, finns det en lista längst bak i boken. Lindgren, Astrid, f 1907: Emil, Kalle Blomkvist, Karlsson, Lotta, Pippi, Pomperipossa, Rasmus och Ronja.
Ack ja, vad vore livet utan böcker?
2008-12-11
Viljan från början
Min äldsta och bästa kompis tillika Q:s gudmor är gravid, hon ringde mig och berättade häromdagen.
Jag funderar på vad jag känner och letar oroligt efter den gamla välbekanta avundsjukan, den som förpestade mitt liv under några år, och konstaterar lättat att jag inte hittar den.
Däremot känner jag mig lätt vemodig över livets olika villkor och över hur lätt det kan vara. Börja försöka vid fyllda 37 och bli gravid inom ett halvår. Men L har sannerligen inte åkt på någon räkmacka, hon har haft synnerligen starka och goda skäl att inte bli gravid förrän nu. Skäl som jag inte tänker beröra mer.
Vemod över att hon försvinner bort för åtminstone ett tag. Hon är med i klubben nu, de som vet hur det känns. Nu tror jag mig visserligen veta att L inte kommer att höra till dem som frossar i sin graviditet och hur den yttrar sig. Det jag känner är något liknande det som L sa sig uppleva när vi fick Q. Då var hon ofrivillig singel och tyngd av bekymmer. Hon hade följt våra våndor och gladde sig helhjärtat åt att vi nu var framme. Men hon sörjde redan förlusten av oss. Vi var de allra sista av hennes vänner som blev föräldrar. Den sista utposten, nu var hon ensam kvar, alla andra var uppslukade av mammande och pappande. Jag förstod helt hur hon menade och blev inte alls ledsen.
Mitt vemod är svagare än hennes var och mindre berättigat. För L kommer att bli mamma, vilket jag redan är. När graviditet, förlossning och första bebistid är över kommer vi att få alltmer gemensamt.
Jag sa försiktigt att jag kanske inte kommer att kunna uppamma något helhjärtat intresse för hennes graviditet, för så känner jag numera. Det gör inte ont att höra detaljer, men det är ointressant. Jag gissar att min inställning till att höra om graviditeter är ungefär som de flesta mäns.
Jag frågade också en extra gång, fast jag visste svaret: hur är det egentligen, du har väl inte längtat särskilt starkt efter barn, eller har jag fel, har du ändrat dig? Nejvisst, svarade hon glatt. Det är mannen i hennes liv som vill ha barn. Hade hon träffat någon med samma veliga inställning som hon själv hade det nog inte blivit några.
Vi är tysta en stund, förundrade bägge två. Vi känner varann väl och är lika i mycket. Men i detta är det avgrunder som skiljer. Jag har alltid vetat att jag ville ha barn. Alltid. Med en självklarhet som är omöjlig att förklara. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte påfallande förtjust i barn. Jag tycker att samhällets fixering vid föräldraskap är skenhelig och problematisk. Jag gillar inte att föräldrakärleken framhålls som den största och finaste, när den i ganska hög grad präglas av egoism. Man älskar sina barn eftersom de är en förlängning av en själv. Man går över lik av andras barn för att tillskansa sig det bästa åt sina egna.
Allt detta tycker jag och hävdar med en glöd som förbleknar inför det jag känner för min son. Han är det största som har hänt mig. Han är det viktigaste i mitt liv.
Några gener delar vi inte. Jag har inte burit honom under mitt hjärta. Några hormonstormar har jag inte utsatts för (jo, förresten men inte i samband med att jag fick Q). Slumpen gjorde att just han blev just min. Jag är inte ett dugg religiös eller skrockfull, det vore mig fjärran att tro att det finns någon mening med det som sker.
Men någonting är det som har skett. Jag har fått ett barn nära mig och plötsligt är min längtan stillad, min olycka borta. Alla mekanismer slår till i rätt tid och fungerar perfekt. Han är den jag vill ha och behöver. Jag blir en mamma och därmed också hel.
Det är tur att jag inte tror på mirakel, för detta är närapå ett.
Jag funderar på vad jag känner och letar oroligt efter den gamla välbekanta avundsjukan, den som förpestade mitt liv under några år, och konstaterar lättat att jag inte hittar den.
Däremot känner jag mig lätt vemodig över livets olika villkor och över hur lätt det kan vara. Börja försöka vid fyllda 37 och bli gravid inom ett halvår. Men L har sannerligen inte åkt på någon räkmacka, hon har haft synnerligen starka och goda skäl att inte bli gravid förrän nu. Skäl som jag inte tänker beröra mer.
Vemod över att hon försvinner bort för åtminstone ett tag. Hon är med i klubben nu, de som vet hur det känns. Nu tror jag mig visserligen veta att L inte kommer att höra till dem som frossar i sin graviditet och hur den yttrar sig. Det jag känner är något liknande det som L sa sig uppleva när vi fick Q. Då var hon ofrivillig singel och tyngd av bekymmer. Hon hade följt våra våndor och gladde sig helhjärtat åt att vi nu var framme. Men hon sörjde redan förlusten av oss. Vi var de allra sista av hennes vänner som blev föräldrar. Den sista utposten, nu var hon ensam kvar, alla andra var uppslukade av mammande och pappande. Jag förstod helt hur hon menade och blev inte alls ledsen.
Mitt vemod är svagare än hennes var och mindre berättigat. För L kommer att bli mamma, vilket jag redan är. När graviditet, förlossning och första bebistid är över kommer vi att få alltmer gemensamt.
Jag sa försiktigt att jag kanske inte kommer att kunna uppamma något helhjärtat intresse för hennes graviditet, för så känner jag numera. Det gör inte ont att höra detaljer, men det är ointressant. Jag gissar att min inställning till att höra om graviditeter är ungefär som de flesta mäns.
Jag frågade också en extra gång, fast jag visste svaret: hur är det egentligen, du har väl inte längtat särskilt starkt efter barn, eller har jag fel, har du ändrat dig? Nejvisst, svarade hon glatt. Det är mannen i hennes liv som vill ha barn. Hade hon träffat någon med samma veliga inställning som hon själv hade det nog inte blivit några.
Vi är tysta en stund, förundrade bägge två. Vi känner varann väl och är lika i mycket. Men i detta är det avgrunder som skiljer. Jag har alltid vetat att jag ville ha barn. Alltid. Med en självklarhet som är omöjlig att förklara. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte påfallande förtjust i barn. Jag tycker att samhällets fixering vid föräldraskap är skenhelig och problematisk. Jag gillar inte att föräldrakärleken framhålls som den största och finaste, när den i ganska hög grad präglas av egoism. Man älskar sina barn eftersom de är en förlängning av en själv. Man går över lik av andras barn för att tillskansa sig det bästa åt sina egna.
Allt detta tycker jag och hävdar med en glöd som förbleknar inför det jag känner för min son. Han är det största som har hänt mig. Han är det viktigaste i mitt liv.
Några gener delar vi inte. Jag har inte burit honom under mitt hjärta. Några hormonstormar har jag inte utsatts för (jo, förresten men inte i samband med att jag fick Q). Slumpen gjorde att just han blev just min. Jag är inte ett dugg religiös eller skrockfull, det vore mig fjärran att tro att det finns någon mening med det som sker.
Men någonting är det som har skett. Jag har fått ett barn nära mig och plötsligt är min längtan stillad, min olycka borta. Alla mekanismer slår till i rätt tid och fungerar perfekt. Han är den jag vill ha och behöver. Jag blir en mamma och därmed också hel.
Det är tur att jag inte tror på mirakel, för detta är närapå ett.
Viljan från början
Min äldsta och bästa kompis tillika Q:s gudmor är gravid, hon ringde mig och berättade häromdagen.
Jag funderar på vad jag känner och letar oroligt efter den gamla välbekanta avundsjukan, den som förpestade mitt liv under några år, och konstaterar lättat att jag inte hittar den.
Däremot känner jag mig lätt vemodig över livets olika villkor och över hur lätt det kan vara. Börja försöka vid fyllda 37 och bli gravid inom ett halvår. Men L har sannerligen inte åkt på någon räkmacka, hon har haft synnerligen starka och goda skäl att inte bli gravid förrän nu. Skäl som jag inte tänker beröra mer.
Vemod över att hon försvinner bort för åtminstone ett tag. Hon är med i klubben nu, de som vet hur det känns. Nu tror jag mig visserligen veta att L inte kommer att höra till dem som frossar i sin graviditet och hur den yttrar sig. Det jag känner är något liknande det som L sa sig uppleva när vi fick Q. Då var hon ofrivillig singel och tyngd av bekymmer. Hon hade följt våra våndor och gladde sig helhjärtat åt att vi nu var framme. Men hon sörjde redan förlusten av oss. Vi var de allra sista av hennes vänner som blev föräldrar. Den sista utposten, nu var hon ensam kvar, alla andra var uppslukade av mammande och pappande. Jag förstod helt hur hon menade och blev inte alls ledsen.
Mitt vemod är svagare än hennes var och mindre berättigat. För L kommer att bli mamma, vilket jag redan är. När graviditet, förlossning och första bebistid är över kommer vi att få alltmer gemensamt.
Jag sa försiktigt att jag kanske inte kommer att kunna uppamma något helhjärtat intresse för hennes graviditet, för så känner jag numera. Det gör inte ont att höra detaljer, men det är ointressant. Jag gissar att min inställning till att höra om graviditeter är ungefär som de flesta mäns.
Jag frågade också en extra gång, fast jag visste svaret: hur är det egentligen, du har väl inte längtat särskilt starkt efter barn, eller har jag fel, har du ändrat dig? Nejvisst, svarade hon glatt. Det är mannen i hennes liv som vill ha barn. Hade hon träffat någon med samma veliga inställning som hon själv hade det nog inte blivit några.
Vi är tysta en stund, förundrade bägge två. Vi känner varann väl och är lika i mycket. Men i detta är det avgrunder som skiljer. Jag har alltid vetat att jag ville ha barn. Alltid. Med en självklarhet som är omöjlig att förklara. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte påfallande förtjust i barn. Jag tycker att samhällets fixering vid föräldraskap är skenhelig och problematisk. Jag gillar inte att föräldrakärleken framhålls som den största och finaste, när den i ganska hög grad präglas av egoism. Man älskar sina barn eftersom de är en förlängning av en själv. Man går över lik av andras barn för att tillskansa sig det bästa åt sina egna.
Allt detta tycker jag och hävdar med en glöd som förbleknar inför det jag känner för min son. Han är det största som har hänt mig. Han är det viktigaste i mitt liv.
Några gener delar vi inte. Jag har inte burit honom under mitt hjärta. Några hormonstormar har jag inte utsatts för (jo, förresten men inte i samband med att jag fick Q). Slumpen gjorde att just han blev just min. Jag är inte ett dugg religiös eller skrockfull, det vore mig fjärran att tro att det finns någon mening med det som sker.
Men någonting är det som har skett. Jag har fått ett barn nära mig och plötsligt är min längtan stillad, min olycka borta. Alla mekanismer slår till i rätt tid och fungerar perfekt. Han är den jag vill ha och behöver. Jag blir en mamma och därmed också hel.
Det är tur att jag inte tror på mirakel, för detta är närapå ett.
Jag funderar på vad jag känner och letar oroligt efter den gamla välbekanta avundsjukan, den som förpestade mitt liv under några år, och konstaterar lättat att jag inte hittar den.
Däremot känner jag mig lätt vemodig över livets olika villkor och över hur lätt det kan vara. Börja försöka vid fyllda 37 och bli gravid inom ett halvår. Men L har sannerligen inte åkt på någon räkmacka, hon har haft synnerligen starka och goda skäl att inte bli gravid förrän nu. Skäl som jag inte tänker beröra mer.
Vemod över att hon försvinner bort för åtminstone ett tag. Hon är med i klubben nu, de som vet hur det känns. Nu tror jag mig visserligen veta att L inte kommer att höra till dem som frossar i sin graviditet och hur den yttrar sig. Det jag känner är något liknande det som L sa sig uppleva när vi fick Q. Då var hon ofrivillig singel och tyngd av bekymmer. Hon hade följt våra våndor och gladde sig helhjärtat åt att vi nu var framme. Men hon sörjde redan förlusten av oss. Vi var de allra sista av hennes vänner som blev föräldrar. Den sista utposten, nu var hon ensam kvar, alla andra var uppslukade av mammande och pappande. Jag förstod helt hur hon menade och blev inte alls ledsen.
Mitt vemod är svagare än hennes var och mindre berättigat. För L kommer att bli mamma, vilket jag redan är. När graviditet, förlossning och första bebistid är över kommer vi att få alltmer gemensamt.
Jag sa försiktigt att jag kanske inte kommer att kunna uppamma något helhjärtat intresse för hennes graviditet, för så känner jag numera. Det gör inte ont att höra detaljer, men det är ointressant. Jag gissar att min inställning till att höra om graviditeter är ungefär som de flesta mäns.
Jag frågade också en extra gång, fast jag visste svaret: hur är det egentligen, du har väl inte längtat särskilt starkt efter barn, eller har jag fel, har du ändrat dig? Nejvisst, svarade hon glatt. Det är mannen i hennes liv som vill ha barn. Hade hon träffat någon med samma veliga inställning som hon själv hade det nog inte blivit några.
Vi är tysta en stund, förundrade bägge två. Vi känner varann väl och är lika i mycket. Men i detta är det avgrunder som skiljer. Jag har alltid vetat att jag ville ha barn. Alltid. Med en självklarhet som är omöjlig att förklara. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte påfallande förtjust i barn. Jag tycker att samhällets fixering vid föräldraskap är skenhelig och problematisk. Jag gillar inte att föräldrakärleken framhålls som den största och finaste, när den i ganska hög grad präglas av egoism. Man älskar sina barn eftersom de är en förlängning av en själv. Man går över lik av andras barn för att tillskansa sig det bästa åt sina egna.
Allt detta tycker jag och hävdar med en glöd som förbleknar inför det jag känner för min son. Han är det största som har hänt mig. Han är det viktigaste i mitt liv.
Några gener delar vi inte. Jag har inte burit honom under mitt hjärta. Några hormonstormar har jag inte utsatts för (jo, förresten men inte i samband med att jag fick Q). Slumpen gjorde att just han blev just min. Jag är inte ett dugg religiös eller skrockfull, det vore mig fjärran att tro att det finns någon mening med det som sker.
Men någonting är det som har skett. Jag har fått ett barn nära mig och plötsligt är min längtan stillad, min olycka borta. Alla mekanismer slår till i rätt tid och fungerar perfekt. Han är den jag vill ha och behöver. Jag blir en mamma och därmed också hel.
Det är tur att jag inte tror på mirakel, för detta är närapå ett.
2008-12-10
Ibland undrar man..
Hört från Q idag:
Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipptapp,
alla har snoppar,
tipp, tapp, tipp, tapp,
går utan blöja,
Tipp, tipp, tapp!
Fråga mig inte.
Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipptapp,
alla har snoppar,
tipp, tapp, tipp, tapp,
går utan blöja,
Tipp, tipp, tapp!
Fråga mig inte.
Ibland undrar man..
Hört från Q idag:
Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipptapp,
alla har snoppar,
tipp, tapp, tipp, tapp,
går utan blöja,
Tipp, tipp, tapp!
Fråga mig inte.
Tipp, tapp, tipp, tapp, tippetippetipptapp,
alla har snoppar,
tipp, tapp, tipp, tapp,
går utan blöja,
Tipp, tipp, tapp!
Fråga mig inte.
2008-12-09
An offer one can't refuse
Just som jag har gratulerat mig själv till vår ypperliga julplanering (en jul i lugn och ro) kommer det en invitation. Släktingarna som bor i stan undrar om vi kan tänka oss (sic) att fira med dem.
Oj. Detta var högst oväntat. Vi står inte varann särskilt nära även om relationen har förbättrats avsevärt de senaste åren. De är inte precis kända för sin översvallande hjärtlighet, men är ändå på något bakvänt sätt ganska släktkära och uppenbarligen ganska förtjusta i, nä inga överord nu, jag menar att de tycker att O och jag är ganska så vettiga.
Sedan är det möjligen så att tanken på att se julljusen speglas i mandelformade stjärnögon utgör den främsta lockelsen. Alldeles särskilt som att de egna barnbarnen än så länge lyser med sin frånvaro.
Suck. Och vi som verkligen hade sett fram emot en julafton hemma, utan krav och måsten. Samtidigt tycker jag inte att vi kan tacka nej heller. Det är snällt och generöst av dem att bjuda oss. Relationer ska man vårda. O tycker likadant.
Vi kompromissar och skriver ett omsorgsfullt formulerat mejl (ja, kontakten sköts per mejl - hur sjukt är inte det) som går ut på att vi vill vara hemma på julafton men kommer med glädje på juldagen, annandagen eller någon annan dag. För jul är väl mer än bara julafton. Eller? Eller?
Tillstås bör att jag är lite nyfiken också. Efter många jular i familjens sköte, en familj med många färgstarka och bångstyriga personer, en familj som innehåller hel-, halv, styv- och ex-konstellationer, undrar jag hur en jul hos mina välartade släktingar i den fina förorten kommer att te sig. Vem är det som klappar på vår dörr, är det Lars Norén, Carl Larsson eller Ingmar Bergman?
Eller är det kanske tomten?
Oj. Detta var högst oväntat. Vi står inte varann särskilt nära även om relationen har förbättrats avsevärt de senaste åren. De är inte precis kända för sin översvallande hjärtlighet, men är ändå på något bakvänt sätt ganska släktkära och uppenbarligen ganska förtjusta i, nä inga överord nu, jag menar att de tycker att O och jag är ganska så vettiga.
Sedan är det möjligen så att tanken på att se julljusen speglas i mandelformade stjärnögon utgör den främsta lockelsen. Alldeles särskilt som att de egna barnbarnen än så länge lyser med sin frånvaro.
Suck. Och vi som verkligen hade sett fram emot en julafton hemma, utan krav och måsten. Samtidigt tycker jag inte att vi kan tacka nej heller. Det är snällt och generöst av dem att bjuda oss. Relationer ska man vårda. O tycker likadant.
Vi kompromissar och skriver ett omsorgsfullt formulerat mejl (ja, kontakten sköts per mejl - hur sjukt är inte det) som går ut på att vi vill vara hemma på julafton men kommer med glädje på juldagen, annandagen eller någon annan dag. För jul är väl mer än bara julafton. Eller? Eller?
Tillstås bör att jag är lite nyfiken också. Efter många jular i familjens sköte, en familj med många färgstarka och bångstyriga personer, en familj som innehåller hel-, halv, styv- och ex-konstellationer, undrar jag hur en jul hos mina välartade släktingar i den fina förorten kommer att te sig. Vem är det som klappar på vår dörr, är det Lars Norén, Carl Larsson eller Ingmar Bergman?
Eller är det kanske tomten?
An offer one can't refuse
Just som jag har gratulerat mig själv till vår ypperliga julplanering (en jul i lugn och ro) kommer det en invitation. Släktingarna som bor i stan undrar om vi kan tänka oss (sic) att fira med dem.
Oj. Detta var högst oväntat. Vi står inte varann särskilt nära även om relationen har förbättrats avsevärt de senaste åren. De är inte precis kända för sin översvallande hjärtlighet, men är ändå på något bakvänt sätt ganska släktkära och uppenbarligen ganska förtjusta i, nä inga överord nu, jag menar att de tycker att O och jag är ganska så vettiga.
Sedan är det möjligen så att tanken på att se julljusen speglas i mandelformade stjärnögon utgör den främsta lockelsen. Alldeles särskilt som att de egna barnbarnen än så länge lyser med sin frånvaro.
Suck. Och vi som verkligen hade sett fram emot en julafton hemma, utan krav och måsten. Samtidigt tycker jag inte att vi kan tacka nej heller. Det är snällt och generöst av dem att bjuda oss. Relationer ska man vårda. O tycker likadant.
Vi kompromissar och skriver ett omsorgsfullt formulerat mejl (ja, kontakten sköts per mejl - hur sjukt är inte det) som går ut på att vi vill vara hemma på julafton men kommer med glädje på juldagen, annandagen eller någon annan dag. För jul är väl mer än bara julafton. Eller? Eller?
Tillstås bör att jag är lite nyfiken också. Efter många jular i familjens sköte, en familj med många färgstarka och bångstyriga personer, en familj som innehåller hel-, halv, styv- och ex-konstellationer, undrar jag hur en jul hos mina välartade släktingar i den fina förorten kommer att te sig. Vem är det som klappar på vår dörr, är det Lars Norén, Carl Larsson eller Ingmar Bergman?
Eller är det kanske tomten?
Oj. Detta var högst oväntat. Vi står inte varann särskilt nära även om relationen har förbättrats avsevärt de senaste åren. De är inte precis kända för sin översvallande hjärtlighet, men är ändå på något bakvänt sätt ganska släktkära och uppenbarligen ganska förtjusta i, nä inga överord nu, jag menar att de tycker att O och jag är ganska så vettiga.
Sedan är det möjligen så att tanken på att se julljusen speglas i mandelformade stjärnögon utgör den främsta lockelsen. Alldeles särskilt som att de egna barnbarnen än så länge lyser med sin frånvaro.
Suck. Och vi som verkligen hade sett fram emot en julafton hemma, utan krav och måsten. Samtidigt tycker jag inte att vi kan tacka nej heller. Det är snällt och generöst av dem att bjuda oss. Relationer ska man vårda. O tycker likadant.
Vi kompromissar och skriver ett omsorgsfullt formulerat mejl (ja, kontakten sköts per mejl - hur sjukt är inte det) som går ut på att vi vill vara hemma på julafton men kommer med glädje på juldagen, annandagen eller någon annan dag. För jul är väl mer än bara julafton. Eller? Eller?
Tillstås bör att jag är lite nyfiken också. Efter många jular i familjens sköte, en familj med många färgstarka och bångstyriga personer, en familj som innehåller hel-, halv, styv- och ex-konstellationer, undrar jag hur en jul hos mina välartade släktingar i den fina förorten kommer att te sig. Vem är det som klappar på vår dörr, är det Lars Norén, Carl Larsson eller Ingmar Bergman?
Eller är det kanske tomten?
2008-12-07
Tomte bakom lyckta (dörrar)?
Snart är det Lucia och firande hos dagmamman. Q drillar på Staffansvisan och We Wish You a Merry Christmas, tydligen ligger de i hårdträning. På egen begäran ska han vara tomte. Jag hade i och för sig tyckt det var kul med en pojklucia och inte bangat för att klä upp honom i linne och krona, men han får själv välja.
Först letade jag på Tradera efter en tomtedräkt men efter en stund kom jag på att hans grå velourbyxor och fina röda yllejacka duger alldeles utmärkt. Jag kompletterade med en luva i velour.
Sedan tänkte jag att det kanske vore fint med en liten lykta att bära på. Vi har gräsliga små värmeljus som drivs med batteri, de är så fula att jag aldrig har använt dem men nu kan ett av dem få komma till heders. Alltså letade jag på Tradera efter en lagom stor lykta, men gick bet. Alla var för stora och klumpiga.
Tills jag slogs av snilleblixten och sökte på lyckta. Och si vad som uppenbarade sig.
Är den inte ljuvlig?
Fast den krassa realisten i mig inser att det inte är klokt att anförtro en nästan-treåring en lykta i keramik. Han får ett tärnljus istället så får den lyckta tomten hängande bida sin tid.
(OK, detta var kanske inte så snällt, gränsar till lyteskomik. Förlåt alla dyslektiker, skicka en spydig tanke om rumpor som lagårdsväggar så är vi kvitt!)
Ovanför fyndet hänger en smällkaramell i de koreanska färgerna, jo för vi har julpysslat idag. Q sprang mest runt och tjoade med kompisarna, O stod som vanligt vid spisen så den som svarade för pysslet var jag.
Det jag är mest nöjd med är ljuset i svart smidesstake, det syns kanske inte men det är gjort av rött bivax. En genialisk idé.
Efter att i många år ha avskytt julen så gläds jag nu åt den, frossar i den. O:s och min gemensamma kärlek till kitschiga julprylar firar nya triumfer, och det är förstås extra roligt att ha en ny publik som jublar åt det mesta. Tur att vi inte är så rädda om våra julgrejer, för Q:s uppskattning och kärlek tar sig ganska hårdhänta uttryck ibland.
Vi ska vara lediga i nästan tre veckor och vi stannar hemma i Stockholm ända till nyår. Det ska bli underbart skönt. O och jag har lovat varann att strunta i julklappar och istället gå på mellandagsrea tillsammans. Q kanske får något paket från oss, han lär få sin beskärda del ändå (mamma ringde igår och meddelade oroligt att hon "bara" hade två paket till Q). Det blir en stillsam jul med pappa-morfar som enda gäst. Vi ska umgås, leka, gå promenader, laga och äta mat, och däremellan sova i våra egna sängar, inte på någon turistsäng eller madrass på golvet.
En perfekt jul med andra ord. En nästan-treåring skapar perfektion av det som tidigare var jobbigt.
Först letade jag på Tradera efter en tomtedräkt men efter en stund kom jag på att hans grå velourbyxor och fina röda yllejacka duger alldeles utmärkt. Jag kompletterade med en luva i velour.
Sedan tänkte jag att det kanske vore fint med en liten lykta att bära på. Vi har gräsliga små värmeljus som drivs med batteri, de är så fula att jag aldrig har använt dem men nu kan ett av dem få komma till heders. Alltså letade jag på Tradera efter en lagom stor lykta, men gick bet. Alla var för stora och klumpiga.
Tills jag slogs av snilleblixten och sökte på lyckta. Och si vad som uppenbarade sig.
Är den inte ljuvlig?
Fast den krassa realisten i mig inser att det inte är klokt att anförtro en nästan-treåring en lykta i keramik. Han får ett tärnljus istället så får den lyckta tomten hängande bida sin tid.
(OK, detta var kanske inte så snällt, gränsar till lyteskomik. Förlåt alla dyslektiker, skicka en spydig tanke om rumpor som lagårdsväggar så är vi kvitt!)Ovanför fyndet hänger en smällkaramell i de koreanska färgerna, jo för vi har julpysslat idag. Q sprang mest runt och tjoade med kompisarna, O stod som vanligt vid spisen så den som svarade för pysslet var jag.
Det jag är mest nöjd med är ljuset i svart smidesstake, det syns kanske inte men det är gjort av rött bivax. En genialisk idé.
Efter att i många år ha avskytt julen så gläds jag nu åt den, frossar i den. O:s och min gemensamma kärlek till kitschiga julprylar firar nya triumfer, och det är förstås extra roligt att ha en ny publik som jublar åt det mesta. Tur att vi inte är så rädda om våra julgrejer, för Q:s uppskattning och kärlek tar sig ganska hårdhänta uttryck ibland.Vi ska vara lediga i nästan tre veckor och vi stannar hemma i Stockholm ända till nyår. Det ska bli underbart skönt. O och jag har lovat varann att strunta i julklappar och istället gå på mellandagsrea tillsammans. Q kanske får något paket från oss, han lär få sin beskärda del ändå (mamma ringde igår och meddelade oroligt att hon "bara" hade två paket till Q). Det blir en stillsam jul med pappa-morfar som enda gäst. Vi ska umgås, leka, gå promenader, laga och äta mat, och däremellan sova i våra egna sängar, inte på någon turistsäng eller madrass på golvet.
En perfekt jul med andra ord. En nästan-treåring skapar perfektion av det som tidigare var jobbigt.
Tomte bakom lyckta (dörrar)?
Snart är det Lucia och firande hos dagmamman. Q drillar på Staffansvisan och We Wish You a Merry Christmas, tydligen ligger de i hårdträning. På egen begäran ska han vara tomte. Jag hade i och för sig tyckt det var kul med en pojklucia och inte bangat för att klä upp honom i linne och krona, men han får själv välja.
Först letade jag på Tradera efter en tomtedräkt men efter en stund kom jag på att hans grå velourbyxor och fina röda yllejacka duger alldeles utmärkt. Jag kompletterade med en luva i velour.
Sedan tänkte jag att det kanske vore fint med en liten lykta att bära på. Vi har gräsliga små värmeljus som drivs med batteri, de är så fula att jag aldrig har använt dem men nu kan ett av dem få komma till heders. Alltså letade jag på Tradera efter en lagom stor lykta, men gick bet. Alla var för stora och klumpiga.
Tills jag slogs av snilleblixten och sökte på lyckta. Och si vad som uppenbarade sig.
Är den inte ljuvlig?
Fast den krassa realisten i mig inser att det inte är klokt att anförtro en nästan-treåring en lykta i keramik. Han får ett tärnljus istället så får den lyckta tomten hängande bida sin tid.
(OK, detta var kanske inte så snällt, gränsar till lyteskomik. Förlåt alla dyslektiker, skicka en spydig tanke om rumpor som lagårdsväggar så är vi kvitt!)
Ovanför fyndet hänger en smällkaramell i de koreanska färgerna, jo för vi har julpysslat idag. Q sprang mest runt och tjoade med kompisarna, O stod som vanligt vid spisen så den som svarade för pysslet var jag.
Det jag är mest nöjd med är ljuset i svart smidesstake, det syns kanske inte men det är gjort av rött bivax. En genialisk idé.
Efter att i många år ha avskytt julen så gläds jag nu åt den, frossar i den. O:s och min gemensamma kärlek till kitschiga julprylar firar nya triumfer, och det är förstås extra roligt att ha en ny publik som jublar åt det mesta. Tur att vi inte är så rädda om våra julgrejer, för Q:s uppskattning och kärlek tar sig ganska hårdhänta uttryck ibland.
Vi ska vara lediga i nästan tre veckor och vi stannar hemma i Stockholm ända till nyår. Det ska bli underbart skönt. O och jag har lovat varann att strunta i julklappar och istället gå på mellandagsrea tillsammans. Q kanske får något paket från oss, han lär få sin beskärda del ändå (mamma ringde igår och meddelade oroligt att hon "bara" hade två paket till Q). Det blir en stillsam jul med pappa-morfar som enda gäst. Vi ska umgås, leka, gå promenader, laga och äta mat, och däremellan sova i våra egna sängar, inte på någon turistsäng eller madrass på golvet.
En perfekt jul med andra ord. En nästan-treåring skapar perfektion av det som tidigare var jobbigt.
Först letade jag på Tradera efter en tomtedräkt men efter en stund kom jag på att hans grå velourbyxor och fina röda yllejacka duger alldeles utmärkt. Jag kompletterade med en luva i velour.
Sedan tänkte jag att det kanske vore fint med en liten lykta att bära på. Vi har gräsliga små värmeljus som drivs med batteri, de är så fula att jag aldrig har använt dem men nu kan ett av dem få komma till heders. Alltså letade jag på Tradera efter en lagom stor lykta, men gick bet. Alla var för stora och klumpiga.
Tills jag slogs av snilleblixten och sökte på lyckta. Och si vad som uppenbarade sig.
Är den inte ljuvlig?
Fast den krassa realisten i mig inser att det inte är klokt att anförtro en nästan-treåring en lykta i keramik. Han får ett tärnljus istället så får den lyckta tomten hängande bida sin tid.
(OK, detta var kanske inte så snällt, gränsar till lyteskomik. Förlåt alla dyslektiker, skicka en spydig tanke om rumpor som lagårdsväggar så är vi kvitt!)Ovanför fyndet hänger en smällkaramell i de koreanska färgerna, jo för vi har julpysslat idag. Q sprang mest runt och tjoade med kompisarna, O stod som vanligt vid spisen så den som svarade för pysslet var jag.
Det jag är mest nöjd med är ljuset i svart smidesstake, det syns kanske inte men det är gjort av rött bivax. En genialisk idé.
Efter att i många år ha avskytt julen så gläds jag nu åt den, frossar i den. O:s och min gemensamma kärlek till kitschiga julprylar firar nya triumfer, och det är förstås extra roligt att ha en ny publik som jublar åt det mesta. Tur att vi inte är så rädda om våra julgrejer, för Q:s uppskattning och kärlek tar sig ganska hårdhänta uttryck ibland.Vi ska vara lediga i nästan tre veckor och vi stannar hemma i Stockholm ända till nyår. Det ska bli underbart skönt. O och jag har lovat varann att strunta i julklappar och istället gå på mellandagsrea tillsammans. Q kanske får något paket från oss, han lär få sin beskärda del ändå (mamma ringde igår och meddelade oroligt att hon "bara" hade två paket till Q). Det blir en stillsam jul med pappa-morfar som enda gäst. Vi ska umgås, leka, gå promenader, laga och äta mat, och däremellan sova i våra egna sängar, inte på någon turistsäng eller madrass på golvet.
En perfekt jul med andra ord. En nästan-treåring skapar perfektion av det som tidigare var jobbigt.
2008-12-04
Beslut
Igår fick jag en P-stav inopererad i armen. Dr Livmoder och jag valde detta alternativ framför en hormonspiral. Mitt underliv ska få vara ifred. Förhoppningsvis kommer det att tacka mig genom att låta mig slippa mina gräsliga menstruationer i fortsättningen.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
Beslut
Igår fick jag en P-stav inopererad i armen. Dr Livmoder och jag valde detta alternativ framför en hormonspiral. Mitt underliv ska få vara ifred. Förhoppningsvis kommer det att tacka mig genom att låta mig slippa mina gräsliga menstruationer i fortsättningen.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
Det känns som något av ett avslut samtidigt som jag har kommit till avslut-beslut i en högst relaterad fråga.
Jag ger fan i att försöka få något skadestånd från Patientskadenämnden eller liknande instanser för att man inte tidigare upptäckte att vår infertilitet orsakades av min livmoder.
I veckor och månader har jag haft en skrynklig lapp på skrivbordet med en webbadress och ett telefonnummer. I veckor och månader har mamma frågat mig, inte varje gång vi talar, inte ens varannan, men tillräckligt ofta, om jag inte ska ta och söka skadestånd.
Varje gång har jag irriterats av hennes tassande attityd, att hon tror att jag inte kan prata om min livmoder utan att börja gråta, att hon inte lyssnar på mina förklaringar att dröjsmålet inte alls beror på att jag tycker att ämnet är jobbigt eller känsligt, bara att det är så jävla TRÅKIGT. Och för att jag har ungefär en miljard andra grejer att tänka på som är mycket viktigare. Ett barn, ett jobb, en man, en sommarstuga, en Sommarö, ett själv, en hälsa, en vikt, ett liv.
Om någon hade kunnat sammanställa ansökan och prydliga journalkopior i en hög och gett mig den att underteckna och posta hade det inte varit några problem. Om någon vill ge mig sisådär hundratusen för att kompensera kostnaden för våra meningslösa IVF-försök hade jag sagt ja tack. Men så funkar det ju inte.
Mamma lovar att hjälpa mig, men hennes hjälp visar sig bestå av ett telefonnummer till en gammal god vän som visst ska vara insatt i ämnet. Lappen blir liggande. Myriader av viktigare telefonsamtal förblir oringda, samtal till egna vänner som borde vårdas, vänskaper jag behöver.
Senaste gången mamma var här grälade vi om saken. Hon frågade än en gång, jag svarade ungefär som ovan. Då kände hon sig ifrågasatt (ack detta ömtåliga moderssamvete) och blev defensiv. Dagen därpå undrade O vad vi diskuterat så högljutt frampå natten. Sedan satte han sig vid datorn och gick metodiskt genom texten på Patientskadenämndens hemsida.
Vi kom tillsammans fram till att man med bästa vilja i världen inte kan påstå att vi lidit någon påvisbar fysisk skada av att diagnosen av min missbildade livmoder försenats. Psykisk skada möjligen, fast hur bevisar man det? Ekonomisk skada ja, men det tar lagen inte hänsyn till.
Och vem är det egentligen som har gjort fel? Det som krävdes för att ställa rätt diagnos var ett ingrepp under narkos, inte något man gör lättvindigt. Efter hur många misslyckade IVF:er är det rimligt att göra ett sånt? Fler än tre troligen. Fyra? Eller kanske rentav fem?
Vem gjorde fel? Knappast Carlanderska som gjorde två IVF och ett frysförsök med strålande resultat, minus graviditeten då. Sahlgrenska som gjorde två IVF och två frysförsök kan troligen inte lastas heller (de brydde sig ju åtminstone om att kolla min sköldkörtel). När vi så kom tillbaks till Carlanderska och gjorde två frys till borde de kanske ha dragit öronen åt sig men solklart är det inte. Vår sista klinik Sophiahemmet gjorde klart för oss att chanserna var mycket små att lyckas vid ett femte försök, men avrådde inte.
Jag tycker ärligt talat inte att någon av alla mina läkare gjorde fel i detta avseende.
Det jag istället hade velat få kompensation för är en helt annan sak. Redan på ett tidigt stadium funderade jag på vad vi skulle göra om vi aldrig lyckades med IVF. Hur länge skulle vi hålla på, vad skulle vi göra sedan. Oron och ältandet tog mycket energi och kraft, och jag mötte inte särskilt stor förståelse från någon. Allt såg ju så bra ut. Man ska inte ta ut elände i förskott. (En förnumstig visdom som jag i och för sig håller med om.)
Inte ens mot slutet av vår resa var det någon som gav oss ett rakt svar på frågan när det var dags att sluta. Det kan ni bara avgöra själva, löd omkvädet. En enda person gav ett definitivt besked, och det var överläkaren på St Göran. Han avrådde från att göra en femte IVF med tanke på att de fyra tidigare hade misslyckats trots utmärkta odds. Honom visade jag gruvlig otacksamhet genom att tilldela epitetet Jubelpitt, den som vill veta mer kan leta i arkivet under juli 2005.
Det jag saknade och det jag tyckte och tycker att vi hade rätt att kräva var bättre vägledning i detta svåra beslut. Är det rimligt att man ska försöka och försöka tills man inte orkar mer? Tills pengarna, äktenskapet, hälsan eller själsfriden tar alldeles slut. Min barnlängtan var så stark att den drev mig att tömma mig själv på allt. Tack och lov att jag redan tidigt visste att adoption fanns som alternativ! Det räddade mig. Och idag är allt bra. Men jag hade mått bättre tidigare om någon hade hjälpt mig, räddat mig från mig själv och min obändiga vilja.
Detta är jag arg över, och detta: när jag sprayade för femte och sista gången brast jag i gråt inför en häpen barnmorska. Men lilla vän, vi har inte förstått att du mådde så dåligt, sade hon bekymrat.
Inte förstått?! Hur kan man tro att någon mår något annat än dåligt när man är inne på IVF nummer fem utan graviditet?
Hennes reaktion är typisk för omhändertagandet vid IVF. Empati och omtänksamhet men kortsiktig och reaktiv sådan. Oj, hon gråter, fram med näsdukar. Men aldrig att de av sig själva frågade hur vi mådde. Av rädsla för vad vi skulle svara?
Kunde få skadestånd för detta skulle jag vilja ha det. Men det går förstås inte, och rätt så. Men jag önskar att jag kunde bidra till en förändring av omhändertagandet.
2008-12-03
För berömliga gärningar
Idag ledde jag en konstruktionsgenomgång på jobbet. De senaste månaderna har varit hektiska, även om det börjar lugna ner sig och jag ser ljuset i tunneln. Förutom alla bränder som ska släckas är det en hel del administration som ska klaras av. Möten, genomgångar, presentationer. Viktigt, bra och nyttigt, utan tvivel. Men aningens för mycket. Jag är en ganska god och villig administratör men ibland känns det som att pappersflyttande och avrapportering kommer i vägen för mitt riktiga jobb.
Hur som helst, jag pratade på och kände att jag hade koll, i alla fall i början. Mot slutet kroknade jag något och anfölls av mina vanliga farhågor, välbekanta sedan femton år - kan jag verkligen detta? Borde jag inte ha bättre kunskap om de tekniska detaljerna? Är jag i själva verket en bluff? Men jag har lärt mig att avfärda den sortens tankar. Jag är tillräckligt bra, jag duger.
Direkt efter mötet skrev jag färdigt mötesanteckningarna, la in dem i vårt dokumenthanteringssystem, skickade ut dem till deltagarna. Loggade ut, packade ner datorn och åkte för att hämta Q. På tunnelbanan såg jag att min chef besvarat mejlet.
Då slog det mig. Hade jag nu varit en av mina medarbetare som direkt efter ett möte skrivit och skickat ut anteckningar, och som fått ett svarsmejl av sin projektledare (=jag), hade jag nästan säkert kunnat se fram emot en kort berömmande fras. Snabbt jobbat, bra formulerat, eller någonting sånt. För jag (nu i min verkliga roll, projektledarens) anstränger mig verkligen att ge uppmuntran, låt vara kortfattad sådan.
Men själv visste jag så fort jag såg min chefs mejl att nu har han någon invändning, synpunkt eller kritik. Beröm kommer han aldrig med.
Plötsligt känner jag mig trött. Dränerad. Jag behöver påfyllning. Jag orkar inte ge och ge och bekräfta utan att få något tillbaka. Ge mig beröm! Hit med en klapp på axeln!
Jag surar och funderar. Är det jag som är bekräftelsekåt och fånig? Skiter mina projektmedlemmar i själva verket i mina små meddelanden? Det vet jag inte. Men efter att ha gnällt för både make och syster och fått medhåll så bestämmer jag mig för att jag har rätt och alla andra har fel.
Denna incident, liksom kommentarerna på mitt förra inlägg, får mig att tänka på min barndom och det beröm som utdelades då. Mamma är mycket för att berömma och uppmuntra. Storvulet och översvallande. Oftast gläds man och växer. Men ibland skorrar det falskt, ibland går det på tomgång. Pappa å andra sidan är ganska snål med berömmande ord. Men när han väl säger något så vet man att det är alltigenom äkta, ärligt och genomtänkt.
Själv vill jag lägga mig någonstans mittemellan. Jag vill slösa, inte snåla med uppmuntrande och berömmande ord till Q. Men det ska alltid finnas en äkta känsla bakom. Å andra sidan - det räcker med en blick på Q för att jag ska fyllas av varma känslor och lusten att förmedla dem.
Sedan jag fick Q har minnen vaknat hos mig. Smeksamma ord som jag trodde att jag glömt, mammas ord. Så ofta upprepade och så självklara att jag glömt dem i vuxen ålder. Men när jag fick barn kom de tillbaka i min egen mun.
Jag tror att detta är förklaringen till mina föräldrars skilda attityder. Man upprepar det man själv har hört. I pappas föräldrahem slösade man inte med superlativerna. Han är en långt mer engagerad och kärleksfull förälder än mina farföräldrar, men det är svårt att hitta rätt utan förebilder.
Själv är jag tacksam över att ha två så olika exempel på nära håll, och för möjligheten att kunna välja hur jag vill vara.
Hur som helst, jag pratade på och kände att jag hade koll, i alla fall i början. Mot slutet kroknade jag något och anfölls av mina vanliga farhågor, välbekanta sedan femton år - kan jag verkligen detta? Borde jag inte ha bättre kunskap om de tekniska detaljerna? Är jag i själva verket en bluff? Men jag har lärt mig att avfärda den sortens tankar. Jag är tillräckligt bra, jag duger.
Direkt efter mötet skrev jag färdigt mötesanteckningarna, la in dem i vårt dokumenthanteringssystem, skickade ut dem till deltagarna. Loggade ut, packade ner datorn och åkte för att hämta Q. På tunnelbanan såg jag att min chef besvarat mejlet.
Då slog det mig. Hade jag nu varit en av mina medarbetare som direkt efter ett möte skrivit och skickat ut anteckningar, och som fått ett svarsmejl av sin projektledare (=jag), hade jag nästan säkert kunnat se fram emot en kort berömmande fras. Snabbt jobbat, bra formulerat, eller någonting sånt. För jag (nu i min verkliga roll, projektledarens) anstränger mig verkligen att ge uppmuntran, låt vara kortfattad sådan.
Men själv visste jag så fort jag såg min chefs mejl att nu har han någon invändning, synpunkt eller kritik. Beröm kommer han aldrig med.
Plötsligt känner jag mig trött. Dränerad. Jag behöver påfyllning. Jag orkar inte ge och ge och bekräfta utan att få något tillbaka. Ge mig beröm! Hit med en klapp på axeln!
Jag surar och funderar. Är det jag som är bekräftelsekåt och fånig? Skiter mina projektmedlemmar i själva verket i mina små meddelanden? Det vet jag inte. Men efter att ha gnällt för både make och syster och fått medhåll så bestämmer jag mig för att jag har rätt och alla andra har fel.
Denna incident, liksom kommentarerna på mitt förra inlägg, får mig att tänka på min barndom och det beröm som utdelades då. Mamma är mycket för att berömma och uppmuntra. Storvulet och översvallande. Oftast gläds man och växer. Men ibland skorrar det falskt, ibland går det på tomgång. Pappa å andra sidan är ganska snål med berömmande ord. Men när han väl säger något så vet man att det är alltigenom äkta, ärligt och genomtänkt.
Själv vill jag lägga mig någonstans mittemellan. Jag vill slösa, inte snåla med uppmuntrande och berömmande ord till Q. Men det ska alltid finnas en äkta känsla bakom. Å andra sidan - det räcker med en blick på Q för att jag ska fyllas av varma känslor och lusten att förmedla dem.
Sedan jag fick Q har minnen vaknat hos mig. Smeksamma ord som jag trodde att jag glömt, mammas ord. Så ofta upprepade och så självklara att jag glömt dem i vuxen ålder. Men när jag fick barn kom de tillbaka i min egen mun.
Jag tror att detta är förklaringen till mina föräldrars skilda attityder. Man upprepar det man själv har hört. I pappas föräldrahem slösade man inte med superlativerna. Han är en långt mer engagerad och kärleksfull förälder än mina farföräldrar, men det är svårt att hitta rätt utan förebilder.
Själv är jag tacksam över att ha två så olika exempel på nära håll, och för möjligheten att kunna välja hur jag vill vara.
För berömliga gärningar
Idag ledde jag en konstruktionsgenomgång på jobbet. De senaste månaderna har varit hektiska, även om det börjar lugna ner sig och jag ser ljuset i tunneln. Förutom alla bränder som ska släckas är det en hel del administration som ska klaras av. Möten, genomgångar, presentationer. Viktigt, bra och nyttigt, utan tvivel. Men aningens för mycket. Jag är en ganska god och villig administratör men ibland känns det som att pappersflyttande och avrapportering kommer i vägen för mitt riktiga jobb.
Hur som helst, jag pratade på och kände att jag hade koll, i alla fall i början. Mot slutet kroknade jag något och anfölls av mina vanliga farhågor, välbekanta sedan femton år - kan jag verkligen detta? Borde jag inte ha bättre kunskap om de tekniska detaljerna? Är jag i själva verket en bluff? Men jag har lärt mig att avfärda den sortens tankar. Jag är tillräckligt bra, jag duger.
Direkt efter mötet skrev jag färdigt mötesanteckningarna, la in dem i vårt dokumenthanteringssystem, skickade ut dem till deltagarna. Loggade ut, packade ner datorn och åkte för att hämta Q. På tunnelbanan såg jag att min chef besvarat mejlet.
Då slog det mig. Hade jag nu varit en av mina medarbetare som direkt efter ett möte skrivit och skickat ut anteckningar, och som fått ett svarsmejl av sin projektledare (=jag), hade jag nästan säkert kunnat se fram emot en kort berömmande fras. Snabbt jobbat, bra formulerat, eller någonting sånt. För jag (nu i min verkliga roll, projektledarens) anstränger mig verkligen att ge uppmuntran, låt vara kortfattad sådan.
Men själv visste jag så fort jag såg min chefs mejl att nu har han någon invändning, synpunkt eller kritik. Beröm kommer han aldrig med.
Plötsligt känner jag mig trött. Dränerad. Jag behöver påfyllning. Jag orkar inte ge och ge och bekräfta utan att få något tillbaka. Ge mig beröm! Hit med en klapp på axeln!
Jag surar och funderar. Är det jag som är bekräftelsekåt och fånig? Skiter mina projektmedlemmar i själva verket i mina små meddelanden? Det vet jag inte. Men efter att ha gnällt för både make och syster och fått medhåll så bestämmer jag mig för att jag har rätt och alla andra har fel.
Denna incident, liksom kommentarerna på mitt förra inlägg, får mig att tänka på min barndom och det beröm som utdelades då. Mamma är mycket för att berömma och uppmuntra. Storvulet och översvallande. Oftast gläds man och växer. Men ibland skorrar det falskt, ibland går det på tomgång. Pappa å andra sidan är ganska snål med berömmande ord. Men när han väl säger något så vet man att det är alltigenom äkta, ärligt och genomtänkt.
Själv vill jag lägga mig någonstans mittemellan. Jag vill slösa, inte snåla med uppmuntrande och berömmande ord till Q. Men det ska alltid finnas en äkta känsla bakom. Å andra sidan - det räcker med en blick på Q för att jag ska fyllas av varma känslor och lusten att förmedla dem.
Sedan jag fick Q har minnen vaknat hos mig. Smeksamma ord som jag trodde att jag glömt, mammas ord. Så ofta upprepade och så självklara att jag glömt dem i vuxen ålder. Men när jag fick barn kom de tillbaka i min egen mun.
Jag tror att detta är förklaringen till mina föräldrars skilda attityder. Man upprepar det man själv har hört. I pappas föräldrahem slösade man inte med superlativerna. Han är en långt mer engagerad och kärleksfull förälder än mina farföräldrar, men det är svårt att hitta rätt utan förebilder.
Själv är jag tacksam över att ha två så olika exempel på nära håll, och för möjligheten att kunna välja hur jag vill vara.
Hur som helst, jag pratade på och kände att jag hade koll, i alla fall i början. Mot slutet kroknade jag något och anfölls av mina vanliga farhågor, välbekanta sedan femton år - kan jag verkligen detta? Borde jag inte ha bättre kunskap om de tekniska detaljerna? Är jag i själva verket en bluff? Men jag har lärt mig att avfärda den sortens tankar. Jag är tillräckligt bra, jag duger.
Direkt efter mötet skrev jag färdigt mötesanteckningarna, la in dem i vårt dokumenthanteringssystem, skickade ut dem till deltagarna. Loggade ut, packade ner datorn och åkte för att hämta Q. På tunnelbanan såg jag att min chef besvarat mejlet.
Då slog det mig. Hade jag nu varit en av mina medarbetare som direkt efter ett möte skrivit och skickat ut anteckningar, och som fått ett svarsmejl av sin projektledare (=jag), hade jag nästan säkert kunnat se fram emot en kort berömmande fras. Snabbt jobbat, bra formulerat, eller någonting sånt. För jag (nu i min verkliga roll, projektledarens) anstränger mig verkligen att ge uppmuntran, låt vara kortfattad sådan.
Men själv visste jag så fort jag såg min chefs mejl att nu har han någon invändning, synpunkt eller kritik. Beröm kommer han aldrig med.
Plötsligt känner jag mig trött. Dränerad. Jag behöver påfyllning. Jag orkar inte ge och ge och bekräfta utan att få något tillbaka. Ge mig beröm! Hit med en klapp på axeln!
Jag surar och funderar. Är det jag som är bekräftelsekåt och fånig? Skiter mina projektmedlemmar i själva verket i mina små meddelanden? Det vet jag inte. Men efter att ha gnällt för både make och syster och fått medhåll så bestämmer jag mig för att jag har rätt och alla andra har fel.
Denna incident, liksom kommentarerna på mitt förra inlägg, får mig att tänka på min barndom och det beröm som utdelades då. Mamma är mycket för att berömma och uppmuntra. Storvulet och översvallande. Oftast gläds man och växer. Men ibland skorrar det falskt, ibland går det på tomgång. Pappa å andra sidan är ganska snål med berömmande ord. Men när han väl säger något så vet man att det är alltigenom äkta, ärligt och genomtänkt.
Själv vill jag lägga mig någonstans mittemellan. Jag vill slösa, inte snåla med uppmuntrande och berömmande ord till Q. Men det ska alltid finnas en äkta känsla bakom. Å andra sidan - det räcker med en blick på Q för att jag ska fyllas av varma känslor och lusten att förmedla dem.
Sedan jag fick Q har minnen vaknat hos mig. Smeksamma ord som jag trodde att jag glömt, mammas ord. Så ofta upprepade och så självklara att jag glömt dem i vuxen ålder. Men när jag fick barn kom de tillbaka i min egen mun.
Jag tror att detta är förklaringen till mina föräldrars skilda attityder. Man upprepar det man själv har hört. I pappas föräldrahem slösade man inte med superlativerna. Han är en långt mer engagerad och kärleksfull förälder än mina farföräldrar, men det är svårt att hitta rätt utan förebilder.
Själv är jag tacksam över att ha två så olika exempel på nära håll, och för möjligheten att kunna välja hur jag vill vara.
2008-12-02
Jag är fin!
För andra kvällen i rad kommer jag hem efter att Q har somnat. Gulle, gulle, som jag saknar honom. Vilken tur att vi samsover och att vi har morgnarna tillsammans. Och imorgon är det jag som hämtar.
O berättade att Q tillbringade en stor del av gårdagkvällen med ryggsäck på ryggen, frågande samma sak om och om igen: är jag fin nu?
Just det ordet använder vi tydligen ofta. Fina, fina Q. Min fina pojke. Finaste pojken i världen. Mamma, är du glad? Ja, jag är glad för att jag har en sådan fin pojke.
Ordvalet var inte genomtänkt men nu när jag hör hur det har fastnat hos Q så gläds jag. Mer än något annat vill jag att han ska känna sig fin. Fin i sina kläder, fin i sin uppenbarelse, vem vill inte vara det? Men också på ett djupare plan, inuti. Söt är han förstås, söt som socker men viktigare ändå är att vara och känna sig värdefull. Fin.
Tyvärr konfronteras Q redan med en omvärld som inte riktigt hänger med. Fyraårige kompisen (pojke) tittar tomt när Q frågar "är jag fin nu?". Dagmamman bekräftar att andra kompisen (flicka) är fin i nya kläder men fångar inte upp Q:s fråga.
Nåja. Hemma administrerar vi fin-vaccin så det står härliga till.
"Mamma är du glad? För att du har en fin pojke?"
JAA!
O berättade att Q tillbringade en stor del av gårdagkvällen med ryggsäck på ryggen, frågande samma sak om och om igen: är jag fin nu?
Just det ordet använder vi tydligen ofta. Fina, fina Q. Min fina pojke. Finaste pojken i världen. Mamma, är du glad? Ja, jag är glad för att jag har en sådan fin pojke.
Ordvalet var inte genomtänkt men nu när jag hör hur det har fastnat hos Q så gläds jag. Mer än något annat vill jag att han ska känna sig fin. Fin i sina kläder, fin i sin uppenbarelse, vem vill inte vara det? Men också på ett djupare plan, inuti. Söt är han förstås, söt som socker men viktigare ändå är att vara och känna sig värdefull. Fin.
Tyvärr konfronteras Q redan med en omvärld som inte riktigt hänger med. Fyraårige kompisen (pojke) tittar tomt när Q frågar "är jag fin nu?". Dagmamman bekräftar att andra kompisen (flicka) är fin i nya kläder men fångar inte upp Q:s fråga.
Nåja. Hemma administrerar vi fin-vaccin så det står härliga till.
"Mamma är du glad? För att du har en fin pojke?"
JAA!
Jag är fin!
För andra kvällen i rad kommer jag hem efter att Q har somnat. Gulle, gulle, som jag saknar honom. Vilken tur att vi samsover och att vi har morgnarna tillsammans. Och imorgon är det jag som hämtar.
O berättade att Q tillbringade en stor del av gårdagkvällen med ryggsäck på ryggen, frågande samma sak om och om igen: är jag fin nu?
Just det ordet använder vi tydligen ofta. Fina, fina Q. Min fina pojke. Finaste pojken i världen. Mamma, är du glad? Ja, jag är glad för att jag har en sådan fin pojke.
Ordvalet var inte genomtänkt men nu när jag hör hur det har fastnat hos Q så gläds jag. Mer än något annat vill jag att han ska känna sig fin. Fin i sina kläder, fin i sin uppenbarelse, vem vill inte vara det? Men också på ett djupare plan, inuti. Söt är han förstås, söt som socker men viktigare ändå är att vara och känna sig värdefull. Fin.
Tyvärr konfronteras Q redan med en omvärld som inte riktigt hänger med. Fyraårige kompisen (pojke) tittar tomt när Q frågar "är jag fin nu?". Dagmamman bekräftar att andra kompisen (flicka) är fin i nya kläder men fångar inte upp Q:s fråga.
Nåja. Hemma administrerar vi fin-vaccin så det står härliga till.
"Mamma är du glad? För att du har en fin pojke?"
JAA!
O berättade att Q tillbringade en stor del av gårdagkvällen med ryggsäck på ryggen, frågande samma sak om och om igen: är jag fin nu?
Just det ordet använder vi tydligen ofta. Fina, fina Q. Min fina pojke. Finaste pojken i världen. Mamma, är du glad? Ja, jag är glad för att jag har en sådan fin pojke.
Ordvalet var inte genomtänkt men nu när jag hör hur det har fastnat hos Q så gläds jag. Mer än något annat vill jag att han ska känna sig fin. Fin i sina kläder, fin i sin uppenbarelse, vem vill inte vara det? Men också på ett djupare plan, inuti. Söt är han förstås, söt som socker men viktigare ändå är att vara och känna sig värdefull. Fin.
Tyvärr konfronteras Q redan med en omvärld som inte riktigt hänger med. Fyraårige kompisen (pojke) tittar tomt när Q frågar "är jag fin nu?". Dagmamman bekräftar att andra kompisen (flicka) är fin i nya kläder men fångar inte upp Q:s fråga.
Nåja. Hemma administrerar vi fin-vaccin så det står härliga till.
"Mamma är du glad? För att du har en fin pojke?"
JAA!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)