Idag ledde jag en konstruktionsgenomgång på jobbet. De senaste månaderna har varit hektiska, även om det börjar lugna ner sig och jag ser ljuset i tunneln. Förutom alla bränder som ska släckas är det en hel del administration som ska klaras av. Möten, genomgångar, presentationer. Viktigt, bra och nyttigt, utan tvivel. Men aningens för mycket. Jag är en ganska god och villig administratör men ibland känns det som att pappersflyttande och avrapportering kommer i vägen för mitt riktiga jobb.
Hur som helst, jag pratade på och kände att jag hade koll, i alla fall i början. Mot slutet kroknade jag något och anfölls av mina vanliga farhågor, välbekanta sedan femton år - kan jag verkligen detta? Borde jag inte ha bättre kunskap om de tekniska detaljerna? Är jag i själva verket en bluff? Men jag har lärt mig att avfärda den sortens tankar. Jag är tillräckligt bra, jag duger.
Direkt efter mötet skrev jag färdigt mötesanteckningarna, la in dem i vårt dokumenthanteringssystem, skickade ut dem till deltagarna. Loggade ut, packade ner datorn och åkte för att hämta Q. På tunnelbanan såg jag att min chef besvarat mejlet.
Då slog det mig. Hade jag nu varit en av mina medarbetare som direkt efter ett möte skrivit och skickat ut anteckningar, och som fått ett svarsmejl av sin projektledare (=jag), hade jag nästan säkert kunnat se fram emot en kort berömmande fras. Snabbt jobbat, bra formulerat, eller någonting sånt. För jag (nu i min verkliga roll, projektledarens) anstränger mig verkligen att ge uppmuntran, låt vara kortfattad sådan.
Men själv visste jag så fort jag såg min chefs mejl att nu har han någon invändning, synpunkt eller kritik. Beröm kommer han aldrig med.
Plötsligt känner jag mig trött. Dränerad. Jag behöver påfyllning. Jag orkar inte ge och ge och bekräfta utan att få något tillbaka. Ge mig beröm! Hit med en klapp på axeln!
Jag surar och funderar. Är det jag som är bekräftelsekåt och fånig? Skiter mina projektmedlemmar i själva verket i mina små meddelanden? Det vet jag inte. Men efter att ha gnällt för både make och syster och fått medhåll så bestämmer jag mig för att jag har rätt och alla andra har fel.
Denna incident, liksom kommentarerna på mitt förra inlägg, får mig att tänka på min barndom och det beröm som utdelades då. Mamma är mycket för att berömma och uppmuntra. Storvulet och översvallande. Oftast gläds man och växer. Men ibland skorrar det falskt, ibland går det på tomgång. Pappa å andra sidan är ganska snål med berömmande ord. Men när han väl säger något så vet man att det är alltigenom äkta, ärligt och genomtänkt.
Själv vill jag lägga mig någonstans mittemellan. Jag vill slösa, inte snåla med uppmuntrande och berömmande ord till Q. Men det ska alltid finnas en äkta känsla bakom. Å andra sidan - det räcker med en blick på Q för att jag ska fyllas av varma känslor och lusten att förmedla dem.
Sedan jag fick Q har minnen vaknat hos mig. Smeksamma ord som jag trodde att jag glömt, mammas ord. Så ofta upprepade och så självklara att jag glömt dem i vuxen ålder. Men när jag fick barn kom de tillbaka i min egen mun.
Jag tror att detta är förklaringen till mina föräldrars skilda attityder. Man upprepar det man själv har hört. I pappas föräldrahem slösade man inte med superlativerna. Han är en långt mer engagerad och kärleksfull förälder än mina farföräldrar, men det är svårt att hitta rätt utan förebilder.
Själv är jag tacksam över att ha två så olika exempel på nära håll, och för möjligheten att kunna välja hur jag vill vara.
Så svårt det där är. Jag håller i projektredovisningseftermiddagen på sista kursdagen i våra årliga kurser. De första åren lyckades jag nätt och jämt hålla näsan över vattnet och kunde inte reflektera ett dugg. Sedan kom ett år då en av kursdeltagarna påpekade att vi inte gav beröm utan bara pekade ut bristerna. Så försökte jag att få utrymme för de goda sidorna också - och tiden skenade iväg. Numera säger jag, i just det sammanhanget, att jag är medveten om att vi lägger mera tid på att peka på svagheterna än att berömma det riktiga. Och hoppas att på det sättet så blir det tydligt, i just det sammanhanget, att det som inte kommenteras är bra. Och så kan man lägga tid på¨det som behöver korrigeras. Och vi rundar av med en slutkläm där vi talar om hur bra det generellt sett har varit, för det brukar det vara.
SvaraRaderaMen det är ju en enda gång. I den vanliga vardagen behöver man uppmuntran. Och när det blir så att man vet att en kontakt från en viss person innebär anmärkning, då är det trist.
Jag sommarjobbade som tonåring med hästar. En besökande häst var väldigt svår att fånga i hagen. Min arbetsgivare kommenterade det med att "sådana blir dom när man bara går ut till dom när det är dags för arbete". Och det gäller nog inte bara för hästar!
En annan fråga som jag tycker är väldigt intressant är denna vår strävan att göra bättre än våra föräldrar, som i sin tur strävade efter att göra bättre än sina föräldrar. Kanske har denna strävan inte så många flera generationer i de flesta familjer - min mormorsmor och min farmor hade fullt upp med att mätta munnar och hålla fulla karlar stången. Men blir det bättre och bättre - eller slår det slint så småningom?
Å jag tyckte att annannans kommentar här ovan var tvänkvärd. Särskilt det sista! För jag har ockås funderat på det. Nu i modern tid i Svergie eller andra västerländska länder har folk det bättre än någonsin (om man jämför med andra århundraden). Vi har mer pengar och tid att lägga ner på oss själva, vår famij och våra fritidsintressen. Frågan är: KAN detta vara negativt eller är det enbart positivt?
SvaraRaderaJag tror att det rent generellt är positivt såklart! men jag tror ändå att denna rikedom också kan göra att fokl har lite för mycket tid attägna åt saker som egentligen inte är viktiga. Och det kan få dem att förstora upp små detaljer och sådant som egentligen inte alls behöver bli positivt i längden. Till exempel så förundras jag vöer hur svenskar och även många amerikaner, plötsligt har fått för sig att allt allt allt är farligt! Jag gissar att min egen uppväxt idag skulle klassas som hälsofarlig och rent av hemsk! Inget bilbälte i baksätet, mamma rökte i bilen, ingen cykelhjälm, etc etc...
Självklart är det viktigt med trygghet och säkerhet. men biland tror jag att den bästa tryggheten och säkerheten man kan ge ett barn är den som kommer "inifrån". Ibalnd hjälper inte hjälm. Trygghetsfrenesin hos många föräldrar tror jag snarare kan skapa oro hos både de själva och barnen. Observera att jag säger KAN. Inte GÖR.
Som sagt förr var det helt andra saker som hde högprio. Att kunna försörja sin familj. Tak över huvudet och mat och kläder. Jag säger inte att det var bättre då för det tycker jag sannerligen inte, men däremot tycker jag att vissa iblan har en förmåga att inte se "helheten" utan lätt snöar in på oväsentliga saker.
Oj, nu kom jag långt från inlägget. Sorry!
Tycker dock som du skrev tidigare Helga att barn aldrig någonsin kan få för mycket kärlek och/eller beröm!!!!!!
kram!
Intressanta kommentarer som vanligt från er båda! Saltistjejen, ett boktips till dig är "I trygghetsnarkomanernas land" av David Eberhard. Han är inne på precis det du skriver om. Författaren är läkare med decenniers erfarenhet av psykvård. Enligt honom är det numera inte ovanligt att unga människor söker sig till psykakuten när partnern gör slut, detta förekom överhuvudtaget inte för tjugo år sedan. Har vi det så bra att vi inte längre kan hantera normala livskriser? Intressant tanke!
SvaraRaderaÅh, jag känner så väl igen detta att bara få kritik när den är negativ. Eller ingen alls, utan det pratas istället bakom ryggen. Jag är också i naturvetar-hörnan, och kanske är det extra tydligt där, kanske är det en fördom men män tenderar att vara sämre på att berömma tycker jag.
SvaraRaderaEtt konkret tips som jag testat på flera chefer, alldeles nyligen på min nuvarande i övrigt underbare chef, är att berömma dem! När jag tycker de skött något bra, t.ex. hanterat en konflikt eller gjort bra ifrån sig på ett viktigt möte/förhandling, så går jag och säger det direkt till dem. Låter självklart, men det är inte det för alla. För mig är det också självklart att påpeka negativa saker, t.ex. påvisa saker jag tycker han borde ta tag i eller tala om när något inte fungerar. Jag anar att du redan gör sånt här, och det beror ju på chefens mottaglighet också. I mitt fall har jag iallafall fått ökad respekt.
Ja, ja, det blev lite "beside the point" men iallafall.
I övrigt - tack för ännu ett klokt inlägg!
Anneli
Ja! Ja! För som chef mår man också bra av återkoppling på det man gör, och beröm om man är värd det. Och medarbetarna kan ju mycket väl ge beröm. Vem annars ska ge återkoppling på hur chefen har betett sig mot medarbetarna?
SvaraRaderaFast jag skulle vilja lägga in ett "å andra sidan". Det finns en del forskning som visar att kvinnor alltsomoftast BARA får positiv feed back och klappar på axeln av sina chefer. Medan män oftare får hård kritik och därmed också massa insikt om hur de kan göra saker och ting bättre.
SvaraRaderaAlltså; män får feed back, kvinnor får höra att de är duktiga.
Gissa vilka som kan utvecklas, hitta rätt i kravdjungeln och sedan få de bästa, mest välbetalda uppdragen?
Förvisso finns andra undersökningar som säger att vi behöver 80% + för att orka ta till oss 20% -. Så man behöver såklart få höra vad som lyckades OCKSÅ.
Men Helga, även om det är skittrist att läsa det där svaret kanske det innehåller massa viktiga nycklar till hur du kan lyckas ännu bättre nästa gång?
Kram!
Salvia, du har alldeles rätt!
SvaraRaderaFörresten så har jag helt kommit över min tjurighet som nog var et utslag av trötthet. Och så fick jag lite beröm idag också, av en annan chef.
Se vad Suziluz skrev hos mig
SvaraRaderahttp://annannan.wordpress.com/2008/11/27/det-lilla-ordet-som-gor-den-stora-skillnaden/#comments
Det passar alldeles mitt i prick i den här diskussionen!