För andra kvällen i rad kommer jag hem efter att Q har somnat. Gulle, gulle, som jag saknar honom. Vilken tur att vi samsover och att vi har morgnarna tillsammans. Och imorgon är det jag som hämtar.
O berättade att Q tillbringade en stor del av gårdagkvällen med ryggsäck på ryggen, frågande samma sak om och om igen: är jag fin nu?
Just det ordet använder vi tydligen ofta. Fina, fina Q. Min fina pojke. Finaste pojken i världen. Mamma, är du glad? Ja, jag är glad för att jag har en sådan fin pojke.
Ordvalet var inte genomtänkt men nu när jag hör hur det har fastnat hos Q så gläds jag. Mer än något annat vill jag att han ska känna sig fin. Fin i sina kläder, fin i sin uppenbarelse, vem vill inte vara det? Men också på ett djupare plan, inuti. Söt är han förstås, söt som socker men viktigare ändå är att vara och känna sig värdefull. Fin.
Tyvärr konfronteras Q redan med en omvärld som inte riktigt hänger med. Fyraårige kompisen (pojke) tittar tomt när Q frågar "är jag fin nu?". Dagmamman bekräftar att andra kompisen (flicka) är fin i nya kläder men fångar inte upp Q:s fråga.
Nåja. Hemma administrerar vi fin-vaccin så det står härliga till.
"Mamma är du glad? För att du har en fin pojke?"
JAA!
Mmmmmm, vad härligt!!!!! FINA människor ska man omge sig med! Och att Q är fin är jag hel säker på! Säkert p g a att han riktigt fina föräldrar! :-)
SvaraRaderakram!
Underbart! Vad BRA ni gör som präntar in finhetsordet i hans värld! Jag förstår att mamma är glad som har en så fin pojke.
SvaraRaderaJag håller på och läser Jesper Juul just nu, och blir lite stressad.
SvaraRaderaJag vill så hemskt gärna bekräfta min lilla pojke i att han är fin och söt och att det är ok att tycka om att vara det.
Samtidigt som jag inte vill att hans självkänsla ska ligga i yttre beröm.
Du som också läst Juul, och som jag tycker är så klok, hur ser du på dilemmat?
Min pojke är också fin! Han har dessutom lärt sig ordet vacker. Det är kul.
SvaraRaderaMamma och pappa ser Roberto Savigiani på tv-nyheterna. Han, den italienske journalisten som maffian vill röja ur vägen. Konversation:
Mamma: Åh, stackars honom. Han är modig. Och vad snygg han är!
Pappa: Ja, han är ganska snygg.
Pojke, snart tre år: Ja. Han är vacker, mamma.
Kattmamman, jag tror jag förstår vad du menar. Och det är just därför som jag gillar ordet fin. För mig beskriver det både inre och yttre egenskaper.
SvaraRaderaSedan kan det ju vara problematiskt om det beröm man ger är kopplat till prestation, något barnet gör. Då kan det lätt få känslan av att den kärlek det får är villkorad. När man inte är duktig eller snäll är det ingen som älskar en. Det tror jag är viktigt att motverka.
Beröm ska ju helst också vara äkta, grundad i en autentisk känsla (Juul gillar ordet autentisk!) och inte ges på slentrian.
Men om man bara tänker sig för så tror jag inte alls att man kan berömma eller älska sitt barn för mycket. Barn far inte illa av för mycket kärlek och bekräftelse!
/Helga
Jag märker ibland på mitt barns dagis att jag har mycket lättare att säga till någon liten tjej att hon har fina kläder (eller något sånt) än vad jag har att ge samma komplimang till en liten kille. Jag faller väl in i det gamla mönstret att uppmärksamma killar för det de gör, och tjejer för hur de ser ut. Men jag biter mig i tungan och försöker att göra tvärtom, ibland i alla fall!
SvaraRaderaOch min eget pojke vill jag förstås mest av allt visa kärlek och uppskattning för att han är den han är... Superfin förstås! Vad han gör och hur han ser ut är ju helt fantastiskt det med, men inte lika viktigt. Ändå blir det ofta det jag kommenterar i ord. Hoppas att kramar och pussar och ögonkontakt och allt annat icke-verbalt säger honom att han är fin och bra inuti med.