Döden befriaren

Får man önska livet ur någon? Någon man älskar om än på ett konfliktfyllt och sårigt sätt. Någon som skänker stor glädje åt sina närmaste anhöriga, men som samtidigt utgör en tung börda. Någon som är blid och god och glad och som än så länge njuter av livet, åtminstone i korta stunder varje dag. Korta stunder då smärtor och trötthet håller sig borta, då korsordet engagerar, maten smakar gott, eller luften mot ansiktet känns frisk och sval.

Mamma åkte hem idag efter att ha besökt oss över helgen. Mamma - äldre, tröttare och slitnare än jag någonsin har sett henne. Inte ens glädjen över tre dagars umgänge med Q kunde dölja det. Hem till vardagen med min styvfar. Hem från det korta andningshål hon vågat unna sig men som ändå inte ger någon chans att hämta andan eftersom hemtjänsten bara kommer två gånger om dagen, mycket kan hända däremellan. Oron är hennes ständiga följeslagare.

Första kvällen hos oss drack hon mycket vin, grät och sa att jag är den enda hon kan beklaga sig för. Hon lever i limbo, med den evinnerliga oron men också med en skuld som är lika stark och lika konstant.

Skuld för att hon inte alltid finns vid hans sida, och kanske ännu värre, skuld för att hon känner som hon gör. Att den man hon älskade och valde, och som hon ännu älskar, utgör en belastning för henne.

Vilken hjälp kan hon få? Hennes och styvfars gemensamma dotter, min lillasyster, är fantastiskt hängiven och kärleksfull och ställer upp så ofta hon kan. Men hon har ett liv som inbegriper veckopendling och slutfasen av läkarstudier.

Hemtjänsten kan erbjuda ökat stöd under korta perioder, någon helg då och då. Något mer permanent boendealternativ finns inte, i alla fall inget som mamma vill förvisa sin man till. Han äter själv, han tänker klart om än långsamt, han går på toaletten nästan själv. Då är man för frisk för att få plats på ett boende. Föreställ er då i vilket skick de gamla människor är som till sist får komma till ett sådant. Rätten att bo kvar hemma har drivits in absurdum.

Min styvfar har många barn i sitt första äktenskap. De skulle utan vidare kunna utarbeta ett schema sinsemellan så att mamma kunde få ledigt exempelvis en helg i månaden. För dem skulle det innebära att de tog hand om sin gamla pappa ett par helger varje år.

Men viljan verkar inte finnas, istället finns där en avoghet som förmodligen döljer rädsla och skuld. Jag vet inte vad de är rädda för, livet, döden, åldrandet eller kärleken eller kanske en kombination av dem alla.

Istället biter mamma ihop och kämpar på tills hon inte orkar mer utan hjälp. Då är hon så frustrerad att hon inte längre ber om hjälpen utan kommenderar fram den. Och så blir styvfars barn (de är inte styvbarn till mamma, de är nästan lika gamla som hon och var sedan länge vuxna när hon kom in i familjen) förolämpade, och än mer aviga. Och så surnar relationen ännu mer.

Vad kan jag göra? Jag skulle förstås kunna resa till Göteborg några helger om året. Men min relation till min styvfar är inte okomplicerad. Dessutom har jag en egen pappa att ta hand om. Han är inte på långa vägar lika gammal och skraltig, men oron för honom upptar mig allt mer.

Jag lyssnar på mamma, jag försöker säga henne att det inte är konstigt att hon känner som hon gör. Jag önskar att jag kunde radera eller åtminstone lindra hennes oberättigade skuldkänslor, men de är så inbrända i henne att det inte tycks vara möjligt.

Så istället önskar jag. Döden befriaren, kom som en vän. Kom om natten i sömnen efter mer än nittio verksamma år. Kom innan han ramlar ännu en gång och slår sig, kom medan livet fortfarande kan njutas, kom innan det är outhärdligt för dem båda.

Du kommer till oss alla en dag. Kom till honom nu.