Känsliga personer och emetofobiker ombedes sluta läsa nu.
Jag är mycket sällan magsjuk. Senast jag kräktes var under en semesterresa i Mexiko 1999. Och det berodde inte på för många tequilas.
När Q var tämligen nyfådd fick han en riktigt jävlig släng av vinterkräksjukan. Han spydde och sket i sex dagar. Men trots att O och jag måste ha blivit tämligen marinerade i viruset så blev vi inte sjuka. Vi gratulerade varann till att kanske ha rätt genuppsättning för att slippa eländet.
För två veckor sedan blev Q magsjuk och strax därefter O, fast något lindrigare. Jag klarade mig helt. Ännu en gång konstaterade jag självbelåtet att jag minsann inte blir magsjuk i första taget. Jag kanske rentav är immun. Haha.
Högmod går före fall, igår började jag känna mig illamående vilket bara blev värre under natten fram tills imorse då det mexikanska rekordet bröts. Jag hade glömt hur förbannat dåligt man mår, hur man på fullt allvar tror att man ska dö under några minuter, och hur ljuvligt skönt det är när det är över.
Nu är jag darrig, febrig, matt och hungrig. Men förhoppningsvis på bättringsvägen. Och jag hoppas innerligt att det är samma sjuka vi har haft alla tre, så att vi slipper en vända till lagom till jul.
Jisses. Får en blogg handla om sånt här egentligen?
Klart din blogg får handla om detta, det är ju vardagen!
SvaraRaderaLäser allt du lägger ut, och ser fram till att själv få uppleva glädjen att bli mor genom adoption.
Tack för att du delar med dig!
Du kan vara immun ändå. Immuniteten biter inte riktigt på alla kräksjukor, men drabbas du väldigt sällan har du nog rätt genuppsättning för att klara dig från det mesta.
SvaraRaderaDär ser man. Kul att jag har någorlunda välmöblerade gener för nånting i alla fall.
SvaraRadera