An offer one can't refuse

Just som jag har gratulerat mig själv till vår ypperliga julplanering (en jul i lugn och ro) kommer det en invitation. Släktingarna som bor i stan undrar om vi kan tänka oss (sic) att fira med dem.

Oj. Detta var högst oväntat. Vi står inte varann särskilt nära även om relationen har förbättrats avsevärt de senaste åren. De är inte precis kända för sin översvallande hjärtlighet, men är ändå på något bakvänt sätt ganska släktkära och uppenbarligen ganska förtjusta i, nä inga överord nu, jag menar att de tycker att O och jag är ganska så vettiga.

Sedan är det möjligen så att tanken på att se julljusen speglas i mandelformade stjärnögon utgör den främsta lockelsen. Alldeles särskilt som att de egna barnbarnen än så länge lyser med sin frånvaro.

Suck. Och vi som verkligen hade sett fram emot en julafton hemma, utan krav och måsten. Samtidigt tycker jag inte att vi kan tacka nej heller. Det är snällt och generöst av dem att bjuda oss. Relationer ska man vårda. O tycker likadant.

Vi kompromissar och skriver ett omsorgsfullt formulerat mejl (ja, kontakten sköts per mejl - hur sjukt är inte det) som går ut på att vi vill vara hemma på julafton men kommer med glädje på juldagen, annandagen eller någon annan dag. För jul är väl mer än bara julafton. Eller? Eller?

Tillstås bör att jag är lite nyfiken också. Efter många jular i familjens sköte, en familj med många färgstarka och bångstyriga personer, en familj som innehåller hel-, halv, styv- och ex-konstellationer, undrar jag hur en jul hos mina välartade släktingar i den fina förorten kommer att te sig. Vem är det som klappar på vår dörr, är det Lars Norén, Carl Larsson eller Ingmar Bergman?

Eller är det kanske tomten?