Julklappseländet

Alltså det här med julklappar. I år har det med full kraft gått upp för mig vilket idiotiskt påfund det faktiskt är.

Julens bästa beslut var när O och jag kom överens i början av december om att inte köpa något till varann. Vi har ganska ont om pengar just nu och ingen av oss kände sig inspirerad varken att önska eller handla. Det visade sig vara ett bra beslut, det var en lättnad att slippa köpa något, för att inte tala om lättnaden att slippa få.

För hur jag än rådbråkar min hjärna så har jag svårt att komma på något jag verkligen önskar mig i prylväg. Jo, en ny hårtork behövde jag verkligen. Så jag önskade mig en av mamma, och fick den. Visst blev jag glad, fast jag kan inte bli kvitt känslan av onödigt krångel, jag hade precis lika gärna kunnat gå till Clas Ohlson och köpa den själv.

Finaste klapparna att ge och att få brukar vara de som man inte har önskat sig men som man ändå blir glad för. Saker som uttrycker en omtanke. Saker man inte visste att man ville ha. Men hur lätt är det att hitta på sådana? När man någon gång lyckas är det underbart, men det gör man kanske en gång på tio.

Diskuterade dilemmat julklappar eller inte med kompisar i måndags. En av dem invände att det är bra att barnen ser att även de vuxna ger till varandra, och det håller jag verkligen med om. Regeln endast julklappar till barnen är ett utslag av värsta sortens familjeterrorism.

Den andra kompisen höll inte alls med. Hon går hela året och funderar ut grejer hon önskar sig, och bra saker att köpa till andra. Men om du verkligen vill ha en pryl, varför då inte köpa den direkt? Nä, för hon kanske inte har råd, svarade hon. Själv vet jag att om jag suktar efter något som jag tycker är för dyrt att köpa mig själv, är det definitivt för dyrt att önska av någon annan.

En dimension är också att vi bor så förbannat trångt. Jag fasar inför tanken att få en massa onödiga prylar. Som julen för några år sedan när vi fick en ostfondue och en hamburgergrill. Hjälp! På den tiden bodde vi gudskelov i hus med rymlig källare, det gör vi inte nu. Endast noga utvalda prylar kommer över min tröskel och då har önskelistan plötsligt reducerats till beställningslista, inte alls lika charmigt.

Och så är det barnjulklapparna då. Jag hade ganska bra koll trodde jag, men det är uppenbart att vi till nästa år måste korta tyglarna ytterligare. Q fick leksakshusgeråd av mormor och Briotågbana av farmor, bra och önskade grejer båda delarna som redan har gett honom stor glädje. Av oss fick han skam till sägandes ett enda paket, ett mjukt sådant. Det innehöll en tröja med en orm på magen, och den gillade han.

Men sedan kom morfar med sina klappar. Han har redan visat en oroväckande faiblesse för batteridriven gräll plast med undermålig kvalitet. I år överträffade han sig själv. Jag orkar inte beskriva eländet, det räcker med att säga att två av tre grejer spelade öronbedövande melodier och var sönderlekta innan julaftonskvällen var slut. Min nedärvda snålhet och förvärvade och ganska nyväckta miljömedvetenhet gör att jag ryser.

Men visst, Q blev glad. Och han är för liten för att märka att vi har smugglat undan de trasiga leksakerna till soprummet. Men inför nästa år, då han kommer att förstå och minnas bättre, måste vi ha en bättre strategi. För jag vill inte att han (vi) ska dränkas i halvtrasiga halvkassa leksaker. Jag vill inte att han ska dränkas i paket och reagera som varje normalt barn då gör, riva upp pappret, kasta en blick på innehållet, ånga vidare till nästa. Jag vill att han ska få en chans att ta till sig den kärlek och omtanke som julklapparna står för. För han är ett mycket älskat och omhuldat barn, av många fler än oss.

Men nu är det ett år till nästa gång.