Viljan från början

Min äldsta och bästa kompis tillika Q:s gudmor är gravid, hon ringde mig och berättade häromdagen.

Jag funderar på vad jag känner och letar oroligt efter den gamla välbekanta avundsjukan, den som förpestade mitt liv under några år, och konstaterar lättat att jag inte hittar den.

Däremot känner jag mig lätt vemodig över livets olika villkor och över hur lätt det kan vara. Börja försöka vid fyllda 37 och bli gravid inom ett halvår. Men L har sannerligen inte åkt på någon räkmacka, hon har haft synnerligen starka och goda skäl att inte bli gravid förrän nu. Skäl som jag inte tänker beröra mer.

Vemod över att hon försvinner bort för åtminstone ett tag. Hon är med i klubben nu, de som vet hur det känns. Nu tror jag mig visserligen veta att L inte kommer att höra till dem som frossar i sin graviditet och hur den yttrar sig. Det jag känner är något liknande det som L sa sig uppleva när vi fick Q. Då var hon ofrivillig singel och tyngd av bekymmer. Hon hade följt våra våndor och gladde sig helhjärtat åt att vi nu var framme. Men hon sörjde redan förlusten av oss. Vi var de allra sista av hennes vänner som blev föräldrar. Den sista utposten, nu var hon ensam kvar, alla andra var uppslukade av mammande och pappande. Jag förstod helt hur hon menade och blev inte alls ledsen.

Mitt vemod är svagare än hennes var och mindre berättigat. För L kommer att bli mamma, vilket jag redan är. När graviditet, förlossning och första bebistid är över kommer vi att få alltmer gemensamt.

Jag sa försiktigt att jag kanske inte kommer att kunna uppamma något helhjärtat intresse för hennes graviditet, för så känner jag numera. Det gör inte ont att höra detaljer, men det är ointressant. Jag gissar att min inställning till att höra om graviditeter är ungefär som de flesta mäns.

Jag frågade också en extra gång, fast jag visste svaret: hur är det egentligen, du har väl inte längtat särskilt starkt efter barn, eller har jag fel, har du ändrat dig? Nejvisst, svarade hon glatt. Det är mannen i hennes liv som vill ha barn. Hade hon träffat någon med samma veliga inställning som hon själv hade det nog inte blivit några.

Vi är tysta en stund, förundrade bägge två. Vi känner varann väl och är lika i mycket. Men i detta är det avgrunder som skiljer. Jag har alltid vetat att jag ville ha barn. Alltid. Med en självklarhet som är omöjlig att förklara. Jag vet inte vad det beror på. Jag är inte påfallande förtjust i barn. Jag tycker att samhällets fixering vid föräldraskap är skenhelig och problematisk. Jag gillar inte att föräldrakärleken framhålls som den största och finaste, när den i ganska hög grad präglas av egoism. Man älskar sina barn eftersom de är en förlängning av en själv. Man går över lik av andras barn för att tillskansa sig det bästa åt sina egna.

Allt detta tycker jag och hävdar med en glöd som förbleknar inför det jag känner för min son. Han är det största som har hänt mig. Han är det viktigaste i mitt liv.

Några gener delar vi inte. Jag har inte burit honom under mitt hjärta. Några hormonstormar har jag inte utsatts för (jo, förresten men inte i samband med att jag fick Q). Slumpen gjorde att just han blev just min. Jag är inte ett dugg religiös eller skrockfull, det vore mig fjärran att tro att det finns någon mening med det som sker.

Men någonting är det som har skett. Jag har fått ett barn nära mig och plötsligt är min längtan stillad, min olycka borta. Alla mekanismer slår till i rätt tid och fungerar perfekt. Han är den jag vill ha och behöver. Jag blir en mamma och därmed också hel.

Det är tur att jag inte tror på mirakel, för detta är närapå ett.