Kort, traditioner, firande

Magsjukan är övervunnen, har hittills inte visat sig hos övriga familjen, och det lackar emot jul fast man inte kan tro det när man ser ut genom fönstret i grådasket.

Julkortsdebatten rasar i år igen, främst på Tingelings blogg. Det är definitivt inte första och förmodligen inte sista gången. Hur kan man bli ledsen över en vänligt menad julhälsning beprydd av ett bedårande barn i tomteluva? Hur kan det uppfattas som egoistiskt att skicka julkort med sina barn på?

Min egen inställning har ändrats sedan jag fick Q, men kanske inte på det sätt man förväntar sig. Förr hamnade de där korten rakt i papperskorgen och ofta fällde jag också en bitter tår. Inte över andras lycka utan över min egen olycka som var plågsamt accentuerad just i juletid. Alldeles utan påminnelser om hur bra andra hade det.

För jag fortsätter att med en dåres envishet att hävda att det inte är onaturligt utan tvärtom mänskligt att känna avundsjuka eller bitterhet när andra får det man själv längtar efter men inte kan få. Så måste man få känna och uttrycka på lämpligt sätt - på sin blogg, i sin dagbok, i förtroliga vänners lag - utan att dömas ut som hemsk och gräslig. Hur man sedan handlar - det är en annan sak. Men känslor och handlingar bör inte dömas på samma sätt.

Att ha blivit mamma har inte förändrat min inställning till föräldrakärlek. En av de största lögner som finns är att föräldrars kärlek till sina barn skulle vara den ädlaste och mest osjälviska. Snack. Kärlek handlar mycket om bekräftelse vilket man får i enorm mängd som förälder. Ens barn är i viss mån en förlängning av en själv. Alltså är föräldrakärlek till stor del lika med egenkärlek.

(Att jag sedan tycker att detta är fel och att man som förälder bör sträva efter att älska sitt barn ovillkorligt med så lite förväntningar och krav på det som möjligt, det är en annan diskussion.)

Att blint manifestera sin kärlek till sina barn och att göra det utan att tänka efter hur mottagaren uppfattar saken, det tycker jag kan betraktas som egoistiskt. Och konventionellt.

Att jag själv inte har skickat ett julkort på över tio år kan möjligen ses som egoistiskt. Det är i alla fall ett utslag av lättja. Jag vill gärna tro att jag väljer mer konkreta och rättframma sätt att uttrycka min omtanke om andra.

Hur reagerar jag då idag på julkort med barn på? Svar: jag ger dem till Q. Och gläds med honom. För han blir jätteglad när han får bilder på sina kompisar. Fast om kompisarna råkar vara asiatiska pojkar tror han först att det är han själv på bilden. Apropå egenkärlek.

Hur ska då julen firas i hushållet Helga? Precis som det var tänkt från början. Julafton hemma med besök av Q-morfar lagom till Kalle Anka. Släktingarna undfägnas med besök på juldagen. Det kan nog bli något av Fanny och Alexander över detta, för en av de gästande släktingarna är ungefär lika excentrisk som morbrodern som släcker levande ljus medelst fisar. Jag samlar på citat från denna person. Vid första anblicken av Q: "Han ser ut som en såndär, vahetere, sumobrottare.."

Jag är ytterligt nöjd med detta arrangemang, för hur mycket jag än drömmer om en jul hemma så har jag också en regel: fira inte jul på samma sätt varje år. Något lite ska vara annorlunda, om det så bara är en ny (eller en utebliven) rätt på julbordet, en undanställd julprydnad eller mer radikala grepp som att resa någonstans eller fira jul med helt nya personer.

För aktar man sig inte så uppstår traditionerna av sig själva och så sitter man där med tomteskägget i brevlådan och måstena uppradade. Ånej, traditioner ska hållas kort. De är trevliga i lagom mängd men får inte dominera.

Så här dan före dan kan man ju ägna en flyktig tanke åt varför man egentligen vill fira jul. Kristen är jag ju definitivt inte och har aldrig varit. Mig passar den gamla hedniska midvinterfesten bättre: det är mörkt och jävligt, men hit men inte längre, nu går vi mot ljusare tider!

Förr, under min uppväxt och yngre vuxenår var julen en trevlig högtid, ett tillfälle att koppla av och äta och läsa gott, knäcka nötter och lösa korsord. Under några år, överväldigande många medan de pågick, numera en krympande parentes, var julen enbart jävlig.

Nu har tillkommit en dimension av ogrumlad och uppriktig tacksamhet. Över Q förstås, så uttjatat att det knappt behöver påpekas. Men också över allt annat. Jag har min man. Jag har min hälsa. Jag har ett jobb. Idag var jag inne på detsamma, vilket jag från början inte hade tänkt men fredagens magsjuka gjorde att viktiga saker inte blev gjorda, de fick göras idag. Så fick jag reda på att ännu en kollega ska sluta. Hur blir hans jul? Eller de andras, de som sas upp för några veckor sedan? Deras sista arbetsdag infaller i andra veckan i januari. Hur många jobb finns att söka innan dess? Vid MBL-förhandlingen kämpade jag för att övertyga ledningen om att skjuta på uppsägningarna till efter jul, men talade för döva öron.

Kallt lyser julens stjärna på dem som icke hava något hem, står det i Karl-Bertil Jonssons julafton. Sanna ord. Den lyser kallt också på dem som icke hava något jobb, några barn, någon partner eller vad som nu kan tänkas konstituera det liv de vill ha. Vad är det med julen som gör att båda olycka och lycka förstärks?

Själv önskar jag mig - utöver allt jag redan har - några lugna och avkopplande dagar. Och den bästa julklappen fick jag nog i kväll, beskedet att en gammal vän efter en lång väntan med tidvis mörka utsikter äntligen har fått sitt efterlängtade barn.

Må ni få det alla som längtar. Det önskar jag av hela mitt hjärta.