Annandag jul på tre man hand, liksom juldagen. Släktmiddagen ställdes in från vår sida eftersom mitt halsont utvecklats till rejäl heshet, hosta och feber.
Fördelar med en jul i den närmaste familjens sköte: det är lugnt och fritt från krav och konflikter. Ingen hispig mamma kretsar runt julbordet och försöker regissera föreställningen och låter ingen annan få en syl i vädret. Ingen neurotisk mormor brister i gråt över att kalvsyltan är misslyckad, eller tvingar en att konversera när man helst vill fördjupa sig i en julklappsbok. (Mormor har varit död i över tio år och jag har fina minnen av henne också men vissa tar överhanden. Som när hon, lutad över fotoalbumet frågade med en air av martyrskap: "Helga, inte är väl du intresserad av att se vad din gamla mormor hade för skolmössa?" Vad svarar man? NEJ! Varpå det suras i två timmar.)
Nackdelar med en jul i den närmaste familjens sköte: när mor i huset är indisponerad av feber och hosta vilar ansvaret tungt på far i huset för att underhålla sonen. Som snabbt blir uttråkad av att sitta instängd med två asociala föräldrar som mest vill läsa julklappsböcker. En uttråkad nästan-treåring kan hitta på rätt mycket bus. Till sist kom vi igår kväll på idén att sätta på en julskiva, varpå Q hoppade jämfota i fyrtio minuter. Utan avbrott.
En pinne i brasan vet itusan om jag kan kasta in. Men jag kan den tidiga timman till trots (06.49 - vad gör jag uppe?) samla kraft nog att skriva: Tack för dagens första smajl. Jag ser Q framför mig när han hoppar upp och ner som en galning. T ä n k om man var så lättroad och hade sådan energi? Var tar livsglädjen (i denna energiska uttrycksform) vägen när man åldras?
SvaraRadera