Fats Waller

Påskaftons förmiddag, jag ska städa köket och vill lyssna på musik under tiden. Under gårdagens Spotifyrunda snubblade jag över Fats Waller och är nu helt besatt av den här inspelningen av Ain't Misbehavin'. Pianosolot i början förtrollar mig. Inte en ton som inte är perfekt, och antagligen improviserar han. Det låter så enkelt, som om han bara lekte.

Fats Waller – Ain't Misbehavin

 Y sitter på en pall och iakttar mig, han är trött och gnällig. Bääja mej mamma, ber han, och jag överger diskmaskinen och tar upp honom i famnen. Han lutar sig intill mig när jag jazzar loss och ömsom sjunger, ömsom klappar takten mot hans rygg. Han skrattar.

Jag undrar om det inte var just Ain't Misbehavin' som väckte mitt intresse för jazz. Jag var väl sisådär tolv år och mamma köpte biljetter till musikalen med samma namn. Dess världsturne hade nått Lisebergshallen. Efteråt köpte vi skivan.

Den blev liggande något eller några år, men rätt vad det var hittade jag den. Spelade och spelade och spelade. Och lyssnade. Och sjöng. Radhuset där jag växte upp var i tre våningar, och i bottenvåningen fanns två ganska stora sällskapsrum. I det ena fanns grammofonen och mycket golvyta. Där höll jag till när jag sydde, och spisade musik. Jag krälade runt på kelimmattan och klippte ut mönsterdelar till tonerna av Ain't Misbehavin' och Honeysuckle Rose. Med jämna mellanrum kikade min styvfar (född 1917) ner på mig och uttryckte sin förtjusning över att vi numera delade musiksmak.

Sedan kom Billie och Ella och Louis och sedan kom operan och Piaf och alla möjliga andra, och det var först i samband med studenten som jag började lyssna på min egen generations musik igen.

Någon pianist blev jag tyvärr aldrig, men åtminstone körsångerska. Som sådan är jag på medelgod amatörnivå, med hyfsat gehör och notläsningsförmåga och ganska vacker klang i rösten, så länge jag får hålla mig inom altomfånget. Ingen glittrande sopran, alltså. Tyvärr.

Men en sak, nej två har jag med mig från timmarna på kelimmattan. Jag har lätt för konstiga rytmer och synkoper. Körledaren klappar före och förmanar, första på slaget, andra på off-beat, tredje på slaget. Jag fattar utan att riktigt tänka efter. Tänker man blir det fel. Likadant med de mystiska blåaktiga toner som gärna förläggs till altstämman, så där så att de nästan ligger och skär sig med övriga stämmor. Jag älskar dem, och hittar dem utan problem.

Fast i mitt nästa liv ska jag kunna spela piano som Fats. Eller sax som Lester.

Tack Harald

Det händer mycket när jag sitter och småsover på tåget. Förutom intervjuerbjudandet så ringde Harald Treutiger upp mig för att berätta hur jag bättre ska planera och prioritera på jobbet.
Nej, jag skojar faktiskt inte.

Nu när min käre kollega slutar har jag hastigt och lustigt fått ta över en del av hans arbetsuppgifter, däribland det kommersiella ansvaret för ett par projekt, däribland mitt eget. Jag har nu dubbla roller, både projektledare och säljare.

Enda anledningen till att jag tackade ja till detta är att jag gillar säljchefen skarpt, han är en av få vettiga personer på företaget. Kommer jag in under hans vingar får jag lite skydd mot You-Know-Who.

Den vettige säljchefen har också vett att utbilda sina säljare. Men inte genom att skicka dem på tredagarskurser där man tankas lika full med god mat som med information, för att sedan dimpa tillbaka ner i vardagen och fortsätta som förut. Nej, detta är en kontinuerlig och interaktiv utbildning där guldkornen portioneras ut med jämna mellanrum.

Ett sådant är veckans tips, som alltså förmedlas per telefon av den gode Harald.

Först rös jag olustigt, både över den breda dialekten (pratar folk verkligen så hemma? Jag har bestämt bott länge i Stockholm nu!) och över flosklerna om vad de bästa säljarna gör. Men så lyssnade jag, och konstaterade att påminnelsen om att planera sin arbetsdag och prioritera uppgifterna, faktiskt är allmängiltiga.

Det sista jag gjorde innan jag gick hem igår var att skriva upp allt jag borde göra. Det blev en lista på tio punkter. Sedan gulmarkerade jag de som ovillkorligen måste vara färdiga före påskledigheten. Hälften. Jag suckade och tänkte att utsikterna att klara detta var små. För torsdagen var upphackad av möten, och den första punkten var diger: skriva månadsrapport.

Men fråga mig inte hur det gick till, klockan fyra idag var faktiskt alla punkter utom en klara. Och jag mindes att det var ju så här jag brukade jobba. Förr, när jobbet var roligt och stimulerande. Förr, när inte irritation och frustration låg som en blöt kliande filt över mig.

Kanske hittar jag det efterlysta förhållningssättet här någonstans. I så fall, tack Harald. Planera och prioritera, var det.

(Dock hindrade inte mitt nyvunna goda humör mig att skälla som en bandhund när VD:n utsatte mig för veckans granskning. Eller så var det just humöret som fick mig att ta bladet från munnen. Jag brukar behärska mig på jobbet, jag vill inte vara grinig och destruktiv. Men ibland är det nog.)

(En annan förklaring till att mitt humör lyfte var att en av de avbetade uppgifterna var att ge ett motbud i en kommersiell förhandling som jag övertagit från min kollega. Jag kände mig först osäker, vilsen och oerfaren, orkade inte ta tag i det. Men när jag gjorde det mindes jag att jag ju älskar att förhandla! Motpartens svar kom nästan omedelbart, fast hon skulle vara ledig idag. Hehe, tyder på tidsbrist, vilket inte jag har. Alltså dröjer jag med mitt svar till efter påskhelgen.)

Gnälla lönar sig

Idag när jag satt och småsov på tåget hem pep telefonen till. Ett meddelande på telefonsvararen, samtalet hade gått direkt dit eftersom täckningen är usel på sina ställen.

Häpp! Företag nummer tre ber om en intervju. Under mars månad har jag sökt sex jobb, två har sagt nej, tre har velat träffa mig och ett har ännu inte hört av sig.

Rimligtvis är chanserna goda att jag snart har ett nytt jobb. Den här gången ska jag välja noggrannare. Man lär så länge man lever. En sak som känns verkligt bra är att de här tre företagen är synnerligen solida (ni har garanterat hört deras namn), inte alls som min nuvarande arbetsgivare. Skulle jag nu återigen hoppa i galen tunna, är det mycket lättare att åtgärda när man jobbar på ett stort företag.

Förhållningssätt efterlyses

Blä.

Så här är det. Jag kan inte vara kvar på det här jobbet. Jag håller på att bli galen.

Jag söker jobb, just nu har jag två på gång. De verkar bra och intressanta båda två, dock ligger de lite väl långt bort för en småbarnsmorsa i förorten som inte vill tillbringa halva arbetsdagen i bilkö, helst inte ta bilen alls till jobbet.

Om jag får något av dem kommer jag härifrån före sommaren. Så länge ska jag väl stå ut. Väl?

Om jag inte får dem, måste jag - MÅSTE! - hitta:

a) något annat jobb
b) ett radikalt annorlunda förhållningssätt till galenskaperna på mitt nuvarande

Blä.

Sa jag blä, förresten?

Närmas och fjärmas och närmas igen

Igår hade vi ett något försenat födelsedagskalas för Q. Vi var inte ute i god tid, så öppna förskolan där vi hyrt in oss förr om åren, var fullbokad. Alltså bestämde vi oss för ett kalas i litet format, för de bästa vännerna. Hemma. Sex barn totalt, inklusive våra egna.
Tillställningen blev avslappnad. Vi struntade i vuxenstyrda lekar och liknande, utöver den obligatoriska fiskdammen. Barnen lekte med lego och tågbanor, i matrummet och i Q:s rum, medan O och jag fikade med tre medföljande föräldrar. Efter ett par timmar var kalaset slut och Q frågade om han fick följa med en av kompisarna hem.

Wish me luck, muttrade jag till O när jag strax före middagen gick för att hämta hem honom. Hämtning hos kompisar är ett kritiskt moment. Q är vid det laget antingen trött eller hungrig eller båda, och dessutom sur för att det roliga är slut. Intelligent som han är vet han exakt vilka knappar han ska trycka på. Jag önskar att jag visste det lika bra som han.

Som idag. Q kommer ner för trappan hos kompisen med resterna av kalasgodispåsen i handen. Jag hejar på honom och frågar vänligt om godiset är slut. Q blänger på mig och frågar "Va?" tre gånger efter varann. Jag resignerar. Han ber i grinig ton om hjälp med att ta på skorna, så jag hjälper honom. Bakkappan viker sig på den ena skon, Q stampar ilsket (jag får dra undan fingrarna för att inte få dem i kläm) och skyller på mig. Men vi kommer iväg. Jag håller honom i handen för att han inte ska smita iväg över gatan. Kan inte avhålla mig från att tillrättavisa honom över hans grinighet.

Dumt, för Q blir arg, och sliter sig och springer i förväg hem. Hans hämnd är lika raffinerad som enkel, han har låst ytterdörren inifrån när jag kommer fram. Jag får ringa på, och förvånad O öppnar. Vid det laget är jag förstås riktigt förbannad, och O blir det också när han inser vad som hänt.

Här hade det kunnat vända. Q går faktiskt och tvättar händerna före maten utan att mucka, och kommer och sätter sig. Det är vårt fel att det inte vänder, för istället för att sansa oss och låta Q få i sig lite mat, låter både O och jag ilskan styra oss och grälar på honom. En förklaring, dock inget försvar, är att den här situationen inte är ny och vi är hjärtligt trötta på den. Vi har sedan länge märkt att Q är på otrevligt humör när han har lekt hemma hos just den här kompisen, en kille som är ett år äldre. Men varför fattar vi inte.

Middagen blir inte särskilt trevlig. Jag är arg på Q, men minst lika arg på mig själv och på O över att vi inte förmår lyfta oss hur den här situationen. Jag ser att vi lägger ett alltför stort ansvar på Q när vi gör honom till skurken i detta, jag ser det men klarar inte av att bryta det. Q motsvarar våra förväntningar genom att halvsitta på stolen, spilla mat och vatten, leka med besticken så att de slamrar mot tallriken, och så vidare.

Den ende som är glad är Y, han kvittrar och snackar och babblar middagen igenom.

Till sist har vi ätit och är i alla fall mätta. Arga är vi väl inte heller längre, bara småbuttra. Q lutar sin kind mot min arm, jag pussar honom och säger att vi älskar honom och gärna ville fixa ett bra kalas åt honom, blev det bra? Han nickar.

Alla skingras, jag röjer i köket en stund. Sedan återsamlas vi över tårtrester, och plötsligt är stämningen helt annan. Vi avslutar kvällen med det första sällskapsspelet i vår familjs historia: smätta plastgrodor i en hink. Alla fyra är lika fascinerade, och till och med Y lyckas pricka rätt ett par gånger, till allmänt jubel.

O nattar Y och jag Q, som vanligt. Q vill höra Pettson, så vi läser Kackel i grönsakslandet. Sedan är han uppskruvad och stirrig och ligger och sjunger. Nu måste du lugna dig, säger jag, och erbjuder mig att sjunga för honom. Då vill jag höra den där om mitt hjärta är ditt, svarar Q. Jag lyder och sjunger I folkviseton, och Q somnar.

Efteråt tänker jag. Bland annat på det Martin Forster skrev så fint om i DN nyligen, att en syskonrelation påverkas mer av balansen mellan gemenskap och konflikter, än antalet faktiska konflikter. Med andra ord är det inte farligt att bråka så länge man också har många stunder av gemenskap och närhet.

Jag hoppas att det är så, även för föräldrar och barn.

Moahahaha! Sova? Y?

Sedan Genombrottet har det nu gått fyra nätter, varav jag har varit hemma i två. Första natten av dessa två sov Y med undantag av lite knorrande någon timme efter insomnandet.

(På den gamla onda tiden gick de första timmarna efter att Y somnat under benämningen Gnällbältet. Han brukade nämligen vakna sisådär fyra-fem gånger varje kväll. Det var en lättnad när Y efter ett par månader nådigt accepterade att det var O som kom och tröstade. Snabbt övergick acceptansen till ett absolut krav, bara pappa dög. De där kvällstimmarna var guld värda för mig. Att få sitta i soffan eller vid datorn och vara ifred, utan någon som klättrar på en och kräver ens uppmärksamhet och engagemang, att det kan vara så nödvändigt, fast denne någon är högt älskad och efterlängtad, det är nära nog obegripligt även för mig själv. Men så var det.)

Men inatt var det gamla takter igen. Gallskrik på småtimmarna och evighetslångt tjatande om välling. Ett plötsligt framkastat krav att sova bredvid mamma, vadnudå, men visst fick han det. Han somnade på min arm, men inte kunde jag somna om. Y snaskade på sin napp så att jag trodde takfärgen skulle trilla ner på oss. Han snodde runt och krängde, och efter en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna fick jag nog och gick in till Q och knödde ner mig bredvid honom. Där sov jag gott ända tills jag vid halvsjutiden väcktes av en glad röst:

- Nämen! Mamma! Ligger du här?!?

Varför jag älskar min pappa

När jag promenerar hem från tåget ringer pappa, med senaste tandläkarrapporten. Han är lättad över att det gått bra att dra ut de återstående tandresterna, och berömmer tandläkarens skicklighet. Samtidigt är han indignerad över att tjugo minuter debiteras med nästan tretusen kronor, och det är knappt att harmen dämpas av det faktum att hemförsäkringen täcker kostnaden. Pappa i ett nötskal, jag påpekar inkonsekvensen för honom.

Han frågar hur jag har det, och jag berättar att jag är ledsen och trött på grund av allt tjafs på jobbet. Någon baktalar mig och mitt projekt, och just idag tror jag mig ha begripit vem det är. Min närmaste chef, a.k.a. Skrytmånsen. Jag kan inte veta säkert, men jag tror att jag har rätt.

Jag säger till pappa att jag måste bort och att jag har ett par andra jobb på gång, men att jag önskar att jag hade en nödutgång. Jag vågar inte säga upp mig utan att ha ett nytt jobb, det har vi inte råd med. Det känns tungt. Realistiskt, men tungt. Det hade varit lättare att stå ut om jag visste att jag faktiskt inte behöver göra det om det blir outhärdligt.

Du vet att ni alltid kan komma till mig, säger pappa. Jag har mer pengar än jag behöver.

Jag måste stanna upp. Lilla pappa. Anledningen till att han har det, pengar alltså, är hans osannolikt frugala vanor. Han unnar sig knappt någonting. Antagligen lever han på mindre än en femtedel än vad vi gör.

Men, varnar han, jag räknar med att du kanske måste hjälpa mig om jag blir riktigt, riktigt gammal och mina pengar hinner ta slut. Jovisst, det har vi alltid sagt.

När vi lagt på gråter jag en liten stund. Trots att allt känns lättare för att jag fått prata av mig med honom.

En dag har jag honom inte mer.

Men tills dess finns det åtminstone en människa som alltid står på min sida.

Det är inte alla som har det.

Plötsligt händer det

Jag har just vaknat i hotellsängen då mobilen ringer, med morgonglad Q i andra änden. Lika morgonglad Y snattrar i bakgrunden, och så småningom får pappa O ta över luren. Med Dagens, nej troligen Årets Nyhet.

Y sov hela natten utan att vakna.

Vid nästan tre års ålder. Efter snart två år hemma med oss. Han har vaknat varje natt utan undantag, oftast mer än en gång. Panikslagen, förtvivlad, arg. Men på sistone har vi anat en ljusning. Han har inte varit lika rädd och ledsen längre, snarast irriterad. Han har tjatat om välling men somnat om mitt i tjatet.

Och nu. Äntligen.

(Och så hoppas vi innerligt att det inte dröjer två år till nästa gång.)

Ibland blir det bara så rätt

Jag åker till Örebro imorgon och blir borta i två nätter. Jobbmässigt är det en stor lättnad, att undkomma petandet och iläggandet från You-Know-Who. Att vara på det ställe där jag faktiskt är omtyckt och gör nytta.

Men i hjärtat svider det. Igår kväll rörde Q sig själv till tårar genom att måla upp livfulla tänkbara scenarion från de stundande dagarna. Han grät en stund i min famn, och så gick vi igenom dag för dag vad som ska hända.

Idag på lunchen passerade jag bokhandeln och fick syn på en bok jag läst om. Efter genombläddring konstaterade jag att den var klockren. Spexa för lillebror, rampfeber, krypa upp i mammas säng mitt i natten. Allt finns med. Tycker jag.

Q var först lite fjär, han brukar betrakta de böcker jag väljer med misstänksamhet ("Mamma, du vill bara läsa Madicken och sånt"). Men han kapitulerade fullständigt efter två sidor. Vid nattningen fick jag läsa den ytterligare en gång. Efteråt sjöng vi tillsammans den fåniga sången som bokens storebror underhåller sin lillebror med.

Han då, lillebror? Han fick Max boll, och var mycket nöjd med den. I sinom tid får han också höra om den ensamme mullvaden.

Dubbel- nej trippelpremiär

I eftermiddags sprang jag för första gången i år. Tänkte innan att jag är duktig om jag klarar 3 km. Men vinterns spinningpass visade sig ha haft effekt på konditionen. 3,77 km blev det, sprang hela vägen utom ett par hundra meter efter det som vi i familjen har dubbat till Mördarbacken, en lång seg dylik.

Underbart.

Lika underbart att se vattenblänk genom träden och vårens första blåsippor.

Hem kom jag till grilldoft. Årets första grillmiddag.

Det finns hopp om livet, ja sannerligen. Inte för att jag kunnat klaga på vintern men nu är den slut och det är vår.

En torsdag

När jag kommer från duschen är grälet i full gång. Pojkarna har bråkat om vem som fått mest chokladmjölk, ett glas är utvält och det rinner över bordet och ner på golvet, O torkar och grälar, Q gråter. Nu är han ynklig och vill ha tröst hos mig, för en stund sedan var han kaxig och otrevlig och kallade sin far för diverse fula ord. Han får förstås tröst men också en liten predikan. Man får bli arg, men man får inte säga fula ord till någon. När jag blir arg på pappa säger jag, nu tycker jag att du är dum, men jag säger inte gamling eller skitgubbe.

Alla lugnar sig och frukosten intas. Innan jag går förmanar jag Q igen. Idag ska moster J hämta och passa, ni får inte bråka med henne eller kalla henne fula saker.

-Gör jag ju inte, säger Q trumpet. Och nej, det vet jag ju att han inte gör. Stormarna är reserverade för oss föräldrar. Som det ska vara.

Jag pussar dem, har svårt att slita mig från Q:s blanka kalufs och Y:s rosenmun som han bjuder mig med uppvänt ansikte.

Kommer till jobbet och skriver en lista på saker att göra före lunch. Det börjar dra ihop sig, nästa vecka kommer vi att jobba intensivt. Tyvärr är vi försenade och måste avboka tider vi har på ett mätlabb. Ny tid får vi vänta tio veckor på. Vi har diskuterat hit och dit i några dagar, men beslutet är mitt. Jag ringer och avbokar. Det blir mer än ett samtal, för labbet har några frågor som jag inte kan svara på, måste kolla med dem som kan.

En av dessa är Vice. Säger att jag avbokat men också att detta är förankrat hos vår VD, det samtalet hade jag igår. Han ska inte lägga sig i sånt, säger fridsamme Vice ilsket, det är micromanagement och suboptimering.

Nä, jag håller med, men nu är det en gång så att han gör det. Och jag försöker hålla honom lugn och vara ett filter mot er så att ni kan jobba.

Vidare pratar vi om att de närmaste veckorna måste planeras minutiöst. Hur? Excel, Project eller Redmine? Excel, säger Vice som gillar att göra saker så enkelt som möjligt. Jag håller med och snor ihop ett förslag som jag mejlar honom.

Lunchdags, jag småspringer bort mot en närliggande restaurang där jag stämt möte med en före detta kollega. Hon har nytt jobb och än mer glädjande: hon är gravid med ett synnerligen efterlängtat barn. Vi pratar i mun på varann, mest om våra jobb. Efteråt slår det mig att jag kanske varit oempatisk som inte särskilt uppehållit mig vid graviditeten, namn och kön på det väntade barnet, jag har nöjt mig med att fråga om hon mår bra. Fast hon uttryckte att hon mest var orolig hela tiden, och trött på uppmaningarna om att slappna av och njuta av graviditeten, och det förstår jag fullkomligt.

Efter en och en halv timme och två borttryckta samtal på mobilen måste jag slita mig. Småspringer igen.

Pratar med min trevlige kollega som jobbar med samma kund som jag. Han är en av få vettiga personer på kontoret, och jag kommer att sakna honom ofantligt när han slutar om två veckor. Först min chef och nu han. Vi ska skicka en offert till kunden, han har det kommersiella ansvaret och jag det tekniska. Jag har samlat in underlag och räknat, han fattar de affärsmässiga besluten (hur stor marginal ska läggas på?) och paketerar det hela i en snygg mall.

Vice mejlar och skriver att han tar tillbaka förslaget om Excel, det är för mycket information som ska klämmas in i varje ruta, han har gjort en tabell i Word istället. Ser bra ut, tycker jag. Flinar lite åt att det är så sabla svårt att hitta vettiga verktyg för att hantera tidplaner och actionlistor och annat projektrelaterat, det slutar alltid med att man återgår till de gamla trotjänarna Word och Excel.

Innan offerten skickas vill VD ge sitt godkännande. En rimlig begäran, men jag är trött på hans eviga ifrågasättande och ältande och tjafsande om allt, och märker hur jag själv blir snarstucken och tjafsig tillbaka, och tycker att alla hans ideer är dumma. Så snart mötet är slut går jag snabbt därifrån.

Jag går tidigt från jobbet eftersom jag ska klippa mig. Tunnelbanan till stan, och sedan en promenad över broarna. Vädret är vackert, himlen hög och blå och jag blir lätt till sinnes. Ser två män i trettioårsåldern, de har stämt möte och hälsar varann med en hjärtlig kram. Den ene har barnvagn. Världen blir bättre.

Hos frisören beklagar jag mig över att mitt hår är slitet och torrt, jag känner inte igen det. Får medhåll, du ska ju ha blankt hår. Han färgar och tvättar och gör en inpackning och ger mig mitt vanliga hår tillbaka. Under tiden pratar vi om allt mellan himmel och jord, som vanligt, och skrattar en hel del.

Går därifrån strax före klockan sex, har god tid på mig, skönt. Ska träffa pappa några kvarter bort för en tillställning som han är bjuden på genom ett av sina otaliga föreningsåtaganden. Mingel med snittar och efterföljande konsert.

Väntar utanför lokalen, ser pappa komma på långt håll och går honom till mötes. Ler när jag ser honom. Han blir mer lik farfar för varje dag, särskilt nu sedan han har magrat. Precis som farfar har han bruna ögon med både varm och skarp blick, en blick jag känner igen från spegeln fast mina snarare är gröna. Farfarsmor hade mörkt hår och bruna ögon och lär ha varit av vallonsläkt. Mendels lagar om dominanta och recessiva anlag, färgerna har diffunderat bort genom generationerna. Pappa är den ende av sina syskon med bruna ögon och jag har mörkast hår av alla kusinerna.

Pappa ser inte glad ut när han går mig till mötes, utan generad. Jag ber om ursäkt, säger han och jag frågar förvånat varför. Han har ju glömt att klippa sig som han lovat, och så har han glömt löständerna hemma.

För en månad sedan ramlade pappa och slog ut fyra framtänder. Han trampade snett i en trappa utanför Moderna museet. Vänliga människor ringde taxi och skickade honom till akuten, det tyckte han var alldeles onödigt men tinade upp när han förstod att hemförsäkringen täcker både taxi och tänder. Pappa är generös mot mig och andra men snål mot sig själv.

Nu har han fått löständer i väntan på titanskruvar, men kan varken äta eller prata riktigt rent med dem. Alltså glömmer han dem. Du får inte skratta, förmanar jag. För när pappa pratar ser man inte att han saknar tänder, men när han skrattar öppnar sig en avgrund. Nåja. Folk kan gott få glo och undra om de vill.

Vi äter snittar och dricker vin och tittar på folk. Så mycket mingel blir det inte, utöver några pliktskyldiga hälsningar. Efter en timme säger pappa att han skulle behöva sitta en stund. Jag ber en vakt om hjälp, en stol materialiseras omedelbart. Bra, säger pappa, jag började känna mig lite svimfärdig. Jag blir förfärad, jag trodde bara han var trött i fötterna. Det är diabeteskänning förstås, han har slarvat med maten.

Efter en stund är han pigg igen och det är dags för konsert. En och en halv timmes trevligt program, mestadels studenter från Musikhögskolan. Pappa ser ut som han sover, men det vet jag att han inte gör. Han lyssnar.

Efteråt gör jag honom sällskap på bussen hem till honom, tar sedan tunnelbanan. Det tar evärdliga tider att komma hem. Ett fyllo sitter och skriker att svenskar är äckliga. Jag ser mig omkring i vagnen och konstaterar, på förekommen anledning, att majoriteten inte ser ut att ha helsvenskt ursprung. Hur nu ett sådant ser ut.

Kommer hem och häpnar över att min syster J är kvar. Klockan är snart elva, O skulle ju vara hemma vid nio? Jo, hon är också lite undrande men inte arg. Det blir däremot jag. Fast jag är glatt överraskad också, hade inte räknat med att hinna träffa henne, det är så roligt att ses. Vi pratar en stund, hon rapporterar om kvällen med pojkarna. Q har ätit sex pannkakor och Y fyra, Y har bajsat i toaletten och hunnit kladda ner badrumsmattan på den halva minut hon vände sig bort. De somnade som stockar.

Hon ska upp tidigt och orkar inte åka hem utan frågar om hon får sova över i gästrummet, såklart. Jag messar O och undrar varför han inte är hemma, skulle han inte komma hem tidigt, men får bara frågetecken och fånigheter till svar. Blir ännu ilsknare men går och lägger mig. Har nästan somnat när jag hör honom i ytterdörren och så småningom att han kommer och lägger sig. Är fortfarande arg men vet att vi kommer att prata om det imorgon.

Frågan för kvällen

Q frågar vad revir betyder, och jag förklarar så gott jag kan, tar grannkatten som exempel. Han lyssnar, och processar.

- Har giraffer revir?

Jag blir svarslös, och O med. Jo, det har de väl, det är väl inte bara rovdjur som har revir? Eller?

Vi bestämmer att vi ska mejla jourhavande zoolog i bekantskapskretsen, han som redan fått förklara varför krabbor har ludna ben.

Veckans dialog

Jobbveckan som gick var som sagt turbulent. Jag borde kanske skriva om den, om inte annat för min egen skull. Jag har tänkt på det på sistone, att jag borde skriva ner en del om jobbet, som en vanlig tråkig dagbok, inte för några andra ögon än mina. Sådana texter kan vara bra att återkomma till.

Vi får se. Tills vidare nöjer jag mig med att relatera en dialog. Fredag eftermiddag, VD:n sitter inne hos mig och har just förklarat att han kommer att behöva lägga sig i mitt arbete mer framöver. Jag tycker att han lägger sig i mer än tillräckligt som det är, och säger det. Säger att han måste ha förtroende för mig och ge mig arbetsro. Så tar jag mod till mig.

- Vet du, när man inte får exakt de svar man önskar på sina frågor, för att sanningen är obehaglig, då hjälper det inte att man återkommer gång på gång och nöter och ställer samma fråga igen och igen.
- Du tycker alltså att jag är tjatig?
(Jag suckar inombords, alltid dessa spel, alltid dessa försök att få mig ur balans. Men ånä, jag har minsann hanterat både farmor och mormor och mamma, den här leken kan jag.)
- Det sa jag inte.
(Han tittar på mig med sina egendomliga blacka ögon. Ögon som krusbär, har jag läst någonstans. Fast de är blå, inte gröna. Varför tycker jag plötsligt illa om hans ögon, är det ett tecken på att jag börjar tycka illa om honom?)
- Jag håller inte med. Jag anser att ju fler frågor jag ställer, desto mer information får jag.
- När det handlar om rent informationsutbyte kanske. Men har du aldrig tänkt på att du kanske åstadkommer en glidning i informationen, att folk kanske rentav ändrar på sanningar av pur utmattning för att undkomma frågorna?

Vi tittar på varann under en lång stund och stämningen är spänd men inte direkt fientlig. En stund senare avslutar vi samtalet och önskar varann trevlig helg.

Ytterligare en stund senare sitter jag på bussen och börjar slappna av och inser därmed hur arg jag är. Över dubbelmoralen och de tvetydiga budskapen. Över de högtravande försäkringarna att du får aldrig mörka för mig Helga, det är det värsta jag vet, du måste alltid tala sanning. Och jag har alldeles uppriktigt svarat att det passar mig utmärkt, då kommer vi att fungera bra tillsammans.

Besviken över att det bara är floskler och snack. De negativa beskeden, ärligheten och modet uppskattas inte, tvärtom.

Trött, det är slitsamt det här. Beslutsam, jag måste bort.

Men också lite... road? Stimulerad? Något är det. För några år sedan hade jag varit alldeles förstörd, men det blir jag inte nu. Jobbet kommer inte åt mig. Inte det som är jag.

Ångestnivån i det medelklassiga radhusområdet sjönk drastiskt

Idag kom det brev med posten, från den skola som ligger närmast oss, faktiskt så nära att vi ser den från sovrumsfönstret och hör när det ringer in. Q är välkommen att börja där i augusti. En snabb rundringning bland grannarna visade att områdets tre andra sexåringar också fått plats där.

En kollektiv suck av lättnad hördes. De senaste veckorna har jag knappt velat prata med grannmammorna, för jag har inte velat smittas av deras oro, inte velat lyssna på spekulationerna. Jo, det är mammorna som oroar sig och spekulerar. Papporna är coolare. Jag vill vara som de.

Vi skickade in en ansökan för fyra veckor sedan. Skolor ansöker man till numera, man har tre val. Vi pratade ihop oss i området och konstaterade att det vore praktiskt och trevligt om våra barn kom i samma skola, den som ligger närmast, den som är liten och trivsam. Vi formulerade argument och bredde ut oss, mer eller mindre vältaligt.

Alternativet är en större skola som visserligen inte ligger så värst långt bort den heller. Ryktet säger att den är sämre. Större är den definitivt. Men det som varit tyngst vägande för mig är att man måste korsa en kraftigt trafikerad väg för att komma dit. Visserligen med övergångsställe och 30-gräns. Men det vet man ju hur det är med den saken, hur väl sådant respekteras. Och jag känner min son. Kort sagt, jag skulle inte ha en lugn stund förrän han var i tonåren om ens då.

Det var också argumentet säker skolväg som jag poängterade mest i vår ansökan. Den skola vi ville ha, och fick, ligger som sagt mycket nära, gångväg hela vägen dit. Jag nämnde också att Q är adopterad, och trygg och väl anknuten, men att han kanske är det just för att vi valt dagmamma som barnomsorgsalternativ. Q är van vid en liten grupp, och övergången till skolan skulle underlättas om han fick sällskap av sina kompisar från området. Detta gäller i ännu högre grad för Y som haft en tuffare start, och som genom regeln om syskonförtur kommer att hamna i samma skola som Q.

Och nu råder frid och ro och de medelklassiga curlingföräldrarna kan sova lugnt.

Men vi kommer aldrig att skjutsa barnen till skolan.

Avgiftning pågår, steg 2

Jag har en plan. I januari bestämde jag mig för att sätta stopp för de nattliga vällingorgierna. Y:s kvällsvälling drogs in, och nattflaskorna minskades. Det har gått bra. Nu är det dags för steg två. Jag börjar faktiskt tro att Y numera vaknar för att äta, inte för att han är rädd eller ledsen.

(Med Q gick det till så att han fick nattvälling så länge han själv ville, men vid drygt ett års ålder började han sova natten igenom alldeles av sig själv. Jag har gett upp hoppet om att Y ska göra samma sak. Han fyller snart tre.)

Igår utsatte jag sålunda min yngste son för massiv propaganda och hjärntvätt som gick ut på att stora pojkar inte dricker välling på natten, det gör bara bebisar. Det gick han villigt med på. Inatt ska det inte drickas någon välling, nejdå. Inte skrikas heller, bara sovas. Jahadå.

O åsåg det hela med stor skepsis, men gick med på att prova.

Y vaknade som vanligt någon gång på småtimmarna och krävde välling, krav som efter en stund övergick i arga skrik. Arga, inte ledsna. Vi - eller snarare O, eftersom mina närmanden bestämt avvisades - svarade med att klappa och lugna och påminna om att det inte blir någon välling på natten.

Till vår förvåning tystnade han relativt snabbt och somnade om. Han vaknade ytterligare en gång och proceduren upprepades.

På morgonen konstaterade vi att - hurra! - detta gick ju långt mer smärtfritt än vi vågat hoppas. Avgiftningen är påbörjad, första natten är avklarad. Nu tar vi det officiella beslutet att slopa nattvälling, med förhoppningarna att detta leder till att Y lär sig att på natten gör man en enda sak. Sover.

Förresten

så läser jag en fantastisk bok just nu. Tony and Susan av Austin Wright. En recension finns här. Den blir kanske årets första fempoängare. Eller allra minst en 4+.

Det kom ett mejl

Efter en lång turbulent dag på jobbet kommer jag hem, får en puss i dörren av O som ska iväg. Q är hos en kompis, Y och jag ska äta.

Vänder pannbiffar i stekpannan, skojar med Y och skummar igenom mejlen på köksdatorn. Ser avsändaren på det sista och hajar till. En gammal klasskompis som jag inte hört av på tjugo år. Han undrar om han får ställa en personlig fråga. Han och hans fru bor utomlands, de har fått fyra missfall men inga barn, nu är de fyrtiotvå och fyrtiotre år gamla, han vill adoptera men inte hon, kan jag ge dem ett råd?

Y rycker mig i ärmen, jag lyfter upp honom och hissar honom mot taket några gånger, ser upp i hans stora skratt. Och plötsligt gråter jag, måste ta honom i famn och hålla honom hårt intill mig så att han inte ser mina tårar.

Överväldigad av det jag har. Ännu efter nästan sex år. Det gick, till slut.

Sedan slår det mig att känslorna för Y är av samma flodvågskaraktär som de för Q. Det tog lite längre tid bara.

Statistik

2005
Sökta jobb: 71
Intervjuer: 10
Erbjudanden: 1 (tackade ja och jobbade där i sex år)

2011
Sökta jobb: 23
Intervjuer:10
Erbjudanden: 4 (tackade nej till tre, ja till ett, där jobbar jag nu)

2012
Sökta jobb: 5
Intervjuer:1

Och den intervjun är imorgon. Håhåjaja. Helga är i jobbsökartagen igen. Jag börjar i alla fall bli förbannat bra på att skriva ansökningsbrev och svara på intervjufrågor.

Uppdaterad:
2012
Sökta jobb: 5
Intervjuer: 2

Ett företag till har hört av sig och vill träffas, plus att rekryteraren från i tisdags  mejlade idag och vill boka in en andra intervju.

Ärlig åtminstone

Vi köper lördagsgodis. Innan vi går in i affären instruerar jag sönerna: man får ta EN bit godis ur påsen, inte mer. Sedan tar jag hand om påsarna till efter maten. Båda nickar.

Så plockar vi åt oss godis i påsar, Q en egen, Y och jag en gemensam till hela familjen och våra gäster. Vi väljer våra godisar och går tuggande mot bilen.

Då vill Y ha mer. En bit, påminner jag, men Y hör inte på det örat. Skrik och tårar.

-Vill du hålla i påsen, Y?
- Jaaa!
- Lovar du att inte ta något godis ur den?
- Nää!

Bröderna Helgasson

(Fel. Mina söner har inte mitt efternamn, utan O:s. Men Helgasson låter häftigare.)

Q och Y leker allt mer med varann. Y beundrar sin storebror hejdlöst, och har gjort det länge, och gör allt precis som han. Men han har också vuxit till sig och är ett riktigt roligt sällskap. Även Q har blivit äldre, och tålmodigare.

Fredag lunch. Vi har packat för fjällsemestern, och ätit lunch. Snart ska vi sätta oss i bilen. Pojkarna har ätit färdigt och pilat iväg för att leka, O och jag sitter kvar vid bordet.

Klonkande ljud från sovrummet indikerar att skidstavarna används för att banka i taklampan med. Stavarna konfiskeras raskt.

Q: Nu när ni är så dumma mot oss och tar stavarna så tänker vi hoppa i era sängar fast vi inte får!
Y: Dumma! Hoppa sängarna! (ljudlig prutt med munnen)

Dörren smälls igen. Genom den hörs mer eller mindre dämpade fniss och skratt. Oavbrutet i en halvtimme.