Påskaftons förmiddag, jag ska städa köket och vill lyssna på musik under tiden. Under gårdagens Spotifyrunda snubblade jag över Fats Waller och är nu helt besatt av den här inspelningen av Ain't Misbehavin'. Pianosolot i början förtrollar mig. Inte en ton som inte är perfekt, och antagligen improviserar han. Det låter så enkelt, som om han bara lekte.
Fats Waller – Ain't Misbehavin
Y sitter på en pall och iakttar mig, han är trött och gnällig. Bääja mej mamma, ber han, och jag överger diskmaskinen och tar upp honom i famnen. Han lutar sig intill mig när jag jazzar loss och ömsom sjunger, ömsom klappar takten mot hans rygg. Han skrattar.
Jag undrar om det inte var just Ain't Misbehavin' som väckte mitt intresse för jazz. Jag var väl sisådär tolv år och mamma köpte biljetter till musikalen med samma namn. Dess världsturne hade nått Lisebergshallen. Efteråt köpte vi skivan.
Den blev liggande något eller några år, men rätt vad det var hittade jag den. Spelade och spelade och spelade. Och lyssnade. Och sjöng. Radhuset där jag växte upp var i tre våningar, och i bottenvåningen fanns två ganska stora sällskapsrum. I det ena fanns grammofonen och mycket golvyta. Där höll jag till när jag sydde, och spisade musik. Jag krälade runt på kelimmattan och klippte ut mönsterdelar till tonerna av Ain't Misbehavin' och Honeysuckle Rose. Med jämna mellanrum kikade min styvfar (född 1917) ner på mig och uttryckte sin förtjusning över att vi numera delade musiksmak.
Sedan kom Billie och Ella och Louis och sedan kom operan och Piaf och alla möjliga andra, och det var först i samband med studenten som jag började lyssna på min egen generations musik igen.
Någon pianist blev jag tyvärr aldrig, men åtminstone körsångerska. Som sådan är jag på medelgod amatörnivå, med hyfsat gehör och notläsningsförmåga och ganska vacker klang i rösten, så länge jag får hålla mig inom altomfånget. Ingen glittrande sopran, alltså. Tyvärr.
Men en sak, nej två har jag med mig från timmarna på kelimmattan. Jag har lätt för konstiga rytmer och synkoper. Körledaren klappar före och förmanar, första på slaget, andra på off-beat, tredje på slaget. Jag fattar utan att riktigt tänka efter. Tänker man blir det fel. Likadant med de mystiska blåaktiga toner som gärna förläggs till altstämman, så där så att de nästan ligger och skär sig med övriga stämmor. Jag älskar dem, och hittar dem utan problem.
Fast i mitt nästa liv ska jag kunna spela piano som Fats. Eller sax som Lester.
Fats Waller – Ain't Misbehavin
Y sitter på en pall och iakttar mig, han är trött och gnällig. Bääja mej mamma, ber han, och jag överger diskmaskinen och tar upp honom i famnen. Han lutar sig intill mig när jag jazzar loss och ömsom sjunger, ömsom klappar takten mot hans rygg. Han skrattar.
Jag undrar om det inte var just Ain't Misbehavin' som väckte mitt intresse för jazz. Jag var väl sisådär tolv år och mamma köpte biljetter till musikalen med samma namn. Dess världsturne hade nått Lisebergshallen. Efteråt köpte vi skivan.
Den blev liggande något eller några år, men rätt vad det var hittade jag den. Spelade och spelade och spelade. Och lyssnade. Och sjöng. Radhuset där jag växte upp var i tre våningar, och i bottenvåningen fanns två ganska stora sällskapsrum. I det ena fanns grammofonen och mycket golvyta. Där höll jag till när jag sydde, och spisade musik. Jag krälade runt på kelimmattan och klippte ut mönsterdelar till tonerna av Ain't Misbehavin' och Honeysuckle Rose. Med jämna mellanrum kikade min styvfar (född 1917) ner på mig och uttryckte sin förtjusning över att vi numera delade musiksmak.
Sedan kom Billie och Ella och Louis och sedan kom operan och Piaf och alla möjliga andra, och det var först i samband med studenten som jag började lyssna på min egen generations musik igen.
Någon pianist blev jag tyvärr aldrig, men åtminstone körsångerska. Som sådan är jag på medelgod amatörnivå, med hyfsat gehör och notläsningsförmåga och ganska vacker klang i rösten, så länge jag får hålla mig inom altomfånget. Ingen glittrande sopran, alltså. Tyvärr.
Men en sak, nej två har jag med mig från timmarna på kelimmattan. Jag har lätt för konstiga rytmer och synkoper. Körledaren klappar före och förmanar, första på slaget, andra på off-beat, tredje på slaget. Jag fattar utan att riktigt tänka efter. Tänker man blir det fel. Likadant med de mystiska blåaktiga toner som gärna förläggs till altstämman, så där så att de nästan ligger och skär sig med övriga stämmor. Jag älskar dem, och hittar dem utan problem.
Fast i mitt nästa liv ska jag kunna spela piano som Fats. Eller sax som Lester.