Påskaftons förmiddag, jag ska städa köket och vill lyssna på musik under tiden. Under gårdagens Spotifyrunda snubblade jag över Fats Waller och är nu helt besatt av den här inspelningen av Ain't Misbehavin'. Pianosolot i början förtrollar mig. Inte en ton som inte är perfekt, och antagligen improviserar han. Det låter så enkelt, som om han bara lekte.
Fats Waller – Ain't Misbehavin
Y sitter på en pall och iakttar mig, han är trött och gnällig. Bääja mej mamma, ber han, och jag överger diskmaskinen och tar upp honom i famnen. Han lutar sig intill mig när jag jazzar loss och ömsom sjunger, ömsom klappar takten mot hans rygg. Han skrattar.
Jag undrar om det inte var just Ain't Misbehavin' som väckte mitt intresse för jazz. Jag var väl sisådär tolv år och mamma köpte biljetter till musikalen med samma namn. Dess världsturne hade nått Lisebergshallen. Efteråt köpte vi skivan.
Den blev liggande något eller några år, men rätt vad det var hittade jag den. Spelade och spelade och spelade. Och lyssnade. Och sjöng. Radhuset där jag växte upp var i tre våningar, och i bottenvåningen fanns två ganska stora sällskapsrum. I det ena fanns grammofonen och mycket golvyta. Där höll jag till när jag sydde, och spisade musik. Jag krälade runt på kelimmattan och klippte ut mönsterdelar till tonerna av Ain't Misbehavin' och Honeysuckle Rose. Med jämna mellanrum kikade min styvfar (född 1917) ner på mig och uttryckte sin förtjusning över att vi numera delade musiksmak.
Sedan kom Billie och Ella och Louis och sedan kom operan och Piaf och alla möjliga andra, och det var först i samband med studenten som jag började lyssna på min egen generations musik igen.
Någon pianist blev jag tyvärr aldrig, men åtminstone körsångerska. Som sådan är jag på medelgod amatörnivå, med hyfsat gehör och notläsningsförmåga och ganska vacker klang i rösten, så länge jag får hålla mig inom altomfånget. Ingen glittrande sopran, alltså. Tyvärr.
Men en sak, nej två har jag med mig från timmarna på kelimmattan. Jag har lätt för konstiga rytmer och synkoper. Körledaren klappar före och förmanar, första på slaget, andra på off-beat, tredje på slaget. Jag fattar utan att riktigt tänka efter. Tänker man blir det fel. Likadant med de mystiska blåaktiga toner som gärna förläggs till altstämman, så där så att de nästan ligger och skär sig med övriga stämmor. Jag älskar dem, och hittar dem utan problem.
Fast i mitt nästa liv ska jag kunna spela piano som Fats. Eller sax som Lester.
Fats Waller – Ain't Misbehavin
Y sitter på en pall och iakttar mig, han är trött och gnällig. Bääja mej mamma, ber han, och jag överger diskmaskinen och tar upp honom i famnen. Han lutar sig intill mig när jag jazzar loss och ömsom sjunger, ömsom klappar takten mot hans rygg. Han skrattar.
Jag undrar om det inte var just Ain't Misbehavin' som väckte mitt intresse för jazz. Jag var väl sisådär tolv år och mamma köpte biljetter till musikalen med samma namn. Dess världsturne hade nått Lisebergshallen. Efteråt köpte vi skivan.
Den blev liggande något eller några år, men rätt vad det var hittade jag den. Spelade och spelade och spelade. Och lyssnade. Och sjöng. Radhuset där jag växte upp var i tre våningar, och i bottenvåningen fanns två ganska stora sällskapsrum. I det ena fanns grammofonen och mycket golvyta. Där höll jag till när jag sydde, och spisade musik. Jag krälade runt på kelimmattan och klippte ut mönsterdelar till tonerna av Ain't Misbehavin' och Honeysuckle Rose. Med jämna mellanrum kikade min styvfar (född 1917) ner på mig och uttryckte sin förtjusning över att vi numera delade musiksmak.
Sedan kom Billie och Ella och Louis och sedan kom operan och Piaf och alla möjliga andra, och det var först i samband med studenten som jag började lyssna på min egen generations musik igen.
Någon pianist blev jag tyvärr aldrig, men åtminstone körsångerska. Som sådan är jag på medelgod amatörnivå, med hyfsat gehör och notläsningsförmåga och ganska vacker klang i rösten, så länge jag får hålla mig inom altomfånget. Ingen glittrande sopran, alltså. Tyvärr.
Men en sak, nej två har jag med mig från timmarna på kelimmattan. Jag har lätt för konstiga rytmer och synkoper. Körledaren klappar före och förmanar, första på slaget, andra på off-beat, tredje på slaget. Jag fattar utan att riktigt tänka efter. Tänker man blir det fel. Likadant med de mystiska blåaktiga toner som gärna förläggs till altstämman, så där så att de nästan ligger och skär sig med övriga stämmor. Jag älskar dem, och hittar dem utan problem.
Fast i mitt nästa liv ska jag kunna spela piano som Fats. Eller sax som Lester.
Men vad är sopran att stå efter, annat än för det att de har roligare stämmor?
SvaraRaderaSopran är för mig som blankt rosa tyg utan skiftningar, samma färg rakt igenom.
Alt, kontraalt, mezzosopran däremot. Det är djupare färger, vävda så att tyget har skiftningar och skuggor.
... och jag ska kunna sjunga som Anita O'day...
SvaraRaderaDet har de inte, roligare stämmor, alltså! De har oftast melodin vilket oftast är enklast. Basstämman är genomgående (men inte alltid) tråkig ompa-ompa. Tenor och alt brukar vara roliga stämmor att sjunga. Påstår jag sådär helt tvärsäkert.
SvaraRaderaMen en hög och ren sopran, det finns inte mycket som är vackrare. Det är som att flyga.
Det är väl roligare att inte sjunga melodistämman? Tror jag i alla fall. Jag skulle gärna vara med i en kör igen (var det i min ungdom), eller i en orkester (spelade fiol hela skoltiden), men jag tror jag blev allergisk mot att ha en massa saker att gå till efter skolan när jag var ung. Jag vill gå hem och bara stanna där, och inte tvingas gå ut igen eller vara med på konserter på helgerna. Med den inställningen misstänker jag att det inte blir någon mer medverkan från mig.
SvaraRaderaUllah, tricket är att gå direkt från jobbet. Gäller för övrigt träning och andra aktiviteter också.
SvaraRaderaMen det är en ständig balansräkning, att kalkylera hur mycket kören ger mig jämfört med hur jobbig den här. Men hittills är den definitivt mer givande än tagande!
Ja, men jag jobbar hemma så mycket jag kan... jag tror jag var på för mycket aktiviteter som barn. Jag har fått nog. Känner en enorm frihetskänsla av att slippa.
SvaraRaderaBalansräkning, bra begrepp. Precis så upplever jag allt i livet med små barn som behöver mycket och tiden som aldrig räcker till för den där återhämtningen (som ibland tycks finnas i total avsaknad av krav på soffan och ibland i kören, ibland på F&S)...jag brukar tänka i vågskålar, en som ger ork och en som tar. Barnen hamnar ju i båda../AK
SvaraRadera