Tack Harald

Det händer mycket när jag sitter och småsover på tåget. Förutom intervjuerbjudandet så ringde Harald Treutiger upp mig för att berätta hur jag bättre ska planera och prioritera på jobbet.
Nej, jag skojar faktiskt inte.

Nu när min käre kollega slutar har jag hastigt och lustigt fått ta över en del av hans arbetsuppgifter, däribland det kommersiella ansvaret för ett par projekt, däribland mitt eget. Jag har nu dubbla roller, både projektledare och säljare.

Enda anledningen till att jag tackade ja till detta är att jag gillar säljchefen skarpt, han är en av få vettiga personer på företaget. Kommer jag in under hans vingar får jag lite skydd mot You-Know-Who.

Den vettige säljchefen har också vett att utbilda sina säljare. Men inte genom att skicka dem på tredagarskurser där man tankas lika full med god mat som med information, för att sedan dimpa tillbaka ner i vardagen och fortsätta som förut. Nej, detta är en kontinuerlig och interaktiv utbildning där guldkornen portioneras ut med jämna mellanrum.

Ett sådant är veckans tips, som alltså förmedlas per telefon av den gode Harald.

Först rös jag olustigt, både över den breda dialekten (pratar folk verkligen så hemma? Jag har bestämt bott länge i Stockholm nu!) och över flosklerna om vad de bästa säljarna gör. Men så lyssnade jag, och konstaterade att påminnelsen om att planera sin arbetsdag och prioritera uppgifterna, faktiskt är allmängiltiga.

Det sista jag gjorde innan jag gick hem igår var att skriva upp allt jag borde göra. Det blev en lista på tio punkter. Sedan gulmarkerade jag de som ovillkorligen måste vara färdiga före påskledigheten. Hälften. Jag suckade och tänkte att utsikterna att klara detta var små. För torsdagen var upphackad av möten, och den första punkten var diger: skriva månadsrapport.

Men fråga mig inte hur det gick till, klockan fyra idag var faktiskt alla punkter utom en klara. Och jag mindes att det var ju så här jag brukade jobba. Förr, när jobbet var roligt och stimulerande. Förr, när inte irritation och frustration låg som en blöt kliande filt över mig.

Kanske hittar jag det efterlysta förhållningssättet här någonstans. I så fall, tack Harald. Planera och prioritera, var det.

(Dock hindrade inte mitt nyvunna goda humör mig att skälla som en bandhund när VD:n utsatte mig för veckans granskning. Eller så var det just humöret som fick mig att ta bladet från munnen. Jag brukar behärska mig på jobbet, jag vill inte vara grinig och destruktiv. Men ibland är det nog.)

(En annan förklaring till att mitt humör lyfte var att en av de avbetade uppgifterna var att ge ett motbud i en kommersiell förhandling som jag övertagit från min kollega. Jag kände mig först osäker, vilsen och oerfaren, orkade inte ta tag i det. Men när jag gjorde det mindes jag att jag ju älskar att förhandla! Motpartens svar kom nästan omedelbart, fast hon skulle vara ledig idag. Hehe, tyder på tidsbrist, vilket inte jag har. Alltså dröjer jag med mitt svar till efter påskhelgen.)