När jag promenerar hem från tåget ringer pappa, med senaste tandläkarrapporten. Han är lättad över att det gått bra att dra ut de återstående tandresterna, och berömmer tandläkarens skicklighet. Samtidigt är han indignerad över att tjugo minuter debiteras med nästan tretusen kronor, och det är knappt att harmen dämpas av det faktum att hemförsäkringen täcker kostnaden. Pappa i ett nötskal, jag påpekar inkonsekvensen för honom.
Han frågar hur jag har det, och jag berättar att jag är ledsen och trött på grund av allt tjafs på jobbet. Någon baktalar mig och mitt projekt, och just idag tror jag mig ha begripit vem det är. Min närmaste chef, a.k.a. Skrytmånsen. Jag kan inte veta säkert, men jag tror att jag har rätt.
Jag säger till pappa att jag måste bort och att jag har ett par andra jobb på gång, men att jag önskar att jag hade en nödutgång. Jag vågar inte säga upp mig utan att ha ett nytt jobb, det har vi inte råd med. Det känns tungt. Realistiskt, men tungt. Det hade varit lättare att stå ut om jag visste att jag faktiskt inte behöver göra det om det blir outhärdligt.
Du vet att ni alltid kan komma till mig, säger pappa. Jag har mer pengar än jag behöver.
Jag måste stanna upp. Lilla pappa. Anledningen till att han har det, pengar alltså, är hans osannolikt frugala vanor. Han unnar sig knappt någonting. Antagligen lever han på mindre än en femtedel än vad vi gör.
Men, varnar han, jag räknar med att du kanske måste hjälpa mig om jag blir riktigt, riktigt gammal och mina pengar hinner ta slut. Jovisst, det har vi alltid sagt.
När vi lagt på gråter jag en liten stund. Trots att allt känns lättare för att jag fått prata av mig med honom.
En dag har jag honom inte mer.
Men tills dess finns det åtminstone en människa som alltid står på min sida.
Det är inte alla som har det.
Jag blir varm i hjärtat...
SvaraRaderaSå fint!
SvaraRaderaÅh.
SvaraRaderaMin farfar var en väldigt sparsam man. Trots att han älskade nybryggt kaffe bryggde han en kanna på morgonen, och värmde sen i mikron allteftersom under dagen, han hade fått för sig att det gick åt mindre kaffepulver på det viset. Han gick i samma gamla kläder år ut och år in, och han lät bli att ta en snaps till jul eftersom han i så fall tvingades ta taxi hem i stället för att köra själv. Han gick och småfrös i sin mörklagda villa (och vägrade dessutom att klaga på att bergvärmen inte funkade som den skulle, han var ingenjör själv och stod inte ut med att beställa service för nåt han tyckte att han borde kunna fixa själv).
Det enda jag kan minnas att han la pengar på de sista åren var just sina tänder! Tiotusentals kronor la han på titanimplantat, av den enkla anledningen att han så gärna ville kunna äta finnkrispknäcke med grönmögelost igen! Det var det godaste han visste, och han sa faktiskt när det var klart att det varit värt varenda krona.
Lustigt nog blev min pappa precis tvärtom, han är en sån livsnjutare! Ibland tror jag att jag inte kommmer att få ärva en krona, för det ska byggas orangeri, hyras motorkryssare utanför Venedig, åkas skidor och jag vet inte allt. Men det är så skönt att inte behöva bekymra sig ett dugg om varken honom eller mamma. Bekymmer har jag nog av ändå.
Kram!
Anka
Baktalande folk på jobbet är bland det värsta som finns, jag får rysningar och känner igen så väl. Jag hoppas att dina nödutgångar faller väl in så att du kan ta dig därifrån.
SvaraRaderaSkönt att du har din fina pappa som du kan prata med och som finns där för dig! Guld värt.
Hör av dig om du vill bolla frågor kring kollegan.
Kram Linda
Får man skicka en virtuell kram till din pappa?!
SvaraRaderaFör övrigt har han rätt att vara harmsen, tycker jag, som också anser att det är märkligt vad mycket det är okej att ta betalt i vissa yrken.
Ja, plötsligt fattar jag hur tandläkarkusinen med tandläkarmaken har råd med det stora fina huset och alla semesterresorna...
SvaraRadera/Den missunnsamma, aka Anka