Sedan Genombrottet har det nu gått fyra nätter, varav jag har varit hemma i två. Första natten av dessa två sov Y med undantag av lite knorrande någon timme efter insomnandet.
(På den gamla onda tiden gick de första timmarna efter att Y somnat under benämningen Gnällbältet. Han brukade nämligen vakna sisådär fyra-fem gånger varje kväll. Det var en lättnad när Y efter ett par månader nådigt accepterade att det var O som kom och tröstade. Snabbt övergick acceptansen till ett absolut krav, bara pappa dög. De där kvällstimmarna var guld värda för mig. Att få sitta i soffan eller vid datorn och vara ifred, utan någon som klättrar på en och kräver ens uppmärksamhet och engagemang, att det kan vara så nödvändigt, fast denne någon är högt älskad och efterlängtad, det är nära nog obegripligt även för mig själv. Men så var det.)
Men inatt var det gamla takter igen. Gallskrik på småtimmarna och evighetslångt tjatande om välling. Ett plötsligt framkastat krav att sova bredvid mamma, vadnudå, men visst fick han det. Han somnade på min arm, men inte kunde jag somna om. Y snaskade på sin napp så att jag trodde takfärgen skulle trilla ner på oss. Han snodde runt och krängde, och efter en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna fick jag nog och gick in till Q och knödde ner mig bredvid honom. Där sov jag gott ända tills jag vid halvsjutiden väcktes av en glad röst:
- Nämen! Mamma! Ligger du här?!?
Men vilken tur att Q är så generös med sitt sängutrymme ;-)
SvaraRaderaEller hur! Ett av de bästa köp vi har gjort är Q:s säng. En våningssäng där överslafen är 90 cm men underslafen hela 120 cm. Skulle det knipa kan hela familjen samsas i denna säng.
SvaraRadera