Närmas och fjärmas och närmas igen

Igår hade vi ett något försenat födelsedagskalas för Q. Vi var inte ute i god tid, så öppna förskolan där vi hyrt in oss förr om åren, var fullbokad. Alltså bestämde vi oss för ett kalas i litet format, för de bästa vännerna. Hemma. Sex barn totalt, inklusive våra egna.
Tillställningen blev avslappnad. Vi struntade i vuxenstyrda lekar och liknande, utöver den obligatoriska fiskdammen. Barnen lekte med lego och tågbanor, i matrummet och i Q:s rum, medan O och jag fikade med tre medföljande föräldrar. Efter ett par timmar var kalaset slut och Q frågade om han fick följa med en av kompisarna hem.

Wish me luck, muttrade jag till O när jag strax före middagen gick för att hämta hem honom. Hämtning hos kompisar är ett kritiskt moment. Q är vid det laget antingen trött eller hungrig eller båda, och dessutom sur för att det roliga är slut. Intelligent som han är vet han exakt vilka knappar han ska trycka på. Jag önskar att jag visste det lika bra som han.

Som idag. Q kommer ner för trappan hos kompisen med resterna av kalasgodispåsen i handen. Jag hejar på honom och frågar vänligt om godiset är slut. Q blänger på mig och frågar "Va?" tre gånger efter varann. Jag resignerar. Han ber i grinig ton om hjälp med att ta på skorna, så jag hjälper honom. Bakkappan viker sig på den ena skon, Q stampar ilsket (jag får dra undan fingrarna för att inte få dem i kläm) och skyller på mig. Men vi kommer iväg. Jag håller honom i handen för att han inte ska smita iväg över gatan. Kan inte avhålla mig från att tillrättavisa honom över hans grinighet.

Dumt, för Q blir arg, och sliter sig och springer i förväg hem. Hans hämnd är lika raffinerad som enkel, han har låst ytterdörren inifrån när jag kommer fram. Jag får ringa på, och förvånad O öppnar. Vid det laget är jag förstås riktigt förbannad, och O blir det också när han inser vad som hänt.

Här hade det kunnat vända. Q går faktiskt och tvättar händerna före maten utan att mucka, och kommer och sätter sig. Det är vårt fel att det inte vänder, för istället för att sansa oss och låta Q få i sig lite mat, låter både O och jag ilskan styra oss och grälar på honom. En förklaring, dock inget försvar, är att den här situationen inte är ny och vi är hjärtligt trötta på den. Vi har sedan länge märkt att Q är på otrevligt humör när han har lekt hemma hos just den här kompisen, en kille som är ett år äldre. Men varför fattar vi inte.

Middagen blir inte särskilt trevlig. Jag är arg på Q, men minst lika arg på mig själv och på O över att vi inte förmår lyfta oss hur den här situationen. Jag ser att vi lägger ett alltför stort ansvar på Q när vi gör honom till skurken i detta, jag ser det men klarar inte av att bryta det. Q motsvarar våra förväntningar genom att halvsitta på stolen, spilla mat och vatten, leka med besticken så att de slamrar mot tallriken, och så vidare.

Den ende som är glad är Y, han kvittrar och snackar och babblar middagen igenom.

Till sist har vi ätit och är i alla fall mätta. Arga är vi väl inte heller längre, bara småbuttra. Q lutar sin kind mot min arm, jag pussar honom och säger att vi älskar honom och gärna ville fixa ett bra kalas åt honom, blev det bra? Han nickar.

Alla skingras, jag röjer i köket en stund. Sedan återsamlas vi över tårtrester, och plötsligt är stämningen helt annan. Vi avslutar kvällen med det första sällskapsspelet i vår familjs historia: smätta plastgrodor i en hink. Alla fyra är lika fascinerade, och till och med Y lyckas pricka rätt ett par gånger, till allmänt jubel.

O nattar Y och jag Q, som vanligt. Q vill höra Pettson, så vi läser Kackel i grönsakslandet. Sedan är han uppskruvad och stirrig och ligger och sjunger. Nu måste du lugna dig, säger jag, och erbjuder mig att sjunga för honom. Då vill jag höra den där om mitt hjärta är ditt, svarar Q. Jag lyder och sjunger I folkviseton, och Q somnar.

Efteråt tänker jag. Bland annat på det Martin Forster skrev så fint om i DN nyligen, att en syskonrelation påverkas mer av balansen mellan gemenskap och konflikter, än antalet faktiska konflikter. Med andra ord är det inte farligt att bråka så länge man också har många stunder av gemenskap och närhet.

Jag hoppas att det är så, även för föräldrar och barn.