2012-04-02

Närmas och fjärmas och närmas igen

Igår hade vi ett något försenat födelsedagskalas för Q. Vi var inte ute i god tid, så öppna förskolan där vi hyrt in oss förr om åren, var fullbokad. Alltså bestämde vi oss för ett kalas i litet format, för de bästa vännerna. Hemma. Sex barn totalt, inklusive våra egna.
Tillställningen blev avslappnad. Vi struntade i vuxenstyrda lekar och liknande, utöver den obligatoriska fiskdammen. Barnen lekte med lego och tågbanor, i matrummet och i Q:s rum, medan O och jag fikade med tre medföljande föräldrar. Efter ett par timmar var kalaset slut och Q frågade om han fick följa med en av kompisarna hem.

Wish me luck, muttrade jag till O när jag strax före middagen gick för att hämta hem honom. Hämtning hos kompisar är ett kritiskt moment. Q är vid det laget antingen trött eller hungrig eller båda, och dessutom sur för att det roliga är slut. Intelligent som han är vet han exakt vilka knappar han ska trycka på. Jag önskar att jag visste det lika bra som han.

Som idag. Q kommer ner för trappan hos kompisen med resterna av kalasgodispåsen i handen. Jag hejar på honom och frågar vänligt om godiset är slut. Q blänger på mig och frågar "Va?" tre gånger efter varann. Jag resignerar. Han ber i grinig ton om hjälp med att ta på skorna, så jag hjälper honom. Bakkappan viker sig på den ena skon, Q stampar ilsket (jag får dra undan fingrarna för att inte få dem i kläm) och skyller på mig. Men vi kommer iväg. Jag håller honom i handen för att han inte ska smita iväg över gatan. Kan inte avhålla mig från att tillrättavisa honom över hans grinighet.

Dumt, för Q blir arg, och sliter sig och springer i förväg hem. Hans hämnd är lika raffinerad som enkel, han har låst ytterdörren inifrån när jag kommer fram. Jag får ringa på, och förvånad O öppnar. Vid det laget är jag förstås riktigt förbannad, och O blir det också när han inser vad som hänt.

Här hade det kunnat vända. Q går faktiskt och tvättar händerna före maten utan att mucka, och kommer och sätter sig. Det är vårt fel att det inte vänder, för istället för att sansa oss och låta Q få i sig lite mat, låter både O och jag ilskan styra oss och grälar på honom. En förklaring, dock inget försvar, är att den här situationen inte är ny och vi är hjärtligt trötta på den. Vi har sedan länge märkt att Q är på otrevligt humör när han har lekt hemma hos just den här kompisen, en kille som är ett år äldre. Men varför fattar vi inte.

Middagen blir inte särskilt trevlig. Jag är arg på Q, men minst lika arg på mig själv och på O över att vi inte förmår lyfta oss hur den här situationen. Jag ser att vi lägger ett alltför stort ansvar på Q när vi gör honom till skurken i detta, jag ser det men klarar inte av att bryta det. Q motsvarar våra förväntningar genom att halvsitta på stolen, spilla mat och vatten, leka med besticken så att de slamrar mot tallriken, och så vidare.

Den ende som är glad är Y, han kvittrar och snackar och babblar middagen igenom.

Till sist har vi ätit och är i alla fall mätta. Arga är vi väl inte heller längre, bara småbuttra. Q lutar sin kind mot min arm, jag pussar honom och säger att vi älskar honom och gärna ville fixa ett bra kalas åt honom, blev det bra? Han nickar.

Alla skingras, jag röjer i köket en stund. Sedan återsamlas vi över tårtrester, och plötsligt är stämningen helt annan. Vi avslutar kvällen med det första sällskapsspelet i vår familjs historia: smätta plastgrodor i en hink. Alla fyra är lika fascinerade, och till och med Y lyckas pricka rätt ett par gånger, till allmänt jubel.

O nattar Y och jag Q, som vanligt. Q vill höra Pettson, så vi läser Kackel i grönsakslandet. Sedan är han uppskruvad och stirrig och ligger och sjunger. Nu måste du lugna dig, säger jag, och erbjuder mig att sjunga för honom. Då vill jag höra den där om mitt hjärta är ditt, svarar Q. Jag lyder och sjunger I folkviseton, och Q somnar.

Efteråt tänker jag. Bland annat på det Martin Forster skrev så fint om i DN nyligen, att en syskonrelation påverkas mer av balansen mellan gemenskap och konflikter, än antalet faktiska konflikter. Med andra ord är det inte farligt att bråka så länge man också har många stunder av gemenskap och närhet.

Jag hoppas att det är så, även för föräldrar och barn.

6 kommentarer:

  1. Oj oj vad jag känner igen mig, kunde ha varit en blick ifrån vårt hem igår kväll
    Min son 3½år hade haft en kompis hemma en liiiten stund, bara max 10 minuter var dom i hans rum och sen var ALLT kaos, alla leksaker huller om buller, dom hade hoppat på saker så det gick sönder mm mm. Dagen innan hade jag sorterat och städat ALLT i rummet och så nu detta kaos. Jag blev galen av ilska, visste innerst inne att han inte förstod varför jag blev arg, men jag kunde bara inte hejda mig. Blev arg, leedsen, frustrerad över hans beteende MEN han är ju bara 3½år, vad kan jag begära??

    Nu har vi pratat, jag har bett om ursäkt, han har sagt förlåt, o nu är vi vänner och han lovade att inte göra så igen, men jag vet att det kommer hända igen och jag har lovat mig själv att inte ta åt mig och bli så arg.

    Men ibland är man inte mer än människa........

    SvaraRadera
  2. Hej Helga,

    Nä, jag skulle heller inte vara så orolig i det långa loppet för en och annan konflikt kring hemgång om det också finns mycket gemenskap.

    Däremot tycker jag som har kämpat med jobbiga hämtningar i flera år att det finns en hel del man kan göra. När det går vägen känns det gott för både stora och små. Varför slita med bråk i samma situationer om & om igen om det går att göra på ett smärtfriare sätt? Jag tror barn och vuxna växer av att pröva andra vägar när de befintliga inte funkar - istället för att köra fast i hjulspåren.

    Nu till det konkreta. Vad funkar hemma hos oss?

    1. Innan man går bort: prata ett par gånger om hur du vill att det ska gå till när ni ska gå hem / Q ska hämtas. När blir han hämtad? Av vem? Vad förväntas han göra då? Varför?

    2. Be "värden" / dagmamma mfl säga till 10-15 minuter innan.

    3. Ring och be om ovanstående om ni har glämt säga till eller anar ugglor i mosse...

    4. Ha med frukt / russin.

    5. Se till att alla andra håller sig ifrån hallen. Där behöver bara ni som ska hem vara.

    6. Stäng dörrar om möjligt till resten av plejset.

    7. Hjälp till med allt som går i form av påklädning och var så slapp med regler som det går.

    8. Ha inte bråttom men var bestämd.

    Maria

    SvaraRadera
  3. Är man arg så blir det ju sällan bättre av att någon annan säger till en att vara mindre grinig, oavsett om man är sex eller fyrtio (däremot börjar det faktiskt lossna hos en mig närstående sjuttiofyraåring, men så har han också varit långsint i många herrans år dessförrinnan).

    OM det nu verkligen är ARG han är, Q.

    Det enda som funkar i umgänget med en vuxen som är så där är neutral minsta-möjliga-kontakt till dess att vederbörandet argat av sig.

    Tror vi att _jag_ klarar av att tillämpa det nästa gång?!

    SvaraRadera
  4. Du vad jag känner igen det där att man VET. Egentligen. Logiskt. MEN man KLARAR bara inte av att göra rätt när man står där mitt i allt. Oj så ,ånga sådana situationer vi har och har haft. Ständigt återkommande....
    Men jag tror som du. MÅSTE tro. Att det handlar om att man utvecklas i sin relation också. Detta ständiga nötande. Man bråkar och blir sams. Bråkar och blir sams. Testar gränder, sätter gränser, försöker hålla sig till dem (både barn och föräldrar) och sedan runt runt igen. I en dans som aldrig riktigt tar slut. Liksom Q känner jag att vår dotter är en mycket tänkande person med ett stort känsloliv. Mycket verbal och ganska mogen för sin ålder. Vilket ibland kan sätta oss föräldrar på ändå större "prov" på något vis.
    Det är inte alltid lätt, men jag tror verkligen att å länga man slösar kärlek så är alla dessa konflikter förhoppningsvis en slags utvecklingsbråk? Man lär. man lever. Man bråkar. man blir sams.
    Men visst, det kan ibland kännas överjobbigt.
    KRAM!

    SvaraRadera
  5. Tack till alla men särskilt till Maria för att du tar dig tid att skriva ner dina tips. Du har tipsat förut, och jag försöker anamma dem :-)

    Prata innan gör vi faktiskt, så ofta vi kan. Och det hjälper. Hämtningarna hos en annan kompis var jobbiga förut men har blivit mycket bättre.

    Det där med att köra ut alla från hallen funkar i barnomsorgen men inte riktigt hemma hos andra. Men när Q är hos kompisarna på gården där vi bor, funderar jag faktiskt på att upphöra med hämtningarna och ringa eller messa föräldrarna och be dem skicka hem honom, och så gå och möta honom istället. Vi har provat det ett par gånger och det har funkat bra. Då känner han sig stor och duktig, och har han bara kommit ut från kompisens hus så brukar det dåliga humöret vara mindre märkbart.

    Ja, ja. Vi kämpar vidare. Förstås. Men jag hade verkligen ingen aning om att barn kan få en att känna sig så otillräcklig och inkompetent ibland. Fascinerande.

    SvaraRadera
  6. Helga,

    Glömde det där med att be personal / kompisens förälder "skicka hem" i min lista :)! Av nå'n anledning funkar det bättre för mina fritis-barn att gå hem själva än att bli hämtade ... särskilt mina hämtningar, hmmm ... Just nu är rutinen hos oss att när det är min "hämt"-dagar går barnen hem själva och jag möter dem hemma. Maken hämtar oftast på skolan för det funkar för honom.

    Som sagt funderar vi över varför det är så men det viktigaste - det funkar!

    Glad påsk!
    Maria

    SvaraRadera