Veckans dialog

Jobbveckan som gick var som sagt turbulent. Jag borde kanske skriva om den, om inte annat för min egen skull. Jag har tänkt på det på sistone, att jag borde skriva ner en del om jobbet, som en vanlig tråkig dagbok, inte för några andra ögon än mina. Sådana texter kan vara bra att återkomma till.

Vi får se. Tills vidare nöjer jag mig med att relatera en dialog. Fredag eftermiddag, VD:n sitter inne hos mig och har just förklarat att han kommer att behöva lägga sig i mitt arbete mer framöver. Jag tycker att han lägger sig i mer än tillräckligt som det är, och säger det. Säger att han måste ha förtroende för mig och ge mig arbetsro. Så tar jag mod till mig.

- Vet du, när man inte får exakt de svar man önskar på sina frågor, för att sanningen är obehaglig, då hjälper det inte att man återkommer gång på gång och nöter och ställer samma fråga igen och igen.
- Du tycker alltså att jag är tjatig?
(Jag suckar inombords, alltid dessa spel, alltid dessa försök att få mig ur balans. Men ånä, jag har minsann hanterat både farmor och mormor och mamma, den här leken kan jag.)
- Det sa jag inte.
(Han tittar på mig med sina egendomliga blacka ögon. Ögon som krusbär, har jag läst någonstans. Fast de är blå, inte gröna. Varför tycker jag plötsligt illa om hans ögon, är det ett tecken på att jag börjar tycka illa om honom?)
- Jag håller inte med. Jag anser att ju fler frågor jag ställer, desto mer information får jag.
- När det handlar om rent informationsutbyte kanske. Men har du aldrig tänkt på att du kanske åstadkommer en glidning i informationen, att folk kanske rentav ändrar på sanningar av pur utmattning för att undkomma frågorna?

Vi tittar på varann under en lång stund och stämningen är spänd men inte direkt fientlig. En stund senare avslutar vi samtalet och önskar varann trevlig helg.

Ytterligare en stund senare sitter jag på bussen och börjar slappna av och inser därmed hur arg jag är. Över dubbelmoralen och de tvetydiga budskapen. Över de högtravande försäkringarna att du får aldrig mörka för mig Helga, det är det värsta jag vet, du måste alltid tala sanning. Och jag har alldeles uppriktigt svarat att det passar mig utmärkt, då kommer vi att fungera bra tillsammans.

Besviken över att det bara är floskler och snack. De negativa beskeden, ärligheten och modet uppskattas inte, tvärtom.

Trött, det är slitsamt det här. Beslutsam, jag måste bort.

Men också lite... road? Stimulerad? Något är det. För några år sedan hade jag varit alldeles förstörd, men det blir jag inte nu. Jobbet kommer inte åt mig. Inte det som är jag.