Ångestnivån i det medelklassiga radhusområdet sjönk drastiskt

Idag kom det brev med posten, från den skola som ligger närmast oss, faktiskt så nära att vi ser den från sovrumsfönstret och hör när det ringer in. Q är välkommen att börja där i augusti. En snabb rundringning bland grannarna visade att områdets tre andra sexåringar också fått plats där.

En kollektiv suck av lättnad hördes. De senaste veckorna har jag knappt velat prata med grannmammorna, för jag har inte velat smittas av deras oro, inte velat lyssna på spekulationerna. Jo, det är mammorna som oroar sig och spekulerar. Papporna är coolare. Jag vill vara som de.

Vi skickade in en ansökan för fyra veckor sedan. Skolor ansöker man till numera, man har tre val. Vi pratade ihop oss i området och konstaterade att det vore praktiskt och trevligt om våra barn kom i samma skola, den som ligger närmast, den som är liten och trivsam. Vi formulerade argument och bredde ut oss, mer eller mindre vältaligt.

Alternativet är en större skola som visserligen inte ligger så värst långt bort den heller. Ryktet säger att den är sämre. Större är den definitivt. Men det som varit tyngst vägande för mig är att man måste korsa en kraftigt trafikerad väg för att komma dit. Visserligen med övergångsställe och 30-gräns. Men det vet man ju hur det är med den saken, hur väl sådant respekteras. Och jag känner min son. Kort sagt, jag skulle inte ha en lugn stund förrän han var i tonåren om ens då.

Det var också argumentet säker skolväg som jag poängterade mest i vår ansökan. Den skola vi ville ha, och fick, ligger som sagt mycket nära, gångväg hela vägen dit. Jag nämnde också att Q är adopterad, och trygg och väl anknuten, men att han kanske är det just för att vi valt dagmamma som barnomsorgsalternativ. Q är van vid en liten grupp, och övergången till skolan skulle underlättas om han fick sällskap av sina kompisar från området. Detta gäller i ännu högre grad för Y som haft en tuffare start, och som genom regeln om syskonförtur kommer att hamna i samma skola som Q.

Och nu råder frid och ro och de medelklassiga curlingföräldrarna kan sova lugnt.

Men vi kommer aldrig att skjutsa barnen till skolan.