En torsdag

När jag kommer från duschen är grälet i full gång. Pojkarna har bråkat om vem som fått mest chokladmjölk, ett glas är utvält och det rinner över bordet och ner på golvet, O torkar och grälar, Q gråter. Nu är han ynklig och vill ha tröst hos mig, för en stund sedan var han kaxig och otrevlig och kallade sin far för diverse fula ord. Han får förstås tröst men också en liten predikan. Man får bli arg, men man får inte säga fula ord till någon. När jag blir arg på pappa säger jag, nu tycker jag att du är dum, men jag säger inte gamling eller skitgubbe.

Alla lugnar sig och frukosten intas. Innan jag går förmanar jag Q igen. Idag ska moster J hämta och passa, ni får inte bråka med henne eller kalla henne fula saker.

-Gör jag ju inte, säger Q trumpet. Och nej, det vet jag ju att han inte gör. Stormarna är reserverade för oss föräldrar. Som det ska vara.

Jag pussar dem, har svårt att slita mig från Q:s blanka kalufs och Y:s rosenmun som han bjuder mig med uppvänt ansikte.

Kommer till jobbet och skriver en lista på saker att göra före lunch. Det börjar dra ihop sig, nästa vecka kommer vi att jobba intensivt. Tyvärr är vi försenade och måste avboka tider vi har på ett mätlabb. Ny tid får vi vänta tio veckor på. Vi har diskuterat hit och dit i några dagar, men beslutet är mitt. Jag ringer och avbokar. Det blir mer än ett samtal, för labbet har några frågor som jag inte kan svara på, måste kolla med dem som kan.

En av dessa är Vice. Säger att jag avbokat men också att detta är förankrat hos vår VD, det samtalet hade jag igår. Han ska inte lägga sig i sånt, säger fridsamme Vice ilsket, det är micromanagement och suboptimering.

Nä, jag håller med, men nu är det en gång så att han gör det. Och jag försöker hålla honom lugn och vara ett filter mot er så att ni kan jobba.

Vidare pratar vi om att de närmaste veckorna måste planeras minutiöst. Hur? Excel, Project eller Redmine? Excel, säger Vice som gillar att göra saker så enkelt som möjligt. Jag håller med och snor ihop ett förslag som jag mejlar honom.

Lunchdags, jag småspringer bort mot en närliggande restaurang där jag stämt möte med en före detta kollega. Hon har nytt jobb och än mer glädjande: hon är gravid med ett synnerligen efterlängtat barn. Vi pratar i mun på varann, mest om våra jobb. Efteråt slår det mig att jag kanske varit oempatisk som inte särskilt uppehållit mig vid graviditeten, namn och kön på det väntade barnet, jag har nöjt mig med att fråga om hon mår bra. Fast hon uttryckte att hon mest var orolig hela tiden, och trött på uppmaningarna om att slappna av och njuta av graviditeten, och det förstår jag fullkomligt.

Efter en och en halv timme och två borttryckta samtal på mobilen måste jag slita mig. Småspringer igen.

Pratar med min trevlige kollega som jobbar med samma kund som jag. Han är en av få vettiga personer på kontoret, och jag kommer att sakna honom ofantligt när han slutar om två veckor. Först min chef och nu han. Vi ska skicka en offert till kunden, han har det kommersiella ansvaret och jag det tekniska. Jag har samlat in underlag och räknat, han fattar de affärsmässiga besluten (hur stor marginal ska läggas på?) och paketerar det hela i en snygg mall.

Vice mejlar och skriver att han tar tillbaka förslaget om Excel, det är för mycket information som ska klämmas in i varje ruta, han har gjort en tabell i Word istället. Ser bra ut, tycker jag. Flinar lite åt att det är så sabla svårt att hitta vettiga verktyg för att hantera tidplaner och actionlistor och annat projektrelaterat, det slutar alltid med att man återgår till de gamla trotjänarna Word och Excel.

Innan offerten skickas vill VD ge sitt godkännande. En rimlig begäran, men jag är trött på hans eviga ifrågasättande och ältande och tjafsande om allt, och märker hur jag själv blir snarstucken och tjafsig tillbaka, och tycker att alla hans ideer är dumma. Så snart mötet är slut går jag snabbt därifrån.

Jag går tidigt från jobbet eftersom jag ska klippa mig. Tunnelbanan till stan, och sedan en promenad över broarna. Vädret är vackert, himlen hög och blå och jag blir lätt till sinnes. Ser två män i trettioårsåldern, de har stämt möte och hälsar varann med en hjärtlig kram. Den ene har barnvagn. Världen blir bättre.

Hos frisören beklagar jag mig över att mitt hår är slitet och torrt, jag känner inte igen det. Får medhåll, du ska ju ha blankt hår. Han färgar och tvättar och gör en inpackning och ger mig mitt vanliga hår tillbaka. Under tiden pratar vi om allt mellan himmel och jord, som vanligt, och skrattar en hel del.

Går därifrån strax före klockan sex, har god tid på mig, skönt. Ska träffa pappa några kvarter bort för en tillställning som han är bjuden på genom ett av sina otaliga föreningsåtaganden. Mingel med snittar och efterföljande konsert.

Väntar utanför lokalen, ser pappa komma på långt håll och går honom till mötes. Ler när jag ser honom. Han blir mer lik farfar för varje dag, särskilt nu sedan han har magrat. Precis som farfar har han bruna ögon med både varm och skarp blick, en blick jag känner igen från spegeln fast mina snarare är gröna. Farfarsmor hade mörkt hår och bruna ögon och lär ha varit av vallonsläkt. Mendels lagar om dominanta och recessiva anlag, färgerna har diffunderat bort genom generationerna. Pappa är den ende av sina syskon med bruna ögon och jag har mörkast hår av alla kusinerna.

Pappa ser inte glad ut när han går mig till mötes, utan generad. Jag ber om ursäkt, säger han och jag frågar förvånat varför. Han har ju glömt att klippa sig som han lovat, och så har han glömt löständerna hemma.

För en månad sedan ramlade pappa och slog ut fyra framtänder. Han trampade snett i en trappa utanför Moderna museet. Vänliga människor ringde taxi och skickade honom till akuten, det tyckte han var alldeles onödigt men tinade upp när han förstod att hemförsäkringen täcker både taxi och tänder. Pappa är generös mot mig och andra men snål mot sig själv.

Nu har han fått löständer i väntan på titanskruvar, men kan varken äta eller prata riktigt rent med dem. Alltså glömmer han dem. Du får inte skratta, förmanar jag. För när pappa pratar ser man inte att han saknar tänder, men när han skrattar öppnar sig en avgrund. Nåja. Folk kan gott få glo och undra om de vill.

Vi äter snittar och dricker vin och tittar på folk. Så mycket mingel blir det inte, utöver några pliktskyldiga hälsningar. Efter en timme säger pappa att han skulle behöva sitta en stund. Jag ber en vakt om hjälp, en stol materialiseras omedelbart. Bra, säger pappa, jag började känna mig lite svimfärdig. Jag blir förfärad, jag trodde bara han var trött i fötterna. Det är diabeteskänning förstås, han har slarvat med maten.

Efter en stund är han pigg igen och det är dags för konsert. En och en halv timmes trevligt program, mestadels studenter från Musikhögskolan. Pappa ser ut som han sover, men det vet jag att han inte gör. Han lyssnar.

Efteråt gör jag honom sällskap på bussen hem till honom, tar sedan tunnelbanan. Det tar evärdliga tider att komma hem. Ett fyllo sitter och skriker att svenskar är äckliga. Jag ser mig omkring i vagnen och konstaterar, på förekommen anledning, att majoriteten inte ser ut att ha helsvenskt ursprung. Hur nu ett sådant ser ut.

Kommer hem och häpnar över att min syster J är kvar. Klockan är snart elva, O skulle ju vara hemma vid nio? Jo, hon är också lite undrande men inte arg. Det blir däremot jag. Fast jag är glatt överraskad också, hade inte räknat med att hinna träffa henne, det är så roligt att ses. Vi pratar en stund, hon rapporterar om kvällen med pojkarna. Q har ätit sex pannkakor och Y fyra, Y har bajsat i toaletten och hunnit kladda ner badrumsmattan på den halva minut hon vände sig bort. De somnade som stockar.

Hon ska upp tidigt och orkar inte åka hem utan frågar om hon får sova över i gästrummet, såklart. Jag messar O och undrar varför han inte är hemma, skulle han inte komma hem tidigt, men får bara frågetecken och fånigheter till svar. Blir ännu ilsknare men går och lägger mig. Har nästan somnat när jag hör honom i ytterdörren och så småningom att han kommer och lägger sig. Är fortfarande arg men vet att vi kommer att prata om det imorgon.