Efter en lång turbulent dag på jobbet kommer jag hem, får en puss i dörren av O som ska iväg. Q är hos en kompis, Y och jag ska äta.
Vänder pannbiffar i stekpannan, skojar med Y och skummar igenom mejlen på köksdatorn. Ser avsändaren på det sista och hajar till. En gammal klasskompis som jag inte hört av på tjugo år. Han undrar om han får ställa en personlig fråga. Han och hans fru bor utomlands, de har fått fyra missfall men inga barn, nu är de fyrtiotvå och fyrtiotre år gamla, han vill adoptera men inte hon, kan jag ge dem ett råd?
Y rycker mig i ärmen, jag lyfter upp honom och hissar honom mot taket några gånger, ser upp i hans stora skratt. Och plötsligt gråter jag, måste ta honom i famn och hålla honom hårt intill mig så att han inte ser mina tårar.
Överväldigad av det jag har. Ännu efter nästan sex år. Det gick, till slut.
Sedan slår det mig att känslorna för Y är av samma flodvågskaraktär som de för Q. Det tog lite längre tid bara.
Vågar man fråga om du kunde ge dem några råd?
SvaraRaderaUndra på det. Det fanns ju ett stort hål att fylla med Q-känslor, medan Y-känslorna fick lov att hitta sina egna hål.
SvaraRaderaFast om alla andra tycker att han är världens gulligaste unge gör det kanske ingenting om mamma tycker att Q är en liten liten aning gulligare.
Min femåring frågade häromdagen om jag älskade lillasyster mer än honom. Först sa jag bara nej men sedan lade jag till att jag känner ju inte henne så bra än. Hon är så liten och det är spännande att få se hur hon "blir" men det är ju på ett annat sätt. Vi håller på att lära oss att älska henne, så jag. Jag tror att han förstod och känner lite lika dant.
SvaraRaderaEtt litet barn är ju en förälskelse tänker jag. Mer ett löfte om vad som ska komma än något annat. Lite som obarnen du skrivit så fint om. Men helt plötsligt är de ju små personligheter. Kärlekar man har en historia med... För mig blir det lättare då. Så var det nog även med storebror men då hade jag ju ingen "mogen" barnkärlek att jämföra med. Så förälskelsen då kändes mer överväldigande. Tror jag.
Precis, HannaA! Det är skillnad på förälskelse och kärlek.
SvaraRaderaUllah, tårarna kom delvis av att det är så svårt att ge råd. Är man drygt fyrtio år är loppet ganska kört vad gäller adoption, tyvärr. Jag skrev ett långt, snällt (hoppas jag) mejl där jag förklarade det jag vet men också rådde dem att kontakta någon som verkligen vet, och gav kontaktuppgifter till en sådan någon.
Jo, och att problematiken inte var så mycket deras olika viljor i frågan, utan snarare deras ålder. Hennes ovilja var snarare ett uttryck för sorg, trodde han. Helt förståeligt.
SvaraRaderaVad din blogg är BRA! Du skriver om viktiga saker-att våga känna. Tack.
SvaraRaderaTack, anonym!
SvaraRaderaAnnannan, du formulerade det perfekt: Det fanns ju ett stort hål att fylla med Q-känslor, medan Y-känslorna fick lov att hitta sina egna hål.
Kanske missfallen beror på hennes relativt gamla äggceller? Äggdonation kan vara en väg att tipsa om. Har gjort det själv, i Lettland, resultatet är en nu 2 -årig son!
SvaraRaderaLisa
Nä, jag tipsar inte om äggdonation. För frågan de ställde gällde adoption, som de blivit för gamla för, just för att de alldeles för länge försökt uppnå en graviditet. Tyvärr är de inte de enda jag känner som hamnat i denna situation.
SvaraRaderaJag är så fruktansvärt tacksam att vi inte gjorde det.