Avgiftning? Neddrogning?

Y är fortfarande ett sömnmonster. Det blir lite bättre, och så är det sämre igen. Han har aldrig sovit en hel natt utan att väcka oss. Oftast är han ledsen, ibland arg, ibland rädd. Alltid okontaktbar.

Det som lugnar bäst är välling. Tre vällingflaskor per natt drar han i sig. En vid läggdags, två under natten. De står färdigblandade på nattduksbordet, han dricker dem kalla.

Härom morgonen var sängen blöt, förstås. Det som går in måste ut, enkel matematik. Jag la en tidning mellan lakan och madrass för att suga upp det värsta. Y kom till mig med huvudet bekymrat på sned. Blött, konstaterade han.

Ja, Y, det är blött i sängen, och det är för att det har kommit kiss i sängen! Och det beror på att du dricker så mycket välling! Ska vi bestämma att du somnar utan välling ikväll? Som Q gör? Som stora pojkar gör.

Y:s mörka ögon blev allt mörkare och större och han svarade ja med mindre och mindre röst. Sedan drog han efter andan och gnydde lite. Jag sträckte ut armarna och han flög upp i min famn. Där lät han sig tröstas en stund och jag undrade om jag varit för brutal. Samtidigt - det här går inte längre!

På kvällen frågade han några gånger efter nejji i klagande ton, men sedan somnade han. Och kvällen därpå tog det visserligen en helsikes tid att få honom att somna, men välling var det inte tal om. Nu har han somnat fyra kvällar utan välling. Och nattvällingen är neddragen till trefjärdedelsflaskor. Snart minskar vi dem kanske till hälften.

Ändå funderar jag på att kontakta barnläkare igen. Det är nu snart ett år sedan jag var på neoatal och sa att vi såg ljuset i tunneln vad gäller sovandet. Doktorn spände ögonen i mig och frågade om det verkligen var så, och jag sa ja. Det gjorde vi, och det gör vi. Allt är så mycket bättre än de där första förtvivlade månaderna. Men riktigt bra är det inte.

Som vanligt reagerar O och jag på motsatt vis. Jag grubblar och grunnar och vill agera. Han vill avvakta och se, och hoppas på det bästa. Eftersom det är O som tar hand om Y på natten har han sista ordet.

Men igår suckade han och sa att nu tycker även han att det börjar gå åt fel håll.

Så efter helgen ska jag nog ringa neonatal igen. Eller barnläkarmottagningen. Med viss skepsis gör jag detta, för jag undrar vad de kan hjälpa oss med. Och så hoppas jag slippa tjat om att han borde sova i egen säng i eget rum.