Om barns snällhet

Den ökar med kvadraten på avståndet till föräldrarna. Citatet tillskrivs min mormor.

Dagen före julafton passade svärmor/farmor pojkarna under ett par timmar medan O och jag tränade, lunchade och handlade de sista julklapparna. Härlig avkoppling, jag var på strålande humör när jag steg innanför dörren och ropade hej. Till svar fick jag ett illvrål från ett barn (minns faktiskt inte vem) som blivit tillsopat av ett annat. Och så häpet från farmor: Men vad hände nu? Ni har varit som små änglar hela dagen?

Jovisst. Ända tills mamma kom hem.

Idag bad vi min pappa komma och passa dem en stund, återigen ville vi träna tillsammans (nytt gemensamt intresse i ett snart tjugoårigt förhållande, inte illa!).

Pappa dök upp i god tid, vi drack kaffe och pratade en stund. Innan jag gick förmådde jag Q att stänga av TV:n och gå ner till morfar och lillebror. Han var förvånansvärt medgörlig, avstängning av TV eller dator brukar annars resultera i bråk. Jag hjälpte honom att leta fram lego, pussel och kulbanor att roa dem alla med och så lämnade vi dem.

Efter några steg minns jag något jag glömt, så jag springer tillbaka. Ingen av de tre herrarna vid köksbordet bevärdigar mig med en blick. De är upptagna.

Koncentrationen går nästan att ta på. Här ska byggas lego.