Protester om morgonen

Andra veckan vardagsliv med lämning och hämtning. Förra veckan hann Q vara hos dagmamman i två dagar innan förkylningen slog till. Sedan vabbade jag på onsdagen, O på torsdagen och så jobbade jag hemifrån på fredagen.

I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.

Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.

Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.

Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.

Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.

Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.

Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."

Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.

Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.

Protester om morgonen

Andra veckan vardagsliv med lämning och hämtning. Förra veckan hann Q vara hos dagmamman i två dagar innan förkylningen slog till. Sedan vabbade jag på onsdagen, O på torsdagen och så jobbade jag hemifrån på fredagen.

I måndags var det alltså dags igen. Vi har det ganska trevligt på morgnarna, Q och jag. O ger sig iväg hals över huvud klockan sju eller helst ännu tidigare, men Q och jag morgnar oss och äter frukost i lugn och ro. Jag är själv lite förvånad över hur ostressad jag är, kanske är det en av få fördelar med att vara morgontrött? Stress har svårt att bryta genom mina mentala morgondimmor. Det får inte gå för fort på morgonen, jag lallar gärna omkring halvklädd i tjugo minuter vilket är ungefär den tid det tar att tjata på Q kläderna.

Sedan är det dags för en vagnpromenad på cirka femton minuter. Oj vad mycket man hinner se på en sådan. Stora barn på väg till skolan, hundar på promenad, skator som äter mask, ekorrar i träden.

Så långt frid och fröjd, men när vi kom fram till dagmamman i måndag bestämde sig Q för att jag inte skulle få gå till jobbet, och brast i förtvivlad gråt. Han lugnade sig något när jag lovade att sitta med och lyssna på Alfons Åberg en stund. Sedan var han glad och lekte med de andra barnen men började förstås storgråta igen när jag skulle gå. Det var inte roligt att bända upp hans armar från min hals, att slita mig, att höra hans vrål ända ut på gatan och höra hur han bankade på dörren inifrån.

Till råga på eländet var min mobil nästan urladdad. Vår underbara kompetenta men också mycket rättframma dagmamma såg ogillande ut när jag sa det och jag skämdes som en hund. Jag använde de sista elektronerna i batterit till att ringa O och be honom ringa och kolla läget inom en halvtimme.

Först vid lunch kom jag loss från möten och kunde ringa O. Jodå, Q hade snabbt lugnat sig och börjat lägga pärlplattor. Djup suck av lättnad.

Tisdag morgon, repris. Den här gången slet jag mig nästan omedelbart ur Q:s famn. Förkorta plågan. Inte för att jag tror att han spelar, den förtvivlan han visar är helt äkta. Men tillfällig, som det verkar. Ju längre jag stannar och försöker trösta desto längre är han ledsen och försöker hålla mig kvar. Jag tog tunnelbanan till jobbet, och när jag klev av ringde jag dagmamman. Q glad igen sedan en bra stund.

Onsdag, repris. Hade just satt mig på tunnelbanan, fan det är dagmammans nummer, vad har nu hänt. "Jag ville bara berätta att han är glad igen, åk nu och jobba med gott samvete."

Idag var det återigen gråt och bankande på dörren, men idag hann jag inte mer än tvåhundra meter förrän mobilen ringde med Q-glad-igen-rapport.

Imorgon ska Q vara hemma med mormor hela dagen och natten medan O och jag åker bort och bor på hotell. För imorgon är det tio år sedan vi gifte oss.

Blodsband - bah!

Läste en jävla dum insändare i DN igår morse, apropå en artikel häromdagen om att det borde bli lättare att genomföra adoptioner av familjehemsplacerade barn.

Tyckaren tycker att adoption inte alls är för barnens bästa, att blodsband är viktigare än att det står adoption på något papper, att det adopterade barnet för evigt kommer att stämplas: som "adoptivbarnet" i sin nya familj och som den bortlämnade i sin biologiska familj.

Jag blir irriterad och börjar formulera ett svar i huvudet. Funderar på att hänvisa till Haagkonventionen, eller är det barnkonventionen som slår fast att det är bättre för barn att adopteras än att växa upp på institution. Orkar inte googla. Orkar inte bemöta dumheterna.

Visst är det ett övergrepp att ta ifrån någon vårdnaden av deras barn, förmodligen något av det värsta man kan utsätta en människa för. Det ska inte göras lättvindigt. Men samtidigt kan man inte ha hur stor respekt som helst för föräldraskapet. Föräldrars rätt till sina barn får inte gå ut över barnens rätt till ett bra liv.

Undrar vilka erfarenheter som ligger bakom insändaren. Är det bara en korkad dumsnut som tror sig veta bättre, eller är det någon med relevanta upplevelser av saknad och främlingskap? Det förtäljer inte historien. Men även om personen ifråga vet vad hon talar om, räcker ju inte hennes erfarenheter för att göra sig till talesman för alla. Med vilken rätt dömer hon ut mitt föräldraskap?

Blodsband, vilket skitsnack. Skulle min grinige farbror eller fnoskiga gammelmoster stå mig närmare för att vi har delar av vårt DNA gemensamt? Ingen kommer närmare mig än Q, han bor i mitt hjärta oavsett vilka molekyler vi är uppbyggda av.

Jag vet ännu inte vad Q kommer att tycka, men jag väntar med spänning. Jag hoppas att han någon gång kommer att vilja prata om detta med mig. Att det är mig han kommer till med sina tankar och frågor.

Idag ser jag till min lättnad att Hanne Kjöller skrivit en ledare i ämnet. Saklig och ogrumlad av starka känslor. Skönt.

Blodsband - bah!

Läste en jävla dum insändare i DN igår morse, apropå en artikel häromdagen om att det borde bli lättare att genomföra adoptioner av familjehemsplacerade barn.

Tyckaren tycker att adoption inte alls är för barnens bästa, att blodsband är viktigare än att det står adoption på något papper, att det adopterade barnet för evigt kommer att stämplas: som "adoptivbarnet" i sin nya familj och som den bortlämnade i sin biologiska familj.

Jag blir irriterad och börjar formulera ett svar i huvudet. Funderar på att hänvisa till Haagkonventionen, eller är det barnkonventionen som slår fast att det är bättre för barn att adopteras än att växa upp på institution. Orkar inte googla. Orkar inte bemöta dumheterna.

Visst är det ett övergrepp att ta ifrån någon vårdnaden av deras barn, förmodligen något av det värsta man kan utsätta en människa för. Det ska inte göras lättvindigt. Men samtidigt kan man inte ha hur stor respekt som helst för föräldraskapet. Föräldrars rätt till sina barn får inte gå ut över barnens rätt till ett bra liv.

Undrar vilka erfarenheter som ligger bakom insändaren. Är det bara en korkad dumsnut som tror sig veta bättre, eller är det någon med relevanta upplevelser av saknad och främlingskap? Det förtäljer inte historien. Men även om personen ifråga vet vad hon talar om, räcker ju inte hennes erfarenheter för att göra sig till talesman för alla. Med vilken rätt dömer hon ut mitt föräldraskap?

Blodsband, vilket skitsnack. Skulle min grinige farbror eller fnoskiga gammelmoster stå mig närmare för att vi har delar av vårt DNA gemensamt? Ingen kommer närmare mig än Q, han bor i mitt hjärta oavsett vilka molekyler vi är uppbyggda av.

Jag vet ännu inte vad Q kommer att tycka, men jag väntar med spänning. Jag hoppas att han någon gång kommer att vilja prata om detta med mig. Att det är mig han kommer till med sina tankar och frågor.

Idag ser jag till min lättnad att Hanne Kjöller skrivit en ledare i ämnet. Saklig och ogrumlad av starka känslor. Skönt.

Retail therapy

Skamligt är det, särskilt med tanke på den utmärkta och deprimerande artikel jag nyligen läste i Råd&Rön om slavlöner inom sportklädesindustrin. En textilarbetare i Bangladesh tjänar en dollar per dag. Värt att tänka på vid nästa besök på Stadium eller Fliesbergs.

Skamligt, som sagt. Men jag måste erkänna att det mer än något annat är tre inköp som gjort mig på gott humör den senaste veckan.

Min gröna klänning.
Ett par låga stövlar från Ecco (de var åtminstone dyra, hoppas kinesen som sydde dem såg något av pengarna).
En datorväska från Style4IT. Ja, jag är gräsligt ytlig men jag är så jädra trött på min gigantiska svarta nylonryggsäck med egendomligt placerad rem som skaver över atlaskotan - är det månne Quasimodo de har använt som modell?

O retas snällt med mig för att jag snofsar upp mig i småflicksmode, jag som tidigare bott i kavajer. Men det bjuder jag på.

Jag vill tro att detta sträcker sig lite bortom ren ytlighet. Jag vill att den förvandling jag genomgått de senaste åren ska synas utanpå. Från att ha varit tyngd och ledsen och kroniskt missnöjd med det mesta är jag nu lycklig. Jag älskar min son och min man. Jag trivs med min bostad och med mitt jobb. Visst är jag aptrött och visst kan jag reta mig ohemult mycket på bagateller (som när min nonchige kollega lånar min skrivbordsstol och ändrar inställningarna "den här går ju inte att sitta på". MORR! Ge fan i min stol!). Men på det hela taget är jag numera lycklig och tillfreds. Det är så här det ska vara.

Och ja. Jag tror att hormonnivåerna har rättat till sig, precis som Dr Livmoder förutspådde att de skulle göra. Blödningarna har upphört. Och det kom ingen mens och därmed inte heller någon mensvärk den här månaden.

Bara en sådan sak.

Retail therapy

Skamligt är det, särskilt med tanke på den utmärkta och deprimerande artikel jag nyligen läste i Råd&Rön om slavlöner inom sportklädesindustrin. En textilarbetare i Bangladesh tjänar en dollar per dag. Värt att tänka på vid nästa besök på Stadium eller Fliesbergs.

Skamligt, som sagt. Men jag måste erkänna att det mer än något annat är tre inköp som gjort mig på gott humör den senaste veckan.

Min gröna klänning.
Ett par låga stövlar från Ecco (de var åtminstone dyra, hoppas kinesen som sydde dem såg något av pengarna).
En datorväska från Style4IT. Ja, jag är gräsligt ytlig men jag är så jädra trött på min gigantiska svarta nylonryggsäck med egendomligt placerad rem som skaver över atlaskotan - är det månne Quasimodo de har använt som modell?

O retas snällt med mig för att jag snofsar upp mig i småflicksmode, jag som tidigare bott i kavajer. Men det bjuder jag på.

Jag vill tro att detta sträcker sig lite bortom ren ytlighet. Jag vill att den förvandling jag genomgått de senaste åren ska synas utanpå. Från att ha varit tyngd och ledsen och kroniskt missnöjd med det mesta är jag nu lycklig. Jag älskar min son och min man. Jag trivs med min bostad och med mitt jobb. Visst är jag aptrött och visst kan jag reta mig ohemult mycket på bagateller (som när min nonchige kollega lånar min skrivbordsstol och ändrar inställningarna "den här går ju inte att sitta på". MORR! Ge fan i min stol!). Men på det hela taget är jag numera lycklig och tillfreds. Det är så här det ska vara.

Och ja. Jag tror att hormonnivåerna har rättat till sig, precis som Dr Livmoder förutspådde att de skulle göra. Blödningarna har upphört. Och det kom ingen mens och därmed inte heller någon mensvärk den här månaden.

Bara en sådan sak.

Avsvansade demoner

Det är befriande att konfrontera sina gamla demoner och upptäcka att de inte kommer åt en längre.

I helgen träffade vi några av makens gamla kompisar. En av dem är tillika hans före detta flickvän, som det tog slut med inte allt för lång tid innan jag dök upp i hans liv. Under de första åren var jag svartsjuk på henne och stördes av deras sporadiska kontakt. De hade delat tre år och ganska stora upplevelser, själv var jag en osnuten 21-åring utan längre relationer bakom mig. Jag var osäker och kände mig hotad.

Det där gick förstås över i och med att O och jag blev allt mer etablerade. Det hjälpte också till att hon träffade sin man och gifte sig. Senaste gången vi träffades alla fyra var på vårt bröllop för tio år sedan.

Nu var det alltså dags igen, och det var mycket trevligt. Det finns alls ingen anledning att jämföra oss, för hon är hon och jag är jag och vi har mycket lite gemensamt, allra minst den person som idag är min man och som då var hennes pojkvän.

Hon är nog en av de präktigaste och gedignaste människor jag träffat, och det låter ju tröttsamt men det var det faktiskt inte alls. För hon är alltigenom helgjuten och genuin och inte ett dugg förljugen och tillgjord. Dessutom har hon humor. (Och stark vilja, vilket O påstår är en sak vi har gemensamt. Vad han nu menar med det.)

Där trillade svansen av den första demonen, som visserligen fört en tynande tillvaro under de senaste femton åren men som under åtminstone ett års tid plågade mig ganska ordentligt.

Med sig hade hon sina barn, tre lintottar i fallande storlek. De var helt bedårande både till utseende och sätt. De var mycket snälla mot Q, och han älskade dem. När de syskongnabbades stod han en meter från den äldsta flickan (idolen framför andra) med ögon som tefat och öronen på skaft, absorberande de sociala koderna med varje por.

Som alltid när det är många barn närvarande var det mycket fokus på dem. Som alltid i sådana situationer förundras jag över hur livet kan ändras. Över det faktum att jag nu kan njuta av en situation som hade varit outhärdlig för bara några korta år sedan.

Svans nummer två.

Och dessutom, som bonus, gissa vilket yrke den formidabla exflickvännen har, ett yrke vi faktiskt pratade om några gånger under helgen?

Just det: barnmorska.

Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mitt forna olyckliga jag genom tidens krökta rum, till mig själv från mig själv sittande i en soffa omgiven av stimmande ungar, diskuterandes förlossningar med min mans ex.

Det hade jag aldrig trott.

Avsvansade demoner

Det är befriande att konfrontera sina gamla demoner och upptäcka att de inte kommer åt en längre.

I helgen träffade vi några av makens gamla kompisar. En av dem är tillika hans före detta flickvän, som det tog slut med inte allt för lång tid innan jag dök upp i hans liv. Under de första åren var jag svartsjuk på henne och stördes av deras sporadiska kontakt. De hade delat tre år och ganska stora upplevelser, själv var jag en osnuten 21-åring utan längre relationer bakom mig. Jag var osäker och kände mig hotad.

Det där gick förstås över i och med att O och jag blev allt mer etablerade. Det hjälpte också till att hon träffade sin man och gifte sig. Senaste gången vi träffades alla fyra var på vårt bröllop för tio år sedan.

Nu var det alltså dags igen, och det var mycket trevligt. Det finns alls ingen anledning att jämföra oss, för hon är hon och jag är jag och vi har mycket lite gemensamt, allra minst den person som idag är min man och som då var hennes pojkvän.

Hon är nog en av de präktigaste och gedignaste människor jag träffat, och det låter ju tröttsamt men det var det faktiskt inte alls. För hon är alltigenom helgjuten och genuin och inte ett dugg förljugen och tillgjord. Dessutom har hon humor. (Och stark vilja, vilket O påstår är en sak vi har gemensamt. Vad han nu menar med det.)

Där trillade svansen av den första demonen, som visserligen fört en tynande tillvaro under de senaste femton åren men som under åtminstone ett års tid plågade mig ganska ordentligt.

Med sig hade hon sina barn, tre lintottar i fallande storlek. De var helt bedårande både till utseende och sätt. De var mycket snälla mot Q, och han älskade dem. När de syskongnabbades stod han en meter från den äldsta flickan (idolen framför andra) med ögon som tefat och öronen på skaft, absorberande de sociala koderna med varje por.

Som alltid när det är många barn närvarande var det mycket fokus på dem. Som alltid i sådana situationer förundras jag över hur livet kan ändras. Över det faktum att jag nu kan njuta av en situation som hade varit outhärdlig för bara några korta år sedan.

Svans nummer två.

Och dessutom, som bonus, gissa vilket yrke den formidabla exflickvännen har, ett yrke vi faktiskt pratade om några gånger under helgen?

Just det: barnmorska.

Om jag hade kunnat skicka ett meddelande till mitt forna olyckliga jag genom tidens krökta rum, till mig själv från mig själv sittande i en soffa omgiven av stimmande ungar, diskuterandes förlossningar med min mans ex.

Det hade jag aldrig trott.

Orkanminne

Det är orkansäsong. Gustav har dragit förbi New Orleans och de evakuerade invånarna kan återvända till sina hem.

Det är snart tio år sedan Mitch förödde stora delar av Mellanamerika. Visst uppmärksammades det, men inte på långa vägar lika mycket som Katrinas framfart för två år sedan. Mitch skördade åtminstone 11 000 människoliv, mer om man räknar med de koleraepidemier som följde i stormens spår.

Själv befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa när Mitch slog till. På den tiden hade jag ett jobb som förde mig till exotiska platser. Med eftertankens (och klimathotets) kranka blekhet undrar jag om mina resor gjorde någon nytta alls utöver den livserfarenhet de gav mig.

Men i alla fall. I Tegucigalpa var vi, jag och min något erfarnare kollega. Vi hade utfört vårt uppdrag och skulle nu bara sova en natt på hotell för att sedan ta första flyget till Mexico City och därifrån hem till Sverige. På kvällen tittade vi på väderleksrapporten, det föreföll som om stormen skulle passera ute till havs.

På morgonen vaknade vi till det största hällregn jag sett. Stormen hade ändrat riktning under natten och även om det inte blåste särskilt hårt regnade det utan like. Taxin kröp fram genom regnsjoken och sjöarna på gatorna mot flygplatsen där ett enda plan väntade. Det hade landat föregående dag, innan landningsförbudet trädde i kraft. Sista flighten ut ur Tegucigalpa, huvudstad i det Honduras som skulle drabbas mycket hårt av översvämningar och jordskred under de närmaste dygnen.

Jag minns ingen särskild dramatik eller panik. Vi hade våra platser och fick dem. Mitt starkaste minne är att en av medresenärerna bar med sig en meterhög tupp i keramik ombord på planet. I första hand frälser man livet, i andra hand släpar man med sig souvenirer.

Allt gick bra, vi landade i Mexico och flög vidare mot Europa. Då ungefär började det sjunka in vilken makalös tur vi hade haft. I Frankfurt bytte vi plan igen och när vi väntade vid gaten hörde jag en man prata svenska i sin mobil - det är för jävligt, säkert 40 döda.

40, tänkte jag slött, du hänger inte med gubbe, tänk snarare 11 000.

Ombord på planet slog jag upp G-P och läste att det brunnit i ett diskotek på Backaplan och att många tonåringar mist livet. Min syster var då sexton år, jag hade varit på resa i en vecka och hade inte en aning om vad hon haft för sig kvällen innan.

Ytterligare en timme senare slöts jag i mammas famn på Landvetter. Det var ingen fara med min syster. Göteborg är en liten stad men lika segregerad som resten av världen. Av de sextiotalet ungdomar som omkom kände hon inte en enda.

Orkanminne

Det är orkansäsong. Gustav har dragit förbi New Orleans och de evakuerade invånarna kan återvända till sina hem.

Det är snart tio år sedan Mitch förödde stora delar av Mellanamerika. Visst uppmärksammades det, men inte på långa vägar lika mycket som Katrinas framfart för två år sedan. Mitch skördade åtminstone 11 000 människoliv, mer om man räknar med de koleraepidemier som följde i stormens spår.

Själv befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa när Mitch slog till. På den tiden hade jag ett jobb som förde mig till exotiska platser. Med eftertankens (och klimathotets) kranka blekhet undrar jag om mina resor gjorde någon nytta alls utöver den livserfarenhet de gav mig.

Men i alla fall. I Tegucigalpa var vi, jag och min något erfarnare kollega. Vi hade utfört vårt uppdrag och skulle nu bara sova en natt på hotell för att sedan ta första flyget till Mexico City och därifrån hem till Sverige. På kvällen tittade vi på väderleksrapporten, det föreföll som om stormen skulle passera ute till havs.

På morgonen vaknade vi till det största hällregn jag sett. Stormen hade ändrat riktning under natten och även om det inte blåste särskilt hårt regnade det utan like. Taxin kröp fram genom regnsjoken och sjöarna på gatorna mot flygplatsen där ett enda plan väntade. Det hade landat föregående dag, innan landningsförbudet trädde i kraft. Sista flighten ut ur Tegucigalpa, huvudstad i det Honduras som skulle drabbas mycket hårt av översvämningar och jordskred under de närmaste dygnen.

Jag minns ingen särskild dramatik eller panik. Vi hade våra platser och fick dem. Mitt starkaste minne är att en av medresenärerna bar med sig en meterhög tupp i keramik ombord på planet. I första hand frälser man livet, i andra hand släpar man med sig souvenirer.

Allt gick bra, vi landade i Mexico och flög vidare mot Europa. Då ungefär började det sjunka in vilken makalös tur vi hade haft. I Frankfurt bytte vi plan igen och när vi väntade vid gaten hörde jag en man prata svenska i sin mobil - det är för jävligt, säkert 40 döda.

40, tänkte jag slött, du hänger inte med gubbe, tänk snarare 11 000.

Ombord på planet slog jag upp G-P och läste att det brunnit i ett diskotek på Backaplan och att många tonåringar mist livet. Min syster var då sexton år, jag hade varit på resa i en vecka och hade inte en aning om vad hon haft för sig kvällen innan.

Ytterligare en timme senare slöts jag i mammas famn på Landvetter. Det var ingen fara med min syster. Göteborg är en liten stad men lika segregerad som resten av världen. Av de sextiotalet ungdomar som omkom kände hon inte en enda.

Bönhörd!

Härregud! Sånt här händer ju aldrig mig, genomtänkt shopping då man hittar precis det man vill ha. I fredags såg jag den, klänningen. Bland 34.or, 36:or och en och annan 38:a fanns det faktiskt en 44:a som visade sig sitta perfekt. Ringad, men inte så att tuttarna ramlar ut och jag måste leta lika länge efter ett färgmatchat linne att ha under för att inte känna mig som en porrstjärna. Avskuren under bysten så att jag inte ser gravid ut (extra förargligt när jag nu inte kan bli det). Perfekt placerade volanger en bra bit nedanför rumpan, den behöver ingen extra bredd, däremot behöver jag lite grönmönstrat chiffongfladder kring benen för att sätta schvung på vardagen.

249 kronor på Ginatricot. Ett riktigt kap! Jag har varit glad hela helgen.

Det är jag fortfarande, men också lite spänd och trött så här på söndagkvällen. Vi har varit på resande fot även denna helg (berättar mer senare) och det börjar ta ut sin rätt på oss alla tre. Kvällens nattning var rekordtjorvig, Q kämpade i över en timme mot sömnen och lyckades hitta än den ena än den andra orsaken till att skrika och protestera hysteriskt.

Imorgon är det premiär för vårt nya liv. Pappaledigheten är slut, O kommer att ge sig av i ottan. Jag ska förutom att få upp, igång och iväg mig själv på morgonen, en nog så stor utmaning, också ansvara för att min son är hos dagmamman vid rätt tid, i rätt kläder och vid rätt humör.

Tack och lov för grön chiffong.

Bönhörd!

Härregud! Sånt här händer ju aldrig mig, genomtänkt shopping då man hittar precis det man vill ha. I fredags såg jag den, klänningen. Bland 34.or, 36:or och en och annan 38:a fanns det faktiskt en 44:a som visade sig sitta perfekt. Ringad, men inte så att tuttarna ramlar ut och jag måste leta lika länge efter ett färgmatchat linne att ha under för att inte känna mig som en porrstjärna. Avskuren under bysten så att jag inte ser gravid ut (extra förargligt när jag nu inte kan bli det). Perfekt placerade volanger en bra bit nedanför rumpan, den behöver ingen extra bredd, däremot behöver jag lite grönmönstrat chiffongfladder kring benen för att sätta schvung på vardagen.

249 kronor på Ginatricot. Ett riktigt kap! Jag har varit glad hela helgen.

Det är jag fortfarande, men också lite spänd och trött så här på söndagkvällen. Vi har varit på resande fot även denna helg (berättar mer senare) och det börjar ta ut sin rätt på oss alla tre. Kvällens nattning var rekordtjorvig, Q kämpade i över en timme mot sömnen och lyckades hitta än den ena än den andra orsaken till att skrika och protestera hysteriskt.

Imorgon är det premiär för vårt nya liv. Pappaledigheten är slut, O kommer att ge sig av i ottan. Jag ska förutom att få upp, igång och iväg mig själv på morgonen, en nog så stor utmaning, också ansvara för att min son är hos dagmamman vid rätt tid, i rätt kläder och vid rätt humör.

Tack och lov för grön chiffong.

Helga goes modeblogg

Plötsligt insikt: jag skulle vilja ha en höstklänning. Gärna i klargrönt. Inte hysteriskt urringad, däremot avskuren under bysten och med vidd i kjolen. Att bäras över smala byxor eller tjocka strumpbyxor. Hade jag tid och ork skulle jag sy den själv men det har jag inte.

Ideer, någon?

Helga goes modeblogg

Plötsligt insikt: jag skulle vilja ha en höstklänning. Gärna i klargrönt. Inte hysteriskt urringad, däremot avskuren under bysten och med vidd i kjolen. Att bäras över smala byxor eller tjocka strumpbyxor. Hade jag tid och ork skulle jag sy den själv men det har jag inte.

Ideer, någon?

Vardag på avigan

Tillbaka i vardagen igen. En vardag som sitter lite obekvämt sådär som kläder och skor gör efter semestern. Det stramar över magen, skär in i midjan, kniper över tårna.

Allt känns lite avigt. Inte helfel, bara lite på sniskan. Hittar inget kul i garderoben, allt är gammalt, urvuxet och trist. Ljusa linnetunikor känns passé, men det är för varmt för koftor. Kan inte med att visa mina knotiga tår med blånagel i sandaler men ryser inför tanken att ha riktiga skor på fötterna. Försökte pigga upp mig inför jobbstarten med ett besök hos frissan men min unga hippa hårfrisörska fattar inte vad jag vill. Färgen blir för svart och formen för fyrkantig. (Någon som har ett tips på en bra frisör i centrala, norra eller västra Stockholm?)

Känner mig grinig.

Fast jag har så mycket att se fram emot.

Kompisträff i helgen. Bröllopsdagen om några veckor som ska firas med fyrarättersmiddag och hotellövernattning. Min födelsedag, jag önskar mig en ny morgonrock och ett Skansenbesök. Leveransen av alla vårlökar jag har beställt på postorder, och planeringen av deras nedgrävning. Att det snart blir höst och vardagsliv med rutiner. Jag gillar hösten, har alltid gjort det. Skolstart, nystart, nya vanor. Jag längtar efter att börja träna igen. Jag längtar efter att äta bättre, att klara av att äta bättre. Jag längtar efter att gilla min kropp igen.

Grinig, fast jag har en fin sommar bakom mig. Blommande juli i sommarstugan flankerad av två semestrar på bohuskusten.

Senaste vistelsen hade kunnat bjuda på bättre väder men vi fick i alla fall två fantastiska dagar på Sommarön. Sådana där dagar då man känner att den är värd slitet och tjafset. Flyta i glasgrönt vatten och se eftermiddagssol på rosa bohusgranit. Det gjorde du bra farmor, när du köpte Sommarön vid första påseendet utan att fråga farfar!

Segelbåten är såld, äntligen slipper vi oron och det dåliga samvetet vi haft sedan vi på impuls övertog den efter svärfars hastiga bortgång. O har utfört renoveringsstorverk på Sommarön och på vår egen sommarstuga. Den är riktigt beboelig nu, den tveksamhet jag känt inför stugäventyret är bortblåst. Och Q älskar att vara där.

Q, ja. Den ende som lockar fram ett leende hos mig just nu. Vad stor han har blivit sa vi till varann igår. Han är en liten människa nu, ingen bebis. Han sitter på sin stol och äter kycklingburgare själv, ber om mera mjölk tack. Pekar i boken Pelles nya kläder och säger "spinnrock!". Inte visste jag att det ordet ingick i tvåochetthalvtåringars vokabulär! Konstruerar hela meningar, ibland helt korrekta (mamma var är dina glasögon? Mamma, du är gullig!), ibland inte helt (mamma hälpa nyta bandor mej!).

Jag har så mycket att glädjas åt, och se fram emot och vara tacksam över. Och det är jag också!

Men grinig är jag ändå, och jag tror jag vet orsaken. Minipillren. Kanske. Det är i alla fall tre veckor sedan jag började på kartan och två veckor sedan livet började kännas avigt.

Bara detta gör mig om möjligt ännu grinigare. Måtte hormonhumöret vara övergående, för valet mellan återkommande mensplåga och konstant avigankänsla är nästintill omänskligt svårt.

Vardag på avigan

Tillbaka i vardagen igen. En vardag som sitter lite obekvämt sådär som kläder och skor gör efter semestern. Det stramar över magen, skär in i midjan, kniper över tårna.

Allt känns lite avigt. Inte helfel, bara lite på sniskan. Hittar inget kul i garderoben, allt är gammalt, urvuxet och trist. Ljusa linnetunikor känns passé, men det är för varmt för koftor. Kan inte med att visa mina knotiga tår med blånagel i sandaler men ryser inför tanken att ha riktiga skor på fötterna. Försökte pigga upp mig inför jobbstarten med ett besök hos frissan men min unga hippa hårfrisörska fattar inte vad jag vill. Färgen blir för svart och formen för fyrkantig. (Någon som har ett tips på en bra frisör i centrala, norra eller västra Stockholm?)

Känner mig grinig.

Fast jag har så mycket att se fram emot.

Kompisträff i helgen. Bröllopsdagen om några veckor som ska firas med fyrarättersmiddag och hotellövernattning. Min födelsedag, jag önskar mig en ny morgonrock och ett Skansenbesök. Leveransen av alla vårlökar jag har beställt på postorder, och planeringen av deras nedgrävning. Att det snart blir höst och vardagsliv med rutiner. Jag gillar hösten, har alltid gjort det. Skolstart, nystart, nya vanor. Jag längtar efter att börja träna igen. Jag längtar efter att äta bättre, att klara av att äta bättre. Jag längtar efter att gilla min kropp igen.

Grinig, fast jag har en fin sommar bakom mig. Blommande juli i sommarstugan flankerad av två semestrar på bohuskusten.

Senaste vistelsen hade kunnat bjuda på bättre väder men vi fick i alla fall två fantastiska dagar på Sommarön. Sådana där dagar då man känner att den är värd slitet och tjafset. Flyta i glasgrönt vatten och se eftermiddagssol på rosa bohusgranit. Det gjorde du bra farmor, när du köpte Sommarön vid första påseendet utan att fråga farfar!

Segelbåten är såld, äntligen slipper vi oron och det dåliga samvetet vi haft sedan vi på impuls övertog den efter svärfars hastiga bortgång. O har utfört renoveringsstorverk på Sommarön och på vår egen sommarstuga. Den är riktigt beboelig nu, den tveksamhet jag känt inför stugäventyret är bortblåst. Och Q älskar att vara där.

Q, ja. Den ende som lockar fram ett leende hos mig just nu. Vad stor han har blivit sa vi till varann igår. Han är en liten människa nu, ingen bebis. Han sitter på sin stol och äter kycklingburgare själv, ber om mera mjölk tack. Pekar i boken Pelles nya kläder och säger "spinnrock!". Inte visste jag att det ordet ingick i tvåochetthalvtåringars vokabulär! Konstruerar hela meningar, ibland helt korrekta (mamma var är dina glasögon? Mamma, du är gullig!), ibland inte helt (mamma hälpa nyta bandor mej!).

Jag har så mycket att glädjas åt, och se fram emot och vara tacksam över. Och det är jag också!

Men grinig är jag ändå, och jag tror jag vet orsaken. Minipillren. Kanske. Det är i alla fall tre veckor sedan jag började på kartan och två veckor sedan livet började kännas avigt.

Bara detta gör mig om möjligt ännu grinigare. Måtte hormonhumöret vara övergående, för valet mellan återkommande mensplåga och konstant avigankänsla är nästintill omänskligt svårt.

En till

"Vill du ha en lillebror?", hörde jag O fråga Q härommorgonen. "Bra, ge mamma det här pappret och be henne skriva på."

Q är inne i sin mest tjänstvilliga period (när han inte är på motvallshumör och skriker MIN TUR!! eller NEJ! till svar på allt) så han kom pilande med papper och penna. Och jag skrev på.

Nu ligger ansökan i brevlådan. Ansökan om att starta hemutredning för att adoptera ett barn till.

Mina känslor är motstridiga.

Å ena sidan känns det alldeles för snart. Jag vill njuta av att vara mamma till bara Q länge än. Vill inte dela med mig till någon annan. Jag är hans, bara hans.

"Blir du sugen på en till?" frågar kompisen som just kommit hem med ljuvlig bebis. Nä, faktiskt inte. För hur underbart det än var med en åttamånaders så är tvåochetthalvt om möjligt ännu härligare. Och roligare. Och mer hisnande. Q pratar riktigt bra nu, varje dag förundras jag över de insikter jag får i hans sätt att tänka, hur han uppfattar världen.

I princip har mina känslor inte ändrats sedan jag skrev detta när Q varit vår i några månader.

Men å andra sidan vill vi ju ha mer än ett barn. Vi vill göra om detta märkvärdiga, vi vill ha ett syskon till Q.

Tyvärr börjar det bli lite bråttom. Stockholms stad (eller är det kanske bara just vår stadsdelsnämnd?) har i sin outgrundliga visdom bestämt att när man är 42 är man för gammal för att få medgivande. O uppnår denna magiska ålder om jämnt ett år. Hemutredning brukar ta tid att komma igång och att genomföra. Alltså är det bäst att rassla på.

Jag tycker för övrigt att det är urfånigt att fatta ett så kategoriskt beslut, dessutom undrar jag om de har stöd i lagen att göra det. Man bortser från en massa relevanta omständigheter som barnets ålder, den andra makens ålder, om det är första barnet eller inte, och så vidare. Det skulle inte förvåna mig om det ginge att överklaga den här policyn, men det skiter vi i just nu.

Nu kör vi. En till, om ungefär två år kanske.

En till

"Vill du ha en lillebror?", hörde jag O fråga Q härommorgonen. "Bra, ge mamma det här pappret och be henne skriva på."

Q är inne i sin mest tjänstvilliga period (när han inte är på motvallshumör och skriker MIN TUR!! eller NEJ! till svar på allt) så han kom pilande med papper och penna. Och jag skrev på.

Nu ligger ansökan i brevlådan. Ansökan om att starta hemutredning för att adoptera ett barn till.

Mina känslor är motstridiga.

Å ena sidan känns det alldeles för snart. Jag vill njuta av att vara mamma till bara Q länge än. Vill inte dela med mig till någon annan. Jag är hans, bara hans.

"Blir du sugen på en till?" frågar kompisen som just kommit hem med ljuvlig bebis. Nä, faktiskt inte. För hur underbart det än var med en åttamånaders så är tvåochetthalvt om möjligt ännu härligare. Och roligare. Och mer hisnande. Q pratar riktigt bra nu, varje dag förundras jag över de insikter jag får i hans sätt att tänka, hur han uppfattar världen.

I princip har mina känslor inte ändrats sedan jag skrev detta när Q varit vår i några månader.

Men å andra sidan vill vi ju ha mer än ett barn. Vi vill göra om detta märkvärdiga, vi vill ha ett syskon till Q.

Tyvärr börjar det bli lite bråttom. Stockholms stad (eller är det kanske bara just vår stadsdelsnämnd?) har i sin outgrundliga visdom bestämt att när man är 42 är man för gammal för att få medgivande. O uppnår denna magiska ålder om jämnt ett år. Hemutredning brukar ta tid att komma igång och att genomföra. Alltså är det bäst att rassla på.

Jag tycker för övrigt att det är urfånigt att fatta ett så kategoriskt beslut, dessutom undrar jag om de har stöd i lagen att göra det. Man bortser från en massa relevanta omständigheter som barnets ålder, den andra makens ålder, om det är första barnet eller inte, och så vidare. Det skulle inte förvåna mig om det ginge att överklaga den här policyn, men det skiter vi i just nu.

Nu kör vi. En till, om ungefär två år kanske.

Anknytningstaliban?

Anknytning är ett centralt begrepp som varje adoptivförälder förutsätts känna till och förhålla sig till, särskilt som det numera är obligatoriskt att gå en utbildning innan man adopterar. Själv har jag svårt att förstå hur någon med minsta adoptionsintresse skulle kunna missa det, men å andra sidan vet jag att inte alla tillbringar i stort sett all sin lediga tid med att söka information om adoption. Som jag gjorde under ett par år. Närmast maniskt.

Hur som helst, under detta surfande, läsande och kursgående lärde jag mig att anknytningsteorin kan utkristalliseras i ett antal förhållningsorder gällande den första tiden som adoptivfamilj. Det finns vitt skilda åsikter om hur hårt man ska hålla på dessa. Innan vi fick Q trodde både O och jag att vi skulle följa rekommendationerna ganska slaviskt, men riktigt så blev det inte.

Håll till godo ni som är intresserade, mitt subjektiva urval av anknytningsfrämjande åtgärder, vilka vi gjorde och inte:

Använd bärsjal eller sele. Kroppskontakt är viktigt och främjar anknytningen.
Jajemen, visst gjorde vi det. O höll sig till selen, jag testade sjal också och blev ganska frälst. Jag vågar knappt tänka på hur flygresan hem från Korea gått utan selen. Q älskade att sitta i den från första stund. Förmodligen hade hans fostermamma använt någon sorts sele, det är vanligt i Korea istället för barnvagn (den som har sett trappor och trottoarkanter i Seoul förstår varför).

Första bilden på O och Q tänker jag inte posta här, men jag ska beskriva den. Möjligen skulle jag kunna sälja den till seletillverkaren, för loggan är tydligt synlig. Det är i taxin på väg från SWS, Q har varit vår i tjugo minuter. O vänder sin rena profil med tårglansiga ögon mot kameran och lutar kinden mot Q:s panna. Q i sin tur ligger tätt, tätt intill, det enda man ser av honom är hans runda kind och kolsvarta mandelformade öga. Någon minut senare sov han.

De första månaderna hemma hade jag honom på magen i några timmar varje dag medan jag gick och plockade, hängde tvätt eller diskade. Jag gick promenader och ärenden, och njöt av de förtjusta blickarna från omgivningen, för att inte tala om av Q:s djupmörka ögon. Ofta höll han dem oavvänt fästa på mitt ansikte, som om han behövde pränta in det i minnet. Underbara unge som själv visste hur han skulle göra.

Q vägde cirka nio kilo när vi fick honom så snart blev bärandet ganska tungt. Ett par gånger hade jag honom på ryggen medan jag dammsög, rena träningspasset. Sista gången jag använde bärselen var på semestern i höstas, då var Q tjugo månader gammal.

Bakåtvänd vagn, så att man kan ha ögonkontakt med barnet.
Vårt första barnaccessoarköp var en vändbar Emmaljungavagn. Så länge jag var mammaledig var den bakåtvänd, när O tog över tyckte han att Q visade tecken på att vilja se i färdriktningen, så numera är den framåtvänd. Men när mormor skulle passa Q härom månaden bad hon att få vända den igen, det kändes tryggare att kunna se honom. Och jag förstår henne. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara se suffletten istället för Q:s ansikte när vi är ute och går. Jag saknar den ordlösa kontakten mellan oss.

Samsover
gör vi som bekant. Det har jag ordat mer om på annat ställe. Q sover så tryggt och självklart på tvären att jag ibland undrar om jag kommer att få äta upp min egen försäkran om att det är först när han är femton och sover hos oss som det är dags att börja oroa sig.

Ingen barnvakt i början
Till hösten har vi haft Q i två år och han har ännu inte sovit borta från någon av oss. I september ska mormor få pröva lyckan medan vi firar bröllopsdag. Det ska bli trevligt, men fungerar det inte är det ingen katastrof. O och jag har mycket kvalitetstid tillsammans ändå, när Q sover, och det senaste halvåret har vi ibland kunnat åka på kortare utflykter medan mormor, farmor eller moster passar Q. Det räcker så bra.

Lång föräldraledighet
Jag var hemma fjorton månader, O kommer att ha varit hemma i åtta. Samtidigt som jag stortrivs med att jobba igen och njuter av den bekräftelse jobbet ger mig, så var det en fantastisk förmån att få vara hemma så länge, och jag är väldigt glad över att mitt barn har en pappa som tycker detsamma.

Natta, mata, byta, trösta
gjordes i början uteslutande av oss två. Även numera hör det till undantagsfallen att någon annan gör det. Mormor har försökt natta en gång men gick bet. Hon ringde mig när jag var på hemväg från kören och förvarnade att jag skulle mötas av en kvittrande övertrött sprallgök. Som somnade som en stock så snart mamma låg på plats bredvid.

Amning
är guds gåva till mödrar och barn enligt en samstämmig kör. Bra för precis allt, så också anknytningen. Ja, det går att amma adopterade barn. Det kräver en del förberedelser och det finns inga garantier för att det ska fungera, men det går. Det görs inte av närings- utan närhetsskäl. Den mjölk man kan få fram har sällan samma näring och de antikroppar som vid vanlig amning.

När vi bestämt oss för Korea och det därmed stod klart att vi förmodligen skulle få ett litet barn, diskuterade vi amning. Jag tog min vana trogen reda på fakta. Min inställning som tidigare varit positiv svängde. För vems skull gör man det? Behöver det adopterade barnet ammas, eller är det för att ge mamman bekräftelse? Vilka av amningens fördelar kan uppnås på annat sätt? Och dessutom - hur klokt är det att introducera ett osäkert och potentiellt stressframkallande moment i den redan känsliga process som anknytningen är?

Mitt beslut blev att inte försöka och det har jag inte ångrat. En viss ersättning för amning är vällingstunden, en ritual vi fortfarande följer. Varje kväll efter sagoläsningen ligger Q i famnen och dricker välling ur flaska. Han är så stor och självständig nu, pratar och funderar och visar prov på stark vilja. Men på kvällen med vällingflaskan är han en liten bebis igen, en liten stund.

Begränsa resor den första tiden
Detta var ett ämne för diskussion och viss vånda. En månad efter vår hemkomst från Korea åkte vi till Göteborg för att träffa våra mammor, Q:s gudmor samt O:s bror med familj. Jag var innerst inne skeptisk och jag förfärades inom mig när min svägerska dristade sig att lyfta upp Q och gulla med honom, men jag teg. Detta var ett enstaka tillfälle, och något som gladde min svärmor, svåger och svägerska oerhört mycket. Så jag bjöd på det. Och Q? Han stortrivdes, som vanligt i alla sociala sammanhang.

Under vintern och våren fortsatte vi sedan att åka till Göteborg, inte enbart av sociala skäl eftersom vi hade ett hus där som skulle städas ut och säljas. På vårkanten köpte vi sommarstuga vilket innebär att vi numera har två hem under sommarhalvåret. Vi har besökt släkt och goda vänner. Sedan vi fick Q har vi nog gjort ett femtontal resor, veckolånga eller mindre.

Somliga skulle gå i taket över detta, jag häpnar själv när jag räknar efter och inser hur mycket vi har rest. Men vi tror oss veta att Q gillar resandet och de sociala kontakterna nästan mer än vi själva. Vi har varit uppmärksamma på honom och försökt kompensera med mycket närhet och genom att ta det extra lugnt dagarna efter hemkomst.

Begränsa sociala kontakter som barnet tar själv
Distanslöshet är en varningssignal, det vill säga om barnet inte skiljer på föräldrar (eller primära vårdnadshavare) och andra. Ett distanslöst barn tar urskillningslöst kontakt med främmande, vill sitta i deras knä, reagerar inte om föräldrarna lämnar rummet och så vidare.

I början oroade jag mig ibland över att Q skulle vara distanslös. Han är väldigt social, långt mer än jag själv och älskar att träffa folk. Jag rådfrågade personalen på öppna förskolan som nästan skrattade ut mig ("Distanslös? Han!?!") men övertygades mest av det klassiska exemplet: må så vara att det är roligt att umgås med andra, men när man är trött eller ledsen duger bara mamma eller pappa. Så är det med Q, med all önskvärd tydlighet.

Ett av Q:s tydligaste karaktärsdrag är hans sällskaplighet. Han hittar nya vänner var vi än är. På tunnelbanan ser jag hans blick fara över medpassagerarna och landa på någon. Jag tror mig läsa hans tankar: den farbrorn ska jag charma. Han lyckas nästan alltid. Medelålders damer är ingen sport för Q, han ger sig gärna på svårare uppgifter som coola tonårskillar eller grå kostymnissar.

Det finns de som tycker att man ska kväsa detta, och lära barnet att det är den närmaste familjen man ska skratta mot och titta på. Men vi har inte velat göra så. Amatörer är vi förvisso, men vi trodde oss tidigt märka att Q gjorde stor skillnad på oss och andra. Typiskt för honom är att han efter en stunds kontakt med utomstående söker sig till oss. När han var bebis famlade han efter handen eller lutade sig mot oss. Nu kommer det nästan alltid en förtjust kommentar "Mamma, fabbror pjatar Q!" eller berättelse om det han upplevt.

Jag är långt ifrån expert på anknytning, särskilt med tanke på att vi har haft det så lätt med Q. Det känns nästan som om det var han som visade vägen och vi som följde. Men det är förstås inte sant, vi var pålästa och väl förberedda. Samt också beredda att ändra våra föresatser om de inte skulle fungera i praktiken. Om jag skulle vara pretentiös och ge råd kan de sammanfattas så här: Sök information. Fundera och prata. Praktisera de råd som verkar vettiga och som fungerar. Lita till magkänslan och om den säger att något är fel: sök hjälp!

Anknytningstaliban?

Anknytning är ett centralt begrepp som varje adoptivförälder förutsätts känna till och förhålla sig till, särskilt som det numera är obligatoriskt att gå en utbildning innan man adopterar. Själv har jag svårt att förstå hur någon med minsta adoptionsintresse skulle kunna missa det, men å andra sidan vet jag att inte alla tillbringar i stort sett all sin lediga tid med att söka information om adoption. Som jag gjorde under ett par år. Närmast maniskt.

Hur som helst, under detta surfande, läsande och kursgående lärde jag mig att anknytningsteorin kan utkristalliseras i ett antal förhållningsorder gällande den första tiden som adoptivfamilj. Det finns vitt skilda åsikter om hur hårt man ska hålla på dessa. Innan vi fick Q trodde både O och jag att vi skulle följa rekommendationerna ganska slaviskt, men riktigt så blev det inte.

Håll till godo ni som är intresserade, mitt subjektiva urval av anknytningsfrämjande åtgärder, vilka vi gjorde och inte:

Använd bärsjal eller sele. Kroppskontakt är viktigt och främjar anknytningen.
Jajemen, visst gjorde vi det. O höll sig till selen, jag testade sjal också och blev ganska frälst. Jag vågar knappt tänka på hur flygresan hem från Korea gått utan selen. Q älskade att sitta i den från första stund. Förmodligen hade hans fostermamma använt någon sorts sele, det är vanligt i Korea istället för barnvagn (den som har sett trappor och trottoarkanter i Seoul förstår varför).

Första bilden på O och Q tänker jag inte posta här, men jag ska beskriva den. Möjligen skulle jag kunna sälja den till seletillverkaren, för loggan är tydligt synlig. Det är i taxin på väg från SWS, Q har varit vår i tjugo minuter. O vänder sin rena profil med tårglansiga ögon mot kameran och lutar kinden mot Q:s panna. Q i sin tur ligger tätt, tätt intill, det enda man ser av honom är hans runda kind och kolsvarta mandelformade öga. Någon minut senare sov han.

De första månaderna hemma hade jag honom på magen i några timmar varje dag medan jag gick och plockade, hängde tvätt eller diskade. Jag gick promenader och ärenden, och njöt av de förtjusta blickarna från omgivningen, för att inte tala om av Q:s djupmörka ögon. Ofta höll han dem oavvänt fästa på mitt ansikte, som om han behövde pränta in det i minnet. Underbara unge som själv visste hur han skulle göra.

Q vägde cirka nio kilo när vi fick honom så snart blev bärandet ganska tungt. Ett par gånger hade jag honom på ryggen medan jag dammsög, rena träningspasset. Sista gången jag använde bärselen var på semestern i höstas, då var Q tjugo månader gammal.

Bakåtvänd vagn, så att man kan ha ögonkontakt med barnet.
Vårt första barnaccessoarköp var en vändbar Emmaljungavagn. Så länge jag var mammaledig var den bakåtvänd, när O tog över tyckte han att Q visade tecken på att vilja se i färdriktningen, så numera är den framåtvänd. Men när mormor skulle passa Q härom månaden bad hon att få vända den igen, det kändes tryggare att kunna se honom. Och jag förstår henne. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara se suffletten istället för Q:s ansikte när vi är ute och går. Jag saknar den ordlösa kontakten mellan oss.

Samsover
gör vi som bekant. Det har jag ordat mer om på annat ställe. Q sover så tryggt och självklart på tvären att jag ibland undrar om jag kommer att få äta upp min egen försäkran om att det är först när han är femton och sover hos oss som det är dags att börja oroa sig.

Ingen barnvakt i början
Till hösten har vi haft Q i två år och han har ännu inte sovit borta från någon av oss. I september ska mormor få pröva lyckan medan vi firar bröllopsdag. Det ska bli trevligt, men fungerar det inte är det ingen katastrof. O och jag har mycket kvalitetstid tillsammans ändå, när Q sover, och det senaste halvåret har vi ibland kunnat åka på kortare utflykter medan mormor, farmor eller moster passar Q. Det räcker så bra.

Lång föräldraledighet
Jag var hemma fjorton månader, O kommer att ha varit hemma i åtta. Samtidigt som jag stortrivs med att jobba igen och njuter av den bekräftelse jobbet ger mig, så var det en fantastisk förmån att få vara hemma så länge, och jag är väldigt glad över att mitt barn har en pappa som tycker detsamma.

Natta, mata, byta, trösta
gjordes i början uteslutande av oss två. Även numera hör det till undantagsfallen att någon annan gör det. Mormor har försökt natta en gång men gick bet. Hon ringde mig när jag var på hemväg från kören och förvarnade att jag skulle mötas av en kvittrande övertrött sprallgök. Som somnade som en stock så snart mamma låg på plats bredvid.

Amning
är guds gåva till mödrar och barn enligt en samstämmig kör. Bra för precis allt, så också anknytningen. Ja, det går att amma adopterade barn. Det kräver en del förberedelser och det finns inga garantier för att det ska fungera, men det går. Det görs inte av närings- utan närhetsskäl. Den mjölk man kan få fram har sällan samma näring och de antikroppar som vid vanlig amning.

När vi bestämt oss för Korea och det därmed stod klart att vi förmodligen skulle få ett litet barn, diskuterade vi amning. Jag tog min vana trogen reda på fakta. Min inställning som tidigare varit positiv svängde. För vems skull gör man det? Behöver det adopterade barnet ammas, eller är det för att ge mamman bekräftelse? Vilka av amningens fördelar kan uppnås på annat sätt? Och dessutom - hur klokt är det att introducera ett osäkert och potentiellt stressframkallande moment i den redan känsliga process som anknytningen är?

Mitt beslut blev att inte försöka och det har jag inte ångrat. En viss ersättning för amning är vällingstunden, en ritual vi fortfarande följer. Varje kväll efter sagoläsningen ligger Q i famnen och dricker välling ur flaska. Han är så stor och självständig nu, pratar och funderar och visar prov på stark vilja. Men på kvällen med vällingflaskan är han en liten bebis igen, en liten stund.

Begränsa resor den första tiden
Detta var ett ämne för diskussion och viss vånda. En månad efter vår hemkomst från Korea åkte vi till Göteborg för att träffa våra mammor, Q:s gudmor samt O:s bror med familj. Jag var innerst inne skeptisk och jag förfärades inom mig när min svägerska dristade sig att lyfta upp Q och gulla med honom, men jag teg. Detta var ett enstaka tillfälle, och något som gladde min svärmor, svåger och svägerska oerhört mycket. Så jag bjöd på det. Och Q? Han stortrivdes, som vanligt i alla sociala sammanhang.

Under vintern och våren fortsatte vi sedan att åka till Göteborg, inte enbart av sociala skäl eftersom vi hade ett hus där som skulle städas ut och säljas. På vårkanten köpte vi sommarstuga vilket innebär att vi numera har två hem under sommarhalvåret. Vi har besökt släkt och goda vänner. Sedan vi fick Q har vi nog gjort ett femtontal resor, veckolånga eller mindre.

Somliga skulle gå i taket över detta, jag häpnar själv när jag räknar efter och inser hur mycket vi har rest. Men vi tror oss veta att Q gillar resandet och de sociala kontakterna nästan mer än vi själva. Vi har varit uppmärksamma på honom och försökt kompensera med mycket närhet och genom att ta det extra lugnt dagarna efter hemkomst.

Begränsa sociala kontakter som barnet tar själv
Distanslöshet är en varningssignal, det vill säga om barnet inte skiljer på föräldrar (eller primära vårdnadshavare) och andra. Ett distanslöst barn tar urskillningslöst kontakt med främmande, vill sitta i deras knä, reagerar inte om föräldrarna lämnar rummet och så vidare.

I början oroade jag mig ibland över att Q skulle vara distanslös. Han är väldigt social, långt mer än jag själv och älskar att träffa folk. Jag rådfrågade personalen på öppna förskolan som nästan skrattade ut mig ("Distanslös? Han!?!") men övertygades mest av det klassiska exemplet: må så vara att det är roligt att umgås med andra, men när man är trött eller ledsen duger bara mamma eller pappa. Så är det med Q, med all önskvärd tydlighet.

Ett av Q:s tydligaste karaktärsdrag är hans sällskaplighet. Han hittar nya vänner var vi än är. På tunnelbanan ser jag hans blick fara över medpassagerarna och landa på någon. Jag tror mig läsa hans tankar: den farbrorn ska jag charma. Han lyckas nästan alltid. Medelålders damer är ingen sport för Q, han ger sig gärna på svårare uppgifter som coola tonårskillar eller grå kostymnissar.

Det finns de som tycker att man ska kväsa detta, och lära barnet att det är den närmaste familjen man ska skratta mot och titta på. Men vi har inte velat göra så. Amatörer är vi förvisso, men vi trodde oss tidigt märka att Q gjorde stor skillnad på oss och andra. Typiskt för honom är att han efter en stunds kontakt med utomstående söker sig till oss. När han var bebis famlade han efter handen eller lutade sig mot oss. Nu kommer det nästan alltid en förtjust kommentar "Mamma, fabbror pjatar Q!" eller berättelse om det han upplevt.

Jag är långt ifrån expert på anknytning, särskilt med tanke på att vi har haft det så lätt med Q. Det känns nästan som om det var han som visade vägen och vi som följde. Men det är förstås inte sant, vi var pålästa och väl förberedda. Samt också beredda att ändra våra föresatser om de inte skulle fungera i praktiken. Om jag skulle vara pretentiös och ge råd kan de sammanfattas så här: Sök information. Fundera och prata. Praktisera de råd som verkar vettiga och som fungerar. Lita till magkänslan och om den säger att något är fel: sök hjälp!