2007-03-05

Syskon

Jag har skrivit om syskonlängtan tidigare, nämligen här. Då när jag fortfarande befann mig på andra sidan avgrunden kunde det vara väldigt smärtsamt att läsa om de som längtade efter syskon. Jag kunde och kan förstå att även längtan efter ett andra eller tredje barn kan vara stark, men jag kunde och kan fortfarande inte acceptera att den är lika förgörande och förlamande som sorgen över total och fullständig barnlöshet.

(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)

Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.

Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.

Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?

Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.

Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.

De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.

För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.

Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.

Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?

9 kommentarer:

  1. Men jisses! jag har en tolv år äldre helsyster och inga syskon emellan oss. Det var och är toppen! Hur i hela friden kan folk säga att man inte ska ha alltför många år mellan barn?

    SvaraRadera
  2. Att vi över huvud taget försökte få till en andra bebis hängde just ihop med att vi gärna ville att vår dotter skulle få växa upp med ett syskon.
    Längtan för mig var då inte på det känslomässiga planet, utan mer teoretisk.
    Ett barn till var total överkurs i min hjärna.
    Vi var även (som många andra) skeptiska till om vi verkligen skulle kunna älska ett barn till, vår dotter var ju så totalt perfekt och unik.
    Och så hade vi egentligen gärna väntat lite och haft större ålderskillnad, men då jag var nästan 37 så kändes det tokigt att utmana ödet. Är man infertil vid 30 så lär det inte bli enklare vid 40 lixom!
    Under den IVF-behandlingen var jag ljusår ifrån ångesten vid de första barnlösa behanlingarna, när jag var säker på att det aldrig skulle lyckas. Snarare så var det intressant och spännande...för skulle det inte gå så skulle jag inte bara bli enbart ledsen utan rentav lite lättad också. Låter knäppt men så var det.
    Sen när vår bebistvåa lilla S kom ut så var hon, upptäckte vi så smångom, en helt underbar liten individ hon med, fast på ett fullständigt annat sätt än lilla H.
    Och vi kunde älska henne precis lika mycket, och jag får rysningar när jag tänker på att hon inte skulle finnas, vår goa pigga tjocka unge.

    Jag minns förresten den där avundsvärda 4-barns-mamman, hon var ett hatobjekt hos fler än dej*S*
    Det fanns ju en tid när jag t o m var avundsjuk på de som hade fått missfall...jo, för då hade de i a f fått kvitto på att det kunde funka.
    Hemskt men sant.

    SvaraRadera
  3. Åldern mellan syskon tror jag är helt oviktig. Jag har närmare kontakt med min 7 år äldre bror än min tvillingsyster.
    Det handlar om personkemi precis som i alla andra relationer.

    Ta det när NI känner att ni vill ha en till, för Q blir det bra vilket som.
    /Helena

    SvaraRadera
  4. Just i natt låg jag och funderade på det där med den enorma sorg som finns hos en del personer vid sekundär/tertiär/o.s.v. barnlöshet.

    Jag är säker på att jag aldrig kommer att bli så avgrundssvart ledsen igen... mitt liv är komplett med den lilla varelse som kom till oss. Visst vill jag ha fler, men går det inte så finns han här och med honom det kompletta.

    SvaraRadera
  5. Visst förstår jag att det är en sorg att vara sekundärt barnlös, men lika svart kan den ändå inte vara. Eventuellt kan jag tänka mig att kan man hamna i samma form av chock om man enkelt blev gravid med barn nr 1 och sedan inte får till nr 2. För det var ju en chock och en livskris att inse att vi inte tillhör såna som SKAFFAR barn.
    Om vi inte får syskon till Lilla My så kommer jag att vara ledsen över det. Men inte tillnärmelsevis så ledsen som jag var innan hon kom.

    Anna
    PS Jag tycker också det låter fånigt detdär att det bör vara nära mellan barnen. Då får man väl mindre tid med varje barn? Hade jag varit yngre så hade jag gärna haft en 4-5 år mellan.

    SvaraRadera
  6. Jag förstår din känsla så helt och fullt - inte kan det blir lika bra en gång till... När vi fick veta att vi väntade vårt andra barn (världens största överraskning eftersom hon kom till 6 månader efter sin IVF-tillverkade storebrors födelse) blev jag först mest bestört. Hur kunde jag göra detta mot min älskade son - att han inte skulle få vara den enda, att han redan vid 15 månaders ålder skulle bli tvungen att dela oss med en till. Och jag var allvarligt oroad över hur jag skulle kunna älska ett barn till lika mycket.

    När sen lillasyster kom var det bara så självklart. Kärlek är inget nollsummespel - den bara växer och så fort hon kom var hon en lika självklar del av familjen som vi andra. Och precis som Annika skriver - man älskar sina barn för den de är, på deras villkor, så det finns liksom ingen konkurrens mellan dem. Och baserat på egna erfarenheter tror jag som du, Helga - en fungerande syskonrelation är något av det bästa man kan ge sina barn. Om det går alltså. Vi har fått den oerhörda förmånen att få tre stycken underbara barn, och det om något är en gåva!

    SvaraRadera
  7. Jeg forstår jeg tvilen - spesielt når man har fått et fantastisk barn.

    Jeg har to adopterte søskenbarn. Den ene er intelligent og flink -men stille.

    Den andre er utadvendt og sjarmerende men har hatt problemer siden han begynte i skolen. Etterhvert har legene konkludert med alkoholskade og lav intelligens.

    Dessverre kommer han ofte opp i problemer.

    Min tante og onkel er glad i han men har sagt at de av og til angrer på at de hentet han. Jeg blir sint når jeg hører det for jeg, hans kusine, synes han er skjønn og beriker mitt liv. Han er et varmt menneske og jeg snakker ofte med han. - Selvom det er trist at han ikke kan fullføre skolen. Jobb er et håpløst kapittel.

    Uansett er jeg utrolig redd for alkoholskader når vi skal adoptere. - Vi har nå sendt papir til Kina. Får vi ett friskt barn, vet jeg beslutningen om å få ett til blir vanskelig.

    Jeg skjemmes litt over at jeg ønsker et 100 % friskt barn og friske søsken.

    Men med det første barnet våger jeg tro at det blir berikende for alle - så da må vel det kunne gjelde for et søsken også.

    SvaraRadera
  8. Vad skönt att höra att andra tänker som jag!

    Johanne - vilken gripande historia du delar med dig av. Jag håller verkligen med dig om att din tante och onkel inte borde säga så. Samtidigt - alkoholskada och låg intelligens är nog det räddaste man är för som adoptivförälder. Man ska inte skämmas för att man önskar sig ett friskt barn, vilken förälder gör inte det? Men att adoptera är ju ett vågspel, liksom att skaffa biobarn. (Fast när det gäller biobarn kan man iaf råda över eventuella alkoholskador!!)

    SvaraRadera
  9. Hej Helga

    Längtan är stor efter ett barn till, men det kan aldrig, aldrig, aldrig kännas lika jobbigt att vänta på sitt andra barn som på sitt första. Den jobbiga längtan suddas bort så fort du håller ditt hemmavarande alldeles undebara barn i famnen. Men visst längtar man efter att se sitt älskade barn leka med ett litet syskon, fast nog mer för att se glädjen i sitt barns ögon än för att jag just måste ha två. Äh, jag vet inte.

    Jag ler lite åt att du nu tror att ni kommer att vänta säkert 4 år innan det är dags för nästa. Hela första året hemma med dottern trodde jag nog knappt att vi skulle skaffa en till. Vi var en sån bra liten familj och vi sa liksom du att det får komma när det kommer. Sen helt plötsligt, slog det till. Vi ville ha ett barn till!! Nu, med en gång! Jag kan inte säga vad det var som hände. Kanske hade dottern helt plötsligt blivit så stor att hon inte längre var en bebis som behövde oss konstant, vi var inte längre lika trötta. Det kommer förvisso att ha gått ca 3 år från det att vi kom hem med dottern när vi får nr 2, så jättefort gick det ju inte :)

    kram
    Malva

    SvaraRadera