Syskon

Jag har skrivit om syskonlängtan tidigare, nämligen här. Då när jag fortfarande befann mig på andra sidan avgrunden kunde det vara väldigt smärtsamt att läsa om de som längtade efter syskon. Jag kunde och kan förstå att även längtan efter ett andra eller tredje barn kan vara stark, men jag kunde och kan fortfarande inte acceptera att den är lika förgörande och förlamande som sorgen över total och fullständig barnlöshet.

(Särskilt minns jag en tjej som tog ganska stor plats på mitt dåvarande diskussionsforum. Hon var gravid med sitt fjärde barn och var orolig över att få missfall (vilket hon inte fick). Hennes tre barn hade alla kommit till på första IVF-försöket. Nu hade hon alltså gjort ett fjärde och var på smällen igen. Såvitt jag vet gick det bra hela vägen. Jag undrar om hon någonsin fattar vilken sanslöst osannolik tur hon haft? Som att vinna på Lotto fyra gånger i rad ungefär. I alla fall i min värld.)

Egentligen borde det vara ointressant att jämföra vems smärta som är störst. Egentligen är det den subjektiva upplevelsen som är viktig. Fast det kan ändå göra jävligt ont att folk inte har vett att uppskatta det de har, när man själv saknar det.

Nu när jag själv har dragit högsta vinsten i Bebisgudens lotteri, borde jag vara supersugen på att göra om detta fantastiska. Och det är jag. Lite. Fast ändå inte.

Jag har alltid tänkt att jag vill ha flera barn. Ett tag drömde jag om tre, fyra stycken men så småningom insåg jag att det nog var en knasigt utslag av prestationsvilja och duktighet. När jag lugnat mig lite tänkte jag att två barn nog är det optimala. Två barn, då är man en familj, två barn har man tid och ork för, jag vill ge mina barn massor med tid och ork. Jag tror också att det i de flesta fall är bra för barn med syskon. Dock inte alla, jag har flera exempel i min närhet på syskon som inte alls kommer överens. Men en bra syskonrelation är något av det finaste man kan ha, det vet jag av egen erfarenhet.

Men sedan vi fick Q begriper jag plötsligt vad en del adoptivföräldrar pratar om, tankar som jag förr tyckte var konstiga. Vågar vi göra detta igen? Kan vi ha en sådan fantastisk tur en gång till? Kan det vara möjligt att dra högsta vinsten igen? Vi har redan vuxit ihop till en liten familj, vågar vi introducera en ny liten personlighet som kanske rubbar vår perfekta harmoni?

Jo, det kommer vi nog att göra. Om möjligt kommer vi ansöka om att få adoptera från Korea igen. Men vi kommer att vänta. O fyller fyrtio i år, och Koreas åldersgräns är 44. Det blir lagom att försöka tajma in det precis innan dess.

Det finns många floskler i föräldravärlden som jag retar mig på och en av dem är det inte ska vara för stor åldersskillnad mellan syskon. Skitsnack säger jag som är elva år äldre än min syster. Vi har alltid haft stor glädje av varann. Naturligtvis har relationen förändrats, nu är vi vänner, när hon var liten var jag hennes extramamma och idol, hon var min lillasyster och ögonsten.

De som oroar sig för att mer än tre år mellan barnen gör att de inte kommer att kunna leka tillsammans, missar en stor del av poängen med en syskonrelation. Det viktiga med ett syskon är inte att det blir en lekkamrat. Till ett syskon har man ofta sitt livs längsta relation. Någon som var med ända från början. Någon som vet hur det var att vara barn i just vår familj, till just våra föräldrar. Någon som är med en när föräldrarna åldras och förändras, någon som finns kvar när föräldrarna är borta.

För adopterade kan jag tänka mig att syskonskapet har en extra dimension: att det finns någon mer i familjen som vet hur det känns att vara adopterad.

Jo, ett barn till ska vi ha. Vi kommer nog att våga språnget och adoptera igen. Om fyra år ungefär.

Fast det kan ju omöjligt blir en lika fin unge till. Eller?