Jag har just läst en bok med denna titel. Den är skriven av en läkare och utgår från berättelser om patienter han mött. Man kan säga att boken handlar om skillnaden mellan att vara vid liv och att vara levande. När svåra saker händer en kan man mista känslan av att vara levande, man upplever att man endast är vid liv.
Jag vet precis vad han menar. Jag tror att jag har använt nästan exakt samma formuleringar under åren som gått: jag lever inte just nu. Jag existerar i ett vakuum, i väntan på att allt ska ordna sig så att jag kan börja leva igen.
Bara fyra månader in i det nya livet har jag ibland svårt att förstå att det kunde vara så förgörande att sörja över ofrivillig barnlöshet. Man glömmer smärta fort. Men så läser jag i fotnoterna till denna bok om fyra parametrar som anses vara grundläggande för god livskvalitet:
Ett: man vill uppleva att man bestämmer över sitt eget liv (så känns det inte när man längtar efter barn men inga får, fast man gör nästan vad som helst).
Två: man vill uppleva livet som njutbart (också svårt när man sörjer misslyckade behandlingar eller grälar med maken eller andra närstående, eftersom alla ens relationer far illa av den eviga berg-och-dalbanan mellan hopp och förtvivlan).
Tre: man vill uppleva djupa relationer (jag inser nu att en dimension av barnlängtan var just detta. O må förlåta mig men jag har aldrig känt så starkt för någon som för denna lilla pojke med mandelformade ögon, som jag aldrig sett för fem månader sedan.)
Fyra: man vill göra avtryck och lämna något efter sig (egentligen det jag minst känner igen mig i. Men en anledning till att vilja ha barn är nog ofta detta.)
Fyra grundläggande parametrar som var långt ifrån uppfyllda men som nu är det. Är det konstigt att jag ibland känner mig omtumlad?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar