Anknytningstaliban?

Anknytning är ett centralt begrepp som varje adoptivförälder förutsätts känna till och förhålla sig till, särskilt som det numera är obligatoriskt att gå en utbildning innan man adopterar. Själv har jag svårt att förstå hur någon med minsta adoptionsintresse skulle kunna missa det, men å andra sidan vet jag att inte alla tillbringar i stort sett all sin lediga tid med att söka information om adoption. Som jag gjorde under ett par år. Närmast maniskt.

Hur som helst, under detta surfande, läsande och kursgående lärde jag mig att anknytningsteorin kan utkristalliseras i ett antal förhållningsorder gällande den första tiden som adoptivfamilj. Det finns vitt skilda åsikter om hur hårt man ska hålla på dessa. Innan vi fick Q trodde både O och jag att vi skulle följa rekommendationerna ganska slaviskt, men riktigt så blev det inte.

Håll till godo ni som är intresserade, mitt subjektiva urval av anknytningsfrämjande åtgärder, vilka vi gjorde och inte:

Använd bärsjal eller sele. Kroppskontakt är viktigt och främjar anknytningen.
Jajemen, visst gjorde vi det. O höll sig till selen, jag testade sjal också och blev ganska frälst. Jag vågar knappt tänka på hur flygresan hem från Korea gått utan selen. Q älskade att sitta i den från första stund. Förmodligen hade hans fostermamma använt någon sorts sele, det är vanligt i Korea istället för barnvagn (den som har sett trappor och trottoarkanter i Seoul förstår varför).

Första bilden på O och Q tänker jag inte posta här, men jag ska beskriva den. Möjligen skulle jag kunna sälja den till seletillverkaren, för loggan är tydligt synlig. Det är i taxin på väg från SWS, Q har varit vår i tjugo minuter. O vänder sin rena profil med tårglansiga ögon mot kameran och lutar kinden mot Q:s panna. Q i sin tur ligger tätt, tätt intill, det enda man ser av honom är hans runda kind och kolsvarta mandelformade öga. Någon minut senare sov han.

De första månaderna hemma hade jag honom på magen i några timmar varje dag medan jag gick och plockade, hängde tvätt eller diskade. Jag gick promenader och ärenden, och njöt av de förtjusta blickarna från omgivningen, för att inte tala om av Q:s djupmörka ögon. Ofta höll han dem oavvänt fästa på mitt ansikte, som om han behövde pränta in det i minnet. Underbara unge som själv visste hur han skulle göra.

Q vägde cirka nio kilo när vi fick honom så snart blev bärandet ganska tungt. Ett par gånger hade jag honom på ryggen medan jag dammsög, rena träningspasset. Sista gången jag använde bärselen var på semestern i höstas, då var Q tjugo månader gammal.

Bakåtvänd vagn, så att man kan ha ögonkontakt med barnet.
Vårt första barnaccessoarköp var en vändbar Emmaljungavagn. Så länge jag var mammaledig var den bakåtvänd, när O tog över tyckte han att Q visade tecken på att vilja se i färdriktningen, så numera är den framåtvänd. Men när mormor skulle passa Q härom månaden bad hon att få vända den igen, det kändes tryggare att kunna se honom. Och jag förstår henne. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid att bara se suffletten istället för Q:s ansikte när vi är ute och går. Jag saknar den ordlösa kontakten mellan oss.

Samsover
gör vi som bekant. Det har jag ordat mer om på annat ställe. Q sover så tryggt och självklart på tvären att jag ibland undrar om jag kommer att få äta upp min egen försäkran om att det är först när han är femton och sover hos oss som det är dags att börja oroa sig.

Ingen barnvakt i början
Till hösten har vi haft Q i två år och han har ännu inte sovit borta från någon av oss. I september ska mormor få pröva lyckan medan vi firar bröllopsdag. Det ska bli trevligt, men fungerar det inte är det ingen katastrof. O och jag har mycket kvalitetstid tillsammans ändå, när Q sover, och det senaste halvåret har vi ibland kunnat åka på kortare utflykter medan mormor, farmor eller moster passar Q. Det räcker så bra.

Lång föräldraledighet
Jag var hemma fjorton månader, O kommer att ha varit hemma i åtta. Samtidigt som jag stortrivs med att jobba igen och njuter av den bekräftelse jobbet ger mig, så var det en fantastisk förmån att få vara hemma så länge, och jag är väldigt glad över att mitt barn har en pappa som tycker detsamma.

Natta, mata, byta, trösta
gjordes i början uteslutande av oss två. Även numera hör det till undantagsfallen att någon annan gör det. Mormor har försökt natta en gång men gick bet. Hon ringde mig när jag var på hemväg från kören och förvarnade att jag skulle mötas av en kvittrande övertrött sprallgök. Som somnade som en stock så snart mamma låg på plats bredvid.

Amning
är guds gåva till mödrar och barn enligt en samstämmig kör. Bra för precis allt, så också anknytningen. Ja, det går att amma adopterade barn. Det kräver en del förberedelser och det finns inga garantier för att det ska fungera, men det går. Det görs inte av närings- utan närhetsskäl. Den mjölk man kan få fram har sällan samma näring och de antikroppar som vid vanlig amning.

När vi bestämt oss för Korea och det därmed stod klart att vi förmodligen skulle få ett litet barn, diskuterade vi amning. Jag tog min vana trogen reda på fakta. Min inställning som tidigare varit positiv svängde. För vems skull gör man det? Behöver det adopterade barnet ammas, eller är det för att ge mamman bekräftelse? Vilka av amningens fördelar kan uppnås på annat sätt? Och dessutom - hur klokt är det att introducera ett osäkert och potentiellt stressframkallande moment i den redan känsliga process som anknytningen är?

Mitt beslut blev att inte försöka och det har jag inte ångrat. En viss ersättning för amning är vällingstunden, en ritual vi fortfarande följer. Varje kväll efter sagoläsningen ligger Q i famnen och dricker välling ur flaska. Han är så stor och självständig nu, pratar och funderar och visar prov på stark vilja. Men på kvällen med vällingflaskan är han en liten bebis igen, en liten stund.

Begränsa resor den första tiden
Detta var ett ämne för diskussion och viss vånda. En månad efter vår hemkomst från Korea åkte vi till Göteborg för att träffa våra mammor, Q:s gudmor samt O:s bror med familj. Jag var innerst inne skeptisk och jag förfärades inom mig när min svägerska dristade sig att lyfta upp Q och gulla med honom, men jag teg. Detta var ett enstaka tillfälle, och något som gladde min svärmor, svåger och svägerska oerhört mycket. Så jag bjöd på det. Och Q? Han stortrivdes, som vanligt i alla sociala sammanhang.

Under vintern och våren fortsatte vi sedan att åka till Göteborg, inte enbart av sociala skäl eftersom vi hade ett hus där som skulle städas ut och säljas. På vårkanten köpte vi sommarstuga vilket innebär att vi numera har två hem under sommarhalvåret. Vi har besökt släkt och goda vänner. Sedan vi fick Q har vi nog gjort ett femtontal resor, veckolånga eller mindre.

Somliga skulle gå i taket över detta, jag häpnar själv när jag räknar efter och inser hur mycket vi har rest. Men vi tror oss veta att Q gillar resandet och de sociala kontakterna nästan mer än vi själva. Vi har varit uppmärksamma på honom och försökt kompensera med mycket närhet och genom att ta det extra lugnt dagarna efter hemkomst.

Begränsa sociala kontakter som barnet tar själv
Distanslöshet är en varningssignal, det vill säga om barnet inte skiljer på föräldrar (eller primära vårdnadshavare) och andra. Ett distanslöst barn tar urskillningslöst kontakt med främmande, vill sitta i deras knä, reagerar inte om föräldrarna lämnar rummet och så vidare.

I början oroade jag mig ibland över att Q skulle vara distanslös. Han är väldigt social, långt mer än jag själv och älskar att träffa folk. Jag rådfrågade personalen på öppna förskolan som nästan skrattade ut mig ("Distanslös? Han!?!") men övertygades mest av det klassiska exemplet: må så vara att det är roligt att umgås med andra, men när man är trött eller ledsen duger bara mamma eller pappa. Så är det med Q, med all önskvärd tydlighet.

Ett av Q:s tydligaste karaktärsdrag är hans sällskaplighet. Han hittar nya vänner var vi än är. På tunnelbanan ser jag hans blick fara över medpassagerarna och landa på någon. Jag tror mig läsa hans tankar: den farbrorn ska jag charma. Han lyckas nästan alltid. Medelålders damer är ingen sport för Q, han ger sig gärna på svårare uppgifter som coola tonårskillar eller grå kostymnissar.

Det finns de som tycker att man ska kväsa detta, och lära barnet att det är den närmaste familjen man ska skratta mot och titta på. Men vi har inte velat göra så. Amatörer är vi förvisso, men vi trodde oss tidigt märka att Q gjorde stor skillnad på oss och andra. Typiskt för honom är att han efter en stunds kontakt med utomstående söker sig till oss. När han var bebis famlade han efter handen eller lutade sig mot oss. Nu kommer det nästan alltid en förtjust kommentar "Mamma, fabbror pjatar Q!" eller berättelse om det han upplevt.

Jag är långt ifrån expert på anknytning, särskilt med tanke på att vi har haft det så lätt med Q. Det känns nästan som om det var han som visade vägen och vi som följde. Men det är förstås inte sant, vi var pålästa och väl förberedda. Samt också beredda att ändra våra föresatser om de inte skulle fungera i praktiken. Om jag skulle vara pretentiös och ge råd kan de sammanfattas så här: Sök information. Fundera och prata. Praktisera de råd som verkar vettiga och som fungerar. Lita till magkänslan och om den säger att något är fel: sök hjälp!